eller Postmodern, efter  behag.  (foto © Snaphanen)

Axess : »Veckans debatt – asyldebatt«

Mere “rakt på sak” end set på SVT og dog alligevel så nysselig. Karl- Olof Arnstberg er værd at høre på, og hen imod slutningen snerper det alvorligt til mellem ham og den romantiske “dagisfröken” fra Svenska Kyrkan. Alligevel har man en fornemmelse af at ingen rigtig forstår hvor alvorligt det kan blive i Sverige, et land med allerede 24 % af tilvandret herkomst, alt inklusive. Apropos Danmark lige pt. som sammenligningsvis vil være peanuts. Men et rigtig godt portræt af Sverige lige nu.

27 minutter kan ses på forskellige links her, her eller her – prøv jer frem. Den er ikke officielt online endnu.

Krav om våbenhvile

Hvad kan der dog være sket? spørger rådvilde politikere oven på de seneste dages koordinerede by- opstande rundt om i Danmark. Bander af »indvandrere« hærger, plyndrer og brænder, men selv om de nu begrunder deres optræden med, at danskerne har »pisset på Muhammed«, bliver de ikke troet. Balladen må skyldes, at »indvandrerne« har fået for få penge, og derfor forlanger den radikale retsordfører Simon Emil Ammitzbøl, at de får tilført yderligere nogle hundrede millioner kr. Dem vil de sikkert modtage med glæde, hvorefter de med større styrke vil fortsætte intifadaen. Når Danmark direkte belønner borgerkrig med kontante overførsler, er der i hvert fald ingen grund til at holde op.

Regeringen vakler allerede anført af integrationsminister Birthe Rønn Hornbech, der gør sit bedste for at sabotere terrorlovgivningen, så det bliver noget nemmere for kommende helligkrigere at blive i landet, hvis de skulle blive taget i mordplaner. Et kompromis tegner sig: Danmark afstår sin suverænitet over visse bydele rundt om i landet og lover ikke at sende politi og andre officielle repræsentanter derind. Til gengæld lover opstandens bagmænd at undlade at angribe andre bydele indtil videre. Den danske befolkning evakueres til sikre områder ligesom i Kosovo eller Libanon og oprørerne modtager som tak 500 millioner kr. til en øget integrationsindsats.

Lars Hedegaard , Groft Sagt, Berlingske

»Danska kravaller och svenska media«

Under snart en vecka har flera danska städer skakats av upplopp, där ett flertal bilar och byggnader satts i brand. För en opartisk betraktare ligger det därför nära till hands att dra slutsatsen att även vårt södra grannland nu nåtts av de problem som med jämna mellanrum drabbar Frankrike. När man läser svenska media blir man dock osäker på denna sin teori. Där står det nämligen att ingen vet vad upploppen beror på.Vänder man sig istället till danska media upptäcker man dock att det hela är tämligen uppenbart. [..]

Det står alltså snabbt klart vid en studie av danska källor att detta för det första är en konflikt med tydligt etniska förtecken. Men om detta nämner svenska media inte ett ord, annat än att polisernas “rasism” kan ha förvärrat det hela. Fascinerande är också att i de svenska artiklarna om det hela får dessa anklagelser om rasism större utrymme än själva grundnyheten, vilket ger en antydan om vad som anses vara värst. Oskorei

Søren Pind: Borgerlighedens sidste bastion?
Underligt, som historiens hjul kan tage uventede drejninger. Jeg har vist mange gange luftet min frustration over at have bevæget mig fra at være vel en typisk gennemsnits-SF-vælger, til den borgerlige side – kun for at opleve, at de borgerlige havde lukket og slukket, og overladt butikken til kulturrelativister og dhimmier, mens det nærmeste bud på traditionelle borgerlige positioner måtte findes i Dansk Folkeparti, som i mangt og meget er old school Socialdemokratiet. Vi lever i forvirrede tider. Men denne frustration har også haft som konsekvens, at jeg har været så meget desto mere på udkig efter ligeledes old school borgerlige – de måtte da findes rundt omkring. Måske er Søren Pind hvad jeg har efterlyst. Klare, umisforståelige borgerlige holdninger, ikke noget pjat her. Jeg troede egentlig at han var sådan en af de jubel-liberalister som jeg ikke har så meget til overs for, men han var jo medforfatter til en debatbog med Søren Krarup, som jeg nok burde læse nu. Jeg kan kun håbe at han griber øjeblikket, og kan virke som et samlingspunkt for frustrerede borgerlige.
Min egen lakmusprøve på en politikers karakter er om han tør formulere problemerne med islam uden berøringsangst. Tør han sætte de aktuelle problemer ind i en kontekst der hedder ting som islamisk mainstream-supremacisme, dhimmitude, lovskoler, og jihad? Uden at bruge eufemismer som ‘islamister’ og ‘fundamentalister’? Pind er ung og virker ukuelig. Jeg kunne godt ønske mig, at han ville blive murbrækkeren i forhold til den politiske korrektheds og berøringsangstens Berlinmur (LFPC).

Sagen er meget enkel: Vores retsorden, vores civilisation, vores demokrati er under angreb. Ikke blot stenkast hist og pist. Men pøbeloptøjer, anarki, selvtægt. Det har været længe undervejs. Hver eneste gang, nogen har grebet til vold, har dette samfund belønnet dem. Hver eneste gang har snakken igen og igen lydt på dialog. Rovdyrene har fået frit løb, og tror, samfundet er svagt og ikke vil slå igen. De har frit lejde.
Signalet til almindelige lovlydige borgere er fra hyænerne, som Hella Joof kalder dem, at de behersker gaden og de behersker situationen. De driver gæk med ordensmagten, og skræmmer dem til at holde sig væk i bestemte områder på bestemte tidspunkter. Per Larsens svar – ja, det var ham, der før Ritt sagde, at de unge igen skulle have et ungdomshus, det der har udløst hele denne forfærdelige situation – er fortsat, at man skal gå i dialog. Dialog… Med hvem? Dem der brænder, hærger og truer? Der åbenlyst ler ved at udsætte almindelige mennesker for brand og hærværk? Gud ved, hvad små børn, der ser dette samfundets totale magtesløshed tænker? Og politiet, der fanger folk, og lader dem ud dagen efter – fordi, nå ja fordi det er så besværligt at rejse sag mod dem der.
Civilisationens sammenbrud

Henryk Broder assimilerer sig

i Erdogans ny-Tyskland

 “Vi muslimer blir inte arga utan anledning”

En interessant tekst, der  roder rundt i begreberne. Omar Mustafa  er formentlig født i Sverige, men intet i  hans  tankegang er vestligt og intet kan formentlig bibringe ham en forståelse  af ytringsfrihedens  betydning, også for muslimer. Han i samklang med  den svenske universitets-ortodoksi på området. Der er  bare det problem, at den ikke   har båret nogen vægt siden Nietsche  revolterede mod kristendommen. Omar vil gå i graven uden at have  forstået Vestens  grundværdier. Integrationen af ham er  partiel, og  begrænser sig antageligt til sproget. Resten  er et fata morgana:

– I veckan publicerade flera danska dagstidningar den mordhotade danske tecknaren Kurt Westergaards teckning av profeten Muhammed med en bomb i turbanen. Protesterna i den muslimska världen växer.
– I dag skriver Omar Mustafa att muslimska organisationer nu förväntas fördöma muslimsk terrorism och visa sina sympatier för dem som kallas yttrandefrihetens hjältar. Men ser man helheten och den utsatthet muslimer lever under kan man lättare förstå varför förnedringen av profeten Mohammed är outhärdlig för muslimer, skriver han.
 
 Efter en tid av lugn i den hetsiga debatten har nidbildscirkusen kommit i gång igen. Den danska polisen har arresterat tre personer misstänkta för mordförsök på en dansk Mohammed-tecknare, och innan man presenterar några som helst bevis har medierna redan fastställt domen. Västerländska politiker, journalister, men speciellt muslimska organisationer förväntas nu fördöma den ”farliga muslimska terrorismen” och visa sina sympatier för ”yttrandefrihetens hjältar”.

Så fort några enstaka personer av världens 1,5 miljarder muslimer får för sig att göra något dumt, ska vi som europeiska muslimer stå till svars. Vi förväntas fördöma terrorattacker, kvinnoförtryck och könsstympning vare sig det sker i Afrika, Asien eller Amerika. Vilket vi gång på gång faktiskt gör.

 Men så fort vi försöker att gå till grunden med problemen för att förklara anledningarna till muslimernas frustration och aggressivitet, möts vi av islamofobiska påhopp.

 Det har blivit tabu för oss muslimer att skylla terrorismen på den amerikanska utrikespolitiken, problemen i Mellanöstern på den Europeiska kolonialmakten och radikaliseringen av muslimska ungdomar i Europa på segregationspolitiken och vardagsislamofobin. Islamofobin är ett allvarligare hot mot vårt demokratiska samhälle än vad många befarar. Å ena sidan har de rasistiska partierna i Schweiz, Österrike, Belgien, Sverige, Danmark och övriga Europa enats genom att definiera muslimerna som den gemensamma fienden och det största hotet mot Europa. Många av argumenten känns igen från 30-talets Tyskland, i detta fall är det dock muslimerna som representerar ”faran”.

Å andra sidan bidrar denna mediala och politiska islamofobi till häftiga och
ibland extrema motreaktioner av ett fåtal muslimer. Tyvärr finns det inom alla religioner och i alla samhällen människor som visar sin protest utanför lagens ramar. Problemet löser sig knappast av att beskylla en hel grupp eller religion, som vissa gör. När man i Danmark av alla länder bestämmer sig för att lära muslimerna en läxa om yttrandefrihet, genom att kränka det alla muslimer har närmast om hjärtat, visar det sig att de själva har mycket att lära om de grundläggande fundamenten i ett demokratiskt samhälle.

Vad ska vi göra med värdegrunder som respekt, samexistens och minoriteters rättigheter när man missbrukar yttrandefriheten för påhopp och kränkningar? Att muslimer är mot yttrandefriheten är en förekommande fördom och ett missvisande argument i diskussionen. I själva verket har många av Sveriges muslimer flytt hit från diktatoriska regimers förtryck och förföljelser – just för att kunna utöva Islam och utrycka sina åsikter i frihetens och toleransens Sverige. Rätten att få utrycka sig är en självklar och grundläggande rättighet de flesta värnar om. Oavsett om man definieras som muslim, sekulär eller bara svensk. Historien har å andra sidan lärt oss att majoriteter kan missbruka denna rätt för att förtrycka de svagare i samhället.

De västerländska medierna var snabba med att visa sina sympatier för karikatyrtecknarna och deras rättigheter. När en iransk tidning, på uppmaning av regimen, utlyser en karikatyrtävling som kränker förintelsens offer var man inte alls lika snabb med försvar och hyllningar. Eftersom vi muslimer inte kan betraktas som en folkgrupp eller en etnisk minoritet har vi tyvärr inte samma lagliga skydd som andra minoriteter i samhället. Skulle sådana kränkningar som nidbilderna faktiskt är ha en homofobisk, antisemitisk eller även sexistisk karaktär skulle åtgärderna se helt annorlunda ut. Det är jag övertygad om.

Kränkningar av muslimer är skrämmande nog vanligt förekommande runtom i Europa. För många muslimer ser den internationella världsordningen mörk ut; man bombar muslimska städer i demokratins namn, man torterar oskyldiga muslimer i rättvisans namn och man förföljer muslimska minoriteter i frihetens namn. En värld som snarast kan liknas vid Orwells 1984. Därför blir en sådan sak som förnedringen av profeten Mohammed outhärdlig om man ser det i sitt globala sammanhang.

OMAR MUSTAFA
Talesperson för Sveriges Unga Muslimer