23
nov
Seneste opdatering: 23/11-07 kl. 1745
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Försvarsminister Sten Tolgfors sa i veckan till DN att plikten att vid krig försvara riket kommer behållas.

“Det handlar om nationens säkerhet.”

Att politikerna tar hänsyn till rikets säkerhet i frågor om Försvarsmakten är något vi inte varit bortskämda med de senaste åren. Glädjande!

Image407_kalle_strorkirk.jpg

 DR: “Krav om meget, meget hårde straffe”

Radioavisen, net kl 15.  14, 12 år og udvisning – de fire  skyldige skal vist være meget  glade for, at det  er en dansk ret  der udmåler  straffen for planlægning af massemord. Bombemål var udpeget, hvilke de så var. I USA ville de aldrig se dagens  lys igen. Så fik sociopaten Adballah Andersen sine 15 måneders  berømmelse, den eneste han kunne få.  Video – de  anholdtes bombemanual.

 “Frihedslegat” indstiftes

hvorfor ikke  give det tilk en svensker, der under omkostninger har trodset den  herskende  ortodoksi ?  Jan Milld, Anders Johansson, Åke Wedin, Ingrid Bjørkman,  Lars Berglund , John Järvenpää ?

Venstre har sin frihedspris. Nu vil VK-regeringen indstifte et frihedslegat, der skal tildeles personer, som har ydet en ekstraordinær indsats for ytringsfriheden internationalt, fremgår det af regeringsgrundlaget. Hvornår legatet stiftes eller hvor stort, det skal være, fremgår ikke.Ytringsfriheden kom for alvor i fokus efter Morgenavisen Jyllands-Postens Muhammed-tegninger, der skabte internationalt postyr.  TV 2 via

Denmark Establishes Free Speech Foundation

Udenfor pædagogisk rækkevidde 

Aftonbladets  nestor Olle Svenning, der skal forestille at have forstand på dansk politik. Han kommer med  her igen, blot  for at illustrere hvilke skribenter, der er højt  værdsat i svensk presse.  Bare at gendrive  halvdelen af hans  propagandafremstød, er halsløs gerning og ikke umagen værd. Men at sige at Fogh, i et af verdens rigeste og mest økonomisk ligestillede  lande, vil  til at føre  klassekamp på vegne af de rige, falder på sin egen urimelighed. Og det er ikke faldet ham ind, ved synet af Sveriges proletariserede middelklasse, at for meget ligemageri tager fremdriften ud af et samfund. Resten er  lige så dumt, men lad  mig da  bare sige det engang til for prins  AB : Dansk Folkeparti er  et nationalkonservativt socialdemokrati. Dixit! Olle Svenning lever  stadig i Tage Erlander´s  rige og fredelige verden af 1960, og dér fandtes dens slags ikke, ergo findes det heller ikke i Danmark anno 2007.
 I den verden var nationalstaten roden til alt  ondt, en  forsimpling, der  forudsætter at Balkan og Libanon er  hans idealsamfund. Hvordan tror han Sverige  blev til det, det engang var, før det blev  Nordens fattige  kusine  og Aftonbladet til en pamflet for tanker, der  var god latin for 45 år siden ? – Ingen dansk oppositionsavis har præsteret så ringe argumenterende en leder, som AB her  fornærmer sine  læsere med.

Borgerlighetens nya kulturkamp
Anders mot Anders Danmarks statsminister Fogh Rasmussens politik går i hård linje med den nya europeiska borgerligheten medan finansminister Anders Borgs retorik för tankarna tillbaka till socialliberalismen.
 Från social omtanke till kontroll och segregering

18 november 2007. Jag kliver ur den danska valrörelsen och öppnar Dagens Nyheter. ”Mittfältets segerherre”, så presenteras statsminister Anders Fogh Rasmussen. Han har fått mandat ”för en fortsatt borgerlig politik”.

Den sortens påståenden väcker frågor. Var det verkligen mittfältet som segrade i Danmark? Menar den ledande liberala tidningen i Sverige att Danmark för en borgerlig politik? Har högerpopulismen, den kämpande främlingsfientligheten och den kulturella inskränktheten placerats på mittfältet och blivit en naturlig del av ”borgerligheten”?

Är Pia Kjaersgaard en inkarnation av det borgerliga?

 Vi skulle därmed vara på väg mot en ny borgerlighet, skild från den som sett sig som kulturbärare, som tolerant, helt enkelt som samhällets sammanhållande kraft.

Den danska borgerligheten är som så mycket annat, mer komplicerad än den svenska. En radikal filial, radikale venstre, har kämpat för upplysning, mot kyrka och kungahus. Senare för det globala och moderna mot småborgerligt inskränkt nationalism och moralism.

En annan ideologisk falang av den välmående medelklassen, känns igen från tv-serier eller filmer. Den stenhårde, auktoritäre radiofabrikören i ”Krönikan” eller den fryntligt förtryckande direktören i Lars Vinterbergs film ”Festen”.

Den kulturradikala borgerligheten flämtar alltmer desperat efter hälsosam luft. Radiofabrikören däremot lever flott. Han har bytt bransch men röstar tveklöst på högerregeringen och skulle hålla med Anders Fogh Rasmussens uttalande: ”Vi är involverade i en kulturkamp och utfallet av den avgör Danmarks framtid.” Motståndare är bland annat muslimerna, enligt statsministern ledda av ”medeltida mullor, i mörkrets tjänst”. Annars överlämnar Fogh det slagfältet till Pia Kjaersgaard. Han kämpar främst mot flumpedagoger, kulturens smakdomare, ekologins och de nya sociala rörelsernas aktivister.

Fogh låter som en något mäktigare borgerlig politiker, Nicolas Sarkozy, som lovar ”likvidera idéerna från 1968”. Båda är besatta av att bevara ”den nationella identiteten”, ett djupt problematiskt och svårt historiskt belastat begrepp.

Den framgångsrika europeiska borgerligheten tycks på en gång aggressiv och revanschistisk. Eva Kjer Hansen, minister hos Fogh Rasmussen, formulerar ideologin: ”Vi står mitt i en uppgörelse med socialdemokratins jämlikhetsmakeri. Det är slut på det nu. Ojämlikheten finns och den bör gärna växa, för det skapar dynamik i samhället.” Maud Olofsson ekar budskapen: Det måste bli slut på sossefieringen och de rika bör bli rikare. Man anar en sorts klasskamp bakom arrogansen.
Anders Borg bjuder en stunds besinning. I ett smickrande helsidesporträtt i Le Monde (15.11) säger han: ”Jag är för den frihet som förutsätter att människor har resurser och möjligheter att skapa sina liv.”

Så synd att hans regering ofta bryter mot den idén.

Borgs retorik påminner om den socialliberalism som en gång hade fäste i den bildade borgerligheten, främst inom folkpartiet. Den gamle partiledaren Gunnar Helén kunde på en gång försvara välfärden, argumentera för en demokratisk skola, öppen för alla, och sjunga Fridas visor. Han bar med sig, en för all del glesnande, medelklass som bar de nyutkomna romanerna under armen och utan protester eller fiffel öppnade plånboken både för staten och för socialt behövande.
I dag representeras borgerligheten av en kulturellt ointresserad statsminister och en folkpartiledare, för närvarande ihågkommen snarare för sina könsord än sina diktuppläsningar.

Det sociala perspektivet hos den regerande center-högern har ersatts av en snäv ekonomisk nyttomoral. Den sociala omtanken, en gång färgad av välgörenhetsideologi, har bytts ut mot övervakande kontroll, rumslig segregering och disciplinering av dem som inte svarar mot normerna.

Läroverksläraren har som förebild bytt plats med entreprenören. Nödvändig, men mer upptagen av egennyttan än av sociala och kulturella värden.

Denna nya borgerlighet räknar Pia Kjaersgaard som en i familjen. Hon finns med i det segerrika mittfältet, beredd att fortsätta den nya kulturkampen.

Borgerlighetens nya kulturkamp

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Skåning

    Får man fråga var du har fått tag i den där bilden med danska pilsner-tanks på Öresundsbron?

  • Tænk – bare jeg kunne huske det. Jeg har haft den liggende nogle uger. Svensk blog ?