Det er velgørende at  se alle danske landsdækkende aviser trykke  Kurt Westergaards tegning dennegang. Selv tabloiderne og Information og Kristeligt Dagblad. Ialt  i 18 danske  aviser over  hele landet. I Norge og  Sverige tør man ikke, dog har  Sydsvenskan skiftet mening. Deres modige  chefredaktør Mellin, døde  samme  dag.  I Danmark skal der ikke være et sted  at stikke kniven ind. (Svensk avis publicerer “smagløs” Muhammedtegning).

 »Danmark har lært, Norge har ikke«

Når danske aviser idag trykker Kurt Westergaards profettegning, er det fordi det er det eneste og opplagte svaret på planene om å myrde tegneren. Selv de som ikke trykket tegningene for to og et halvt år siden, har nå kommet til samme konklusjon. Det finnes ingen andre. Danmark har lært. Men ikke Norge.

I Norge blir ikke tegningen/e trykket. Det offisielle Norge trakk helt andre konklusjoner av striden: Jonas Gahr Støres og Jens Stoltenbergs wishy-washy, slå seg selv på munnen-argumenter – for ytringsfrihet i prinsippet, men ikke i praksis – er blitt stående. I ettertid var det enkelte redaktører som etterlyste større mot hos pressen. Nå var anledningen der. Men svaret er det samme: Ikke vårt bord.

Hva kan det komme av? Mange ting. En mangel på intellektuelt nivå. En krise innen humaniora. Politikere er per definisjon opportunister, men fra folk som er betalt for å oppdra og opplyse, burde man forvente mer. Det gjelder i enda høyere grad kunstnere, Westergaards egne kolleger. Men vi har Finn Graffs ord for at så dum som å provosere muslimer er han ikke. Han vil gjerne beholde hodet en stund til. Den uttalelsen diskvalifiserer mye av anseelsen Graff har opparbeidet seg. Men slik må det være i en krisesituasjon: Man blir satt på prøve. Enten består man prøven, eller man stryker. Norske journalister, akademikere, kulturarbeidere og kunstnere stryker. De sier ingenting.

De vil kanske si seg uenig: Det er ingen prøve. Eller: Vi definerer situasjonen annerledes. Vel og bra. Men det er faktisk ikke opp til dem å definere hva som er en prøve. Det er det andre som avgjør. Denne erkjennelsen sitter veldig langt inne for folk i liberale demokratier. En dyp uvilje mot å ta inn over seg trusler som forstyrrer det behagelige, gnisningsfrie livet. Men trusler er noe som dukker opp utenfra. Det ligger i sakens natur.

Norge må gjerne fortsette å late som ingenting. Men trusselen forsvinner ikke av den grunn. For å holde den på avstand må man fortrenge. Late som man ikke forstår hva som foregår i f.eks. Danmark. Man konstruerer en myte om at danskene er spesielle. Men dermed får man problemer når samme trussel dukker opp på hjemmebane. Da har man på forhånd signalisert og lagt premissene: Vi kan ikke oppføre oss som dansker eller amerikanere. Det gir seg underlige utslag.

Hans Rustad, Document.no

 Komiske Kasam: Slet skjulte trusler – igen

Vi kunne nok ikke ønske os en bedre talsmand for Islamisk Trossamfund end Kasam Said Ahmad. Der er selvfølgelig et Karin Bennedsen-segment som aldrig kan nås, men enhver der ønsker at forholde sig til virkeligheden vil aldrig kunne overbevises om trossamfundets reelle hensigter af denne Komiske Kasam. Nu kommer så de seneste udmeldinger efter skabelonen ‘klynkende-offer-med-truslerne-i-ærmet’:

– Det Islamiske Trossamfund har arbejdet hårdt for at begrænse enhver form for uovervejet handling i Danmark under selve JP-krisen. Vi har været i stand til at udøve en vis form for kontrol. Vi er bange for at vi kommer til at miste den kontrol, hvis ikke denne form for undertrykkende handlinger stopper.

– De juridiske dommere og dermed demokratiets dømmende magt er sat ud af spil ved hjælp af den såkaldte terrorlov. Hvad der i denne henseende er endnu mere bekymrende er, at man gør det for at bekæmpe radikaliseringen. Når sådan en åbenlys uretfærdighed sker, så vil det give grobund for radikalisering, forudser foreningen.

– Vi kan undre os over, at medierne, til trods for at der ingen sag er, stadig vælger at trykke tegninger. Det Islamiske Trossamfund er ikke imod ytringsfrihed, men vi er meget imod forsætlig undertrykkelse af det muslimske mindretal i Danmark. Muslimer advarer om ballade 

Mere af dette – og flere tv-billeder af burka-gespenster der bedyrer deres mænds uskyld. Dette er ubesmykket virkelighed, ikke glatpoleret taqiyya. (LFPC)

En svensk journalistoverenkomst

om at camouflere  multikulturens skadevirkninger –   “Lilla Saltsjöbadsavtalet” Svenska journalistklubbens möte Saltsjöbaden den 21 mars 1987″ – det lyder næsten for utroligt :  en journalistikkens  Wannsee Konference  om det delvise mord på det frie ord.  På den anden side, når man ser en skygge, – og den  ser  enhver med  øjne i hovedet –  er der som regel  noget der kaster den. Det  diskuteres  overalt  på svensk net  i disse  dage. Jeg har aldrig hørt om “Lilla Saltsjöbadsavtalet”, men da den pensionerede  internationale sekretær Inger Siv Mattson ikke plejer at fare  med  halve  vinde, og da desuden Thomas Gür og Susanne Popova refererer til mødet i 1987 i begyndelsen af videoen her (og Popova senere), bør jeg  videregive  historien. (Ortmark, Åskitsmaskinen, 29 april,2007):

Fra Inger Siv Mattson til Dagens Nyheters redaktion Läsarombudsmannen

Ämne: “I verkligheten finns många namn”

“Lilla Saltsjöbadsavtalet”

Med anledning av Er kolumn den 19 januari ang “Jousef och Ahmed” har jag följande kommentarer och frågor.

Ni skriver “man behöver inte gå så många år tillbaka för att se fingerade
namn som Kalle och Lisa oavsett hur de riktiga namnen var.” Denna policy
torde ha sitt ursprung i de rekommendationer som brukar kallas “Lilla
Saltsjöbadsavtalet” och som upprättades vid Svenska journalistklubbens möte i Saltsjöbaden den 21 mars 1987. Innehållet var aldrig avsett att komma ut till allmänheten, men som så mycket annat – när det gäller den statskommenderade mörkläggningen av de negativa effekterna av det  mångkulturella projektet – kom sanningen ut!

Avtalet fastslog att “Som oberoende (sic!) journalist har Du att beakta följande rekommendationer:

* Företrädesvis positivt bedöma och omskriva svenska medborgare av utländsk härkomst, detta särskilt i samband med ungdoms- idrotts- och konstnärlig verksamhet

* Vid evenemang med inslag av skiftande kulturer, företrädesvis intervjua och visuellt framhålla medverkande av utländsk härkomst

* Att under en tidsperiod av fem år systematiskt nedtona de negativa effekter som utpekande av speciell rastillhörighet vid brottslig verksamhet kan komma att ha för drabbade populationer.”

Med några få undantag har “femårsperioden” förlängts och avtalet gäller uppenbarligen än idag. En kosmetisk skillnad är att man inte längre talar om “rastillhörighet” och att “drabbade populationer” idag – i Orwellsk anda – kallas “folkgrupp.”En “population” som aldrig kommer i åtnjutande av massmedias beskydd är den
svenska.

Lösningen på problemet – dölj inte etniciteten hos förövarna

“Det som stör mig när många nu tackar mig för att DN skriver sanningen är att vissa tycks utgå från att det är typiskt för invandrare att begå den här typen av brott.” /våldtäkt/ Redan 1995 hade 56% av våldtäktsmännen utländsk bakgrund.Enligt uppgift visar en relativt färsk undersökning från Brå att 35% av våldtäktsmännen inte är svenska medborgare och 85 – 90% har utländsk bakgrund. Jag förmodar att denna statistik “stör” Er!

Inte bara Sverige är drabbat. “I Norge är två av tre våldtäktsmän muslimer och 80% av offren norskor. Våldtäkterna är en följd av den stora invandringen av muslimer till Europa” konstaterade Ulf Nilsson i Världen Idag den 9 januari 2006.

Eftersom media tagit som sin uppgift att propagera för att det är en missuppfattning att invandrarna skulle vara mer kriminella än svenskarna är ju det bästa sättet att bevisa att så inte är fallet att media – de få (!) gånger en invandrare är inblandad i kriminalitet – använder ett namn som ger en antydan om hans/hennes identitet eller helt enkelt talar om personens etniska bakgrund. Det skulle ju bevisa för de s k “främlingsfientliga
krafterna” – ofta och urskillningslöst benämnda “rasister” – att det är ytterst sällan våldtäktsmännen – i synnerhet i samband med gruppvåldtäkter – rånarna, väskryckarna, våldsverkarna, knarksmugglarna/langarna, mördarna etc etc är utlänningar. Därmed skulle media ju en gång för alla slå hål på myterna om att invandrarna är överrepresenterade i brottstatistiken och ta loven av de s k “främlingsfientligas” argumentation! Och vi skulle överbevisas om att så gott som alla kriminella och terrorister är etniska svenskar!

Misstänkta terrorister och kriminella är alltid “svenskar”

När utlänningarna är terrorister eller bedriver annan kriminell verksamhet kallar media dem regelmässigt för “svenskar.” När de blir diskriminerade eller på annat sätt exkluderas, marginaliseras och kränks kallas de lika regelmässigt för flyktingar/invandrare. Var finns logiken? “Rekordmånga svenskar jagas i Europa” “Aldrig tidigare har så många svenska brottslingar varit efterlysta och övervakade i Europa. Polismyndigheterna i EU-länderna spanar nu efter 189 efterlysta svenskar och bedriver övervakning av 309 brottsmisstänkta svenskar.” skrev DN 4 juli 2005 Det framgick givetvis inte av notisen hur många som de facto var etniska svenskar!

Man kan inte låta bli att förbluffas över hur oerhört kriminella de tidigare relativt laglydiga svenskarna blivit. “Svenskar” misstänks ständigt och jämt för allt grövre kriminalitet. Inte minst i samband med terrorism figurerar “svenskar” allt oftare. Magnus Norell bedömde enligt DN den 9 september 2002 Säpos uppgift att ett femtiotal “svenskar” hade koppling till al-Qaida som “realistisk.”

Men när den första förvåningen lagt sig över svenskarnas utbredda terrorism upptäcker man gång på gång att svenskheten inte är vad den synes vara. Tvärtom..

Att samtliga media fortfarande benämner utlänningar och svenska medborgare som “svenskar” i samband med terrorism och annan kriminalitet tyder på att det fortfarande finns en överenskommelse om detta

När Kerim Chatty, som för några år sedan försökte smuggla ombord en pistol i handbagaget noterade Jyllandsposten att samtliga svenska media beskrev honom som “svensken” eller “29-åringen.” Så fort han gripits namngavs han i utländska media. De uppgav också att hans far var tunisier och modern svenska.

Det är märkligt att media satt i system att utpeka misstänkta terrorister och andra kriminella som “svenskar” men undviker att tala om nationaliteten på de ungdomsgäng, som slår ner gamla damer och rycker deras handväskor, rånar, mördar och våldtar svenskar/svenskor etc etc.

Jag vore tacksam om Läsarnas Ombudsman kan förklara vad syftet med att kalla
alla för svenskar är? De är och blir aldrig svenskar lika litet som jag blir kines om jag flyttar till Kina och blir kinesisk medborgare!

Dessutom: har inte bruket att i tid och otid kalla utlänningarna för “svenskar” en obehaglig nationalistisk underton? Är det inte diskriminerande? Rent av “hets mot folkgrupp”? Att döma av alla de orättvisor dessa “svenskar” utsätts för i Sverige och den oerhörda kränkning det innebär att eventuellt behöva lära sig vårt språk, anpassa sig till svenska normer, lagar och bestämmelser vill de förmodligen minst av allt kallas “svenskar.” De vill ju inte assimileras eller ens integreras och “bli svenskar.”

Vill t ex en sådan som professor Masoud Kamali verkligen kallas “svensk” med tanke på det förakt han hyser för de “rasistiska” svenskarna och för det land som 1987 tog emot honom i hans egenskap av “politisk flykting”? Han har som bekant dokumenterat detta förakt i 12 (sic!) forskningsrapporter, där hans slutsats är att Sverige genomsyras av etnisk diskriminering: “fientligheten i Sverige värre än tortyr”

Till saken hör att det tydligen inte främst är rasister med rakade huvuden, som utsatt professorn för dessa tortyrliknande upplevelser utan representanter för etablissemanget: “När rasister attackerar mig på gatan så vet jag att det finns en stark opinion bland etablerade forskare och politiker i Sverige emot mig. Man har försökt smutskasta mig på tusen olika sätt. Jag har verkligen torterats under de här två åren. Tortyren i Iran bleknar jämfört med det jag utsatts för sedan jag blev statlig utredare.”
(1)

Med sådana upplevelser av Sverige har jag svårt att tro att professor Kamali
vill kallas “svensk.”

I bilaga 1 finns ett litet urval exempel på medias tilltag att i rubrikerna konsekvent kalla alla terrorister och andra kriminella element för “svenskar” för att sedan med små bokstäver i texten sedan tala om hur det egentligen ligger till.

Avslutningsvis: Medias ambition tycks vara att omforma verkligheten i stället för att skildra den. Sakliga och tunga argument bedöms som ointressanta medan affekt- och snyftargument ges en orimlig tyngd. Det finns tydligen inga som helst krav på balans och allsidighet eller någon ambition att spegla samtid och verklighet på ett någorlunda korrekt sätt.

Media – inte minst DN – har ålagt sig själva privilegiet att sätta etiketter som “främlingsfientlig, rasist, extremist, mörkermän” etc etc på oliktänkande. Att sätta sådana etiketter på människor är givetvis oerhört verkningsfullt och leder oftast till effektiv självcensur.

Frågan är varför media är så rädda för åsikter som hamnar utanför den politiska mittfåran och varför vissa åsikter skall godkännas eller förkastas i den allmänna debatten. Att våga gå mot strömmen kan vara både bra och viktigt. Döda fiskar flyter – som bekant – med strömmen.

(artiklen blev selvfølgelig ikke  trykt i Dagens Nyheter, og  der fremkommer  intet på avisen ved  søgning på “Lilla Saltsjöbadsavtalet”. Artiklen “Jousef och Ahmed” findes  ikke længere  tilgændelig, men denne  gør:   Kompisen tittade på när Jousef, 17, våldtog Kajsa

kilder bla.:

Lilla Saltsjöbadsavtalet – hur mångkulturen mörkats sedan 1987

Robsten

SI VIS PACEM PARA BELLUM

Exilen , Flashback og mange  andre