Jeg har ikke tal pÄ hvor mange kronikker svenskere har oversat gennem de sidste 4 Är, og hvor mange gange de har bedt til himlen om en svensk Jyllandsposten, BT eller Berlingske. Ja, bare en Politiken.
I mangel af aviser med civilcourage, aviser som ikke patroniserer deres lĂŠsere, bliver der altsĂ„ oversat til stadighed. Det frie ord er som ren luft – i al fald for nogle af de der ufrivlligt mĂ„ afgive deres land i disse Ă„r:
oversat af “RĂ€knenissen”
FrÄn Berlingske Tidende tisdag den 9 november 2004
Bedövande tystnad frÄn danska konstnÀrer
Av Helle Merete Brix, journalist och författare
Medan Europas konstnĂ€rer uttrycker avsky för mordet pĂ„ den hollĂ€ndska filmregissören Theo van Gogh tiger deras danska kolleger. De Ă€r mer bekymrade för »högervridningen«, »nationalismen« och »frĂ€mlingshatet«, Ă€n de Ă€r för den livsfarliga, konst- och kvinnoförtryckande islamismen â rĂ€ddare för KjĂ€rsgaard, Fogh och Bush Ă€n för bin Laden.SĂ„ kom de pĂ„ banan! KonstnĂ€rerna, alltsĂ„.
Detta samhĂ€llets avantgarde – sĂ„ Ă€lskar konstnĂ€rer ofta att uppfatta sig sjĂ€lva – marscherar nu överallt i Europa för att minnas den hollĂ€ndska filmskaparen Theo van Gogh, som nyligen mördades brutalt pĂ„ öppen gata i Amsterdam av en islamist. OcksĂ„ frĂ„n danska musiker, filmfolk, gycklare och poeter Ă€r budskapet klart: I dag Ă€r vi alla hollĂ€ndare. Stoppa den islamiska fascismen och terrorn mot yttrandefriheten. Eller Ă€r det sĂ„?
De enda konstnÀrer hÀr i landet som jag fram till nu har hört uttala sig om Europas första politiska mord pÄ en mÀnniska i den konstnÀrliga branschen sedan fatwan mot Salman Rushdie, Àr Farshad Kholghi och Kaare Bluitgen. Stackars Bluitgen arbetar tydligen pÄ en bok om lönnmord i islams namn. Det mÄtte bli ett sjubandsverk.
Islam har en lÄng och avskyvÀrd tradition av hot, skrÀmseltaktik och mord pÄ oliktÀnkande. Muhammed, religionsgrundlÀggaren och rollmodellen slog sjÀlv an tonen nÀr han lÀt mörda diktarinnan Asma bint Marwan i hennes sÀng, med sina barn sovande hos sig. Hennes brott: Hon hade hÄnat Muhammed och hans nya lÀra. Hittills Àr Danmark förskonat frÄn politiska mord, men överfall pÄ islamkritiker Àger rum. Och förra mÄnaden hindrades en somalisk musiker pÄ Nörrebro att spela vid en privat fest för somalier nÀr omkring 50 islamister, dÀribland tydligen folk frÄn Hizb ut-Tahrir, blockerade gatan. Musik Àr syndigt i islam, sade de lÄngskÀggiga smakdomarna. Hörde vi nÄgot frÄn Danska Musikerförbundet? FrÄn konstnÀrer i all allmÀnhet? NÀ.
Och det Àr inte för att konstnÀrer, enligt vad mÄnga Ärs vistelse i dessa kretsar sÀger mig, inte har nÄgon Äsikt om politiska förhÄllanden. Det Àr bara litet andra saker som fÄr deras uppmÀrksamhet. Jag minns sÄledes inte at ha deltagit i en generalförsamling eller ett större möte i Danska Författarföreningen sedan det senaste regeringsskiftet dÀr det inte vid nÄgon tidpunkt, frÄn podiet och i hörnen har uttryckts djup oro över »högervridningen«, »nationalismen« och »frÀmlingshatet«. Danmark, detta totalitÀra kolonitrÀdgÄrdsland Àr pÄ vÀg mot rena fascismen, och stöveltramp hörs i korridorerna pÄ Christiansborg, sÀrskilt i nÀrheten av Dansk Folkepartis möteslokaler.
Man kan ocksÄ besöka Artlab i Köpenhamn, en populÀr och inte alls dÄlig utbildningsplats för konstnÀrer frÄn alla omrÄden, och man kan stanna ett par veckor och inhÀmta stÀmningen. OcksÄ hÀr Àr Fogh-regeringen hatobjektet och Bush en krigsgalen Satan. Filmregissören Lotte Svendsen uttryckte det för nÄgra Är sedan sÄ hÀr: »Vi Àr en del som Àr rÀddare för Bush Àn för bin Laden«.
De danska konstnÀrer som kan drivas till att sÀga nÄgot bra om Israel, kan vad jag vet rÀknas pÄ ytterst fÄ fingrar. Medan man kan mata svin (visserligen haram) (förbjudet enligt islam, red.) med de som okritiskt stöder den palestinska saken. Problemet med den vÀrldsomspÀnnande och livsfarliga islamismen berörs i stort sett aldrig av konstnÀrer i deras verk eller i inlÀgg frÄn dem i den offentliga debatten. KonstnÀrer Àlskar ofred, pamfletter, resolutioner och anti-rasismdemonstrationer sÄ lÀnge der krigas, skrivs och demonstreras mot USA, Israel eller regeringen och dess stödparti.
Men Àven om Pia kanske snurrar till det emellanÄt, sÄ mördar hon inte. Det bÄl av hat som nu bevisligen brinner i Europa har inte antÀnts av gammaleuropéer utan av imamer och religiöse frontfigurer som utöver judar, otrogna, »dÄliga« muslimer och olydiga kvinnor ocksÄ hatar surrealistisk bildkonst, orena dikter och filosofiska verka som betvivlar Guds existens. Och det som islamo-fascisterna hatar allra mest Àr naturligtvis det konstnÀrliga och politiska uttryck som stÀller frÄgor kring islam, islams syn pÄ kvinnan och Muhammeds kvaliteter. SÄ som Theo van Gogh och den modiga,, somalisk-födda hollÀndska politikern Hirsi Ali gjorde.
Ali har under en tid haft fasta bodyguards, och polisen har nu placerat henne i ett safe-house. Kristeligt Dagblad kunde nyligen avslöja att Informations fasta kommentator, dansk-afghanen Omar Shah, som bÄde har utbildning och arbete, uttrycker glÀdje över mordet och solidaritet med van Goghs mördare. De övriga »vÀlintegrerade« muslimer som upptrÀder i artikeln, tycks mest beklaga Shahs uttalanden och mordet av strategiska skÀl. Eftersom de anser att bÄda delar kan förvÀrra förhÄllandena för muslimerna.
Hur avskyvĂ€rda Shah och kompanis uttalanden Ă€n Ă€r borde det inte överraska nĂ„gon, inte heller konstnĂ€rerna, varav i varje fall en del mĂ„ste kunna komma ihĂ„g fatwan mot författaren Salman Rushdie. Författaren Ole Hyltoft har en gĂ„ng nĂ€mnt sin chock över en muslimsk demonstration pĂ„ Köpenhamns gator vid den tidpunkten â dĂ„ demonstrationen stödde fatwan. Mitt egen gissning Ă€r att vĂ€ldigt mĂ„nga utövande muslimer i Europa har förstĂ„else för mordet pĂ„ van Gogh. FörolĂ€mpar man profeten mĂ„ste man betala priset. FrĂ„gan Ă€r om konstnĂ€rerna sedan har tĂ€nkt sig att göra nĂ„got Ă„t denna utveckling, eller om de kommer att fortsĂ€tta att förneka den. Det sistnĂ€mnda Ă€r oklokt.
FÄr imamerna och de som stöder dem makt kommer redan det att vissla »Love is in the air« att betraktas som ett brott emot staten. Yttrandefrihet kommer att vara nÄgot som man mÄste tala med Äldrande, exotiska existenser om för att fÄ klarlagt vad det var för nÄgot. De kvinnliga konstnÀrer som i dag anvÀnder tid pÄ att klaga över kvinnors bristande synlighet i konstvÀrlden, över nedlÄtande manliga recensenter m.m., kommer att inse att de slösade bort tiden pÄ smÄsaker. Den verkliga fienden till kvinnors rÀtt att yttra sig, mÄla och skriva böcker, formulera egna tanker och reflektera, upprustar i Europas moskéer, och de skyr inga medel.
Bland de författare frÄn muslimska lÀnder som jag har trÀffat under Ärens lopp ska jag nÀmna tvÄ: den palestinsk-jordanska författaren och feministen Sahar Khalifeh. Khalifeh hade uppnÄtt Àran att bli fördömd i en av de lokala moskéerna för sin frisprÄkighet. Hon ville inte beslöja sig och har t o m betecknat slöjan som kvinnornas gula stjÀrna. Trots dödshot gav hon inte upp kampen. Och den irakisk-födde diktaren Muniam Alfaker, som stÄr bakom den lilla dansk-arabiska kulturföreningen Assununu. Assununu betyder svalan, och föreningen Àr ingen religiös förening. Den arrangerar författarutbyte mellan Danmark och de arabiska lÀnderna.
Under sin tid i Irak bildade Alfaker en illegal teatertrupp under Saddam Husseins brutala styre. Skulle danska konstnÀrer inte kunna uppvisa bara litet av motsvarande mod? Hur vore det om von Trier satte upp en avancerat musical om en kvinnas liv i vÄra dagars Afghanistan? Den flygvÀgrande Trier kan ju ocksÄ göra ett nummer av att anlÀnda till det sönderskjutna Kabul efter att ha gjort resan frÄn Danmark i sin hippa campingvagn. Kan det inte skrivas ett filmmanuskript om europeiska judar och deras liv i ett Europa med vÀxande muslimskt judehat? Enbart i Frankrike har fem synagogor satts i brand sedan Är 2000. Moskéerna stÄr oskadda.
Om filmregissören Ă€r rĂ€dd för att framstĂ„ som rasist, kan han eller hon lĂ„ta en mörkhyad, nordafrikansk jude spela huvudrollen. Ănnu bor det mĂ„nga av dem i de muslimsk-dominerade franska förstĂ€derna. Författaren Jan Sonnergaard har sagt att man inte kan vara en riktig författare och rösta pĂ„ Dansk Folkeparti. Men dĂ„ vill jag mena att man i dessa tider inte kan vara en riklig författare och rösta pĂ„ Det Radikale Venstre, landets mest invandringsentusiastiska parti. Mitt argument Ă€r att fortsatt muslimsk invandring Ă€r livsfarlig för yttrandefriheten.
Europa kĂ€nner bara alltför vĂ€l till terror mot yttrandefriheten. Den berömde författaren Thomas Mann och hans familj engagerade sig mot nazismen. I sonen Klaus Manns sjĂ€lvbiografi »VĂ€ndpunkten« berĂ€ttas det om systern Erikas populĂ€ra, samhĂ€llskritiska kabarĂ© »Pepparkvarnen«. Medan Erika Mann turnerade i Schweiz tog nazisterna ifrĂ„n henne medborgarskapet. Ăven efter att nazianhĂ€ngare i ZĂŒrich sköt skarpt i salen fortsatte »Pepparkvarnen« att spela under polisskydd sĂ„ lĂ€nge det var möjligt. Vilket mod de hade, dessa mĂ€nniskor. Och vilken klarsyn, för de genomskĂ„dade före sĂ„ mĂ„nga andra vilken ondska nazismen bestod av, och hur stark den skulle vĂ€xa sig. Om bara danska konstnĂ€rer ville förstĂ„ vem det Ă€r som Ă€r vĂ„ra dagars brunskjortor, och om bara de ville bilda front emot dem. Helst innan Omar Shah och hans likasinnade kan glĂ€dja sig över Ă€nnu ett mord.
http://www.berlingske.dk/kronikker:aid=502806/
http://www.jp.dk/meninger/ncartikel:aid=2711768
Offentliggjort 9 november 2004 03:00
 Hur svÄrt kan det vara?
Av Kirsten Damgaard, kulturpsykolog, Eskildsgade 52, Köpenhamn V
I krönikan “Lita aldrig pĂ„ en ghettoblatte” 30/10 i JP levererar Fahmy Almajid och Malene Gröndahl en diskursanalys: Vem sĂ€ger vad och nĂ€r sĂ€ger de det och vem sĂ€ger de det till och om. Jag frĂ„gar “where is the beef?”, alltsĂ„ vad Ă€r analysen över, vad betyder det för de unga missanpassade att utveckla aggression mot personer och vĂ€rden som inte tillhör deras egen cirkel?
Och var Àr skildringen som visar vad som egentligen gör det sÄ svÄrt för dem att leva ett liv, som skulle kunna vara bÄde behagligare och intressantare Àn det som förÀldrarna hade chans till i sina ursprungslÀnder, om inte ungdomarna sjÀlva förstörde möjligheterna? Problem i skolanNÀr skolvÀsendet likasÄ pÄpekar problem med att fÄ unga invandrare att uppföra sig ordentligt efter danska frisinnade normer, har de likasÄ i Äratal översköljda med diskursanalyser frÄn forskarna pÄ Danmarks Pedagogiska Universitet, som i metervis kunde redogöra för hur sÀrskilt lÀrarna upplevde elevernas störningar och krÀnkningar, och hur Àmnesgrupperna beskrev svÄrigheterna med att utföra sitt arbete.
Vill politikerna undersöka överrepresentationen av kriminaliteten hos unga andragenerationsinvandrare, fylls de med obrukbar statistik: man kan inte se frÄn vilka etniska grupper som ungdomarna kommer frÄn, bara vÀrldsdelar; man kan inte se om de Àr födda och uppvÀxta i Danmark, varvid uppfostran i hemmet blir tungt vÀgande; man underlÄter att skilja mellan vÄld och vÄldtÀkt och omöjliggör dÀrvid analysen om det finns en sÀrskild orsak till de mÄnga vÄldtÀkterna pÄ danska kvinnor osv. FÄr jag be om anvÀndbara undersökningar och bÀttre forskning om integration, tack.
