2
Jun
Seneste opdatering: 14/6-10 kl. 1631
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Voldtægt (våldtäkt) i Sverige: Dansk & svensk version

Fra Jyllandsposten – kan også læses i tidskiftet DSM nr.4.2004. På dansk og svensk:

Offentliggjort 2. juni 2004

Af Lone Nørgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, og Steen  Wied, fotograf, København

Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? spørger dagens kronikører.

Er der overhovedet noget, som kan hidse folk op mere? Vi skal nøjes med at svare for os selv – og ja, der er fortsat adskilligt, der kan oprøre os. Og få os til at handle ved fx at skrive kronikker og forsøge at organisere kræfterne blandt ligesindede. Et af de fænomener, som lige nu og her fortjener udelte opmærksomhed, er den grove forbrydelse mod kvinder, der betegnes voldtægt. Det gælder voldtægt i almindelighed og gruppevoldtægt i særdeleshed. En krænkelse af så alvorlig karakter, at der skal slås hårdt ned. Ikke mindst fordi det er en type overgreb, som er stigende i antal, og som må ses i snæver sammenhæng med tilvandring og mislykket integrationspolitik.

Vi kan ikke løse alle verdens problemer, men vi nægter at se stiltiende til fra sidelinien, mens vores samfund skridt for skridt undermineres af et kultur- og værdisæt, der ikke regner kvinder som ligestillede, fuldgyldige borgere. Og beskyldninger for racisme og fremmedfjendtlighed bider ikke mere på os. De er moraliseren, stillet overfor ødelæggelser af unge kvinders liv. Det er nemlig en dokumenteret kendsgerning, at unge indvandrere er grotesk overrepræsenteret i såvel enkeltmands- som gruppevoldtægter.

Den senest offentliggjorte politistatistik for året 2001 så
således ud: Indvandrerandelen på landplan: 67 pct. I Københavnsområdet: 76 pct. Offentliggørelsen vakte protester, og vi har da heller ikke siden set nogen voldtægtsstatistik, som var specificeret etnisk.  Nogen gange kan det hjælpe at holde en analysegenstand ud i strakt arm for at skabe en saglig, ikke-emotionel distance. Og særlig voldtægt er et ømt og følelsespræget emne. Derfor vil vi i denne kronik beskrive (masse)voldtægter begået at unge indvandrermænd ikke i Danmark, men i Sverige hvor disse forbrydelser har antagetnærmest epidemisk karakter.

I Danmark anmeldes ca. 500 voldtægter om året. I
Sverige 2.500. Politiet, kvinderådgivninger og Aftonbladet skønnede i 2002 at mørketallet er det tidobbelte, altså 25.000 voldtægter på hovedsageligt svenske kvinder om året. Vi lader lige tallet stå et øjeblik…………
Skulle Danmark have den samme voldtægtsfrekvens relativt, ville vi have omkring 1.500 anmeldte, og måske totalt 15.000 voldtægter om året. Det har vi heldigvis ikke – endnu.

I Sverige er det begrædeligvist lykkedes i alt for høj grad at holde indvandrerdebatten under låg, og en indvandringskritiker er pr. definition “en fremmedfjendtlig” eller rent uden racist. Med en fra oven opmuntret “statsfeminisme”, som har stor opbakning imedier og Riksdag (seks ud af syv Riksdagspartilederekalder sig “feminister” ), skulle man tro, at der fandtes en særlig omsorg for udsatte kvinder, men det er langtfra tilfældet. Kun i 5 pct. af de anmeldte voldtægtssager rejses der tiltale, og kun i en brøkdel af dem fældes der dom. Når en voldtaget kvinde endelig er nået så langt i processen, er dommene så milde, at ingen regner dem for noget. Retsvæsnet er slet ikke indrettet til “det nye Sverige”, men bygger stadig overvejende på mildhed, behandling og rehabilitering.

Det skulle være overflødigt at nævne, at mange traumatiserede kvinder slet ikke orker at indgive anmeldelse. I praksis må man konstatere, at voldtægt i Sverige erfuldkommen gratis for forbryderne. Risikoen for sanktion er lille, meget lille, ogderfor klinger den officielle statsfeminisme uendeligt hult. Det oldgamle begreb”kvinnofrid” synes at tilhøre en fjern fortid.

Det er vores påstand, der efterhånden kan dokumenteres med talrige artikler, bøger og statistikker, at etnicitet og kultur har relevans i kriminalitetsstatistikkerne. Dokumentationen er mulig i den danske offentlighed, som ikke er så (indirekte) censureret som den svenske. I Sverige spiller medieklaveret anderledes. Spørger man en svensk journalist, hvornår etnicitet bør omtales i avisreportager og efterlysninger, får man svaret: »Når det er relevant«. Åbenbart er det i voldtægtssager aldrig relevant, for hovedparten af gerningsmændene er indvandrere og efterkommere, og det nævnes af princip aldrig.
Derved kan offentligheden da heller ikke bidrage til opklaringen – som den kan herhjemme – og medierne gør sig til medskyldige i, at grove forbrydere slipper fri for straf.

Man kan kun gisne om, hvorfor de har denne kyniske og
hykleriske politik, men en undersøgelse fra Göteborgs Universitet i 2002 kaldte svenske journalister for »Verdens mest magttro journalistkorps«, og det forekommer ikke fjernt at antage, at svenske journalister gerne vil være magten
tilpas. Hvordan det? Ved de facto at skjule for svenskerne, hvad politikerne via hæmningsløs indvandring har gjort ved landet både socio-økonomisk og kriminalpolitisk: De har skaffet Sverige en voldtægtsfrekvens, som er værre en
USA’s – og en samlet kriminalitet som ligger på USA’s niveau.

Men det er ikke bare svenske journalister, som er behagesyge og hykleriske. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (det der svarer til vores Det Kriminalpræventive Råd og i Sverige i folkemunde kaldt: Brottsförnekande Rådet) – camouflerer og sminker statistik, så det er vanskeligt at komme til frem til et dækkende billede af den
samfundsmæssige virkelighed. I en serie artikler i Aftonbladet i 2002, klager forskere på BRÅ over, at Rådet udøver regeringsbestilt arbejde. »Det er en katastrofe overalt på BRÅ«, udtalte psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ’s opgave er at fabrikere forskning som justitsministeren synes om«. Den også i Danmark kendte professor og romanforfatter, Leif G. W. Persson, arbejder på BRÅ,
og siger: »Vi bedriver ikke fri forskning, men vinkler rapporterne så de passer regeringen«.
Det kan både undre og ikke undre, at der fifles med voldtægtsstatistikkerne i Sverige. Hvis sandheden om emnet kom frem, ville folk nemlig blive overordentligt oprørte – “skitförbannade”. Som det er nu, er detimidlertid “kun” ofrene og deres pårørende, som føler smerten. Vi mener, at ind-under-gulvtæppet strategien er et udtryk for en afskyelig kynismeog et foragteligt hykleri. Det er lykkedes BRÅ at påstå, at bare et parogfyrre pct. af voldtægterne i Sverige begås af indvandrere. Når man kender de danske
procenter, forekommer dette fuldstændig absurd, al den stund at Sverige har 2,8 gange flere indvandrere pr. capita end Danmark.

En realistisk svensk indvandrerandel må nødvendigvis ligge på mellem 80 og 90 pct.af de begåede voldtægter, når gennemsnitstallet i Danmark er ca. 70 pct. MenBRÅ har blandt andet opfundet hokus-pokus begrebet “utrikesfödde”, hvilketstraks sorterer alle naturaliserede og efterkommere fra og signalerer detofficielle, knæsatte dogme:

Kultur spiller ingen rolle , det gør kun sociale forhold. Løgn, latin og manipulerende statistik.

For yderligere at slå den beske pointe fast, skal vil gøre opmærksom på en rapport,som partiet Nationaldemokraterne for nyligt har udgivet. Titlen lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Reagerer venligst ikke med automatpiloten a la: Nåh, det er en pendant til DanskFolkeparti, så behøver vi ikke at høre, hverken hvad de siger, eller hvad deres argumenter og dokumentation går ud på. Nationaldemokraterne gør det arbejde, som svenske aviser ikke gør: De møder op i retten og rapporterer det, som aviserne ikke vil nævne: Etniciteten. Klik ind på linket, læs selv og dan en egen mening. Vi kan ikke her gengive rapportens metoder og begreber i detaljer, men må nøjes med konklusionerne: Seksuelle overgreb på piger og kvinder begået af indvandrere er et voksende problem. Hverken politi, skole, medier eller myndigheder fortæller sandheden, fordi de er bange for, hvad der ville ske, hvis hele sandheden kom for en dag.
Tallene viser, at mænd med indvandrerbaggrund begår flere voldtægter end svenskere. 93 gerningsmænd er blevet undersøgt. Af dem havde 67 indvandrerbaggrund, dvs mindst en udenlandsk født forælder. Det giver en overrepræsentation af mænd med indvandrerbaggrund på 2,4 gange. Endvidere udvælger voldtægtsmændene primært svenske piger som ofre. Af de i alt 49
voldtægtsofre, hvor en mand med indvandrerbaggrund var gerningsmand, havde 30 svensk baggrund.

Mænd med baggrund i bestemte regioner begår flere
voldtægter end andre. Af de 67 gerningsmænd med indvandrerbaggrund kan 30 henføres tilMellemøsten/Nordafrika-regionen, 13 til Latinamerika og 7 til øvrige Afrika. Denne kronik er først og fremmest en henvendelse til vores
politikere på alle niveauer, men samtidig opfatter vi den som et led i en oplysning af den danske befolkning om, hvilke kræfter vi er oppe imod, og at strudsepolitik vil føre os lige lukt ud i svenske afgrunde. Tillige sigter vi efter både bredt at indfange det massive kultursammenstød som følge af årtiers tilstrømning af integrationsuvillige muslimer og at dæmme op for en intens antidemokratisk og mandschauvinistisk kampagne, iværksat af kræfter fra især Pakistan, Saudi-arabien og Tyrkiet. Og som i stigende grad omfatter voldtægter.
Når svenske kvinders situation bør interessere, er det fordi Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så rigtigt sagde, er 40-50 år “forud” for Danmark med hensyn til multikultur. “Mångfald”, som det indsukret hedder. Voldtægtstallene synes nøje overensstemt med antallet af
indvandrere. Vi konstaterer, at kvinder i det “statsfeministiske Sverige” er delvist retsløse – nærmest jaget vildt, som ikke længere tør færdes så frit, som de var vant til før i tiden. Hver eneste dag forøves 6,8 anmeldte voldtægter, og måske helt op til 68 voldtægter. (mørketallet inkluderet). Hvis voldtægtsforbrydere bliver fanget i Danmark, kan de se frem til en fængselsdom på ca. tre år. Svenske voldtægtsforbrydere slipper statistisk setnæsten helt fri. Tåler vi som samfund, at det er så billigt at ødelægge en ung kvindes liv? Måske på livstid? Svaret er et klingende nej. Derfor børstrafferammen udvides til mindst det dobbelte. Dertil kommer, at hvis man overhovedet skal forvente sig nogen præventiv effekt, der kan spare yderligere tragedier, bør repatriering af de groveste voldtægtsmænd være en naturlig selvfølge. Denne sanktion synes desværre at være noget nær det eneste, som visse afstumpede voldtægtsforbrydere har respekt for.

“Vården” – behandlingen – bør selvfølgelig tilkomme ofret og ingen andre. Sverige burde for sine kvinders skyld ligne Danmark, og vi skal under ingenomstændigheder gå i de svenske fodspor.

Kender politikerne og de offentlige myndigheder deres besøgelsestid? Eller bliver næste skridt den selvtægt, som folk tyer til, når systemet svigter den almindelige borger?

Her oversat af svenske venner:

Krönika: Våldtäktsvågen i det statsfeministiska Sverige

Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Frederiksberg, och Steen  Wied, fotograf, Köbenhavn

Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? frågar dagens krönikörer.Finns det överhuvudtaget något som kan hetsa folk upp längre?

Vi ska nöja oss med att svara för oss själva – och ja, det finns
fortfarande åtskilligt som kan uppröra oss. Och få oss att handla genom att t ex skriva krönikor och försöka organisera krafterna bland likasinnade.Ett av de fenomen som just nu och här förtjänar odelad uppmärksamhet, är det grova brott
mot kvinnor som betecknas våldtäkt. Det gäller våldtäkt i allmänhet och gruppvåldtäkt i synnerhet.
En kränning av så allvarlig karaktär att den måste slås ner hårt. Inte
minst för att det är en typ av övergrepp som ökar i antal, och som måste ses i nära samband med tillvandring och misslyckad integrationspolitik.Vi kan inte lösa alla världens problem, men vi vägrar att stillatigande titta på från sidlinjen, medan vårt samhälle steg för steg undermineras av et kultur- och
värdesysten som inte räknar kvinnor som jämlika, fullvärdiga medborgare. Och beskyllningar för rasism och främlingsfientlighet biter inte längre på oss. De är moraliseren, ställt mot förstörelsen av unga kvinnors liv. Det är nämligen en dokumenterat faktum att unga invandrare är groteskt överrepresenterade i såväl
enmans- som gruppvåldtäkter.

Den senast offentliggjorda polisstatistiken för året 2001 såg ut så här: Invandrarandelen i hela landet: 67 procent.I Köpenhamnsområdet: 75 procent.
Offentliggörandet väckte protester och vi har inte heller sedan dess sett någon våldtäktsstatistik som var etniskt specificerad.Ibland kan det hjälpa att hålla ett analysföremål på avstånd för att skapa en saklig, icke-emotionell distanse. Och särskilt våldtäkt är ett känsligt och känsloladdat ämne. Därför vill vi i denna krönika beskriva (mass)våldtäkter begångna av unga invandrarmän
inte i Danmark, utan i Sverige där dessa brott har antagit närmast epidemisk karaktär.

I Danmark anmäls ca 500 våldtäkter om året. I Sverige 2 500. Polisen,
kvinnorådgivningar och Aftonbladet uppskattade år 2002 att mörkertalet är det tiodubbla, alltså 25 000 våldtäkter på huvudsakligen svenska kvinnor om året. Vi låter siffran stå ett ögonblick…………Skulle Danmark ha relativt sett samma våldtäktsfrekvens skulle vi ha omkring 1 500 anmälda, och kanske totalt 15 000 våldtäkter om året. Det har vi lyckligvis inte – än.

I Sverige har man beklagligtvis lyckats att i alltför hög grad hålla
invandrardebatten under lock och en invandringskritiker är per definition “främlingsfientlig” eller rent av rasist. Med en uppifrån uppmuntrad “statsfeminism”, som har stort stöd i medier och riksdag (sex av sju riksdagspartiledare kallar sig “feminister” ), skulle man tro att det fanns en särskild omsorg för utsatta kvinnor, men det är långtifrån fallet.

Endast 5 procent av de anmälda våldtäktsärendena går till åtal och endast i en bråkdel av dem blir det fällande dom. När en våldtagen kvinna till slut har nått så långt i processen är domarna så milda att ingen räknar med dem. Rättsväsendet är inte alls inrättat för “det nya Sverige”, utan bygger fortfarande till övervägande
del på mildhet, behandling och rehabilitering.Det borde vara överflödigt att nämna att många traumatiserade kvinnor inte orkar göra en anmälan. I praktiken måste man konstatera att våldtäkt i Sverige är fullkomligt gratis för
brottslingarna. Risken för sanktion är liten, mycket liten, och därför klingar den officiella statsfeminismen oändligt ihåligt. Det urgamla begreppet “kvinnofrid” tycks tillhöra ett fjärran förgånget.

Vi påstår, och det kan dokumenteras med talrika artiklar, böcker och
statistik, att etnicitet och kultur har relevans i brottsstatistiken.
Dokumentationen är möjlig i den danska offentligheten, som inte är så (indirekt) censurerad som den svenska. I Sverige spelar medieklaveret en annan melodi. Om man frågar en svensk journalist om när etnicitet bör nämnas i tidningsreportage
och efterlysningar får man svaret: »När det är relevant«. Tydligen är det i våldtäktsfall aldrig relevant, för huvuddelen av gärningsmännen är invandrare och efterkommare, och det nämns av princip aldrig. Därigenom kan publiciteten inte heller bidra till uppklarandet – som den kan här i landet – och medierna gör sig till medskyldiga till att grova brottslingar slipper undan straff.

Man kan bara gissa om varför de har denna cyniska och hycklande polisk, men en undersökning från Göteborgs Universitet 2002 kallade svenska journalister för
»Världens mest makttrogna journalistkår«, och det verkar inte avlägset att anta att svenska journalister gärna vill vara makten till lags. Hur då? Genom att de facto dölja för svenskarna vad politikerna via hämningslös invandring har gjort med landet både socio-ekonomiskt och kriminalpolitiskt: De har skaffat Sverige
en våldtäktsfrekvens som är värre än USA:s – och en total kriminalitet som ligger på USA:s nivå.

Men det är inte bara svenska journalister som är
inställsamma och hycklande. BRÅ – Brottsförebyggande Rådet (som motsvarar vårt Det Kriminalpreventive Råd och i Sverige i folkmun kallat: Brottsförnekande Rådet) – kamuflerar och sminkar statistik så att det är svårt att komma fram till en riktig bild av den samhälleliga verkligheten.

I en serie artiklar i Aftonbladet 2002 klagar forskare på BRÅ över att Rådet utövar regeringsbeställt arbete. »Det är en katastrof överallt på BRÅ«, uttalade psykiatriprofessor Sten Levander. »BRÅ:s uppgift är att fabricera forskning som justitieministern tycker om«. Den också i Danmark kände professorn och romanförfattaren Leif G. W. Persson arbetar på BRÅ, och säger: »Vi bedriver inte fri forskning, utan vinklar rapporterna så att de passar regeringen«.Det kan både förvåna och inte förvåna att det fifflas med våldtäktsstatistiken i Sverige. Om sanningen om ämnet kom fram, skulle folk nämligen bli utomordentligt upprörda – “skitförbannade”.
Som det är nu, är det “bara” offren och deras anhöriga som känner av smärtan.Vi anser att sopa-under-mattan-strategin är ett uttryck för en avskyvärd cynism och ett föraktligt hyckleri. BRÅ har lyckats påstå att bara drygt fyrtio
procent av våldtäkterna i Sverige begås av invandrare. När man känner till de danska procenten, förefaller detta fullständigt absurd, då Sverige har 2,8 gånger fler invandrare per capita än Danmark. En realistisk svensk invandrarandel måste med nödvändighet ligga på mellan 80 och 90 procent av de begångna våldtäkterna, när genomsnittssiffran i Danmark är ca 70 procent. Men BRÅ har bland annat uppfunnit hokus-pokus-begreppet “utrikesfödda”, vilket omedelbart sorterar bort alla naturaliserade och efterkommare och signalerar den officiella, knäsatta dogmen: Kultur spelar ingen roll, det gör enbart sociala förhållanden. Lögn, latin och manipulerande statistik.

För att ytterligare slå fast den beska poängen ska vi framhålla en rapport som partiet Nationaldemokraterna nyligen har utgivit. Titeln lyder: “Invandrarna, våldtäkterna och sanningen – en rapport om övergrepp i det mångkulturella samhället”. Var snäll och reagera inte med automatpiloten a la: Nå, det är en pendang till Dansk Folkeparti, då behöver vi inte lyssna på varken vad de säger eller vad deras argument och dokumentation går ut på.
Nationaldemokraterna gör det arbete, som svenska tidningar inte gör: De går till domstolen och rapporterar det som tidningarna inte vill nämna: Etniciteten.Klicka in dig på länken, läs själv och bilda en egen uppfattning. Vi kan inte här återge rapportens metoder och begrepp i detaljer, utan får nöja oss med konklusionerna: Sexuella övergrepp på flickor och kvinnor begångna av invandrare är ett växande problem. Varken polis, skola, medier eller myndigheter
berättar sanningen eftersom de är rädda för vad som skulle hända om hela sanningen kom i dagen.

Siffrorna visar att män med invandrarbakgrund begår fler våldtäkter än svenskar. 93 gärningsmän har undersökts. Av dem hade 67 invandrarbakgrund, dvs minst en utlandsfödd förälder. Det ger en överrepresentation av män med invandrarbakgrund på 2,4 gånger. Vidare väljer våldtäktsmännen primärt ut svenska flickor som offer. Av de totalt 49 våldtäktsoffer, där en man med invandrarbakgrund var gärningsman, hade 30 svensk bakgrund.Män med bakgrund i vissa regioner begår fler våldtäkter än andra. Av de 67 gärningsmännen med invandrarbakgrund kan 30 hänföras till Mellanöstern/Nordafrika-regionen, 13 till Latinamerika och 7 till övriga Afrika.
Denna krönika är först och främst riktad till våra politiker på alla nivåer, men samtidigt uppfattar vi den som ett led i en upplysning av den danska befolkningen om vilka krafter vi har att göra med och att strutspolitik skulle leda oss rakt ut i den svenska avgrunden. Dessutom siktar vi på att både brett
fånga in den massiva kulturskrocken som följd av årtiondens tillströmning av integrationsovilliga muslimer och att dämma upp för en intensiv antidemokratisk och manschauvinistisk kampanj som satts igång av krafter från särskilt Pakistan, Saudiarabien och Turkiet. Och som i ökande grad omfattar våldtäkter.

Att svenska kvinnors situation bör intressera är för att Sverige, som Demokrati- och integrationsminister Mona Sahlin så riktigt sade, ligger 40-50 år “före” Danmark när det gälller multikultur. “Mångfald”, som det förskönat heter.Våldtäktssiffrorna tycks nära överensstämma med antalet invandrare. Vi konstaterar att kvinnor i det “statsfeministiska Sverige” är delvis rättslösa –
närmast jagat villebråd, som inte längre vågar röra sig så fritt som de var vana vid för i tiden. Var enda dag förövas 6,8 anmälda våldtäkter, och kanske ända upp till 68 våldtäkter (mörkertalet inkluderat).Om våldtäktsbrottslingar tas fast i Danmark kan de se fram mot en fängelsedom på ca tre år. Svenska våldtäktsbrottslingar går statistiskt sett nästan helt fria.
Tål vi som samhälle att det är så billigt att förstöra en ung kvinnas liv? Kanske på livstid? Svaret är ett rungande nej.Därför bör strafframen utökas till minst det dubbla. Dessutom bör, om man överhuvudtaget ska förvänta sig någon preventiv effekt som kan hindra ytterligare tragedier, repatriering av de grövsta våldtäktsmännen vara en naturlig självklarhet. Denna sanktion tycks dessvärre vara något av det enda som vissa avtrubbade våldtäktsbrottslingar har respekt för . “Vården” – behandlingen – bör givetvis tillkomma offret och ingen annan.

Sverige borde för sina kvinnors skull efterlikna Danmark, och vi ska under inga omständigheter gå i svenska fotspår.Känner politikerna och de offentliga myndigheterna till sin besökstid? Eller blir nästa steg den självtäkt, som folk tar till när systemet sviker den vanliga medborgaren?