19
nov
Seneste opdatering: 20/11-07 kl. 0126
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

 Se Clement  Kjærsgaard blive  næsten tavs i interview med David Horowitz  fra min. 9:50 om Islamo-Fascism Awareness Week

DR.DK

– Forfatteren DAVID HOROWITZ forlod for 30 år siden venstrefløjen og blev borgerlig: han er kendt for sit vedvarende angreb på de venstreorienterede, som han bl.a. mener sidder tungt på de amerikanske universiteter. Sidste uge havde han udnævnt til “Islamo-Fascism Awareness Week” – et arrangement, hvor han og en række andre talere besøgte universiteter og holdt foredrag mod islamistisk fundamentalisme. Onsdag buh’ede en del af publikum ham af scenen under et foredrag – Fredag skulle han, under omfattende sikkerhedsforanstaltninger, tale på Columbia University i New York, hvor vi var med

 Halløj på Krogerup Badehotel

Af Geoffrey Cain, cand. mag. et art.

SAMMEN med Muslimernes Fællesråd har Krogerup Højskole holdt en konference om kampen mod terrorisme. Det underliggende budskab var, at terrorismen ikke har noget med islam at gøre (jamen, hvordan kunne man få den kætterske tanke?), og det fik dyrlæge og debattør Lene Kattrup til at protestere i Frederiksborg Amtsavis.

Men det skulle hun aldrig have gjort, for straks rykkede to af organisatorerne, Erik Boel og Søren Lerche, ud med en bandbulle i samme avis, og mange andre vrede borgere fulgte efter. Hvad lignede det at kritisere en konference, der havde afstedkommet et takkebrev fra »en af Danmarks førende islamforskere«, skrev Boel og Lerche.

Halalhippi
De nævnte ikke, at eksperten (en vis professor Jørgen S. Nielsen) var af de varmeste og mest uforbeholdne halalhippier på Danmarks jord (hvilket ikke siger så lidt), og at hans initiativ svarer til, at et katolsk seminar udråbes som en stor økumenisk succes, fordi organisatorerne har fået et takkebrev.

Fra paven.

Et andet læserbrev anklagede den formastelige Lene Kattrup for at slå Abdul Wahid Pedersen (som skribenten sammenlignede med Grundtvig) »i hartkorn med det dybt reaktionære Hizb-ut-Tahrir«.

Moderate Pedersen
Jamen, det er også forfærdeligt, ikke sandt? Især når hans fromhed Abdul Wahid Pedersen er så moderat. Han går vist nok ind for stening af utro kvinder og indførelse af sharia i Danmark (jvf. Præsteforeningens blad 14/8 1998), men det ville Grundtvig måske også have gjort, hvis han havde fået et lignende tilbud fra muslimske kredse?

Ja, hvem ved, måske ville han også – som Abdul Wahid Pedersen på et VUC-møde i Lyngby 12/4 – konstatere, at det ifølge Zions Vises Protokoller var det jøderne, der styrede verden. Det kan vi kun gisne om, men én ting kan vi dog være sikre på, nemlig at sagen om Krogerups Islamiske Højskole kører videre.

Det kan man se i JP 2/11, hvor talsmand for muslimernes fællesråd Ismail Gögenur bedyrer, at meningen med konferencen og det efterfølgende dialogmøde var »at lære hinanden at kende, udveksle meninger og få mulighed for i fremtiden at trække på hinanden og radikalisering samt afmontere frem for at tilspidse konfliktfyldte situationer«.Det havde med andre ord absolut ikke noget med at bevise, »at terror ikke har noget med islam at gøre«, kan man høre, og jeg må sandelig have taget fejl. Måske fordi jeg endnu ikke har fået et tilbud, jeg ikke kan sige nej til?

EU ’should expand beyond Europe’ 

Sookhdeo  sagde i Bryssel  : It´s  a trojan horse………………….

Mr Miliband urged the EU to use “soft and hard power”
Miliband on the EU  .Foreign Secretary David Miliband has suggested the European Union should work towards including Russia, Middle Eastern and North African countries.
He said enlargement was “our most powerful tool” for extending stability. In his first major speech on the UK’s relationship with Europe, he said the EU would not become a “superpower” but should be a “role model” for the world.It could be a “model power of regional co-operation” dedicated to free trade, the environment and tackling extremism. He said the EU must “keep our promises to Turkey”, adding: “If we fail…. it will signal a deep and dangerous divide between east and west.     BBC 

“Postbudene kan  blive dræbt” –

så er det nok  bedst at lade  være:

Posten om SD-bojkott: Brevbärarna kan bli dödadeJag har nu fått svar från Postens presstjänst (Hanna) på mina frågor om postens policy vid utdelande av visst material.Det visar sig att det var säkerheten som gjorde att Posten inte vågade distribuera någonting som innehåller skoj och skämt med muslimer – brevbärarna kan uppenbarligen bli dödade.Inte ens under den värsta nazismen på 30- och 40-talet vek sig på Kungl Postverket för ett sådant hot.

Kurt Lundgren  og  Uwe Max Jensen : Det kan retsstater ikke overleve

 “Vi  glider isär”

Fokus – Publicerad 16 november, 2007

På ytan är det mycket som förenar. Men de politiska skillnaderna mellan Sverige, Norge och Danmark är knivskarpa – och blir allt större.
»När Anders Fogh marscherer frem – när Anders Fogh marscherer frem«, skanderar segerrusiga entusiaster på Venstres valvaka i det gamla slakthuset Oksehallen.På ytan kunde det ha varit valvaka hos de svenska moderaterna – samma kostymnissar och välfriserade blondiner, samma segerrus och nytvättade partiledare. Förvisso är folkpartiet liberala Venstres systerparti, men det är moderaterna som är motsvarigheten. Båda har förflyttat fokus från höger mot mitten och därmed kapat åt sig tillräckligt stor andel av väljarnas röster för att hamna i regeringsställning, båda har vunnit val med löften om att bevara välfärdsstaten, inte slakta den.

Taktiken är närbesläktad, och det är lätt att dra paralleller mellan de två framgångsrecepten. Men under ytan verkar Fredrik Reinfeldt och Anders Fogh Rasmussen i vitt skilda politiska landskap, och förutsättningarna för att driva en framgångsrik politik i Sverige och Danmark ser helt olika ut.

Inom Norden delar länderna en gemensam historia och kultur, men på det politiska området skiljer sig såväl värderingar och krav hos väljarkåren, som partistrukturer och politiska traditioner mellan länderna.

Finland avviker med en politisk historia som i stor utsträckning präglats av utrikespolitiska hänsyn, medan Island också är republik med ett politiskt liv som sällan speglas i Sverige. Danmark, Norge och Sverige har däremot samma valsystem och styrelseskick.

Flyktingpolitiken

Den mest iögonfallande skillnaden mellan svensk och dansk politik gäller flyktingpolitiken. Förutom uppmärksamheten kring det nya alternativet Ny Alliance med partiledaren Naser Khader, har det danska valet återigen haft frågan i fokus. Inte lika mycket som inför valen 2001 och 2005, men ämnet var även denna gång mediernas darling – lika enkel som polariserande.

Efter Pia Kjarsgaards inträde i politiken måste alla partier förhålla sig till Dansk Folkepartis krav på restriktiv flyktingpolitik. Sedan Anders Fogh Rasmussen tillträdde 2001 har en tuff migrationslagstiftning införts och antalet beviljade asylansökningar har minskat med 80 procent. Till och med Ny Alliance, vars partiledare har palestinska och syrianska rötter, talar om en fortsatt strikt migrationspolitik.

Sverige har ingen Pia Kjaersgaard. I det avseendet kan Danmark tyckas ha mer gemensamt med Norge, med sitt Fremskrittsparti. Både Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti har karismatiska ledare, de har en tydlig fiende som slår an hos en förhållandevis religiös befolkning. Men Fremskrittspartiet har å andra sidan en bredare agenda, mildare retorik och spelar en annan roll i norsk politik.

– Fremskrittspartiet har mycket mindre inflytande i Norge än vad Dansk folkeparti har i Danmark, säger den norske frilansjournalisten Ole Martin Larsen.

Sverige å sin sida har erfarenheten av Ny demokrati som havererade på grund av inre stridigheter. De svenska partierna har också – hittills – hållit emot gentemot Sverigedemokraterna och avstått från att locka väljare med liknande argument. Det finns dock de som tror att ett närmande länderna emellan är oundvikligt i denna fråga.

Miljöministern Connie Hedegaard från Det Konservative Folkeparti ler när Fokus frågar om solidaritet med flyktingar och med andra mottagarländer.

– Lustigt att just du som är från Sverige frågar det, säger hon lite ironiskt och berättar att hon följer den svenska flyktingdebatten på nära håll från sitt hus nära Gränna. Hon är säker på att vårt liberala flyktingmottagande kommer att ge Sverigedemokraterna större stöd än Dansk Folkeparti.

– Det kokar under ytan i det svenska samhället och Sverigedemokraterna är mycket mer främlingsfientliga än Dansk Folkeparti.

Vänster eller höger

Offentlig finansierad välfärd, utbyggd offentlig sektor – tittar man på retoriken kan det verka som om de ideologiska skillnaderna är små mellan Sverige, Norge och Danmark. Men skillnaderna är stora – och ökar snarare än minskar.

Norge är det svenska vänsterpartiets stora föredöme. Där vann Arbeiderpartiet valet 2005 tack vare en markant vänstersväng och anpassning till facket. Socialdemokraten Jens Stoltenberg leder nu en regering där även Socialistisk Venstreparti och Senterpartiet ingår. I Norge har rapporteringen om det danska valet varit begränsad. Där är den sociala och politiska gemenskapen större med Sverige – även om den uppenbara likheten mellan Danmark och Norge är att de främlingsfientliga partierna drar så många röster.

– De svenska socialdemokraterna behöver, tillsammans med vänsterpartiet och facket, utforma en långsiktig vänsteragenda. Vi vill att Sverige ska göra samma vänstersväng som Norge, säger vänsterradikala Flammans chefredaktör Aron Etzler, som skrivit en bok om Trondheims­modellen, som den nya vänsterpolitiken brukar kallas.

Sverige ligger någonstans på mitten av skalan. Här har socialdemokraterna dominerat politiken under efterkrigstiden och moderaterna vann valet genom att styra den borgerliga alliansen mot mitten. Många anser att moderaterna har kopierat danska Venstres framgångsrecept men det tillbakavisar partisekreteraren Per Schlingmann.

– Det handlade mer om hur moderaterna såg ut efter valet 2002. Däremot inspirerar deras förmåga att skapa förtroende i välfärdspolitiken, säger han.

Danmark är överlägset längst till höger; såväl kultur som politik är mer borgerlig och mer liberal – oavsett vilken färg regeringen har. Där finns en utbredd kulturkonservatism – och kulturradikalism.

Där finns också den närhet till kontinenten som sannolikt är skälet till att Danmark har Radikale Venstre, ett kulturradikalt parti som det inte finns någon motsvarighet till i övriga Norden – däremot i Europa.

Något som skiljer Sverige från Danmark och Norge är också att de har partier både längre vänster- och högerut än de stora partierna. I Danmark samlar partierna på ytterkanten en fjärdedel av väljarkåren.
I valet stärkte Pia Kjaersgaard sitt mandat samtidigt som den stora vinnarna var Villy Sövndal, ledare för vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti. I Sverige saknas gränsalternativen; vänsterpartiet går uselt och det saknas högeralternativ till nymoderaterna.

Sammanfattningsvis spretar det mer än på länge mellan Norge, Sverige och Danmark, till stor del som en följd av valresultatet i Norge 2005. Veckans borgerliga valseger i Danmark gör att de ideologiska klyftorna länderna emellan snarare ökar än minskar.

Block- eller mittpolitik

Både Norge och Sverige har historiskt sett haft mer utpräglad blockpolitik än Danmark, vars partiflora är både bredare och mer varierad.

Statsvetaren Anders Sannerstedt i Lund säger att likheterna mellan de nordiska länderna var större före 1973, då diskussionen i samband med det danska EU-inträdet ledde till att flera nya partier startades. Med en tvåprocentsspärr till folketinget har mindre partier och profilerade enfrågepartier ofta fått relativt stor betydelse, och i veckans val deltog nio partier med chans att komma in i folketinget.

Den danska statsvetaren Mette Anthonsen vid Göteborgs universitet förklarar att Danmark har en helt annan tradition av blocköverskridande samarbeten, med regeringar i alla färger sedan 1970.

– Till och med en koalition mellan Venstre och socialdemokraterna, vilket kanske är svårt att föreställa sig i Sverige, säger hon. Samtidigt upplever hon att en konsekvens av den danska valrörelsen och Ny Alliances roll varit att stärka blockuppdelningen och motsättningarna mellan den blå och den röda gruppen.

I Sverige började nya partier få betydelse långt senare – först 1988 kom miljöpartiet in i riksdagen för första gången. Svensk blockpolitik är också den i särklass mest cementerade. Även om Norge har samma uppdelning är det inte samma vattentäta skott mellan de två blocken – i dagens arbeiderpartistiska regering ingår som sagt Senterpartiet.

Härutöver har både Sveriges och Danmarks stora höger- och vänsterorienterade partier girat mot varandra, med mitten-trängsel som resultat. Anders Sannerstedt tror att attraktionen mot mitten är ofrånkomlig – där finns de flesta väljarna.

– Lägger du dig för långt åt ena hållet vinner du inga val.

Men mittpolitiken har sina baksidor. Enligt den danska professorn Drude Dahlerup vid Stockholms universitet har den i både Danmark och Sverige lett till en utslätad, mediefixerad politik som hon kallar designerpolitik.

– Spinndoktorerna är inte intresserade av partiernas ståndpunkter i sakfrågor – de vill bara sälja ett budskap om vad de tror att folk tycker.

Inget danskt folkhem

Den danska politikens främsta kännetecken i internationell medierapportering de senaste åren har handlat om restriktiv flyktingpolitik, höga skatter och flexicurity, den flexibla danska arbetsmarknadsmodellen. Men den största sakfrågan i danska valet handlade om något annat – skatter och välfärd. Precis som i Sverige undvek Venstre att gå till val på systemskifte, snarare handlade löftena om relativt små förändringar. För trots den borgerliga prägeln är uppslutningen stor i Danmark kring idén om en skattefinansierad offentligt sektor. Efter den högersväng som både den danska och svenska borgerligheten genomgått, råder bred enighet mellan de stora vänster- och högerpartierna om grunderna i välfärdspolitiken.

Även här är dock skillnaderna större än de verkar på ytan. Både Norge och Sverige har traditionellt sett en starkare stat än Danmark, och i deras historia har byggandet av folkhemmet tagit stor plats. Här går det att återknyta till vänster-höger-resonemanget; det ligger i den danska borgerliga naturen att staten ska underordnas individ, kommun eller region. Medan förhållandet mellan medborgare och stat är mer reglerat i Sverige och Norge, har individualism och lokalstyre starkare ställning i Danmark.

Enligt statsvetaren Mette Anthonsen vid Göteborgs universitet har den danska välfärdspolitiken aldrig haft som mål att skapa ett folkhem.

– I Danmark ska inte staten komma och tala om för folk hur man ska leva, säger hon.

Med Danmarks närhet till kontinenten och europeiskt borgerliga värderingar är det lätt att tro att danskarna helst finner politisk inspiration i Europa men enligt Mette Anthonsen stämmer inte det. Hon menar att den danska EU-skepsisen är utbredd och att Danmark definitivt inte drar mot Europa.

– Nej, danskarna ligger nog två år efter Norge när det gäller anti-europeiska känslor. Det har med deras skeptiska inställning till stat och överstat att göra, säger hon.

Tillbaka på valvakan. Där kommer folkpartiledaren Jan Björklund traskande bland bekanta blåklintsblå vimplar. Han verkar nöjd – med de borgerligas valseger i Danmark tycker han sig se ett mönster.

– Socialdemokraternas dominans i nordisk politik har brutits – den hör till historien, säger han och viftar bort det faktum att socialdemokraterna aldrig har dominerat dansk politik nämnvärt.
Men Anders Fogh Rasmussens obekväma uppgift att förankra sin regeringspolitik hos två partier med motsatta ståndpunkter beträffande både immigration och skatter kommer att tjäna som en läxa för den svenska regeringen.

– Det gäller att Fredrik Reinfeldt kan hålla ihop alliansen. De måste kunna visa upp ett trovärdigt, samspelt regeringsalternativ inför nästa val, säger Svenska Dagbladets ledarskribent PJ Anders Linder.
Den på ytan snarlika utvecklingen för dansk och svensk borgerlighet handlar mer om taktik än innehåll.

Vänstervändningen mot mitten har helt enkelt ett helt annat innehåll i Danmark än i Sverige. Medan Fredrik Reinfeldt har tre lydiga kompisar i sin alliansregering, ska Anders Fogh Rasmussen förankra sin politik hos både Pia Kjaersgaard, som kommer att fortsätta propagera för en aggressiv flyktingpolitik, och Nasser Khader, som driver på skattepolitiken från höger. Och medan Fogh Rasmussens politik vilar på en stabilt borgerlig väljarkår, påminns Fredrik Reinfeldt ständigt om den socialdemokratiska dominansen i modern svensk historia.

Att Fredrik Reinfeldts regeringspolitik präglas av hotet från socialdemokraterna, snarare än från högeralternativ, syns inte minst på den höga reformtakten. Per Schlingmann talar om hur Sverige skiljer sig från Danmark i det avseendet och får medhåll av pr-strategen Morten Rud Pedersen med ett förflutet inom danska socialdemokraterna. Men han menar att Anders Fogh Rasmussens långsamma förändringar är en strategi för att behålla makten.

– Det är skälet till att Ander Fogh Rasmussen fick sitta kvar medan Fredrik Reinfeldt kommer att förlora makten 2010*, säger Morden Rud Pedersen.
 
 Fokus. se

*Rekordhögt försprång för rödgröna blocket
 
 

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?