24
sep
Seneste opdatering: 24/9-03 kl. 1954
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

med Dagens Nyheters afgåede redaktør, Hans Bergstrøm, som siger alt det i restrospekt han skulle have sagt mens han havde den indflydelsesrige stilling. Tankevækkende betragtninger som minder om betragtningerne i Roland Huntfords 1972 bog om Sverige, “The New Totalitarians”:




En intervju med avgående chefredaktören på DN, Hans Bergström

DSM –

samtal med Hans Bergström

Jan Gillberg:

När Robert Huntford korn med sin bok The New Totalitarians så blev ju

reaktionen i Sverige längs efter hela spektrat, att det var en skymf att skriva

på det här sättet om Sverige. Jag vet att det också var svårt att hitta ett

förlag som översatte och gav ut boken. Inget av de stora förlagen visade

intresse. Så småningom korn den ut på ett litet, okänt förlag. Och jag vet att

den är bortplockad på ett antal svenska bibliotek. I dag omnämns Sverige då och

då i utländsk press som en enpartistat och det utan att det egentligen blir

någon reaktion liknande den som mötte Huntfords bok för nu lite drygt 30 år

sedan. Skall vi tolka det som att vi här i Sverige har accepterat att så är

det?

Hans Bergström:

Jag tror det. Och det är ett faktum att Sverige är

en enpartistat. Vi har nästa val år 2006. Om socialdemokraterna vinner då är de

uppe i 16 år på en ny hegemoniperiod. Det är tillräckligt lång tid för att de

anpassningsmekanismer, som konstituerar en enpartistat skall hinna sätta sig. Vi

såg det under den tidigare socialdemokratiska hegemonin på 44 år. Det är oerhört

underskattat vilka effekter det här har.

Ett skäl för denna underskattning är att vi fått uppleva en del goda

ekonomiska effekter av de reformer som regeringen Bildt genomförde och som gav

oss en hygglig ekonomisk dynamik. Regeringen Persson har kunnat dra nytta av

detta. Men för varje år som går med en socialdemokratisk enpartistat så rullas

det här tillbaka.

Ett annat skäl är att man i gemen inte är klar över vilka

enorma maktmedel, som en regering har utan att behöva gå till någon riksdag.

Till detta kommer själva anpassningen. Överallt i samhället utgår man

ifrån att om ett år, om fem år, om tio år kommer det att vara socialdemokraterna

som styr.

Man skall också komma ihåg att Sverige konstitutionellt är som

gjort för en enpartistat. Vi har ingen uppdeIning mellan den lagstiftande

församlingen och den exekutiva makten. Vi har ingen utskiftning av makt mellan

olika nivåer. Staten kan ytterst styra över kommunerna. Vi har ingen

författningsdomstol. Dessutom har vi en fackföreningsrörelse som är lierad med

staten-socialdemokraterna.

JG: Hur menar du att detta konkret fungerar?

HB: Man ser det

tydligt på friskoleområdet. Man har makt att tillsätta en generaldirektör för

Skolverket med socialistisk inriktning. Alla inom verket anpassar sig sedan till

signalerna. På detta sätt kan man på område efter område stoppa de fria

sfärerna. Det sker successivt utan att det syns så mycket.

JG: Själva

begreppet enpartistat förknippas ju vanligen med stater som gamla DDR och i det

sovjetockuperade Central- och Östeuropa. I formell mening är ju Sverige ändå en

demokrati. Men hur länge kan en enpartistat operera och utvecklas på det sätt du

här beskriver, innan man tvingas att fråga sig: Är Sverige en demokrati?

HB:

Sverige är en demokrati. Sverige är också vad gäller det ekonomiska systemet

inbäddat i de stora fria marknadssystemen. Här spelar vår anslutning till EU en

viktig roll.

Farlig gradvis utveckling bort från demokrati och öppet

samhälle

JG: När det gäller demokrati eller inte demokrati beror det dock på

vilka krav som ställs för att en stat skall anses kunna gälla som en demokrati.

Om vi tar de kriterier som ställs vad gäller demokratisk konstitution och ett

väl fungerande rättssamhälle för att tidigare östdiktaturer skall kunna tas upp

som medlemmar i Europarådet eller bli anslutna till EV, är dessa så stränga, att

man kan fråga sig om Sverige av i dag och ännu mindre om enpartiprocessen får

fortgå ytterligare kan anses leva upp till dessa kriterier.

HB: Att det sker en gradvis utveckling som gör att det blir farligt

håller jag med om. Det gäller inte minst inom rättsväsendet. Dels genom

utnämningspolitiken, dels genom lyhördhet. Vi kan se en urholkning av det civila

samhället. Lyhördheten tränger undan civilkuraget, som blivit en allt knappare

resurs. Vi kan också se hur det sätts allt snävare gränser för vad som uppfattas

som legitima åsikter för att kunna vara en respekterad deltagare i debatten i

det svenska samhället. Ta Per Ahlmark som ett exempel. Jag har under det sista

året i så många kretsar med kopplingar till eliten hört, hur man tyckt att han

blivit alldeles konstig och extrem: Skall ni verkligen ha honom kvar på DN som

kolumnist? Även internt har sådana frågor ställts. Helt enkelt starka synpunkter

på temat, att han inte borde få skriva i DN. Ändå är det så att han

internationellt sett svarar för vad som uppfattas som en rimlig analys och

dessutom visat sig vara väldigt förutseende.

JG: Om det nu finns krafter som vill mota ut Per Ahlmark, som är en

etablerad debattör, måste man fråga sig, vilka möjligheter finns det att

nyrekrytera debattörer med åsikter som i det ena eller andra avseendet inte

stämmer med hur det skall tyckas?

HB: Det vi talar om här är delvis mycket subtila mekanismer. Vi skall

heller inte glömma att Sverige sedan århundraden är ett auktoritativt

koncensussamhälle, dä utstötningsmekanismerna socialt kan vara mycket starka.

Alla känner alla och nätverken finns. Man behöver inte sätta in polis för att

stoppa någon. Det finns betydligt subtilar metoder – vilka som kan komma ifråga

för olika tjänster vilka som kan utses, vilka som anses legitima i debatten.

Man får när det gäller demokrati modell Sverige int glömma att det inte bara

handlar om att det finns en grupp som sitter i ledningen för landet. Vi har

också att göra med en mentalitetsförändring hos folket. Man kan ha en majoritet

bakom makten och på det sättet demokrati men man samtidigt ändå lyckas

åstadkomma en fundamental förändring av samhällskaraktären. Det är min stora oro

att vi här är inne i en utveckling utan återvändo. Att vi har uppnått en point

of no return.

JG: Eftslags självvald demokratiavveckling.

HB: Ja, i den meningen att det svenska folket hamnat i sådana

beroendeförhållanden, att man inte kan tänka sig någon annan ordning än den

nuvarande och att maktbasen för socialdemokratin blivit så stark att det inte

går för någon borgerlig riktning att få majoritet för en annan politik.

Sverige på väg mot ett “Sovjet Light”?

JG: Du säger att det som sker, det sker så subtilt. Det är lite av det

jag avsåg när jag i förra numret av DSM gav uttryck för meningen, att Sverige är

förvisso inte något Sovjet men Sverige är på väg att bli ett Soviet Light.

HB: Det finns två beröringspunkter med sovjetsystemet Det ena är att

det finns en nomenklatura. Vissa människor accepteras, andra accepteras inte.

Och ju längre socialdemokraterna sitter vid makten får detta genomslag genom det

sätt på vilket man använder sig av utnämningsmakten. Det andra är den mentalitet

som brer ut sig.

JG: Detta med den i Sverige förändrade mentaliteten

upplevde jag starkt under den tid – närmare 15 år – som jag levde i min – som

jag kallar det – franska exil. Då tyckte jag mig mellan besöken hemma i Sverige

kunna konstatera en successiv förändring i den allmänna mentaliteten. Sverige

framstod som från besök till besök allt gråare. Människorna gav intryck av att

sjunka ner i tristess. Man ändrade nästan språket. I stället för jättebra på

frågor om hur det stod till pratades det om läget. Hur-är-Iäget? hade blivit ny

hälsningsfras. Sverige blev, upplevde jag det, alltmer DDR-likt.

Bildtext

Det Sverige som Hans Bergström lämnar efter midsommar för

att bosätta sig i

USA är ett annat Sverige än det Sverige han växte upp i på

50-talet. Han blir sorgsen när han tänker på allt det goda i den svenska

traditionen som nu håller på att slås sönder – arbetsamheten, påhittigheten,

ingenjörstraditionen, ärlighetstraditionen, självansvaret.

Forts

intervju

HB: Detta är i mycket stor utsträckning en följd av

socialdemokratins prägling av det svenska samhället. Torsten Svensson –

statsvetare i Uppsala – har skrivit en avhandling om socialdemokratins dominans,

där han visar hur ATP:s utformning, hur den nya sjukförsäkringen liksom hela

karaktären av den offentliga sektorns utbyggnad under 60-talet var mycket

medvetet gjord för att attrahera tjänstemannagrupperna. Detta för att partiet

skulle kunna kompensera sig för nedgången i antalet arbetare av traditionellt

slag. Man övergick också till att tala om löntagare i stället för olika

tjänstemannaprofessioner. Det var inte längre adjunkter, det var inte längre

sjuksköterskor. Alla – arbetare liksom tjänstemän – blev nu löntagare

och

alla blev helt beroende av de offentliga systemen. Till detta kom

Jämlikhetsvågen under 60-talet, som resulterade i en relativ sänkning av lönerna

för de välutbildade samtidigt som självkänslan sänktes hos tidigare stolta

professioner. Alla skulle betrakta sig som löntagare, som ingående i det stora

allomfattande löntagarkollektivet. Efterhand kom flera av dessa tidigare

medelklassgrupper ner i lönenivåer, som gjorde att de började betrakta sig som

låglönegrupper. Sjuksköterskorna och lärarna är tydliga exempel på detta.

På detta sätt förändrades självbilden hos de som normalt i ett samhälle

är starka professionella grupper. Vi fick en proletarisering av medelklassen.

Dessa tidigare medelklass- grupper förvandlades till löntagare och

låginkomsttagare i en socialdemokratisk stat. I stället för stolthet över den

egna professionen spred sig avundsjuka gentemot grupper som har det bättre. Här

har vi en viktig förklaring till den

mentalitetsförändring som kommit att

göra sig gällande. Vad det handlar om är en politiskt medvetet åstadkommen

mentalitetsförändring som nu gått mycket långt. När en sådan förändring kunnat

pågå i årtionqen, blir den mycket svår att reversera.

Vi har också kunnat se

att här en valrörelse följer deh socioekonomiska dimension, som

socialdemokraterna på det här sättet lyckats skapa, så har de borgerliga

partierna inte en chans. Det är endast när man lyckats mobilisera någon annan

dimension – exempelvis kärnkraften 1976 eller invandringen med Ny Demokrati 1991

– som man lyckats erövra majoriteten. Detta sätt att vinna makten

förstör

dock samtidigt möjligheterna att använda den genom de komplikationer i själva

maktutövandet som då uppstår.

Rättsstatens underordning i förhållande till Den Politiska

Makten

JG: Vi har också det beroendeförhållande som tycks ha vuxit fram vad

gäller rättsstaten visavi den politiska makten.

HB: Också här har vi fått en proletarisering vad gäller

levnadsomständigheter med de effekter detta fått på självkänslan. Alla skall

göras till löntagare. Inte ens domare skall få känna sig som något annat.

Tidigare var domaren en ämbetsman och innehavare aven viktig och i förhållande

till den politiska makten självständig roll.

JG: Samtidigt har vi fått en politisering av rättsväsendet. Ta när

Lennart Geijer som Palmes justitieminister gjorde ett slags personalrevolution

uppifrån och sade upp långa raden domarförordnaden och tvingade de, som ville

fortsätta som domare att ansöka om nytt förordnande. På det sättet kunde en

politiskt styrd gallring ske.

HB: Ja, även inom detta för en demokrati viktiga område har den

politiska maktkedjan fått ett stort inflytande. Signaler avges och signaler

skall avläsas, tolkas och tillämpas. Detta i stället för att tillämpa vad som

vuxit fram som en rättstradition med sina från den politiska makten oberoende

värden.

Mediernas verklighetsbilder systematiskt

socialistiska

JG: Vilken roll spelar medierna för den mentalitetsförändring vi här

talar om?

HB: Medierna spelar en stor roll. Om man systematiskt ifråga om

varje verklighet i grunden har den socialistiska tolkningen så kan detta inte

undgå att ha inverkan på människornas verklighetsbild. Värderingar tas inte ur

tomma luften utan präglas av en viss naturlig konservatism i den meningen att de

färgas av där man befinner sig, de system man är beroende av, den skola man går

i etc. Det andra är den indirekta erfaringen. Det är ju få som utifrån egen

personlig erfarenhet fullt ut kan bedöma olika förhållanden i vårt samhälle

eftersom ju samhället är så komplext. Man blir då beroende av de

verklighetsbilder man matas med genom radio, tv och tidningar och dessa

verklighetsbilder är systematiskt socialistiska.

JG: Du talar om mediernas roll, något som – när denna roll

granskas och diskuteras – omnämns som just mediernas roll. Man talar i sådana

sammanhang om medierna som ett slags kollektiv. Medierna bärs ju ändå upp av en

massa individer – journalisterna. Hur kan det komma sig att alla dessa dock

individer på det hela taget kommit att uppträda som en ensartat tyckande grupp

dithän att man som något nästan självklart omnämner dem som medierna?

HB: Det finns här en viktig utvecklingsfaktor, nämligen skapandet av en

journalistkår. Tidigare var det en föreställning att man hade olika tidningar

med olika uppdrag med olika partifärg. Kanske också att det fanns en skillnad

mellan tidningarnas och etermediernas uppdrag. Men successivt från slutet av 60

talet med Lars Furhoff och andra så förvandlades journalistiken till en

journalistprofession som skulle ha en ensartad utbildning och stå för ett och

samma perspektiv. Dessutom med en egen självkänsla om rätten att hävda detta

perspektiv.

Denna våg från 1968 och framåt med journalister utbildade på

journalisthögskolor har ju trängt in mer och mer i medierna via de rekryteringar

som skett och som samtidigt ersatt en äldre journalistgeneration.

Journalisthögskolorna motsvarighet till DDR:s

partiskolor?

JG: Kan det vara riktigt att betrakta de svenska journalisthögskolorna

lite som motsvarigheten till de partiskolor man hade i DDR och på andra håll

österöver?

HB: Jag är inte så säker på att man utbildar på det sättet men

det har också att göra med rekryteringen. Det är övervägande grönvänsterungdom

som söker sig till journalisthögskolorna och det – tror jag – därför att man ser

en möjlighet att genom journalistyrket påverka samhällsutvecklingen.

JG: Du säger att du inte är säker på att utbildningen sker på det

sättet. Det beror naturligtvis på hur man gör upp kursplaner och vilken

litteratur som är basen för utbildningen. Här finns stora möjligheter till

politisk eller om man så vill uttrycka det subtil styrning.

Självbilden av

att vara kritisk stämmer dåligt med ett kritiskt förhållningssätt till Den

Politiska Makten

HB: Det är lite märkligt att en journalistkår och medier som har som

självbild att man ägnar sig åt kritisk granskning av makten samtidigt förhåller

sig så okritisk gentemot den statsbärande makten och maktideologin i Sverige.

Olof Petersson talar om journalismen som en särskild ideologi uppbyggd kring tre

storheter. Där finns makten, folket och journalisten som har till uppdrag att

berätta för folket att det är bedraget av makten. En onekligen ganska enkel

världsbild.

Att en kår med denna självbild och denna ideologi är så okritisk i

förhållande till den ideologi och de synsätt som bär upp makten i Sverige är

rätt underligt. Det kan som jag förstår bara förklaras med att ungefär hälften

av dagens svenska journalistkår röstar på vänsterpartiet och miljöpartiet. Och

tar vi de tre partierna bakom den nuvarande regeringen så handlar det om mellan

70 och 75 procent – minst. Dessutom visar Lennart Weibulls och andras forskning

att inom respektive parti ligger journalisterna vänster om snittet för

respektive parti.

JG: Dessutom har man intrycket att journalister med

vänsteråsikter är betydligt mer aktiva än journalister till äventyrs borgerliga

värderingar och synsätt.

HB: Det ligger lite i sakens natur. Journalister med

vänsteråsikter har en ideologiskt mycket mer aktivistisk samhällssyn.

När fler blir fler och färre blir färre tystnar de få

JG: Sedan är

sammanhållningen bland vänsterjournalister större än vad den är bland

journalister med en till socialistiska synsätt kritiska journalister.

HB:

När det blir en kritisk massa… Om det är tre fjärdedelar eller 80 procent på

en redaktion, som har en viss grundsyn, tenderar de övriga att tystna. Dom kan

tänka, dom kan tala med gelikar utanför redaktionen men i redaktionella

diskussioner är dom inte särskilt aktiva med att hävda sina ståndpunkter.

JG: Hur ser den kritiska massan ut på Dagens Nyheter?

HB: Det

växlar en del med ämnesområde. Journalistklassen är dessutom socialt sett en

medelklass. När det gäller en del frågor som att resa fritt i Europa,

EU-medlemskap, delvis när det gäller friskolor och kooperativa daghem så är

bilden mycket mer varierad. Men när det gäller frågor som bidragsberoendet till

staten och att den höga sjukfrånvaron inte har något att göra med incitament

utan det bara beror på dålig arbetsmiljö, att skattesänkningar är fel;

förmögenhetsskatt är bra, mer lika löner oavsett utbildning är önskvärd… I

sådana frågor har jag uppfattningen att tre av fyra anlägger ett socialistiskt

perspektiv. Det gäller också synen på USA.

JG: Och detta slår igenom på vad som blir tidningens policy…

HB:

Det finns här två aspekter. Det ena är kåren som korn in och som utbildades på

journalisthögskolorna under 60-talet och senare. Det andra är att journalisterna

har en stor självständighet, när det gäller att formulera sitt eget uppdrag. Som

redaktionell ledare kan man ändra strukturer genom att tillsätta nya chefer

successivt, man kan ge signaler om vissa förändringar, hur tidningen skall se ut

och så vidare men när en artikel skrivs och när en rubrik sätts så finns det ett

enormt utrymme för den enskilde journalisten att välja vinkling.

Bidragsdebatten tränger ut debatten om de riktigt stora

frågorna

JG: När debatten i Sverige hettar till, handlar det väldigt mycket

om bidrag hit och dit, om hur den eller den inte blivit hjälpt utan hamnat i den

eller den situationen medan utrymmet för övergripande frågor om de enskilda

människornas frihet och utrymme för egna initiativ trängts undan. Handlar det om

bidrag eller förmåner är det ofta möjligt att mobilisera en alIdeles våldsam

journalistisk aktivitet.

HB: Jag har förvånats över att det inte finns vissa förändringar som

lyckats väcka medborgerlig vrede och som inte handlar om detta med bidrag och

förmåner. En sådan förändring är att vi inte längre har ett fungerande

polisväsen. Ringer man i Stockholm och behöver polis så finns det ingen att

skicka. Samma ute i landet där poliskontoren läggs ner i en utsträckning att

stora områden blir bokstavligt polisiära vita fläckar. När den grundläggande

rättstryggheten på detta sätt försvinner borde det vara en så stor sak att det

borde väcka reaktion. Det handlar ju här om en av det ordnade samhällets mest

grundläggande funktioner.

JG: Som inte minst anmärkningsvärt framstår att

den politiska oppositionen inte lyckats aktivera frågan om den havererade

rättstryggheten. Och detta du tidigare nämnde att Sverige inte har en

författnings domstol till skillnad från vad jag vet varje annat rättssamhälle

världen över värt namnet. Inte heller det är en fråga som drivs av något av de

borgerliga partierna – i varje fall inte på det sätt man borde kunna förvänta.

Rättstryggheten och skolan

är utsatt för

systematisk förstörelse

HB: En annan fråga utöver detta med rättstryggheten som inte fått det

genomslag man kunde förvänta är frågan om skolan. Där har vi alltsedan 60-talet

haft en systematisk och medveten förstörelse av den gamla kunskaps- och

kompetensskolan samtidigt som vi fått en successiv upplösning av ordningen i

skolarbetet. Detta har kunnat ske som ett led i den regerande socialdemokratiska

politiken trots att vi vet att en stor majoritet av folket vill ha en bra

kunskaps- och kompetensinriktad skola. Uppmärksamheten på problemen har också

varit stor. Ändå har nedrustningen av kunskaps- och ordningsskolan inte drabbat

det statsbärande partiet på det sätt man hade kunnat förvänta.

Tillväxten och tillväxtens förutsättningar – frågor som

marginaliserats

JG: En annan sådan fråga är den om tillväxten och vad som

förutsätter tillväxt.

HB: Ja, och då kommer man in på den betydelse som

forskningen har. Jag har följt hur forskningen fått betydelse för tillväxten i

en lång rad länder som USA, Finland, Kanada, Italien, England… Jag ser det som

en tragik att Sverige inte längre hänger med samtidigt som forskningen befinner

sig mitt uppe i ett enormt spännande skede. Många länder inser detta och gör

storsatsningar. Inte minst på det medicinska området, där Sverige har så

utomordentligt goda förutsättningar. Ändå är Sverige det enda landet i Europa

som sänker sina forskningsanslag. Ta också detta med att Finland har ett

vetenskapsråd som får dubbelt så höga anslag som det svenska och där

statsministern personligen engagerat sig för forskningen som en topprioritet.

Vi har så förmögenhetsskatten som det är omöjligt att avskaffa, trots

att den så uppenbart håller tillbaka tillväxten. Om det är snart sagt alla

bedömare överens men ändå går det inte av politiskt doktrinära skäl att avskaffa

den och att sänka den samlade kapitalbeskattningen till en internationellt

konkurrenskraftig nivå.

Detta – både detta med de minskade forskningsanslagen och det omöjliga

i att avskaffa förmögenhetsskatten men också det vi tidigare talat om gällande

förfallet inom polis- och rättsväsendet – är en direkt följd av att

bidragsutgifter tränger ut allt annat i statsbudgeten. Man vågar inte göra just

någonting åt sjukförsäkringen och de skenande sjukskrivningstalen av rädsla för

att få en strid med facket. Till detta kommer de låsningar som ligger i de

fördomar som styr jämlikhetspolitiken, den fördelningsfundamentalism som präglar

Sverige och som slår ut alla andra värden och realiteter.

Sammantaget har detta gjort att framtidsfrågorna – det som handlar om

forskningen och tillväxten – inte finns i centrum för den politik, som förs i

Sverige och som heller inte finns med på det sätt som de borde så länge det är

med vänsterpartiet och miljöpartiet som Persson utformar politiken.

Vi har

nu en statsledning som är helt upptagen med att manövrera från kvartal till

kvartal för att behålla makten. För forskningen och tillväxten och därmed landet

får detta på sikt förödande konsekvenser.

Hans Bergström ser två

stora brytpunkter för utvecklingen i Sverige

JG: Det du beskriver som

situationen i Sverige av i dag och vad vi har att vänta framöver är naturligtvis

resultatet av många års utveckling. Ser du någon brytpunkt, något skede då den

negativa trenden startade upp?

HB: Jag ser två stora brytpunkter. Det ena är

det som Torsten Svensson har beskrivit och som centralt gäller ATP och dess

införande efter valet 1958. Dessförinnan fanns det stora strukturer och civila

sfärer av ett annat slag än vad vi nu har. Vi hade då ett försäkringsväsen, som

hade kunna! erbjuda en utveckling mot en större mångfald när det gälle att

erbjuda till olika förutsättningar anpassade lösningar. Genom ATP-segern fick

socialdemokratin en sådan legitimitet att det blev fritt fram för

socialdemokraterna att regera under hela 60-talet utifrån en modell enligt

vilken allt skulle byggas upp i statens regi.

JG: Det som kom att kallas Det Starka Samhället

HB: Ja, och detta

kom att – som Torsten Svensson visat – att förändra perspektiven hos medelklass

och tjänstemän. En process som ägde under perioden 1958-70.

Den andra stora

brytpunkten är 1968-70. Även om det under 60-talet var en satsning på höga

skatter och utbyggnad i offentlig regi, så upprätthölls Tage Erlanders syn på

utbildning och forskning. Erlander var – som Torsten Svensson visat – mycket

noggrann med att före satsningarna på den offentliga expansion, som sedan

följde, ta reda på om det fanns en tillväxtgrund som kunde bära expansionen. Han

kallade in forskare för att beräkna förväntad produktivitetsutveckling inom

industrin och vilken kapitaltillväxt man kunde räkna med.

Men någon gång

1968-70 förändrades också synen på tillväxtpolitiken. Man nedmonterade till

exempel. den svenska kunskaps skolan med argumentet jämlikhet. Ingen fick bli

förmer än någon ann. Detta innebar också en allvarlig nedvärdering av andra

viktiga kompetenser i ett samhälle än de teoretiska, såsom handens, hantverkets

och den emotionella intelligensens omistliga yrken.

Olof Palmes roll för den negativa trenden

JG: Här finns en

tydIig skillnad mellan Erlanders och Palmes synsätt.

HB: Ja, Palme var ju

utbildningsminister från 1967 och fram till att han blev statsminister 1969. Och

det var som utbildningsminister han under intryck av Alva Myrdals

jämlikhetsrapporter och hela den vågen drog ner språkundervisningen på

grundskolans högstadium med – tror jag 7-8 timmar för att kunna ge ombudsmän och

andra utrymme för att berätta om facket, samhället och jämlikhetspolitiken.

Karin Hadenius har klarlagt detta i detalj i sin betydelsefulla avhandling om

jämlikhetssynen i soci- aldemokratisk skolpolitik.

JG: Vi har mycket lite av diskussion och analys när det gäller Palmes

inrikespolitiska insatser. Det är som att Palme genom det sätt på vilket han

gick bort blivit kort och gott Palmemordet. Som den ikon han kommit att framstå

för sitt parti är det en smula egendomligt, att ingen gjort någo riktigt bokslut

när det gäller dessa insatser.

HB: Yrsa Stenius har skrivit att Palme var varken före eller efter sin

tid, han var mitt i sin tid. Till skillnad från bilden av honom var han till

stora delar en opportunist. När 68-vågen kom som en del av Vietnamdebatten och

Amerikakritiken men också jämlikhetsvågen och auktoritetsupproret med för

Sveriges vidkommande medbestämmandelagarna, inriktade sig Palme på att fånga upp

dessa strömningar. I mycket handlade det om en tidstendens som under åren

1968-70 fanns i många länder men det var bara i Sverige som det fick ett sådant

enormt institutionellt genomslag. Man gjorde om hela skolan på ett bestående

sätt och avskaffade gamla samarbetstraditioner på arbetsmarknaden.

Vågen är inte konstig att förklara men den verkan som den fick i

Sverige är anmärkningsvärd. Finland upplevde samma våg under två eller tre år

men sedan återuppstod de gamla traditionerna – exempelvis bildnings- och

kunskapsidealen vad gäller skolan. Jag tror inte att genomslaget i Sverige kan

förklaras på annat sätt än med det socialdemokratiska partiets dominans och dess

sätt att äga den svenska staten.

Näringslivets anpassning till

EN PARTI

STATEN

JG: En dominans som blivit allt tydligare allteftersom den politiska

oppositionen tröttnat. Men utöver detta med frånvaron av en aktiv och vital

opposition finns det inte längre några tydliga och engagerdade företrädare för

näringslivet och företagandet. För tjugo, trettio år sedan fanns det ett aktivt

Industriförbund med Axel Iveroth. Vi hade det av riksdagsmannen Erik Hovhammar

ledda Företagarförbund med bland annat Bo Sillen som en frisk fläkt. Själv var

jag aktiv VD i Marknadsförbundet. Och vi hade fram till sen tid ett aktivt

Skattebetalarnas Förening. Och både lVI och SNS lämnade bidrag till debatten på

ett helt annat sätt än vad som sker i dag. Inte heller Timbro hör av sig på

samma sätt som tidigare då Sture Eskilsson var drivande. Överallt där det fanns

arenor för att driva företagandets ideologi och synsätt har det uppstått tomrum.

Vi hade Bankföreningen med ömsevis Tore Browaldh och Lars-Erik Thunholm som

allmänt respekterade företrädare. I dag finns ingenting av detta. Och vad man än

kan säga om Sören Gyll så inte är han någon näringslivets och företagandets

ideolog. Vad betyder detta?

HB: Det betyder mycket. Och det är mycket intressant att det har kunnat

bli på det sätt du säger. En sak som är för lite uppmärksammad är att tidigare

upplevde alla att detta ändå var det land dom skulle bo och verka i men också

påverka. Upplevde man att det gick snett i det här landet så var det här man

måste protestera och göra sig gällande. Nu har man exitstrategier på det

personliga planet. Jag själv är ett uttryck för detta. Jag behöver inte bo här

och har också tagit beslutet att lämna Sverige.

Socialdemokratin har kombinerat två saker som fått betydelse för detta:

Det ena är ett totalt öppnande för utförsäljning till utlandet av svensk

industri och inga kontroller av kapitalrörelser. Det andra är ett skattesystem

som gör att det inte finns möjlighet för svenska ägare att konkurrera med

utländska ägare samtidigt som villkoren för den privata beskattningen gör att

det är mycket attraktivt att lämna landet. Sammantaget har detta gjort att vi

fått en dramatisk exitrörelse. Av de 500 omsättningsmässigt största svenska

företagen är nu drygt hälften utlandsägda. En stor grupp av det ledande

direktörs- och entreprenörs skiktet har lämnat landet eller kommit att arbeta

för utlandsägda företag på ett sätt som gör att det inte är till den svenska

staten man vänder sig när man vill framföra sina synpunkter på den politik som

förs.

JG: Just detta vare sig förklarar eller ursäktar själva

organisationernas uppenbara passivisering. Och organisationsledarna är inte

särskilt disponerade för att utgöra en exitgrupp. Snarare förefaller mig

förklaringen vara hur man på senare år kommit att rekrytera ledarna till dessa

organisationer. Som jag ser det har rekryteringen kommit att gälla personer, som

min själ inte har någon vidare förankring i en det fria näringslivets och

företagandets ideologi. Ta exempelvis Arne Johansson som plötsligt blev

ordförande i Företagarnas Riksorganisation – ett före detta socialdemokratiskt

landstingsråd och kompis med Göran Persson. För mig ser det nästan ut som att

gramscitänkandet om infiltration lyckats fira triumfer även inom denna sektor av

svenskt samhällsliv.

Bildtext:

Hans Bergström varnar för

en ny anpassningsvag

liknande den på 60-talet

Forts av intervjun:

HB: Man skall vara oerhört uppmärksam på risken för att vi får samma

anpassning som på 60-talet. Den lärdomen kan man lära av historien.

Socialdemokratin vann stort 1958 och cementerade då ett långvaraktigt

maktinnehav. Vad vi då fick uppleva var en väldig borgerlig defaitism och

anpassning även från näringslivets organisationers sida till det som var makten,

som det då ansågs att man måste hålla sig väl med. Jag ser en väldig risk att vi

får samma utveckling nu.

JG: Eller snarare att vi befinner oss mitt i en sådan utveckling.

HB: Det tror jag. Det gäller att inte gå ut och storma för mycket på gator

och torg utan det gäller att bygga upp goda kontakter, dom här kommer ändå att

vara vid makten fem, tio år till. Som skatteminister gjorde Thomas Östros

ingenting för att göra skattesysteme rimligare men han är en mycket trevlig

person och har stor förmåga att avväpna sina kritiker. Och Göran Persson är

enormt skicklig på att charma. Det gäller at inte ha några illusioner om

s-maktens karaktär; svensk socialdemokrati är först som sist ett maktparti. Man

får inte från näringslivets organisationer låta sig köpa av ett kafferep. Det är

en stor risk att man gör det och det är väldigt viktigt att man inte gör det.

Jag tror dock att Ebba Lindsö, nya VD:n för Svenskt Näringsliv, har mindre av

illusioner och inte så lätt låter sig imponeras av maktens boningar.

JG: Du

skall nu lämna Sverige. Du har i många år vid DSM:s årliga omröstning Sveriges

viktigaste opinionsledare fått en hög ranking. Kommer du att sakna ditt

deltagande i den svenska debatten?

HB: I den mån jag inte är här så är det den svenska naturen jag kommer

att sakna, tallskogen med lingon en kristallklar oktoberdag. Sverige har en

fantastisk natur även om det finns motsvarigheter även i USA. När det gäller

debatten kommer jag att fortsätta att delta i den, även om det inte blir på

samma sätt som när man dagligen följer den svenska diskussionen.

Låt mig i

det här sammanhanget också säga, att jag tycker att jag har gjort en

ansträngning i några frågor. En är skolpolitiken under nu ett tiotal år. Ett

annat är forskningen. Ett tredje är polisfrågorna som jag också drivit hårt. Men

samtidigt ser jag att just ingenting hänt bortsett från friskolereformen. I

stället ser jag hur de socialistiskt dominerande institutionerna återtar mark.

Det blir ingen forskningssatsning. De skolreformer som varit tas tillbaka.

Polisen nedrustas ytterligare och den riktigt tänkta närpolisreformen har

havererat Jag kan dock med visst gott samvete säga att jag försökt att göra! en

insats.

Jag kommer nu att i stor utsträckning ägna mig åt annat – andra projekt

– än att fightas i den svenska dagsdebatten

JG: Låt mig å min sida tacka för

det här samtalet och samtidigt önska dig lycka till med de projekt du nu närmast

kommer att ägna dig åt och som jag i någon form hoppas att kunna återkomma till

i DSM.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.