min 29:30 – hop direkte  til begyndelsen min  3:15. Man må tilgive mig begejstring, men når man har oplevet hende “live”, sidder hun én i blodet.

» The  worst kind  of  slavery, is when the  slave is  brainwashed to  believe she´s free. This is the  case  with muslim women. «

»Perhaps I see the world through rose-tinted glasses«
Ja, det er bestemt tænkeligt. Det er  ingen nyhed at “den kreative klasse” ser  anderledes på ødelæggelsen af en nationalstat.Det gavner jo dem selv, hvorfor deres uegennyttige idealisme  falder på stengrund hos “folket”. Det er dem – og deres børn, som man ser i de to historier  nederst, der må tage  konsekvenserne. Den dag vores  Søvndalér (Ingen EU-aftale uden lempelser for udlændinge) og Vestagre selv stiller op (også med deres børn, Vestager!),  skal jeg holde  op med at kalde dem hyklere. –   Man ser , det  er  “xenofobisk”  at omtale Malmø´s demografi. Det  skulle kommunen ophøre med sofort :

Sir, Sweden has been my home for the past four years, mostly in Malmo, southern Sweden. Hence I feel reasonably qualified to comment on Matthew Engel’s article “The new face of Sweden”  that featured Malmo as a microcosm (or symbol perhaps) of Sweden’s immigration policy.It paints an unjust, polarised view of Malmo, and has even introduced a touch of xenophobia, for example that Malmo will “within a decade” be populated by a majority with non-Swedish origins. While Malmo may have some problems with racial segregation, the description of the so-called “non-Swedish” suburb of Rosengard may be rather naïve, and it even smacks of racial intolerance.Matthew Engel  contrasts this with a poetic, almost heroic, picture of the last remaining Swedes, brave enough to continue life here.

Hira Verick,Creative Director,:  A xenophobic picture of my Swedish home

 »Får svenskar känna sig kränkta?«

Jag är TJEJ, kom inte och snacka om diskriminering! Jag har dessutom bott flera år i ett helt nytt land med en helt ny kultur och ett språk jag inte kunde prata eller förstå alls och det var skitsvårt. Men jag lärde mig och uppförde mig och försökte bidra till deras samhälle och inte fan betedde jag mig som en jävla demolerande parasit.
 Det finns tusentals invandrare i Sverige från alla delar av världen. Det finns thailändare, tyskar, sydamerikaner, spanjorer, finnar, indier och allt jävla möjligt. Men ingen gnäller lika mycket som mellanöstern/arabblattarna*.

Millds Blog  og  Basincityblues  (*blatte = perker)

“Mångkulturella” helligdage

Malmø´s bystyre – en øm forsamling………

Lars-Johan Hallgren (sd) i en debatt om Sverigedemokraternas motion om ett stopp för islamiserade lovdagar. Kommunstyrelsen och samtliga partier förutom Sverigedemokraterna yrkade avslag till motionen.

 »En typisk Svensk upplever sin vardag«

Om disse to beretninger kan man sammenfattende sige: Et politisk  liv, en offentlighed og en presse, der ikke kan behandle dette, er   dysfunktionel. Idag ser man f.-eks. i Expressen –  med Expo som sandhedsvidne – modstandere kaldt “nazister, hvor det egentligt  interessante er , hvem der forsyner  Expo med  politiske  modstanderes mobiltelefon-data……..Man kan kun ynke den menige  svensker. De er solgt ud for laveste  bud. Den politiske kamp, der skulle være kæmpet, befinder sig tilbage  i starten af halvfemserne. Nu er der  kun ulykkerne tilbage. Det bliver  langt  og  sejgt for dem, der skal betale prisen.

Bodde själv på Andersberg i Halmstad fram till 1997 och var då tvungen att “fly” till ett av de få kvarvarande bostadsområdena som ännu är ganska lugnt i staden. “Flykten” skedde efter att jag och hustrun inte stod ut längre med invandrarnas kriminella framfart:

Min nyrenoverade bil stals omedelbart, min tunga MC vältes avsiktligt och vandaliserades, min moped stals, min cykel stals, vi hade minst fyra inbrott bara på något år i källarförrådet.

Vår grannlägenhet “intogs” av en invandrad knarklangare (Kosovoalban) som under sina “inköpsresor” i Europa upplät lägenheten till sina grovt knarkande, kriminella och injicerande kunder, sprutor och nålar låg slängda överallt i trapphus och gångar, många gånger kunde vi inte öppna ytterdörren till lägenheten för där låg en avdomnad knarkare och sov lutad mot dörrens yttersida.

 Inbrott på det ena stället efter det andra, vandalisering och förstörelse av gemensamma utrymmen och trapphus, kraftiga störningar från grannar, skrik, gräl och oljud, skjutningar med pistol från balkong till balkong, hot mot hundägare då de vallade sina hundar – därför det gemensamma parkområdet hade “tagits över” och kontrollerades av kriminella invandrargäng som sparkade och misshandlade hundar i koppel samtidigt som hot riktades mot deras ägare om de inte omedelbart försvann från gångarna, tvättstugorna missköttes och vandaliserades på alla upptänkliga sätt samtidigt som kläder städutrustning och tillbehör ideligen stals osv, osv.

All gemensam service har upphört i området, Konsum har stängt, närpolisens kontor har stängt, postkontoret försvann, Närteatern har lagts ned, biblioteket har stängts pga hot, brottslighet och stölder, fritidsgården har fått stänga pga hotfulla invandrarungdomar.

Och, mina vänner – detta hände redan 1997! Jag bodde där från 1986 och då var det lugnt, bara några finnar som i fyllan och villan slogs. Men aldrig något i den här stilen, aldrig något liknande av vad som händer allt sedan början av 90-talet.

Idag bor det mer än 90 procent invandrare i detta bostadsområde. Ingen vågar gå förbi där, framförallt inte efter mörkrets inbrott. De enda svenskar som bor kvar är det lilla fåtal som är så gamla och sjuka att de inte orkar gå ut, flytta, eller så bor de i det äldreboende som finns där centralt.

Nyligen har området åter gjort sig uppmärksammat i media trots en systematisk nedtystning från etablissemanget; skjutningar och organiserad illegal massinvandring av t ex runt 500 vietnameser osv. 

Befria  Media

»Är det rasism att skydda sina barn från invandrade klasskamrater?«

Få saker berör så starkt som barn som behandlas illa och orättvist. Detta är UltraV:s historia om hur hennes barn misshandlades och rånades av invandrarbarn, och om hur politiskt korrekta lärare inte tog tag i problemen p g a “rasismfrågan”. Jag vill rikta ett stort tack till UltraV för att hon berättar denna upprörande historia!

En fråga som jag burit med mig under de år mina barn växte upp, är frågan varför barn ska vara rustade att kunna förstå och hantera invandringen från Mellanöstern.

Jag talade med en barnpsykolog -95, då mina tvillinggrabbar gick i första klass, om varför skolorna såg ut som de gjorde med rånen, mordhoten och saboterandet av lektioner. Då jag som barn i början av sjuttiotalet bodde i Stockholm mötte jag många utländska studenter, gästforskare och deras barn – då pappa hade anknytning till universitetet – men dessa barn var lugna och vi kunde vara vänner. Mina barn mötte en helt annan miljö i sin skola och på fritiden. Barnpsykologen menade att det berodde på att det nu kom krigsskadade barn och att dessa barns föräldrar mötte rasism.

Jag blev stum av förvåning och sa inte mer, men kände att den förklaringen inte räckte. Jag fick inte tänka längre än så för jag var medveten om att jag inte skulle inbilla mig att jag som svensk visste något om hur dessa människor hade det. Jag skulle vara vänlig och tolerant, annars var jag rasist.

Mina sjuåriga grabbar blev rånade gång efter annan av ett gäng invandrade barn, varav några av dem var deras klasskamrater. De lurpassade på mina grabbar om de cyklat själva till centrum för att handla och tvingade av dem godis och tidningar och de eventuella pengar som blivit över så de kom tomhänta hem.

Trots allt trodde jag att det handlade om enstaka tillfällen, men en eftermiddag dröjde mina barn väldigt länge och jag gav mig ut på cykel för att leta efter dem. Jag såg en av dem skrikande och gråtande på cykelbanan då han tvingats att kasta ifrån sig sin lilla plånbok med pengarna. Dessa invandrade barn hade vid centrum i vanlig ordning tvingat till sig tidningarna och godiset och skulle ha pengarna också. Mina grabbar hade försökt att cykla ifrån dem, men det gick inte. De hade kämpat länge och till slut orkade de inte utan slängde sina plånböcker. De två klasskamraterna som förföljde dem stack snabbt iväg då jag ropade till min gråtande son på lite håll. Den andre sonen kom strax igen, då han försökt att få tillbaka varorna och plånböckerna men blivit frånåkt då de delat sig. De kunde ju stå bakom någon buske för att hoppa fram och slå honom om han tog rätt väg.

Efter detta fick mina grabbar aldrig handla ensamma, och jag minns hur dessa invandrade barn stod utanför centrum och blängde på mina barn men inte vågade göra mer då jag var med.

Mina och andras barn blev fasthållna på en bänk utanför klassrummet genom att armarna tvingades bakåt under ryggstödet där en elev höll fast händerna och två andra satt på sidorna och höll fast armarna och överkroppen, och deras invandrade klasskamrater stod och hånade mina barn. De hånade mig inför barnen med olika tillmälen.

En söndageftermiddag berättade min son att en av dessa som rånat och förföljt honom på cykel skulle ta med sig en kniv för att mörda honom om han visade sig där på måndagen.

Vi råkade se den pojken genom ett fönster då han av någon anledning var i våra kvarter. Jag gick ut och talade med honom om varför han hotade. Han svarade med obehagliga ögon och fullt av hat i den låga och hotfulla rösten att han skulle ta en kniv och döda min son om han kom till skolan.

Det blev ingen förändring i skolan, våldet, misshandeln, hånet. Allt bara pågick trots att skolan menade att de arbetade med problemen.

Då grabbarna skulle börja fjärde klass flyttade vi till ett annat område i samma stad, dels av personliga skäl, dels för att vi hoppades att det var lugnare dit vi skulle flytta. Det var det inte och jag insåg snabbt att även denna skola hade upptagning från invandrartäta problemområden som låg nära vårt lugna och mer burgna område. Mina barn berättade hur de tvingdes att sitta på en stol i klassrummet och hur deras plågoandar tog en stor lärarlinjal och stötte den mot underlivet på dem.

I en kullek på gympan slog ett av dessa barn min ena son så att han hade en stor röd handflata på axeln, trots att han hade haft en tröja på sig. Jag tog sonen till en läkare som bleknade då hon hörde hans berättelse, fastställde skadan och skrev in den i journalen.

Vid ett annat tillfälle kom min andra son hem i gympakläderna och med skador i ansiktet och på hjässan och jag frågade vad som hänt. Hans invandrade klasskamrat hade tagit en snöskyffel och slagit honom rakt i ansiktet när de skulle hämta redskap. Jag passerade skolan och såg att vissa elever dragit sig bakom en stor mur. Ingen lärare såg det trots att man hade rastvakter. En pojke stod mot muren, och en annan pojke sparkade denne mot huvudet så det for bakåt. Sedan ställde sig nästa pojke vid muren och en annan sparkade. Eller så sparkade flera i turordning på samma barn. Detta såg jag vid flera tillfällen. Vid andra tillfällen såg jag hur de slog omkull en pojke och sedan sparkade mot kropp och huvud då barnet låg ner.

Dessa invandrade barn hade en hatsida på Lunarstorm där de enbart skrev om min son, om hatet de kände, om vad de ville och skulle göra med honom. De kanske tränade det svenska språket på så vis och jag får väl vara tacksam att min son bidragit till deras kreativitet och personliga utveckling. De skrek efter mig om jag råkade gå till vårt lilla centrum som de härjade runt på. Om jag tog en promenad till universitetet eller sjukhuset och tvingades passera på gångbanan utanför deras område och de råkade se mig, vrålade de fula ord och hotade mig.

De falsklarmade brandkår och ambulans, och stod på gården och tittade på då Räddningstjänsten kom i hög fart och med blåljus.

Då min son i första klass fick hotet om att bli knivmördad om han visade sig i skolan, lät jag sonen stanna hemma och tog upp med läraren att barnen var rädda att gå till skolan, för våldet och hoten, och hon svarade hon att “det inte var något att ta på allvar. Barnen slänger ur sig saker här i skolan så man tar sig för pannan. Trivs inte barn i skolan är det föräldrarnas fel.” Dessutom frågade hon nyfiket; “talade pojken med dig, med oss talar han inte”.

Så ett barn som inte talar med vuxna i skolan får fara fram med hån, hot och mordhot på raster och på fritiden, och man tolererar att barnet inte säger andra saker än dessa i skolan? Det fascinerade en lärare att barnet talar med ett hotat barns mor om att han ska genomföra sin avsikt om hennes son går till skolan. Jag saknar ord för obehaget jag kände och fortfarande känner, trots att mina tvillinggrabbar snart är tjugo år och detta hände då de gick i första klass.

Att mina barn blev rånade handlade också enbart om att dessa barn var fattiga och därför måste kompensera sig genom att råna sina svenska klasskamrater.

Tjejerna i de två skolorna och i mina grabbars klass berättade spontant för mig att mina pojkar var snälla och skötsamma, och att dessa invandrade barn ljög om dem, om vilka personer de var, att de slog och sparkade dem och ljög sedan om vad som hänt. I den skola de gick i från fjärde klass skulle min ena son säga förlåt för “hundrade gången i ordningen” till dessa barn för att han hade slagit dem, trots att han i själva verket hade han bara sagt till dem att sluta och någon gång försvarat sig med att slå tillbaka. Då ord stod mot ord tyckte lärare och rektor sig inte ha något annat val än att be alla inblandade att säga förlåt. Då menade min son att de ljög och att de inte blev bättre bara för att han förlät dem. Klassläraren ringde mig för att tala om vilken uppkäftig son jag hade.

Jag blev upprörd och arg, men kunde inte visa mina barn det. Jag stöttade dem bara i den insikt de hade. Dessa barn skulle inte bli lugna och trevliga för att mina barn förlät dem, eftersom min son hade förlåtit och förlåtit och det aldrig gav resultat.

Eftersom vi trivdes där vi bodde efter att vi bytt bostad och ansåg att vi inte skulle drivas från vårt hem försökte jag flytta barnen till en annan skola. Rektor hade laglig rätt, enligt skollagen, att neka oss flytten trots mina försök och gjorde det också. Andra skolor inom rimligt avstånd hade ett så högt elevantal att de inte kunde ta emot flera barn. Rektorn ansåg att de barn som råkade illa ut “stack ut” och skulle bli mer lika de andra, då skulle våldet och mobbningen upphöra.

Jag social-och polisanmälde dessa barn, skola och rektor. Den närpolis som bland annat hade ansvar för skolan noterade vad som hände och menade att jag och barnen fick ta det då andra vuxna i skolan och dessa elevers föräldrar svek. Dessa barn förstod att mina barn hade en mamma som brydde sig och det tålde de inte, menade han.

Då mina pojkar i sjätte klass kom till en högstadieskola med en annan rektor lyckades jag till slut få flytta mina barn till en nystartad skola med uteslutande svenska barn, och äntligen kom vår familj mer på fötter igen. Barnen fick lugn och ro på lektionerna, de fick vänner och hade en lugn fritid så länge de inte råkade träffa på dessa barn ute.

På den skola de lämnat, lät rektor civila poliser patrullera korridorerna och förmådde fältgruppen att ha samtalsgrupper. Jag kunde möta honom efter skoltid på centrum då han tittade runt om hans elever var där och störde. Han orkade i två år, sedan sökte han en ny tjänst.

Detta är bara en liten del av vad som hände oss. Det finns de familjer som tvingades flytta från vår stad för att de inte kunde skydda sina barn undan våldet och de ständiga förföljelserna från dessa elever. Polisen gjorde en stor samlad insats då dessa barn blev straffmyndiga, började råna och misshandla även ute på stan och polisen äntligen, enligt lag, fick gripa in. Polisen fick stark kritik för det: vissa ansåg att man inte skulle bry sig. Flera av dessa, nu vuxna, åker ut och in i fängelser idag.

Det är således “rasistiska barn” som inte vill ha en skola med våld och som säger ifrån som skapar problemen i skolan, inte dessa våldsamma barn. Varför har inte barn rätt till god undervisning i en bra miljö i skolan? Hur mycket ska barn orka och tåla?

Om nu barnen var krigsskadade och föräldrarna mötte rasism, varför sökte dessa föräldrar ingen hjälp? Fanns det inte hjälp att få? Och varför måste deras barn slå mina och andras barn, råna, misshandla och sabotera lektionstimmarna på grund av kriget de flytt ifrån och för att föräldrarna råkat ut för rasism. Stressade rasismen barnen så de måste ge sig på sina kamrater i skolan och på fritiden? Var föräldrarna stressade så de i sin tur stressade sina barn så att de var utagerande i skolan? Var fanns stödet för dessa krigsskadade barn? Var fanns stödet för svenska begåvade barn som kunde både det svenska språket och den svenska kulturen? Dessa invandrade barn kunde inte svenska, de förstod inte mycket av undervisningen då den hade en grund i andra värdesystem och stod i en västerländsk kontext. Mina barn var begåvade, verbala och hade ett svensk utseende. Dessa barn kom från kommunägda lägenheter, medan vi själva bodde under denna tid I områden av annan karaktär.

Men varför måste vi utsätta våra svenska barn för detta? Som en kollektiv bestraffning för att vi är rasister ska våra barn få växa upp med och ta del av det hat som rasismen för med sig? Eller finns det möjligen en annan förklaring? Nejvisst, nej, nu tar jag till rasistiska förklaringar igen och ställer rasistiska krav. Att jag aldrig lär mig!

Grue, Falkblick.nu