Jeg har ikke tal på hvor mange kronikker svenskere har oversat gennem de sidste 4 år, og hvor mange gange de har bedt til himlen om en svensk Jyllandsposten, BT eller Berlingske. Ja, bare en Politiken.
I mangel af aviser med civilcourage, aviser som ikke patroniserer deres læsere, bliver der altså oversat til stadighed. Det frie ord er som ren luft – i al fald for nogle af de der ufrivlligt må afgive deres land i disse år:

oversat af “Räknenissen”

Från Berlingske Tidende tisdag den 9 november 2004

Bedövande tystnad från danska konstnärer

Av Helle Merete Brix, journalist och författare

Medan Europas konstnärer uttrycker avsky för mordet på den holländska filmregissören Theo van Gogh tiger deras danska kolleger. De är mer bekymrade för »högervridningen«, »nationalismen« och »främlingshatet«, än de är för den livsfarliga, konst- och kvinnoförtryckande islamismen – räddare för Kjärsgaard, Fogh och Bush än för bin Laden.Så kom de på banan! Konstnärerna, alltså.

Detta samhällets avantgarde – så älskar konstnärer ofta att uppfatta sig själva – marscherar nu överallt i Europa för att minnas den holländska filmskaparen Theo van Gogh, som nyligen mördades brutalt på öppen gata i Amsterdam av en islamist. Också från danska musiker, filmfolk, gycklare och poeter är budskapet klart: I dag är vi alla holländare. Stoppa den islamiska fascismen och terrorn mot yttrandefriheten. Eller är det så?

De enda konstnärer här i landet som jag fram till nu har hört uttala sig om Europas första politiska mord på en människa i den konstnärliga branschen sedan fatwan mot Salman Rushdie, är Farshad Kholghi och Kaare Bluitgen. Stackars Bluitgen arbetar tydligen på en bok om lönnmord i islams namn. Det måtte bli ett sjubandsverk.

Islam har en lång och avskyvärd tradition av hot, skrämseltaktik och mord på oliktänkande. Muhammed, religionsgrundläggaren och rollmodellen slog själv an tonen när han lät mörda diktarinnan Asma bint Marwan i hennes säng, med sina barn sovande hos sig. Hennes brott: Hon hade hånat Muhammed och hans nya lära. Hittills är Danmark förskonat från politiska mord, men överfall på islamkritiker äger rum. Och förra månaden hindrades en somalisk musiker på Nörrebro att spela vid en privat fest för somalier när omkring 50 islamister, däribland tydligen folk från Hizb ut-Tahrir, blockerade gatan. Musik är syndigt i islam, sade de långskäggiga smakdomarna. Hörde vi något från Danska Musikerförbundet? Från konstnärer i all allmänhet? Nä.

Och det är inte för att konstnärer, enligt vad många års vistelse i dessa kretsar säger mig, inte har någon åsikt om politiska förhållanden. Det är bara litet andra saker som får deras uppmärksamhet. Jag minns således inte at ha deltagit i en generalförsamling eller ett större möte i Danska Författarföreningen sedan det senaste regeringsskiftet där det inte vid någon tidpunkt, från podiet och i hörnen har uttryckts djup oro över »högervridningen«, »nationalismen« och »främlingshatet«. Danmark, detta totalitära koloniträdgårdsland är på väg mot rena fascismen, och stöveltramp hörs i korridorerna på Christiansborg, särskilt i närheten av Dansk Folkepartis möteslokaler.

Man kan också besöka Artlab i Köpenhamn, en populär och inte alls dålig utbildningsplats för konstnärer från alla områden, och man kan stanna ett par veckor och inhämta stämningen. Också här är Fogh-regeringen hatobjektet och Bush en krigsgalen Satan. Filmregissören Lotte Svendsen uttryckte det för några år sedan så här: »Vi är en del som är räddare för Bush än för bin Laden«.

De danska konstnärer som kan drivas till att säga något bra om Israel, kan vad jag vet räknas på ytterst få fingrar. Medan man kan mata svin (visserligen haram) (förbjudet enligt islam, red.) med de som okritiskt stöder den palestinska saken. Problemet med den världsomspännande och livsfarliga islamismen berörs i stort sett aldrig av konstnärer i deras verk eller i inlägg från dem i den offentliga debatten. Konstnärer älskar ofred, pamfletter, resolutioner och anti-rasismdemonstrationer så länge der krigas, skrivs och demonstreras mot USA, Israel eller regeringen och dess stödparti.

Men även om Pia kanske snurrar till det emellanåt, så mördar hon inte. Det bål av hat som nu bevisligen brinner i Europa har inte antänts av gammaleuropéer utan av imamer och religiöse frontfigurer som utöver judar, otrogna, »dåliga« muslimer och olydiga kvinnor också hatar surrealistisk bildkonst, orena dikter och filosofiska verka som betvivlar Guds existens. Och det som islamo-fascisterna hatar allra mest är naturligtvis det konstnärliga och politiska uttryck som ställer frågor kring islam, islams syn på kvinnan och Muhammeds kvaliteter. Så som Theo van Gogh och den modiga,, somalisk-födda holländska politikern Hirsi Ali gjorde.

Ali har under en tid haft fasta bodyguards, och polisen har nu placerat henne i ett safe-house. Kristeligt Dagblad kunde nyligen avslöja att Informations fasta kommentator, dansk-afghanen Omar Shah, som både har utbildning och arbete, uttrycker glädje över mordet och solidaritet med van Goghs mördare. De övriga »välintegrerade« muslimer som uppträder i artikeln, tycks mest beklaga Shahs uttalanden och mordet av strategiska skäl. Eftersom de anser att båda delar kan förvärra förhållandena för muslimerna.

Hur avskyvärda Shah och kompanis uttalanden än är borde det inte överraska någon, inte heller konstnärerna, varav i varje fall en del måste kunna komma ihåg fatwan mot författaren Salman Rushdie. Författaren Ole Hyltoft har en gång nämnt sin chock över en muslimsk demonstration på Köpenhamns gator vid den tidpunkten – då demonstrationen stödde fatwan. Mitt egen gissning är att väldigt många utövande muslimer i Europa har förståelse för mordet på van Gogh. Förolämpar man profeten måste man betala priset. Frågan är om konstnärerna sedan har tänkt sig att göra något åt denna utveckling, eller om de kommer att fortsätta att förneka den. Det sistnämnda är oklokt.

Får imamerna och de som stöder dem makt kommer redan det att vissla »Love is in the air« att betraktas som ett brott emot staten. Yttrandefrihet kommer att vara något som man måste tala med åldrande, exotiska existenser om för att få klarlagt vad det var för något. De kvinnliga konstnärer som i dag använder tid på att klaga över kvinnors bristande synlighet i konstvärlden, över nedlåtande manliga recensenter m.m., kommer att inse att de slösade bort tiden på småsaker. Den verkliga fienden till kvinnors rätt att yttra sig, måla och skriva böcker, formulera egna tanker och reflektera, upprustar i Europas moskéer, och de skyr inga medel.

Bland de författare från muslimska länder som jag har träffat under årens lopp ska jag nämna två: den palestinsk-jordanska författaren och feministen Sahar Khalifeh. Khalifeh hade uppnått äran att bli fördömd i en av de lokala moskéerna för sin frispråkighet. Hon ville inte beslöja sig och har t o m betecknat slöjan som kvinnornas gula stjärna. Trots dödshot gav hon inte upp kampen. Och den irakisk-födde diktaren Muniam Alfaker, som står bakom den lilla dansk-arabiska kulturföreningen Assununu. Assununu betyder svalan, och föreningen är ingen religiös förening. Den arrangerar författarutbyte mellan Danmark och de arabiska länderna.

Under sin tid i Irak bildade Alfaker en illegal teatertrupp under Saddam Husseins brutala styre. Skulle danska konstnärer inte kunna uppvisa bara litet av motsvarande mod? Hur vore det om von Trier satte upp en avancerat musical om en kvinnas liv i våra dagars Afghanistan? Den flygvägrande Trier kan ju också göra ett nummer av att anlända till det sönderskjutna Kabul efter att ha gjort resan från Danmark i sin hippa campingvagn. Kan det inte skrivas ett filmmanuskript om europeiska judar och deras liv i ett Europa med växande muslimskt judehat? Enbart i Frankrike har fem synagogor satts i brand sedan år 2000. Moskéerna står oskadda.

Om filmregissören är rädd för att framstå som rasist, kan han eller hon låta en mörkhyad, nordafrikansk jude spela huvudrollen. Ännu bor det många av dem i de muslimsk-dominerade franska förstäderna. Författaren Jan Sonnergaard har sagt att man inte kan vara en riktig författare och rösta på Dansk Folkeparti. Men då vill jag mena att man i dessa tider inte kan vara en riklig författare och rösta på Det Radikale Venstre, landets mest invandringsentusiastiska parti. Mitt argument är att fortsatt muslimsk invandring är livsfarlig för yttrandefriheten.

Europa känner bara alltför väl till terror mot yttrandefriheten. Den berömde författaren Thomas Mann och hans familj engagerade sig mot nazismen. I sonen Klaus Manns självbiografi »Vändpunkten« berättas det om systern Erikas populära, samhällskritiska kabaré »Pepparkvarnen«. Medan Erika Mann turnerade i Schweiz tog nazisterna ifrån henne medborgarskapet. Även efter att nazianhängare i Zürich sköt skarpt i salen fortsatte »Pepparkvarnen« att spela under polisskydd så länge det var möjligt. Vilket mod de hade, dessa människor. Och vilken klarsyn, för de genomskådade före så många andra vilken ondska nazismen bestod av, och hur stark den skulle växa sig. Om bara danska konstnärer ville förstå vem det är som är våra dagars brunskjortor, och om bara de ville bilda front emot dem. Helst innan Omar Shah och hans likasinnade kan glädja sig över ännu ett mord.

http://www.berlingske.dk/kronikker:aid=502806/

http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=2711768

Offentliggjort 9 november 2004 03:00

 Hur svårt kan det vara?

Av Kirsten Damgaard, kulturpsykolog, Eskildsgade 52, Köpenhamn V

I krönikan “Lita aldrig på en ghettoblatte” 30/10 i JP levererar Fahmy Almajid och Malene Gröndahl en diskursanalys: Vem säger vad och när säger de det och vem säger de det till och om. Jag frågar “where is the beef?”, alltså vad är analysen över, vad betyder det för de unga missanpassade att utveckla aggression mot personer och värden som inte tillhör deras egen cirkel?

Och var är skildringen som visar vad som egentligen gör det så svårt för dem att leva ett liv, som skulle kunna vara både behagligare och intressantare än det som föräldrarna hade chans till i sina ursprungsländer, om inte ungdomarna själva förstörde möjligheterna? Problem i skolanNär skolväsendet likaså påpekar problem med att få unga invandrare att uppföra sig ordentligt efter danska frisinnade normer, har de likaså i åratal översköljda med diskursanalyser från forskarna på Danmarks Pedagogiska Universitet, som i metervis kunde redogöra för hur särskilt lärarna upplevde elevernas störningar och kränkningar, och hur ämnesgrupperna beskrev svårigheterna med att utföra sitt arbete.

Vill politikerna undersöka överrepresentationen av kriminaliteten hos unga andragenerationsinvandrare, fylls de med obrukbar statistik: man kan inte se från vilka etniska grupper som ungdomarna kommer från, bara världsdelar; man kan inte se om de är födda och uppväxta i Danmark, varvid uppfostran i hemmet blir tungt vägande; man underlåter att skilja mellan våld och våldtäkt och omöjliggör därvid analysen om det finns en särskild orsak till de många våldtäkterna på danska kvinnor osv. Får jag be om användbara undersökningar och bättre forskning om integration, tack.