9
dec
Seneste opdatering: 9/12-04 kl. 1837
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

uden ytringsfrihed. 2 afviste læserbreve:







På DN-debatt söndagen den 5 december presenterade folkpartisterna LarsLeijonborg och Mauricio Rojas en ny, chockerande undersökning om densvenskainvandringspolitikens följder i förorterna.

Men de nämnde inte ett ord om att det faktiskt var Folkpartiet, under ledning av Bengt Westerberg ochBirgit Friggebo, som satte igång utvecklingen av den segregering och detutanförskap som vi idag ser i våra förorter.

Nej, nu skyller Leijonborg och Rojas de ökande problemen påsocialdemokraterna. Då, när folkpartiet ansvarade för invandringspolitikeni Carl Bildts regering, gjorde Friggebo visserligen ett tappert försök attlösa problemen genom att åka ut till Rinkeby och uppmana folk att tavarandra i hand och sjunga ‘We shall overcome’. Men vad blev resultatet?.Jo, år 1990 fanns det 3 bostadsområden i Sverige som kunde klassas somverkligt utsatta – Rosengård i Malmö, Rinkeby i Stockholm och Hammarkulleni Göteborg.

Nu, 14 år senare, har dessa bostadsområden, enligt folkpartietsnyaSIFO-undersökning, vuxit till 136 och spridit sig över hela landet.Förklaringen till denna spridning är att regeringarna på 80- och 90-talenmedvetet satsade på en integrationspolitik som man kallade “HelaSverige-strategin”, vilken gick ut på att fördela invandrarna på så mångakommuner som möjligt för att på så sätt försöka lindra invandringensnegativa effekter. Staten stod för kostnaderna de första tre åren ochlovade samtidigt kommunerna att problemen därefter skulle vara lösta. Medfacit i hand kan Leijonborg och Rojas nu konstatera att det blivit tvärtom.Därför varnar de nu för att utvecklingen istället kommer att leda tillallvarliga etniska konflikter, typ dem i Holland, om vi inte genast löserproblemen.Men folkpartisterna talar som vanligt med kluvna tungor. Ty, samtidigt somde i ena ändan varnar för de svåra problem som uppstått så propagerar de iandra ändan ivrigt för en ökad invandring av människor från Främre Asienoch Afrika, vilka huvudsakligen hamnar i den arbetslöshet, detbidragsberoende och det utanförskap som Leijonborg och Rojas nu är så räddaför.

Dessutom är det allt fler analfabeter bland invandrarna idag, vilketknappast lär göra det lättare för oss. Men sådana små detaljer bekymrartydligen inte folkpartisterna. Och vem som skall anställa, eller försörja,alla dem som i ökande omfattning strömmar in i landet det harfolkpartisterna naturligtvis inga svar på.Nej, tyvärr vi kan nog inte förvänta oss något annat än ‘We shallovercome’ även i fortsättningen!.

LB, Härlösa

http://www.bgf.nu

Tack för erbjudandet. Men av utrymmesskäl har vi tyvärr ingen möjlighet attpublicera artikeln.Med vänlig hälsningMats BergstrandDebattredaktör

Folkpartiets utspel

OM BARA VILJAN FINNS

På DN Debatt den 5/12 -04 skriver Lars Leijonborg och Mauricio Rojas (fp)under rubriken “Explosiv ökning av antalet utsatta bostadsområden”. Iartikeln används begreppet “utanförskapsområden” och i detta läggs lågsysselsättningsnivå och dåliga skolresultat, och svagt valdetagande, delvisäven hög våldsbrottslighet. Antalet sådana områden har ökat från tre 1990till 136 tolv år senare, 2002.

Även om det inte uttryckligen sägs, så handlar det alltså om invandrare ochresultatet av den invandring som förekommit till Sverige under de senastedecennierna.Den bild som hittills förmedlats till landets medborgare är att detvisserligen förekommer problem, men att utvecklingen ändå går åt rätt håll.Det är bara en tidsfråga innan integrationen lyckas. I varje fall går ensådan att åstadkomma, om tillräckligt mycket resurser satsas.Nu vet vi att det inte är så. Trots prioritering av skolor med hög andelinvandrarelever, trots allehanda bidragsutbetalningar, trots särskildamiljardsatsningar i “utsatta” storstadsområden så fortsätter utvecklingenatt gå åt fel håll. Det är bra att Folkpartiet nu medverkar till att göradenna verklighet synlig.

Frågan är dock vad som orsakat dagens problem. Är det något som bara”blev”, som bara “växte fram”, liksom av sig självt? Har dagens problemvarit oförutsebara? Har utvecklingen varit oundviklig, bortom möjlighet förmänniskor att påverka? Finns det ingen som bär något ansvar eller är vialla bara offer, “utsatta”?

För att kunna finna en väg ut ur dagens situation kan det vara klokt attförst betrakta den väg som ledde oss fram till denna situation.

Denna väg kan symboliseras av fp-ledaren Bengt Westerberg, då han påvalnatten 1991 reste sig ur TV-soffan, när Ian Wachtmeister kom in istudion. Det var en protest som markerade den syn som legat till grund för”den generösa flyktingpolitiken”. Det sågs som ett val mellan ont och gott,där varje invändning kunde avfärdas med olika tillmälen och där varjeproblem kunde lösas med mer godhet och mer resurser.Denna grundsyn, och partipolitiska samstämmighet, möjliggjorde denmassinvandring som förekommit under hela 1990-talet. Invandringen tillSverige har varit väsentligt större än till något av våra grannländer.

Entopp inträffade i början av 90-talet, samtidigt som arbetslösheten varhögre än på länge. Det var under en borgerlig regering med Birgit Friggebo(fp) som invandringsminister och Bengt Westerberg som socialminister.Denna regerings första åtgärd blev att till papperskorgen förpassa enliggande s-propostition, “Aktiv flykting och migrationspolitik”(1990/91:195. 1) där det talades om att “varje land har ett ansvar för sinaegna medborgare”, att en “mycket stor andel av de asylsökande i Europa ärinte i behov av internationellt rättslig skydd.” och att “vi måste lämnaden alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturellaoch välja en mer realistisk utgångspunkt”.

Det har sedan inte saknats röster som varnat, men dessa har inte släpptsfram i massmedia. De har inte ens haft normala demokratiska rättigheter,för att hyra möteslokaler, annonsera i tidningar eller hålla torgmöten.Varken Folkpartiet eller något annat riksdagsparti har reagerat mot detta -“för den goda sakens skull”, får man förmoda.Det anmärkningsvärda är att detta drabbat inte bara nazi-orienterade ochantidemokratiska grupperingar. Det har drabbat varje organisation, utanundantag, som kritiserat den förda politiken: “Det nya partiet” som”Sverigedemokraterna”, “Folkviljan och massinvandringen” som “Blågulafrågor”.

Den omfattande invandringen, i ökad utsträckning från fjärran länder ochfrämmande kulturer, har kombinerats med en kravlöshet gentemotnykomlingarna. Samtidigt har det bedrivits ett konstant kampanjande motursprungsbefolkningen, för att bekämpa en förment “främlingsfientlighet ochrasism”.

Detta är knappast en politik som haft folkligt stöd. Detta märktes genom demånga nya rösterna till Folkpartiet i valet 2002, efter att partiet gjorten liten markering med sitt tal om krav på kunskaper i svenska för att fåsvenskt medborgarskap. (Av detta blev dock inget, efter valet har fråganuppenbarligen släppts av fp.)Nu vill fp lösa problemen med den höga arbetslösheten bland invandraregenom “ett perspektivskifte som öppnar vägen för en inkluderandeutvecklingspolitik baserad på egenmakt i stället för omhändertagande, påarbete i stället för bidrag”.

I princip riktigt, men kan det fungera? Harde invandrare i yrkesaktiv ålder som nu är öppet arbetslösa eller stårutanför arbetsmarknaden de kunskaper och färdigheter som efterfrågas pådagens svenska arbetsmarknad? Har de ens nödvändig motivation? Om bidragendras in, vad händer? Får vi då inte just den våldsamma konfrontation somRojas varnar för?”Sverige befinner sig farligt nära den punkt då de etniska och socialakonflikterna kan urarta…” skriver de två fp-företrädarna.

Tyvärr är denpunkten delvis redan passerad. Det pågår redan en lågintensiv krigföringmot svenskar och det svenska samhället. Inslag i denna är gaturån ochvåldtäkter, värderån och inbrott, hot och kränkningar, misshandel och mord,skolbränder och attacker mot kollektivtrafiken.Det finns ingen enkel lösning på de enorma problem vi nu fått på halsen.Det handlar om att försöka försiktigt krypa tillbaka från kanten till denavgrund, framför vilken vi hamnat. Här krävs ett batteri av olika åtgärder.Först av allt gäller det att alla partier blir klara över situationensallvar. Här återstår mycket att göra – (s)-regeringen har haft svårigheteratt vinna nödvändigt stöd i riksdagen för ens måttliga åtgärder för attbromsa invandringen och asylmissbruket. Inget annat parti ville sätta stoppför möjligheterna att lämna in ständigt nya ansökningar.

I själva verket måste till en klar viljeinriktning om att tills vidareminimera den fortsatta invandringen till Sverige. Här skulle vi kunna läramycket av t ex Danmark och Nederländerna. Inom EU borde vi stödja förslagetom asylmottagning i EU:s utkanter.Vidare måste vi få en effektivisering av kampen mot våldsbrottslighet.Detta måste innefatta en bättre gränskontroll och utlänningskontroll, såvälsom konsekvent utvisning av grova brottslingar. Svenska medborgarskap skebeviljas med stor restriktivitet.Mycket mer än så finns att göra – om bara den politiska viljan finns

.Jan Milld————————————————————————

Denna artikel sändes alltså till DN Debatt den 6/12 -04, men refuserades.Den har även sänts till debattsidorna i Svenska Dagbladet, Aftonbladet ochExpressen – med samma resultat.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.