24
sep
Seneste opdatering: 24/9-02 kl. 2224
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Central kronik før det svenske valg 2002 – som dog ikke fik nævneværdig betydning. “Sverige er ikke længere et velfærdssamfund” – prof. Bo Södersten, tidligere kendt som Røde Bo:







://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=3813

Publicerad 24 juli 2002 00:10

Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är inte längre

en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta har minskat

kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Det skriver

professor Bo Södersten på DN-debatt
.

“Svenska

modellen fungerar inte”

Den svenska modellen fungerar inte längre. Sverige är

inte längre en välfärdsstat. En ny forskarraport visar att antalet sysselsatta

har minskat kraftigt, med drygt 250.000 personer under de senaste tio åren. Två

forskare vid Internationella handelshögskolan i Jönköping har kartlagt samtliga

vuxna som inte arbetar. Inte bara de arbetslösa, utn även långtidssjukskrivna,

förtidspensionerade, studerabde och andra utanför arbetsmarknaden. Rapporten

visar att cirka 23 procent av den arbetsföra befolkningen är “icke arbetande”,

skriver professor Bo Södersten som leder forskargruppen.

;

Det har i vårt

land under de senaste tio åren förts en mycket vilsen och oklar debatt om den

svenska välfärdsstatens roll och utveckling. Många menar att vi under

1990-talet, efter krisen 1992-94, lyckats med att återställa välfärdsstaten. De

som har denna uppfattning kan peka på att de stora budgetunderskotten, som fanns

i början av 1990-talet, nu förvandlats till överskott och att vi sedan 1995

också haft stora överskott i vår bytesbalans med utlandet.Man kan också peka på

att exportutvecklingen sedan deprecieringen av kronan 1992 varit utomordentligt

kraftfull och att exporten tredubblats i volymtermer och ökat från 30 till 45

procent av BNP. Vad som framför allt burit upp denna utveckling är exporten av

telekomprodukter och läkemedel, som under de senaste tio åren ökat sin andel

från 13 procent 1990 till 29 procent år 2000.

Samtidigt har våra traditionella exportindustrier, papper och massa,

verkstadsprodukter och motorfordon gjort mycket väl ifrån sig.Den

konkurrensutsatta sektorn (vad som i OECD-statistiken kallas för

“manufacturing”) har visat en mycket kraftig produktivitetsutveckling som legat

mellan 4-5 procent per år, vilket är klart över den hos våra viktigaste

handelspartner. Vi får dock inte glömma bort att denna sektor enbart utgör 20

procent av vår totala ekonomi.

Även om den delen är frisk och kraftigt växande är det inte säkert att det

räcker för att rädda vår totala ekonomiska utveckling. I vår ekonomi som helhet

har i stället något mycket märkligt och negativt hänt. Vid ett närmare studium

visar det sig att antalet sysselsatta i vår ekonomi har minskat mycket kraftigt,

med drygt 250 000 personer under 1990-talet. Det är knappast överdrivet att säga

att de senaste tio årens utveckling inneburit en katastrof för den svenska

välfärdsstaten. De forskningsresultat som jag nu kommer att redogöra för har

utförts av två unga ekonomer vid Internationella handelshögskolan i Jönköping,

filosofie doktor. Lars Pettersson och ekonomie magister Erik Jonasson, som ingår

i den forskargrupp om “Globaliseringen och välfärdsstaten” som jag leder sedan

drygt tre år tillbaka och som finansieras av Riksbankens jubileumsfond.Jonasson

och Pettersson har kommit fram till sina resultat genom att vända upp och ned på

arbetslöshetsbegreppet. I stället för att studera de arbetslösa (“unemployed”)

har de fokuserat på dem som inte arbetar (“non-employed”).

En lekman kan möjligen tro att det är samma sak att vara arbetslös och att

inte arbeta. Men så är det ingalunda! De visar att de två – som man kan tycka

närbesläktade – begreppen ger en helt olika utveckling av svensk arbetsmarknad

och därmed av den svenska välfärdsstaten sedan 1990. Ser man på begreppet “öppet

arbetslösa” uppgick denna andel för Sveriges del till 1,8 procent 1990 under det

att den år 2000 var uppe i 5,9 procent för att sedan åter sjunka till omkring 4

procent i dag. 1990 var vi bäst i världen, när det gällde öppen arbetslöshet.

Visserligen hade vi tappat cirka 20 procent i levnadsstandard i förhållande till

OECD-genomsnittet och länder som Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge och

Danmark började att hinna i fatt eller gå om oss. Men när det gällde att erbjuda

folk arbete fungerade alltjämt den svenska modellen väl.Det är detta förhållande

som radikalt förändrats under de senaste tio åren.

Krisen 1992-94 kom att slå utomordentligt hårt både mot

sysselsättning och levnadsstandard.Diagrammet här intill visar klart att vi hade

en trendmässig nedgång i antalet icke-arbetande under tiden från 1970 till 1991

och således en motsvarande uppgång i antalet sysselsatta. Det var under dessa år

som kvinnorna, från att tidigare ha arbetat i hemmet, nu marscherade ut på

arbetsmarknaden i ett antal av ungefär 500 000. Det var nu som vi nådde den

högsta sysselsättningsnivån inom OECD-området med en sysselsättningsgrad på 86

procent, där den kvinnliga nivån enbart låg marginellt lägre än den manliga och

därigenom var sensationellt hög.Samtidigt kunde man redan då fråga sig: låg det

inte något konstlat över denna höga sysselsättningsgrad? De bakomliggande skälen

till oron var att de nyskapade jobben till stor del var skattefinansierade och

fanns inom den offentliga sektorn. Dessutom var sjukfrånvaron och annan frånvaro

hög och tillväxten i sysselsättningen motsvarades inte av någon ökning i BNP,

tvärtom hade Sverige under dessa år en tillväxt som låg under andra jämförbara

länder. Kombinationen av låg tillväxt och fallande krona gjorde svensken alltmer

till den fattige kusinen från landet. Med den kris som kom 1992 uppdagades att

den svenska välfärdsstaten var byggd på lösan sand. Under några få år från 1992

till 1995 ökade den andel som inte hade reguljära arbeten från 15 till 25

procent av befolkningen, eller med drygt 500 000 personer i absoluta tal. Det är

för att förstå denna process som man måste tillgripa begreppet “icke-arbetande”.

Om man – som vanligen görs – enbart räknar in de som är öppet arbetslösa och de

som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder får man en felaktig och alldeles för

gynnsam bild av utvecklingen på svensk arbetsmarknad. Om man i stället till

dessa två kategorier också lägger de som är långtidssjukskrivna, de som är

förtidspensionerade, de som studerar (ofta därför att de inte får jobb) och de

som av andra skäl lämnat arbetsmarknaden får man en bättre och säkrare bild av

hur svensk arbetsmarknad i själva verket ser ut. Då får vi dessutom inte glömma

bort att vi inte tagit hänsyn till den kraftiga ökningen i sjukfrånvaron som ägt

rum under senare år, eftersom de sjukskrivna i alla fall potentiellt tillhör

kategorin “arbetande”.Våra siffror visar att den svenska modellen inte längre

fungerar och att Sverige knappast längre kan karakteriseras som en välfärdsstat.

Det innebär också att den svenska välfärdsstatens främste bärare,

socialdemokratin, i grunden är ett parti i djup kris, även om man själv ännu

inte riktigt upptäckt det.Svensk socialdemokrati påminner i dag mst om det

franska socialistpartiet. Det var under Jospin ett stelbent parti som enbart

satsade på traditionella spår som arbetstidsförkortning och som aldrig insåg att

den franska integrationspolitiken var ohållbar och främst gick ut över den

franska arbetarklass, som i alltmer förslummade förorter fick ta alla

anpassningsproblem, som invandringen medförde.Däremot har den förvandling och

starka förnyelse som “den tredje vägens” politik inneburit för engelska Labour

och delvis också för tysk socialdemokrati helt gått svensk socialdemokrati

förbi. Här gäller i stället att inga bidrag ges utan att i normalfallet en

motprestation i form av arbete föreligger. Man arbetar med skatterabatter och

skattekrediter för att få folk i arbete och söker att till varje pris undvika

social exkludering. Honnörsord är ord som öppna livschanser för alla och

meritokrati. Man inser det tvetydiga i begreppet jämlikhet och betonar i stället

att individerna måste ta sig fram och skapa sig ett gott liv genom egna

meriter.På ett likartat sätt har svensk socialdemokrati knappast alls förmått

lära något av den kompromissvilja runt en förnyelse av välfärdsstaten som under

de senaste tjugo åren skett i både Nederländerna och Danmark. Där har

socialdemokrater på ett helt annat sätt än här samarbetat runt en förnyelse, där

traditionella förmåner ofta kraftigt beskurits, samtidigt som individernas

rättigheter och – inte minst – skyldigheter kraftigt betonats. I Nederländerna

har exempelvis de offentliga utgifternas andel av BNP minskat från 58 procent

1980 till 43 procent år 2000. Samtidigt har sysselsättningen – i motsats till

hos oss – ökat kraftigt.

I Danmark är skattetrycket nästan – om än inte riktigt – lika högt

som i hos oss. Skatteinkomsterna i Danmark har dock ökat betydligt mer än hos

oss. Det beror på att tillväxten i de totala inkomsterna i Danmark har varit

betydligt starkare än i vårt land. Danmark har därför under de senaste åren fått

betydligt mer ökade resurser att satsa på vård och skola än vad vi har fått. En

låg tillväxt som den vi haft drabbar de enskilda hushållen i deras kapacitet av

privata konsumenter, men den drabbar dem också som konsumenter av offentlig

välfärd. Den svenska socialdemokratin kan mycket väl vinna också höstens val.

Det innebär dock inte att vi svenskar kommer att leva i den bästa av världar.

Sedan början av 1970-talet har det – i varje fall i relativa termer – gått utför

hela tiden. Ansvariga för detta är våra politiker, särskilt dem inom

socialdemokratin.



Bo Södersten



Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.