23
nov
Seneste opdatering: 23/11-04 kl. 0745
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Av KASPER STÖVRING, cand. mag.

Nationalstaten har visat sig vara den enda bärkraftiga värdegrunden för modern demokrati, anser den engelske filosofen Roger Scruton. Dagens krönika redogör för Scrutons tankar och argument som de framgår av dennes senaste bok.Den engelske filosofen Roger Scruton är författare till åtskilliga konservativa böcker om konst, kultur och politik. Påverkad av den själsbesläktade författaren Samuel Huntington skrev han för ett par år sedan boken “The West and the Rest”, och i sin senaste lilla bok “The Need for Nations” förmedlar han sitt försvar för den västerländska uppfattningen om nation och nationalstat. Nationalitet skapar nämligen en gemensam värdegrund för den moderna demokratin. Därför är det alltavgörande att vi bevarar den nationella lojaliteten och suveräniteten samt den territoriella jurisdiktion som kännetecknar nationalstaten.

Det finns i teorin visserligen andra former av jurisdiktion. T ex transnationella jurisdiktioner som EU, det forna Sovjetunionen eller den muslimska Umma. Men nationalstaten är den enda som i praktiken har bevisat sitt värde under en lång historisk utveckling. Den nationella lojaliteten är grundvalen för det liberala medborgarskap som gör det möjligt för människor som inte känner varandra att lita på varandra. Genom att vara medlem av en nationellt gemenskap, ett kollektivt “vi”, är jag som medborgare villig att acceptera beslut och åtlyda lagar som inte är i mitt eget eller mina närmastes intresse.Också här finns det konkurrerande former av gemenskap. T ex den politiska, etniska eller religiösa gemenskapen.

Men också här har den nationella gemenskapen visat sig överlägsen. Endast den nationella lojaliteten skapar en stark social sammanhållningsförmåga, och först den demokratiska nationalstaten garanterar medborgarnas rättssäkerhet oavsett deras partimedlemskap, tro eller härstamning.Ändå står nationalstaten i dag under press. Det beror på att den nationella lojaliteten ofta stämplas som något negativt. Nationell lojalitet påstås uppstå som en rädsla för främlingar, som xenofobi, som kommer av de grekiska orden “xeno”: främmande, och “fobi”: rädsla.

Men Scruton visar att det snarare är den motsatta tendensen som råder. Nämligen rädslan för det hemvanda. Scruton kallar det oikofobi som är en sorts språklig nybildning som kommer av det grekiska ordet “oikos”: hem. Oikofobi ger utslag i ett förkastande av arv och hem i ett ställningstagande till fördel för “de” mot “oss”, dvs våra nationella sedvanor, kultur och institutioner.

Oiokofobi frodas hos elitära opinionsbildare i de västerländska offentligheterna. Dessa oikofober reducerar den nationella lojaliteten till en västerländsk konstruktion som används för att förtrycka ickevästerländska kulturer. Det nationella identifieras som ideologisk nationalism, som chauvinism, intolerans och imperialism.Men nationalism är, skriver Scruton, den patologiska avarten av nationell lojalitet, och att fördöma det nationella motsvarar att fördöma kärleken för att den i extrema fall leder till svartsjukemord.

En nation är just inte konstruerad av makthavare utifrån tillfälliga beslut om att vilja dominera avvikande kulturer. En nation är en spontan biprodukt av ett långt socialt samliv mellan olika människor som binds ihop av gemensam historia, språk och kultur. Nationalitet är en prestation, ett vällyckat resultat av en stor insats av ett folk som bebor samma territorium.Däremot uppstår oikofobi i människor där det pubertala upproret mot hemmets auktoritet har blivit kroniskt.

Oikofobernes uppror mot sitt eget hem – nationen – har efter hand vuxit till ett kulturellt självhat. Revolten mot eget kulturellt upphov har blivit elitens nya ortodoxi som tjänar till att utplåna vanliga människors anknytning till sitt eget hemland.Det förklarar varför speciellt vänsterradikala oikofober villigt har allierat sig med fientliga krafter, som t ex hände för kommunister under kalla kriget.

Oikofobi visade sig igen efter den 11 september när flera västerländska intellektuella uttryckte sin lättnad över terrorangreppet på väst.Oikofobernas insats har fått många att tro att nationalstaten är under avveckling till förmån för andra former av suveränitet. En del oikofober pekar på “marknadsstaten” där förhållandet mellan individ och stat har karaktär av en fritt ingånget kontrakt, som innebär att staten ska leverera välfärdstjänster mot invånarnas lydnad.

Men om medborgarskap var en handelsvara skulle den nationella suveräniteten snabbt bryta ihop, precis som har inträffat i de felslagna nationalstaterna i Afrika och Mellanöstern. Som Scruton skarpt poängterar: Människor vill nämligen inte riskera sina liv för att hålla kontrakt. Därför bygger starka nationalstater inte på sociala kontrakt utan på en nationell lojalitet som förstärks i krissituationer.

Ett vittnesbörd härom är det stora folkliga stödet för USA:s krig mot terror som följde efter den 11 september.Andra oikofober pekar på att nationalstaten bör vika för en världsregering, som ensam kan lösa globala problem om de än rör sig om kränkning av mänskliga rättigheter, miljöförstöring, fattigdom, sjukdom eller multinationella bolags amoklöpande.Men oikofoberna tar helt enkelt inte hänsyn till människans natur. För antingen är människors lojaliteter universella och religiösa (men i så fall saknar en världsregering demokratisk legitimitet) eller partikulära och territoriella – och då måste lojaliteten utvecklas inom nationalstaten.Oikofoberne försöker ihärdigt demonisera människors partikulär anknytningar som bär varje stabil social gemenskap. Därmed hotar oikofoberna med att kasta ut nationalstaten i en legitimitetskris. För när människor berövas den naturliga kontakten med det nationella, kan man endast närma sig den på våldsamt sätt.

Sedan murens fall har den extrema nationalismen följaktligen blossat upp i många västländer.Därför är det avgörande att vi övervinner hoten mot nationen, som Scruton skriver till sist i sin bok. Scrutons förslag är att vi stärker de bilaterala avtalen på bekostnad av transnationell lagstiftning.

Institutioner som EU och FN är ändå rena parasiter på de nationella lojaliteterna. Scruton riktar också siktet mot WTO och rekommenderar att frihandel ska inskränkas av moraliska, religiösa och nationella restriktioner. Vem kan t ex försvara ekonomiskt fördelaktigt utnyttjande av slavarbete eller ohämmad export av pornografi till de muslimska länderna?,frågar han.

Slutligen bör invandringen kontrolleras, utformningen av utbildningsinstitutionerna bör ges tillbaka till föräldrarna och yrkesmännen och FN:s konventioner bör vika för den nationella suveräniteten och relationerna mellan medborgarna i de europeiska nationalstaterna bör inte regleras av diktat från EU, utan av historiska lojaliteter.Med sin visa till oikofoberna bidrar Scruton inte minst med ett realistiskt memento till den pågående debatt, också i vårt land: Mänskliga rättigheter säkerställs inte genom högtidliga förklaringar, utan genom att tvingas igenom. Det förutsätter pliktuppfyllande medborgare och institutioner med folkligt stöd – och därmed nationell lojalitet.kultur@jp.dk
Roger Scruton: THE NEED FOR NATIONS, Civitas, London 2004. £8.50

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.