Hansen og Nørgaard: På dansk og på svensk
Offentliggjord 1 augusti 2003
Krönika: Handlingskraft måste avlösa törnrosasömn
Av Lone Nörgaard, lektor, cand. mag., Valby, och Torben Hansen, historiker, Kvistgaard
Denna krönika har tillkommit mot bakgrund av en djup förundran: Varför står så relativt få danskar på barrikaderna medan Danmark och resten av Europa utsätts för en smygande islamisering? Och inte minst – varför är så få kvinnor på banan i den offentliga debatten? Om man betänker att det försiggår ett stadigt och massivt flick- och kvinnoförtryck i de slutna, integrationsovilliga, muslimska miljöerna, frågar de två krönikörerna.Inte en dag utan invandrarnyheter på medieprogrammet. Som dessvärre endast sällan bjuder på solstrålehistorier om mönsterbrytare och vällyckad integration, utan i stället på problem, problem och problem med muslimska grupper…. Tjat, tjat – men ändå kanske inte alls tjat.
För de har väl åtminstone läst Ralf Pittelkows “Efter 11. September”, Kåre Bluitgens “Til gavn för de sorte” och antologin “Islam i vesten – på Koranens vej?”? Och hur kan begåvade intellektuella opinionsbildare och medieledarhundar förefalla vara orubbade när Pittelkow, Bluitgen och antologins 15 bidragsgivare staplar siffra på siffra, data på data, berättelse på berättelse som alla pekar i samma samhällsundergrävande riktning? Varför har dessa böcker inte haft mycket större genomslagskraft i form av aktiv handling och politiska avhyvlingar? Är okunskap, naivitet och konflikträdsla verkligen huvudförklaringen till att Danmark och hela Europa har hamnat i denna vanvettiga soppa?
Denna krönika är skriven i hopp om att kunna bidra till att förebygga inbördeskrig à la Exjugoslavien och nej, det är dessvärre inget orealistiskt scenarium. Åtskilliga andra än ovannämnda skribenter och författare har lagt fram metervis med siffror och exempel. Indicier och bevismaterial hopas dagligen i medierna och dessutom i rapporter från tänketankar samt i monografier på engelska, franska och tyska.
Det råder inte heller brist på kunskap om motiven bakom familjesammanföringarna, fundamentalistiska missionsrörelser, islamiska skolors indoktrinering och censur, förberedelse till och verkställande av de många “hedersmorden” (läs: mord) på olydiga kvinnor eller till planerade terrorhandlingar. Det räcker inte att skjuta skulden för den rådande misären på fattigdom och utestängande. Det är en skröna att de unga muslimerna blir kriminella för att “ingen behöver dem”, “de har inte arbete” eller “de kan inte få någon utbildning “. Det sistnämnda kan var och en med den nödvändiga förmågan få i detta land.
En källa med många års erfarenhet från rättegångar mot våldsmän säger att kriminella från kategorin “invandrare” aldrig är stackars oönskade. Exempel: 1) Överföll kvinna som gick med en barnvagn – höll på med en högre utbildning. 2) En kvinna nedslagen – brottslingen hade heltidsjobb. 3) Försök till våldtäkt, kvinnan räddad av dansk man som blev lemlästad – den ena av skurkarna tolk, den andra anställd i en offentligfinansierad institution. Varför yttrar endast få parlamentariker sig om förhållanden och händelser i fängelser, rättssalar, kriscentra, privatskolor och moskéer?
Problemen i den lutheranska kyrkan dryftas i full offentlighet, men borde regeringen och Folketinget inte intressera sig för den arabiska predikan som levereras efter varje fredagsbön? Det är över ett år sedan SF:s Holger K. Nielsen uppmanade de “förmörkade” imamerna att “dra åt helvete”. Händer det något? Varför sade de folkvalda inte ifrån när muslimska talesmän visade ett ansikte utåt och föregav sig acceptera demokratiska spelregler och jämställdhet för att bli nominerade till Folketinget och till kommunfullmäktige, medan de gav helt annorlunda kontanta uttryck för sitt sinnelag på islamistiska hemsidor?
Kanske var orsaken att ett sådant uppträdande var något ovanligt och att danska politiker gör en dygd av moderation och försiktighet när det finns tveksamhet. Men varför kom Det Radikale Venstres ledning då inte med någon utskällning när islamisterna kastade masken under sin “gemensamma bön för fred” på Köpenhamns Rådhusplads fredagen den 4 april [2003]?
Arrangementet var en skrällande ögonöppnare för politikerna. Här sades det – eller rättare sagt skreks – med all önskvärd klarhet: “Makten finns inte i Washington, på Christiansborg [danska regeringskansliet, motsvarar Rosenbad]eller på Rådhuset. Vi är makten!”
Vi vill sätta ett dussin stekta rödspättor på att demokratins ledare hoppas att den sortens islam-fascistiska appeller snart upphör. Så där lugnt och fint. Herregud, vi har ju alla varit unga och skrikit på gatorna, eller hur?
Tänk bara på den tyska utrikesministern Joschka Fischer och hur salongsfähig och anpassad han uppträder på de bonade golven i dag. Danska politiker och andra beslutsfattare är inte de enda som underlåter att reagera resolut. Överallt i Västeuropa föredrar de flesta folkvalda att tassa försiktigt när de hör ordet “islam”.
De förhållanden som vi har nämnt här gäller i det mesta av EU – plus Schweiz och Norge. Bakgrunden är i hög grad att en ideologisk kampanj har varit igång i årtionden från Bergen till Milano – i stor omfattning betalad och inspirerad av Saudi-Arabiens wahabism, som är beteckningen för Osama bin-Ladens hatiska och kvinnoförtryckande ideologi. Projektet går ut på att skapa ghetton där så många muslimer som möjligt läggs i en ideologisk tvångströja och görs till fotfolk i en erövring.
Medan de flesta europeiska regeringar tvärtom arbetar hårt på att integrera de många icke anpassade muslimerna och på att lära dem leva i frihet under ansvar. Om detta en dag skulle lyckas kommer islam att bli en privatsak, och då kommer de hetsiga missionärerna och de ambitiösa islamist-politikerna att bli överflödiga.
För närvarande har dessa fundamentalistiska ideologer dock goda möjligheter att slippa arbetslöshet. Det är nämligen inte svårt att ge arabiska och turkiska ungdomar en islamisk identitet. Som ett kollektivt projekt är islam visserligen inte mycket att skryta med. Oavsett om man använder ekonomi, politik eller kultur som parametrar slutar räkenskaperna med röda siffror i botten. T o m FN har officiellt lagt fram dokumentation för att de arabiska staterna – varav hälften tjänar grova pengar på export av olja – är ett konkursbo. Ändå lyckas en förbluffande stort antal unga islamister ådra sig storhetsvansinne och hänvisa till Koranens försäkran om att muslimerna är Allahs “bästa församling.”
Av de många utopiska hemsidorna och brandtalen framgår det att “muslim” är liktydigt med att tillhöra ett herrefolk och att Väst är dekadent, ondskefull, förtappat o.s.v. Islam är däremot lösningen på allt – från personlig hygien till etablering av den perfekta staten. Detta flockmänniskobudskap är milt sagt inte ägnat att främja laglydigheten. I skalans harmlösa ända förolämpar Hassan den danska kvinnan som går med korta byxor en sommardag i sitt eget land. I avdelningen för tyngre saker hamnar de otrogna som var oturliga nog att uppehålla sig på fel gata eller i fel taxi, på sjukhus.
Myndigheterna och det civila samhället har vant sig av med att använda dominans, inskärpa regler, varna och hota potentiella skurkar. Under årtionden har strömmen av asiatiska och afrikanska tillvandrare försiggått utan plan. Västeuropas stater är inrättade för att kräva in avgifter och skatter för att hålla igång olika välfärdssystem som naturligtvis attraherar folk från Anatolien och Punjab.
Budgetproblem blir ett av resultaten, och förvaltningsrutiner förhindrar att ideologiseringen av tillvandrarna registreras. Med ideologisering förstås en systematisk indoktrinering i sharia (islamisk lag/rättsuppfattning) där den medförda men i stort sett omedvetna föreställningen om islam förstärks och blåses upp till en alltomfattande ideologi som ska binda ihop de troende i en flock som imamer och andra ledare styr.
Danska byråkrater och parlamentariker förefaller dessvärre inte bekymra sig särskilt om islamismens totalitära hot och den dagliga kriminaliteten där ungdomar med muslimsk bakgrund är klart överrepresenterade.
Detsamma gäller de fina människorna från Venstre och konservativa i Nordsjälland och Köpenhamns nordliga förstäder längs Öresund [motsvarar ungefär Söder i Stockholm.]. Hur har det alls gått så långt? Varför är så många invandrare från Afrika och Asien muslimer som avskyr det samhälle som tar emot dem, medan tamiler, sikher, tibetaner och vietnameser generellt anpassar sig till Västs frihet och system?
En viktig faktor bakom den muslimska folkvandringen till Västeuropa är EG:s – senare EU:s – samarbete med den arabiska världen. Som många andra viktiga beslut träffades också detta på fransk tillskyndan. Efter det att Frankrike gav upp Algeriet 1962 projekterade dåvarande president Charles de Gaulle en allians mellan Europa och en rad arabiska regimer. Syftet var bl. a. att motverka USA. 1974 upprättades en parlamentarisk sammanslutning med syfte att stärka EG:s politiska, kulturella och ekonomiska förbindelser med den arabiska världen.
I denna grupp deltog medlemmar från 18 nationella parlament, däribland det danska folketinget och Europaparlamentet. Senare försågs gruppen av en struktur, betecknad “Den euro-arabiska Dialogen” med en stark position i bl.a. EG:s och senare EU:s ledande organ. Dialoglobbyn arbetade för en utrikespolitik som var proarabisk och riktad emot Israel och USA.
Dessutom gynnade den en permanent och massiv arabisk och muslimsk närvaro i Europa genom invandring och bosättning av miljoner människor från Nordafrika och Västasien. Orientalisten Bat Ye’or (född i Egypten, bosatt i Schweiz) skriver att på franskt, tyskt och belgiskt initiativ har flera europeiska institutioner arbetat för att underlätta denna utveckling genom en offensiv i kulturliv, undervisning och publiceringsverksamhet. Strävandena har stötts av universitet och islamofila kristna kyrkoledare och är avsedda att framställa islams civilisation i bästa möjliga ljus. Flera generationer europeisk ungdom har redan uppfostrats i denna proarabiska ideologi (jämför Bat Ye’or: “European Fears of the Gathering Jihad”, www.frontpagemagazine.com, 21. febr. 2003).
Bidrog denna gemensamma europeiska strategi till den besynnerliga lagstiftning som för 20 år sedan öppnade Danmark för familjesammanföringar – d.v.s. immigration genom tvångsäktenskap – i en situation med nästan en kvarts miljon arbetslösa? De fyra danska undantagen från Maastricht-fördraget kommer snart på den politiska agendan [2003]. Vilka politiker och tjänstemän har månne tänkt sig orientera och upplysa väljarna om de Gaulles lansering av EG/EU:s “arabiska” strategi och dess konsekvenser för Europa? Vi väntar spänt på svar – inte minst från vänsterkanten..
