95 750. Så många invandrare fick stanna i Sverige under det senaste året. 95 750 är mer än en procent av landets befolkning. Detta väckte, underligt nog, ingen större uppmärksamhet. Samma år föddes 106 400 barn. 91 500 svenskar dog. Födelseöverskottet blir alltså just under 15 000, av vilka somliga, oklart hur många, utan tvivel är barn till invandrare. [..]
Den stora flyktinginvandringen som, om vi undantar andra världskriget, började på allvar med chilenarna ( efter Salvador Allendes död 1973) har lett till stora problem: ökad brottslighet, bland annat i form av hedersmord, utanförskap och, framförallt, diskriminering på arbetsmarknaden och bidragsberoende – invandrare får inte jobb i alls samma utsträckning som ”vanliga” svenskar. Ulf Nilson: Sverige – ett invandringsland
Robert Putnam og Sydsvenskan: “Vi må forsøge at skabe et nyt “vi”
Mångfald bortom enfald – Etnisk svenskhet ingår inte i den framtida gemenskapen.
”Många amerikaner trivs inte med mångfald”, skriver Robert Putnam i en ny vetenskaplig artikel. Man kan anta att samma slutsats gäller européer. Förtroendet och tilliten mellan människor sjunker nämligen när samhällen blir mångkulturella. […]
Putnam landar i ödesfrågan hur man skapar helt nya, medborgerliga och politiska, gemenskaper i det mångkulturella. Han bejakar en kosmopolitik, men från oväntat kommunitarianskt håll – vi skulle säga från en erfarenhet av starka folkrörelsegemenskaper. Politiken ska inte sträva efter att försvenska invandrare, skriver han. Utan istället att öppna för ett annat ”vi”, nya gemensamma rum, en idé om ett Sverige som inte präglas av ödesbestämd etnisk svenskhet. En mångkultur med rekonstruerad gemensamhet. Per Wirtén
