10
maj
Seneste opdatering: 10/5-05 kl. 2324
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

var til den øjeblik det berører dem selv – SÅ slutter den på sekundet. Ingen yderligere karakteristik herfra.
(“Det lykkelige arabien” spelar på Thorkild Hansens boktitel om 17 tals forskaren Carsten Niebuhr.)
Därför blev integrationen en plats i lyckliga Arabien
Politiken 10 maj 2005, sektion 2.
Av Henrik Gade Jensen, mag.art. i filosofi
Den danska medelklassens reaktion på den stora invandringen sedan 1980-talet är lustig att iaktta. Nu kan effekterna avläsas över hela landet och den teknokratiska lösningen på integrationsproblem, mantrat ’spridning av invandrare’, var bara en övergång. För människor flyttar och söker sig samman. Och fler kommer till. Ghetton uppstår. Varmed integration blir en plats i lyckliga Arabien.
Lars Olsen har i sin bok ‘Det delade Danmark’ föreslagit att man ska bryta ghettoiseringen genom att se till att tre-fyra invandrarbarn flyttas in i varje klass i den lokala resursstarka grundskolan för att bryta bildandet av subkulturella invandrarmiljöer. Samma sak ska Köpenhamns Kommun försöka i de få resterande ‘vita’ grundskolorna i storstaden. Ett helt vanligt förslag som har praktiserats i årtionden i västländer.
Tvångsintegration av skolbarn påbörjades i sydstaterna i USA på 1950-talet. På den tiden satte man in nationalgardet eftersom föräldrarna protesterade. De ansåg att det var en konstitutionell rätt att själv välja skola. Det ansåg Högsta domstolen i USA inte i en dom 1954. Den påbjöd myndigheter att integrera skolorna. De som inte ville låta sina barn integreras har allt sedan dess framstått som de värsta rasister.
Nu har problemet nått Danmark. På grund av stor invandring sedan 1980-talet har landet blivit delat. Och uppdelningen kommer att fortsätta och fördjupas om det inte integreras.
Men hur reagerar medelklassen? Inte alls! Integration är ett politiskt problem som staten ska fixa. Det är fint med invandrare och invandrarbutiker och litet multikulti för att sätta färg på den bleka danska kulturen, men de ska inte gå i skolan tillsammans med mina barn. Så låter det från sociologen Henrik Dahl. Det är staten som har missat och det är därför staten som måste lösa problemet.
Nu är det bara det speciella med integration att den inte kan utspelas enbart bland invandrare. Om invandrare ska integreras i det danska samhället måste de träffa danskar och gå i skolan tillsammans med danskar.
Staten kan inte integrera invandrare i det danska samhället utan att danskarna blir indragna. Precis som staten inte kan ge människor en ny njure, lever eller hjärta om inte någon vill donera. Någon måste offra någonting.
Många som sedan 1980-talet har kritiserat invandringen har just gjort det med tanke på de konsekvenser som först nu märks personligen bland många danskar. Och det sades och skrevs så att alla borde ha kunnat förstå det. Redan 1992 fanns det nästan bara invandrarelever på Gasverksvägens Skola i Köpenhamn, och lärarna försökte slå larm till myndigheterna. ‘Vita’ föräldrar i området sökte sig till andra skolor med en mer tillfredsställande etnisk sammansättning. Samtidigt fortsatte invandringen. Alla som var vakna kunde inse konsekvenserna.
Jag har alltid trott att invandringsdebatten var en fråga om attityd. Vilket Danmark vill danskarna ha? Många såg det multikulturella samhället som ett ideal. Trodde jag. I dag måste konflikten tillskrivas en stor portion intellektuell okunskap. Av det särskilda slag som inte beror på bristande IQ eller akademiska titlar utan på självvald blindhet och önsketänkande. Föreställningen om att det kan finnas invandring till det danska samhället och att vi kan leva vidare som hittills utan några störningar, är tydligen den som dominerar. De egna barnen ska inte utlämnas till multikulti i skolor och på dagis. Det är statens uppgift att göra de där konstiga invandrarna till danskar. Ute i townshipen. Det betalar vi skatt för. Punkt.
Det påminner om George Orwells kritik av sin samtids socialister på 1930-talet som svärmade för revolution och det klasslösa samhället, men inte hade någon aning om vad det betydde för dem själva.
»Man måste se det i ögonen att detta att avskaffa klassamhället betyder att avskaffa något av sig själv … Det är väldigt lätt för mig att säga att jag vill få bort klasskillnaderna, men nästan allt vad jag tänker och gör är ett resultat av klasskillnader … För att övervinna det onda som är förknippat med klassen måste jag undertrycka inte bara mitt snobberi utan också de flesta av mina åsikter och fördomar. Jag måste förändra mig så fullständigt att det till slut knappt är möjligt att känna igen mig själv som samma människa«.
Att i dag förändra ett danskt samhälle till ett multikulturellt samhälle där varje etnicitet är likaberättigad kräver mycket mer än vad de flesta danskar kan tänka sig. Det handlar inte bara om invandrarrestauranger. Därför har invandringsdebatten i Danmark sedan 1980-talet varit så förljugen, eftersom endast få vågade se och än färre formulera vad som höll på att hända. Gasverksvägens Skola tvingades öppna ögonen, men de flesta valde den moraliska autopiloten. Inte se, inte röra. Och än i dag fantiseras det om integration som någonting som staten ska ordna. Därinne på Christiansborg [ungefär Rosenbad].
Man måste ge den rättframme exförbundskanslern Helmut Schmidt rätt när han nyligen sade:
»Multikulturalism är den politiska och kulturella överklassens älsklingsleksak som de leker med utan att själva känna till verkligheten bakom eftersom de bor i områden utan invandrare och deras barn går i privatskolor utan beröring med det multikulturella«.
Varningarna om invandringens konsekvenser för det danska samhället har hela tiden förts fram. Det enda nya är att det nu blir verklighet också för medelklassen norr om Köpenhamn: Håll de små invandrarbarnen borta från oss. Dem ska staten integrera.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.