24
Mar
Seneste opdatering: 18/4-10 kl. 0904
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

24 mars 2003 kl. 22:30,Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist, Berlingske Tidende

Pysselbo demonstrerar mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. På Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Därför håller Pysselbo med Saddam. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen blivit uppfostrade obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem.
Det var under en av de senaste dagarnas häftiga demonstrationer på Christiansborg Slotsplads mot den amerikansk-brittiska krigföringen i Irak och Danmarks på det symboliska planet betydelsefulla deltagande i den som det slapp ut.
»Vem håller du på« frågade TV-reportern en demonstrant, en flicka som väl var en 14-15 år.
»Saddam,« svarade hon.

Pysselbo hade talat. Pysselbo håller med Saddam mot »massmördaren Bush« och mot »Fogh, som har blod på händerna«, som några av den ca 7 000 människor stora demonstrationens paroller löd. En annan paroll satte likhetstecken mellan Hitler och Bush.

Denna demonstration var – liksom de övriga som vi har sett sedan Irak-krigets utbrott – i överväldigande grad dominerad av skolelever, gymnasieelever och andra mycket unga.

»Varför har Saddam blivit sådan,« frågade en annan flicka, som dock var klar över att Saddam Hussein ändå inte är en Guds ängel. Det var i radion, i ett program, där barn frågar om kriget, så hon var nog något yngre än demonstranten, som höll med Saddam. I hennes nästa mening låg fröet till hennes eget svar.
Hon sade: »Är det för att han har haft en dålig barndom?«Pysselbo hade slagit till igen.

Vid en annan av de senaste dagarnas demonstrationer tillfrågades tre av de mycket unga demonstranterna varför de deltog i demonstrationen. »För att vi är emot krig och för fred,« svarade de. »Kan det aldrig finnas situationer, där det är nödvändigt att gå i krig,« frågades de. »Nej,« svarade de som med en mun, »man kan alltid prata tillsammans om det.«
Pysselbo finns överallt. Låt oss ta den unga demonstranten som kom att säga att hon höll med Saddam. Det är troligt att hon skulle ha tagit litet tillbaka om hon hade blivit litet närmare pressad. Men det ligger något symptomatiskt i hennes spontana svar. Varför håller hon med Saddam? För att han – så som hela situationen har presenterats – är den svagaste. På ena sidan den mäktiga amerikanska angreppsmaskinen med dess överlägsna teknologi och självsäkra talesmän. På andra sidan det värnlösa Irak med den ensamme Saddam. Många mot en.

Och i Pysselbo håller man alltid med den svagaste. Saddam blir mobbad. Därför håller hon med honom. Låt oss ta flickan som i radion frågade om Saddam hade haft en dålig barndom. I Pysselbo har det inpräntats i henne att man alltid är ett offer. Om man uppför sig felaktigt är det för att man är ett offer. För sin barndom. För frestelser. För sin egen osäkerhet. För de andra. För samhället. Stackars onde Saddam. Ja men, vad ska man säga om de miljoner människor, som har varit offer för stackars onde Saddam? De som har dödats i hans krig, mördats med hans giftgas, avrättats av honom själv eller hans underrättelsetjänst, har etsats till döds i hans syrabad eller fått händer eller tunga avskurna, för att de skrev eller sade något som han inte gillade?

Ja, vad ska man säga om dem? De existerar inte alls i Pysselbos medvetande. Det ingår inte i Pysselbos världsbild att det kan begås sådana hemskheter och att det finns sådant lidande i världen. I Pysselbo är världen ren och fin, människorna är goda, solen skiner och eget rum med TV, dator, mobiltelefon samt minst 2 000 kronor i månaden i fickpengar är en mänsklig rättighet.

Låt oss ta de tre som med en mun förklarade att de i alla sammanhang var emot krig, för att man alltid ska kunna reda upp det genom att prata. Så har det ju alltid varit i Pysselbo. Här finns inte det problem som inte kan lösas genom att vi pratar om det. Om två är sura på varandra sätter vi oss ned och pratar ut. Om du är less på finnen som du har på näsan, pratar vi bort den. Om du sörjer och helst vill gå för dig själv, för att din mor har dött av cancer så leder vi andra dig varligt bort till en stol och så sätter vi oss alla ner tillsammans och får en god, djupt pratstund så att du kan komma igenom ditt sorgearbete och tillbaka till oss andra i Pysselbo, där solen alltid skiner och det berättas vackra sagor om lejonet och lammet, som betar fredligt tillsammans sida vid sida efter det att lejonet har fått sina barndomstrauman bearbetade i en god snack med äslet. I Pysselbo är grymhet något som fanns förr i världen och förr i världen är ett obestämt töcken som omfattar hela mänsklighetens historia fram till den dag när de själva föddes. Generaliserar jag grovt? Ja. Karikerar jag. Ja, det också.

Men frågeformulärundersökningar bland de nya historiestuderande på universiteten visar – som Weekendavisens chefredaktör Anne Knutsen en gång noterade i en kommentar – att de inte är i stånd att ens tillnärmelsevis placera medeltiden i det rätta årtusendet.

Och här talar vi alltså om människor som måste förmodas vara intresserade av historia eftersom de har beslutat sig för att studera ämnet. Hur tätt är då inte töcknet i huvudet på de som inte är intresserade av historia? Anne Knutsen konstaterade, att »vanligt folk kan gå igenom skolan, årslånga yrkesutbildningar och sedan hela livet utan att någonsin få ens den minsta aning om att romarriket har existerat, eller att Danmark var katolskt i trekvarts årtusende. Vad de vet om historien är fullkomligt tillfälligt, beroende av lärarnas käpphästar och personliga initiativ.«

Och i Pysselbo är intressen något som tillhör privatlivet. Som fritidsintressen. Intresse för sitt utseende. För sitt själsliv. För en annan människa. För en viss sysselsättning. Andra slags intressen är antingen icke-existerande eller illegitima, en form av otrevligt beteende.

Hänsynslöst maktbegär, det intresset existerar inte i Pysselbo s idylliska värld. Därför uppfattar Pysselbo inte Saddam Hussein som en man, som – om han fick oinskränkt makt – skulle kunna hitta på att sticka hela Mellanöstern i brand för att realisera sin panarabiska ambition som ledare för den arabiska världen.

Och när Pysselbo betraktar realpolitiska handlingar som en speciellt cynisk form av kriminalitet och uppfyllande av ekonomiska intressen som illegitimt, moralisk otrevligt beteende, uppfattar de kriget mot Saddam som en brutal, egoistisk otillbörlighet. Det rör sig bara om oljan, säger de, och det är egentligen helt rätt, bara inte på det sätt som de menar det på. De menar att den elake Bush och hans vänner i Texas bara tänker på att berika sig ytterligare på de fattiga arabernas bekostnad. Mer nyanserade ekonomiska realiteter ingår inte i Pysselbo s världsbild. Pysselbo lever ju i en överdådig rikedom och har alltid gjort det. Så naturlig är rikedomen för Pysselbo att de inte alls lägger märke till den. Rikedomen finns där bara. Som naturlagarna som verkar även om man inte kan se dem.

Så varifrån skulle Pysselbo kunna veta att om en Saddam Hussein sticker Mellanöstern i brand, så bryter världsekonomin ihop? De fattiga araberna blir ännu fattigare och Pysselbos fridsamma lilla värld förvandlas till en djungel där bara den starkastes rätt gäller. Det är riktigt att Väst uppfyller sina egna intressen i Mellanöstern. Det skulle vara en konstig kultur som inte försvarade sig själv och tillvaratog sina egna intressen. Men Västs intressen är större än Väst. En världsekonomi i kaos gagnar bara få. En världsekonomi i ro gagnar de många och rymmer i sig möjligheten att gagna ännu fler.

Detta borde Pysselbo strängt taget veta. Men Pysselbo är ursäktad. De har nämligen uppfostrats obönhörligt hårt. Till att bara erkänna de mjuka värdena. Man har tagit historien från dem och har därmed avskurit dem från mänsklighetens väldiga erfarenhetsbank, som berättar om hat och lidelse, grymhet, storhet och godhet, om alla de motiv och mekanismer som har skapat samhällenas mönster. Man har hållit fast dem i en tidlös barnavärld, där solen alltid skiner och man alltid är snälla mot varandra. Man har format dem efter prinsessan på ärtens bild. Ingenting får göra ont. De har fått beröm och blivit skärskådade. Man har gått in i deras privataste rum. Vad känner du? Vad tänker du? Kan vi få din åsikt? Säg något. Du ska inte veta, du ska säga. Stor har deras självmedvetenhet blivit, och härav kommer den paradox som flera internationella undersökningar har påvisat: att danska skolelevers kunskap är tämligen ringa, i gengäld är deras självsäkerhet stor.

Och nu marscherar Pysselbo mot kriget i Irak. För krig finns inte i Pysselbo. Alltså kan det inte heller finnas i världen. Det är inte nytt att det hålls demonstrationer mot krig. Åldersgenomsnittet är nytt. Men det är ju också många vuxna som reagerar hårt mot detta krig. Pysselbo sitter inte bara inne i huvudet på en del av dem som råkar vara skolelever och unga studerande just nu. Pysselbo är den idylliska förståelsen av världen som har djupa rötter, men i takt med det växande avståndet till andra världskriget och välfärdssamhällets utveckling har brett ut sig i det danska samhället och som representerar en infantilisering av medvetandet.

Mot denna godhet, denna djupa människovänlighet, står så vi cyniker som anser att kriget mot Saddam är ett nödvändigt krig. Hur ska vi försvara vår grymhet? Jag har en gammal vän och kollega som en gång berättade följande upplevelse för mig: Det hade varit val. Min vän hade röstat ytterst till vänster, mot militär osv. Han mötte vår gemensamme redaktör, en framstående och mycket realistisk, starkt försvars- och USA-vänlig man (det var under Kalla Krigets tid). Redaktören frågade: Nå, vad har du röstat på? Han berättade det. Redaktören skakade på huvudet och sade: En sån som jag är till för att beskydda en sån en som du.

Kan vi cyniker inte rättfärdiga oss inför Pysselbo på det sättet? Med alla våra nedriga egenskaper och analyser är vi till för att beskydda er i Pysselbo så att ni kan ta er barnatro på den vänliga och goda världen med in i framtiden.

Av: Claes Kastholm Hansen, författare och journalist