22
jun
Seneste opdatering: 22/6-05 kl. 1621
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

at citere hende

Men vi er jo altså ansvarlige for det vi lægger ud på nettet – berusede eller pubertære. Var der ikke noget med Ritt Bjerregaard & Bruce også ?Springsteen der var “rockens fremtid” – men ikke andet end én lang, larmendne gentagelse, som danske socialdemokartiske kvinder hoppede helt med på. De (Jytte Hilden & Ritt Bjerregaard, savnede vel erfaring med sex ,drugs & rockn roll – ikke så mærkeligt når man tænker på deres mænd.)
Mona Sahlin, Demokrati-, integrations- och jämställdhetsminister
Krönika i Expressen, kultursidan den 23 oktober 2002 i samband med Bruce Springsteens konsert i Stockholm

Hej Bruce
,
Vi har aldrig träffats men det känns som om jag känner dej sedan många år. Jag har varit på dina konserter i Göteborg och i Stockholm (bäst tyckte jag egentligen om den akustiska du hade på Cirkus i Stockholm för några år sedan. Du och en gitarr och ett munspel…så perfekt).
Det är ju ett speciellt förhållande mellan dej och Sverige. Känner du det så själv? Jag menar, du har ju återvänt hit så många gånger och alltid så ställer vi svenskar oss i kö och bara väntar…ja på vad då? Du är på något sätt till och med större än din musik. Och då menar jag inte att du skulle vara en ikon eller idol – nej, det är mer komplicerat än så.
Själv växte jag upp med Vietnamrörelsen. ”Krossa, krossa USA-imperialismen!” Har du hört den? Nej, antagligen inte. Men USA var något jag hatade – och samtidigt ständigt var så fascinerad av. Det svarta USA, Woodstock men också Nixon, Watergate och moralismen.
Här hemma var det disko, ABBA och Hoola Bandoola (nej, det klarar jag inte att förklara för dej)- och så kom du! Jeans, t-shirt och amerikanska flaggan och Born in the USA! Ett USA jag inte hade trott fanns. Texter om ensamma bilfärder, arbetarklassen och hungriga hjärtan. Sorgsna vandringar på Philadelphias gator, född att springa och kåt att älska. Och som jag föll! Inte bara för den underbara glada, mustiga brinnande rockmusiken, utan också för det USA jag hade hoppats fanns där också. Ett USA ilsket över orättvisor. Ett USA där den amerikanska drömmen var mer än att tjäna pengar.
Och en otrolig glädje över att känna att dina och mina drömmar var lika på något sätt. Precis det har så många av de som älskar dej här i Sverige sagt som förklaring till din ställning bland oss. Du är en av oss människor i världen som älskar och vill bli älskad. Du är en av oss alla som ser vår barndom i nytt ljus som i minnet av The River. En av alla som ser att världen kan se annorlunda ut. Och det Amerika vi vill skall finnas, sjunger du om. Du är en amerikan som är patriotisk utan att bli dryg! Tänk om Bush kunde se att det går!
Men jag tror också att du för oss svenskar står för det vi innerst inne vill vara. En riktig rebell, en individualist som tar ut svängarna, en som visar glädje och ilska utan att skämmas.
Efter 11 september växte bara vår kärlek till dej. Världen blev så annorlunda efter döden i New York och sen i Afghanistan. Men också USA förändrades. Arrogansen kom tillbaka. Stormaktsidiotin också.
Och nästan ville jag gå ut på gatorna och ropa ”Krossa, krossa USA-imperialismen!” igen.
Men då kom du. Igen! I dina jeans, t-shirt och amerikanska flaggan och visade återigen något eget. The Rising! Sorgen och beslutsamheten som växte i din stad New York. City of Ruins. Där solen skymdes, himlen blev tom, vi gick in i elden och ut igen med löftet om att stå upp! Med stoltheten över det Amerika som fanns kvar under ruinerna och som du trollade fram på denna din absolut bästa skiva. Och som vi är många som vill dela. Stoltheten alltså. För det är ju något visst med USA. Som inte är Mc Donalds och Hollywood. Utan som är New York, frihet, individualism, fantasi, kaxighet och olikhet. Som är du, Bruce Springsteen. Och som jag är så evigt tacksam över att få vara del av. I bilen när jag vrålar till Glory days, när jag dagdrömmer om att få dansa på scenen till Dancing in the Dark, när jag gråter till In to the Fire, eller när jag nynnar om Tom Joads vålnad.
Nu har jag gått och väntat i månader på att det skall bli just torsdag. Att jag och mina vänner samlar oss på Söder, tar ett glas tillsammans, pratar igenom vad vi kan vänta oss och sen vandrar bort till Globen och din konsert. Och jag vet att jag kommer att stå upp hela kvällen, tacksamt vråla med i dina textrader, gråta av sorg och lycka över alla känslor du kommer att locka fram. För varje låt du spelar kommer jag att känna i magen att jag lever, känna i hjärtat att jag kommer att dö och inte vill att kvällen tar slut. Nånsin.
Och efter så vandrar jag och mina vänner iväg till en krog och tar ett glas till och pratar av oss upplevelserna. När kommer du tillbaka Bruce? Amerika har inte råd med att du inte kommer. Så att vi kan fortsätta älska och drömma om en amerikansk dröm som kanske kan bli svensk.
Jag längtar redan!
Stora kramar från Mona Sahlin
P S Visst är det svårt att tro att du och vår statsminister Göran Persson är lika gamla?! D S
Krönika i publicerad i Expressen, kultursidan den 23 oktober 2002 i samband med Bruce Springsteens konsert i Stockholm
.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.