10
jan
Seneste opdatering: 10/1-08 kl. 1915
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Investor’s Business Daily, som trods navnet er en site med en klar antidhimmitude og nogle markante indlæg om emnet islam, har gransket de amerikanske præsidentkandidaters retorik angående ‘krigen mod terror’. Resultatet er det ikke uventede, at de to store partier bruger meget forskelligt ordvalg herom; hvad der måske alligevel bør give anledning til løftede øjenbryn er, at Demokraterne slet ingen ord bruger her post-9/11 (via Jihad Watch ):

“War On Terror: If the New Hampshire debates settled anything, it’s which party has the stomach to take on radical Islam. The Democrats couldn’t even identify the enemy. Not once. Really.

We scanned the transcripts of Saturday’s debates hosted by ABC News and tallied up the references to Islamic terrorism. The rhetorical divide between Democrats and Republicans on that score alone — ignoring the yawning gaps in policy — is stunning.

None of the four Democrat presidential candidates — despite running for an office that demands they lead the ongoing global war against Islamic extremists — could bring himself or herself to define the enemy we face as Islamic.

Their combined references to “Islam” or “Islamic” totaled zero — even though moderator Charles Gibson prompted them with a question about “Islamic radicals” threatening the U.S. with nuclear terrorism.

But Democrats refused to go there. Out of respect for their constituency, there was a complete blackout regarding Islamic jihad … “

Dems Speak No Evil Of Islamic Jihad

Spørgsmålet er nu, om dette mønster kan overføres på det danske politiske landskab. Min umiddelbare fornemmelse er at forskellen mellem fløjene herhjemme ikke er så markant. Venstrefløjen har ikke det samme blackout som Demokraterne (og jeg er selvfølgelig på det rene med at de to amerikanske partier ikke følger en klar højre-venstre-opdeling der gør at man umiddelbart kan sammenligne). Til gengæld vil jeg hævde, at retorikken fra begge fløje hos os er betydelig mere ensartet, og mindre eksplicit for de borgerliges vedkommende, end de vendinger som IBD fandt hos de republikanske ‘høge’:

“Rudy Giuliani argued the U.S. must stay “on offense against Islamic terrorism.”• Mike Huckabee said the source of the threat we face is from the “radical Islamic faith.” “This is an Islamic problem,” he said. “This is a jihadist problem. This is an Islamofascism problem.”

Huckabee elaborated: “They are prompted by the fact that they must establish a worldwide caliphate that has nothing to do with us other than we live and breathe, and their intention is to destroy us.”

• John McCain warned that “the transcendent challenge of the 21st century is radical Islamic extremists.”

• Mitt Romney said the “philosophy of radical jihadism says, ‘We want to kill.’ ”

• Fred Thompson asserted, “We are in a global war with radical Islam. They declared war on us a long, long time ago. We took note, really, for the first time on Sept. 11, 2001.” “

Ingen politikere på den borgerlige side, med undtagelse af Dansk Folkeparti, bruger i dag så stærke vendinger, eller kun undtagelsesvis, er min påstand. Jeg vil gerne opfordre vores læsere til at komme med eventuelle eksempler på udtalelser som går imod denne tendens (i det følgende er der et underforstået: Med undtagelse af Dansk Folkeparti):

Er der eksempler på danske politikere som klart og umisforståeligt har identificeret problemet med ‘terror’ som havende rødder i mainstream-islam?Som altså har undgået eufemismer og udenomssnak à la “islamisme” eller tilskrivning af sindssyge til terrorister? Som har påpeget kontinuiteten af nutidig ‘terror’ med muslimsk historie og dogmatik, f. eks. Muhammeds krigsførelse og massakrer, eller legitimeringen af supremacisme i Koranen 9:29, eller selvmordsterror i 9:111?  Som har udpeget islam som hovedårsagen til den elendige situation i de fleste muslimske lande?

Til det sidste spørgsmål kan jeg erindre Birthe Rønn Hornbech 1.0, som jo netop kom med lignende ord, men som altså siden er blevet sådan ca. lige så slagfærdig som sagfører Skjold-Hansen efter d. 5.5.45. Bertel Haarder har også antydet noget med at islam er en fejlslagen religion, men han ville alligevel ikke sige det rigtigt, fordi det jo var for farligt. Kender læserne nogle eksempler fra de allerseneste år? Er ordet ‘jihad’ blevet taget i munden af nogen dansk politiker som overordnet reference? Har nogen dansk politiker brugt ordet ‘jihad’ som en kontekst for den nutidige term ‘terror’?
LFPC

I  København  snakker vi knive….igen

I Sverige er de som sædvanligt  langt  foran – video fra Rosengård.

skud.bmp

 Sköts tre gånger – hamnade på film

Henrik Gade Jensen: George Orwell som frihedstænker

fra  Cepos møde. For en swedolog er afsnittet om  “statslig dydighed” og sex-kontrol  i  hel- eller halvautoritære samfund  tankevækkende. Og hvem sagde “islam” ? Via Ulla Nørtoft Thomsen   (Om H.G.J)

MP 3 download  73 minutter,  86 inkl. debat

Newspeak:   “brottsbelastade” eller  “brottsbelastande”

Nar listan var klar och det visade sig att 49 av de 50 var invandrare eller hade invandrarbakgrund avbeställdes listan, belades med total sekretess och tystades ner å det grövsta sa att folk skulle glömma bort den så snabbt som möjligt.

Landskrona: de 50 mest brottsbelastade ”ungdomarna”

Lars Åberg: Jesus men ikke Muhammed – Vilks men ikke Ohlson Wallin

Här är en sak som jag inte förstår: varför hyllas fortfarande fotografen Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo-bilder för sitt modiga användande av yttrandefriheten när Lars Vilks får höra att han bara är spekulativ och ute efter publicitet?
Om man driver med Carola, Knutby, Plymouthbröder, frikyrkopastorer eller kvinnoprästmotståndare hamnar man långt inne i medievärmen. Ger man sig på muslimska symboler – för att inte tala om praktiken där islam är lag – anses man däremot sparka nedåt på ett sätt som tydligen inte sker när man kritiserar eller häcklar dem med perifera kristna åsikter.


I New York Times i söndags skrev Tariq Ramadan en romantiskt blommande essä om Koranen och universum som jämförbara storheter, båda med en fundamental lagbundenhet som måste respekteras varhelst eller i vilken tid man än befinner sig. Visst är det nödvändigt med studier och tolkningar, men om dessa sker på rätt sätt kommer de att bekräfta den grundläggande sanningen. Inför sådana anspråk kan man inte göra annat än applådera Ohlson Wallins och Vilks stångande med yttrandefriheten.
Ramadan har ju fungerat som rådgivare åt New Labour och är något av vänsterliberal darling på grund av sin (inte minst i Frankrike och USA ifrågasatta) framtoning som euroislamsk brobyggare. Vad händer då om han ställs inför någon som inte alls håller med?
Danska Weekendavisen (nr 1/2008) har tagit med sig Jyllands-Postens kulturredaktör Flemming Rose till ett första möte med Ramadan i den senares nya hem i London. Det blir ett hyperintressant samtal och det råder ingen tvekan om vem som kommer ur den här konfrontationen med hedern i behåll.
Rose får leva resten av sitt liv med de tolv Muhammedteckningarna, som han fortfarande inte vill se som någon provokation utan som en reaktion på en tilltagande europeisk självcensur. Men vad är det Tariq Ramadan säger?
Envist återvänder han till en jämförelse mellan att skämta om Förintelsen och att skoja med Muhammed. Han klagar på att judar behandlas med silkesvantar och underförstått måste det bero på att de kontrollerar offentligheten i väst. Hans remarkabla ansträngningar att likställa drift med utrotningen av judar med skämtteckningar av en religiös symbolfigur leder tankarna rakt till Irans president Mahmoud Ahmadinejad.
När jag senast var i London föreläste Ramadan i den stora moskén på Whitechapel Road om hur miljöförändringarna påverkar muslimer. Det var en egenartad insnävning av ämnet. Samtalet i Weekendavisen bekräftar hur dualistisk hans världsbild uppenbarligen är och att kompromisser är något man begär av andra, men aldrig själv kan acceptera.
LARS ÅBERG, Gøteborgsposten

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?