6
apr
Seneste opdatering: 7/4-08 kl. 1251
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

siger Arab European League (Holland-Belgien) , der har produceret denne “modfilm” til FITNA. Modstand mod multikultur og yderligere muslimsk indvandring er forresten også “racistisk”. Hvem AEL er, kan man se her. Pat Condell sagde forleden: “Islam er en religion, når den ønsker det, en kultur, når den ønsker det, og en race når den ønsker det”. Man kunne  tilføje “og et politisk parti”.  Lige idag er islam altså er race og her  er AEL´s film, der ikke undslår sig for explicit at  true med vold – fra min. 4:30: (via Jawa Report)

Breaking: Danmark finansierer palæstinensisk terrorpropaganda

Via Dhimmi Watch (LFPC):

The Netherlands and Denmark provide funding to a Palestinian news agency that glorifies terrorists, uses biased language and promotes hatred for Israel, Itamar Marcus and Barbara Crook of Palestinian Media Watch allege in a report obtained exclusively by The Jerusalem Post ahead of its official release on Friday.
Marcus and Crook monitored the Ma’an news agency’s Arabic and English news coverage of the last few terrorist attacks in Israel and found that it repeatedly honored murderers as “martyrs” and referred to areas of pre-1967 Israel as “occupied Palestine.”They also found that stronger anti-Israel terminology was used in Ma’an’s Arabic Web site than in its English one.

“We find it surprising and unfortunate that the governments of the Netherlands and Denmark continue to fund this hate journalism without demanding a change,” Marcus and Crook wrote. […]

The Danish Embassy and Foreign Ministry did not respond to repeated requests for comment.

Marcus said that by funding Ma’an, Denmark and the Netherlands bore direct moral responsibility for Ma’an’s terror promotion. […]

Watchdog slams Ma’an’s Western funders  ,     Maán News Agency 

og Palestinian Media Watch, a Self Portait og Palestinian Society 

Resolut Absolut

Man kunne synes at Absolut Vodka i Åhus lige kunne blive færdige med at forære Sverige væk, inden de begyndte at dele ud af USA og forære Californien til Mexicanerne. Man kan se deres annonce her. Den kan amerikanerne ikke lide. Måske er gaveregnen inspireret af, at Vin og Sprit inkl. Absolut lige er blevet givet væk til Pernod i Frankrig ? Svenskerne er ikke glade for at der sælges yderligere ud af arvesølvet:

Pernod kommer inte att belasta V&Ss balansräkning med 55 miljarder, utan V&S köps av Pernods svenska dotterbolag. Dotterbolaget lånar 55 miljarder och får dra av räntan, vilket leder till att den inte behöver betala 750 miljoner i bolagskatt som V&S betalat årligen. Riktigt fiffigt av fransmännen att i praktiken förmå svenska staten stå för räntekostnaden när de köper V&S.
Mats Odell verkar fortfarande inte ha förstått detta.
Absolut lurendrejeri Her et par alternative, ikke venligtsindede annoncer via Michelle Malkin: samt SWEDEN is now Russia, and we’re all drinking Stolichnaya

»Four falsehoods on UK immigration«

What will history judge the most important policy decision taken by the Labour government? It will not, in my view, be the wars in Afghanistan and Iraq, independence of the Bank of England or refusing to join the euro.
Policy on immigration is more important than any of these, because it is transforming the size and composition of the population. Yet, astonishingly, the government has never made a serious attempt to justify mass immigration. Worse, the arguments it has used are specious. In its report out this week, the House of Lords select committee on economic affairs does an excellent job of showing just how weak those arguments are.* It is an excellent example of the value to the country of a House that contains people of independence, experience and intellect, rather than the mediocre place-men and place-women with which the government and House of Commons is, alas, determined to replace them. Financial Times , Overhusets rapport : The Economic Impact of Immigration

Villy Søvndals nye, store fejltrin

SF’s formand ignorerer, at Dansk Folkepartis indsats i integrationsdebatten de sidste ti år efter alt at dømme har banet vejen for hans egen erkendelse af problemernes omfang Af: Kit Louise Strand Tonen var ny og slet ikke pæn, da Villy Søvndal på sin blog den 19. februar leverede en bredside mod Hizb ut-Tahrir, og bad dem gå ad – Iran og Saudi-Arabien til. Opfordringen var relevant for hvorfor ikke søge de græsgange, hvor man ideologisk set hører hjemme?

I betragtning af det skingre toneleje på Søvndals blog, skulle man have troet, der ville have rejst sig et massivt ramaskrig blandt venstrefløjen, men nej. Trods lidt kritik fra egne rækker – mest over formandens manglende orientering til resten af gruppen – er successen til at tage og føle på: Vælgerne strømmer til SF, der i meningsmålinger er ved at overhale socialdemokraterne – kort sagt: Villy styrer!

 Dét, andre politikere på højrefløjen har sagt i årevis – ofte i mere modererede vendinger, og har måttet høre for, slipper en venstrefløjspolitiker nu pludselig afsted med. Den gode nyhed er naturligvis, at tiøren er faldet hos venstrefløjen: At et mindretal – men et meget markant mindretal – lader hånt om vores demokrati og slet ikke sætter pris på at leve i et samfund med frie valg, lighed for loven, ytringsfrihed osv., men tværtimod drømmer om indførelsen af et religiøst diktatur, kalifatet. Men ét er Hizb ut-Tahrir. Dem ved vi, hvor vi har: uden for pædagogisk rækkevidde. Det klinger fælt at høre dem gentage koranens bud om at dræbe jøder og vantro, og ikke mindst af denne grund bør deres aktiviteter følges nøje af politiet.

Noget ganske andet er imidlertid de fremtrædende enkeltpersoner og foreninger, der under dække af en demokratisk dagsorden arbejder mere langsigtet på at fremme islamisk lov og leveregler i Europa. Her er der virkelig grund til at have et øje på hver finger og ikke blot lade opmærksomheden og indsatsen samle sig om Hizb ut-Tahrir.

Er det rent spin?

 Af enkeltpersoner kan især nævnes den allestedsnærværende, smukke og veltalende Tariq Ramadan, der nyder stor velvilje ikke mindst hos den europæiske venstrefløj, og ses som den store guru i forhold til en tillempet europæisk udgave af islam, men som gang på gang har ladet munden flyde over med alt det, hjertet er fuld af: Ortodoks islam. Overvurderer Søvndal – og med ham mange andre – det demokratiske sindelag hos en fyr som Ramadan og hans lige?

Hvad har ansporet Villy Søvndal til hans kursskifte og skarpe retorik? Har han valgt at tage den bekymring, der sikkert også deles af mange venstreorienterede dybt nede under de pæne holdninger og Politiken-abonnementet, alvorligt? Er det ren og skær spin? Eller ønsker han på denne måde at råde bod på sin personlige og fatale 2 X 180 graders kovending i Muhammedsagen? Tilbage i september 2005, efter at de 12 Muhammed-tegninger første gang landede på forsiden af Jyllands-Postens kulturmagasin, udtalte Søvndal, at han opfattede dem som kærkomne, fordi de var med til at genrejse en væsentlig demokratisk debat, men siden – da både lokummet og de danske ambassader i Damaskus og Teheran brændte – stak han halen mellem benene og undsagde på Al-Jazeera – i bedste sendetid – de 12 tegneres ret til at udtrykke sig kunstnerisk og til ikke at lade sig pådutte en anden religions tabu – og Jyllands-Posten deres status som fri og uafhængig avis.

Det var mildest talt ikke kønt at høre på, og at Søvndal i dag beklager sin vaklen (vi andre kan måske komme det lidt nærmere: hans manglende dømmekraft) og igen finder satiretegningerne nødvendige, er der god grund til.

Rettigheder

 Blandt de øvrige EU-lande var der – som bekendt – heller ikke meget opbakning at hente for Danmark. Desværre. Støtten kom alt for tøvende, hvis den overhovedet kom, og forsvaret for både Jyllands-Postens og tegnernes ret til at bruge deres presse- og ytringsfrihed var generelt behæftet med for mange men’er. Så sent som i sidste uge udtalte vores tidligere statsminister, Poul Nyrup Rasmussen, i forbindelse med den megen røre og nervøsitet om Geert Wilders islamkritiske film Fitna, som ingen endnu har set, men alle har en mening om, at “On one hand freedom of expression is without compromise – on the other hand it is with responsibility. I never had the opinion, that freedom of expression is created to humiliate others.”

Med europæiske MEP’ere af denne støbning – politikere, der stædigt vælger at opfatte samtlige muslimer som ofre – er forsvaret for de hårdt tilkæmpede demokratiske rettigheder i stor stil lagt over til befolkningen, og så meget mere velkomment var Villy Søvndahls initiativ med at ville samle 100.000 til en kæmpe demonstration til sommer for her at tilkendegive vores alle sammens massive misbilligelse af mørkemændene. Men hov! Nu begår SF’s formand en fejl igen: Han vil ikke lade Pia Kjærsgaard tale ved denne demonstration. Det er dumt. Rigtig dumt. Kvinden i dansk politik der ellers – om nogen – har påpeget bl.a. udfordringerne med de antidemokratiske kræfter skal igen holdes ude af det gode selskab. Og det til trods for, at Pia Kjærsgaards indsats efter alt at dømme har banet vejen for Søvndahls egen erkendelse af problemernes omfang.

 Skærer borgerlige væk

På denne måde afskærer Søvndal en masse borgerlige vælgere fra at deltage i demonstrationen. De stemmer for de flestes vedkommende ikke selv på DF, men har for længst anerkendt, at Pia Kjærsgaard må høste roserne for så vedholdende at have holdt emnet integration på dagsordenen, og er bevidste nok om ikke at ville bruges som midler i Søvndals eget politiske projekt. Så trods sin direkte appel på bloggen, så ender Søvndal med selv at spænde ben for at lade denne demonstration få den massive folkelige opbakning, som den egentlig fortjener. Det er ærgerligt. For hvorfor nøjes med 100.000 til en demonstration, når man sikkert kunne få tre-fire gange så mange på gaden i en god og meget principiel sags tjeneste og vise resten af verden, at vi ikke lader os kue her i Danmark Information

****************************************

Søvndal og hans partifæller ligner i virkeligheden mere det svenske kleresi, i den forstand at de er plagede og ubekvemme med de indsigter de tvinges til at gøre. Hvad han behændigt gør, et at forsøge at male sig ud af det hjørne, han er havnet i. Vi kunne jo kaldet det “Tøgers Hjørne”. -Det duperer en masse, der ikke kan kan huske 24 måneder baglæns, endsige Google SF´s partiprogram. I den anledning fandt jeg en interessant sammenfatning af svensk Danmarks-shaming fra Skribenten´s essay Danmark ockuperat – 1940-1945 fra Exilen: Et uddrag:

 Svensk démarche riktad mot Danmark år 2001

 Bakgrund Drygt 60 år efter tyskarnas ockupation riktades från dess nordliga grannland hotfulla TV- och presskampanjer utan motstycke mot Danmark. Svenska politiker följer upp med hotelser och varningar. Vad hade hänt? Danska folket var helt enkelt förbannade på sentida ockupanters beteende i form av den asylinvandring, som den som i Sverige, vilken hade hetsas fram bl a av socialdemokraterna och Radikale Venstre! Man hade tröttnat på asylfusk, den växande kriminaliteten och de många våldtäkterna, begångna av ynglingar från Mellersta Östern! Man var förbannad på “invandrare”, som dem som likt i Sverige, fått förtidspension, flyttat åter till sina hemländer med bibehållen pension, och som i välmåga var verksamma som taxiförare eller frisörer!

 En kör av tarvligheter skickas till danska folket från Sverige

 Anders Westgårdh i Aftonbladet 2001-11-23 öser tarvligheter. – “Danskarna har gjort klart för utlänningar att de inte är välkomna. Nähä, då så. Sitt där på erat förlängda platt-tyskland och mumsa på smörrebröd på egen hand . Sitt där med era mustascher och drick Tuborg tills korna kommer hem. Sitt där och inavla er tillbaka till stenåldern. Men kom inte kravlande över Öresundsbron när isoleringen övergår i tristess – för här har ni inget att hämta danskdjävlar!”

I gratisblaskan METRO vräker Lena Sundstöm 2001-11-28 ur sig så här; – “Danskarna har lagt ner flera miljarder på en 16 km lång bro. Med tanke på utgången av det danska valet undrar man om de inte borde byggt en djävligt hög mur för pengarna i stället. I dagarna har danskarna röstat fram en smörfager statsminister som vänslas med miss Piggy och hennes invandrarfientliga dansk folkparti”. Sundstöm fortsätter; “Skall jag vara ärlig så förstår jag inte vad det är för skillnad på Haider och Österrike och Mupparna i Danmark. Allt jag vet är att smånassarna har satt sig ned i sofforna och att ingen har gjort en Westerbergare, rest sig och gått därifrån” Sundström trodde att det snart skulle vara dags att damma av judestjärnorna och meddelade avslutningsvis att hon skulle påbörja med en dansk bojkott men beskrev ej närmare hur den skulle gå till.

 Sahlinskan gick i AB 2001-12-13 med häftig ordväxling till attack – mot den danske integrationsministern Bertel Haarder. “Jag känner stor oro att flyktingarna får skulden för den misslyckade integrationen. Antingen säger man att de tar jobben eller så säger man att de tar bidrag. Hur de än beter sig så blir de syndabockar”. Men Haarder försvarade sig genom att hävda att i Sverige har debatten tystats. Sahlin svarade med att det inte var sant men “att diskussionen i Sverige inte haft några inslag av fientlighet”.

Tyskarna var tekniskt intelligenta nog att kunna störa ut BCC sändningar riktade från London till danska folket under krigsåren. Sahlinskan är 2001 enfaldig nog att tro att danska radio- och TV-signaler inte når över sundet och kan mottas i Sverige! Leijonborg ville i DN 2001-12-04 få fart på sitt Folkparti i Sverige genom det danska hotet! – På bild i tidningen, placerade i en soffa, finns skrattande; Karin Pilsäter, Maurico Rojas och Nyamko Sabuni. Främlingsfientligheten i det danska valet sägs oroa Leijonborg. Nu försöker han för andra gången lansera Rojas för att nå väljare i förorterna. Trots att moderaterna kastade ut Rojas för ett år sedan vill Leijonborg omigen ta Rojas i sin famn. Det i särklass mest häpnadsväckande förslaget under Rojas tid som moderat innebar att utnämna statligt officiella katastrofområden i de segregerade förorterna. Där skulle det åligga kommunerna att inom 48 timmar ordna fram heltidssysselsättning åt alla arbetsföra personer som ej får bidrag. Kommunerna skulle sålunda ordna vuxendagis med betald pysselstuga där lönen skulle hamna någonstans över låginkomsttagarlön. Från soffan, på fotot i DN, närmast hånskrattar de tre det svenska folket i ansiktet.

 Inget land kan i längden bygga sin existens på lögner, som de som serveras i svenska tidningar och av svenska politiker. “Har vi ljugit så här långt – kan vi väl fortsätta”, tycks de tro. Det går liksom av bara farten. Lögnkampanjerna sprider sig som ett gift till andra områden som primärt ej har med invandring att göra. Vi kan betrakta hur den sk Estonia utredningen kört fast i ett moras av motsägelser och lögner. I fd Östtyskland myntades på sin tid begreppet “Honecker-syndromet”. Medborgarna hade blivit vana att misstro den politiska propagandaapparaten. Följ¬den blev att överheten också betvivlades när den för någon gångs skull talade san¬ning.

13.10 Valet i Danmark 2001 och Dansk Folkeparti

 Danska tidningar följde upp missförhållanden och “Den stora asylbluffen” avslöjade Jyllandsposten i nov. Ett stort antal “invandrare” hade (liksom i Sverige), fått sina uppehållstillstånd, förtidspensionerats och rest åter till hemländerna, förmedlats alla ekonomiska medel via banker. Detta fusk väckte ett ramaskri i Danmark! Ty i Danmark har man ej den censur som vad Sverige har! Demonstrationer mot vanstyret kom i gång och inför valet i nov 2001 förankrade Dansk folkparti, med Pia Kjærsgaard som partiledare, en ny flyktingpolitik som snart kom att uppröra hela den svenska tyckareliten. Låt oss först saxa från ett tal som hölls i Odense i april 2001, därefter tidningen Jyllandsposten och slutligen Pia Kjærsgaard tal till danska folket och kommentarer om det svenska kändispatraskets démarche:

13.10.1 Demonstrationer i 2001 i Odense

 Söndagen den 29 april 2001 stod religionshistoriker Åse Clausen Bjerg från gruppen ‘No-kay’ i spetsen för en större demonstration i Odense. Demonstrationen var en protest mot de återkommande fallen av massvåldtäkter, som under de senare åren har ägt rum i Danmark. Drygt 200 människor gick vi fredligt och fridsamt från Odenses järnvägsstation till Rådhusplatsen med banderoller och flaggor. Banderollerna var försedda med texter som ‘Stoppa kvinnoförtrycket’, ‘Ett nej är ett nej’, ‘Stoppa massvåldtäkter’ och mycket mer. Det var unga människor, det var medelålders människor, det var gamla människor, ja, det var till och med folk i rullstol. Det fanns folk från olika organisationer, men de flesta var oorganiserade. I kontrast till detta var det bara cirka 10 autonoma typer, som man inte märkte särskilt av, som försökte att ordna en motdemonstration. Motdemonstrationen blev dock snabbt stoppad av polisen, då den inte var behörigt anmäld. Att det inte kunde samlas krafter till en egentlig motdemonstration är inte att undra på: en demonstration mot en demonstration mot massvåldtäkter är ju detsamma som att demonstrera för massvåldtäkter! Att gå med i demonstrationen och märka befolkningens vilja att sätta en gräns för vad vi danskar ska finnas oss i, var en fantastisk upplevelse.” “Med ordet i sin makt och åhörarnas fulla uppmärksamhet talade Åse därefter till de danska kvinnorna om att förena sig mot den människosyn, som under de senaste åren har importerats till vårt annars så frisinnade land. ‘När vi är samlade här i dag, så är det inte för att vi har hört om gruppvåldtäkter, där helt unga flickor har varit offer. Inte för att vi har hört om mord på helt unga kvinnor, som var för danska i sitt sätta att vara. Inte för att vi har hört om kvinnor, vilka blivit fråntagna sina barn, som sänts till andra länder. Utan just därför att en ny människosyn, en ny kvinnosyn är på väg in i Danmark – en kvinnosyn, som bl.a. göra danska kvinnor till horor. Ska vi finna oss i det? För 30 år sedan gick kvinnor samman om problem som lika lön och fördelning av arbetet i hemmet, men nu när vi står inför en människosyn, som bl.a. gör kvinnor till egendom, utan rätten till egen kropp, är de tappra rödstrumporna från de tiden försvunna. Har de på bara 30 år blivit så fast i korrekthetens dy, att de är i stånd till att svika både sig själva och sina medsystrar? När vi är samlade här i dag är det inte för att vi har hört om kriminalitet, överfall och dråp. Inte för att barn blivit söndersparkade eller hotats av andra barn med vapen. Inte heller för att vi hört om gäng, som hotar allmän ordning. Utan för att en ny grundsyn har införts – en grundsyn som minskar kvinnans värde, och i sin konsekvens gör danskarna till mindre värda i förhållande till de inflyttade.'”

13.10.2 Det store asyl-fup – Jyllandsposten 2001-11-18

Af MICHAEL ULVEMAN og STIG MATTHIESSEN Jyllands-Postens udsendte, Baalbek, Libanon. Det danske socialsystem misbruges systematisk af palæstinensiske flygtninge. De flygtede oprindeligt fra Libanon og fik asyl i Danmark, men rejser nu tilbage og slår sig ned i det gamle hjemland. Her lever de blandt andet af sociale ydelser fra Danmark, der kanaliseres til Libanon fortrinsvis via kurer eller pr. brev. Frem for at forsøge at etablere en ny tilværelse i Danmark, udnytter en stor del af palæstinenserne blot det danske velfærdssystem, mens de fortsat bor i Libanon. De har ingen intentioner om at blive integreret her i landet. Jyllands-Posten kan i dag påvise svindel med førtidspension og andre offentlige ydelser. En palæstinenser fortæller også, at midler fra Danmark bidrager til at finansiere den væbnede palæstinensiske kamp mod den israelske stat gennem terrrorgruppen Hizbollah. Hverken de danske myndigheder eller palæstinensiske kredse har overblik over, hvor mange der snyder ved at bosætte sig i Libanon.

Magtesløse

 Sagsbehandlere i Danmark erkender, at de står magtesløse. »Der er ingen offentlig myndighed, der har overskud til at føre kontrol med snyderi og bedrag. Mange i Gellerup render rundt og griner af det danske velfærdssystem,« siger Claus Møller, der tidligere har arbejdet som pædagog og kulturmedarbejder i Gellerup ved Århus. Han fortæller om proforma-skilsmisser i de arabiske miljøer, der alene har til hensigt at hente tusinder af kroner ud af systemet hver måned. Omkring 18.000 statsløse palæstinesere og libanesere samt deres efterkommere opholder sig i dag i Danmark. De fleste kom hertil i midten af 1980’erne, og integrationen er i vid udstrækning slået fejl. Tre ud af fire i den arbejdsdygtige alder er på offentlig forsørgelse. »I Danmark er jeg “skør”,« fortæller taxachaufføren og førtidspensionisten Said, der dagligt kører taxa i Beirut. Hans officielle danske adresse har postnummer 8220 Brabrand. I Libanon mødte Jyllands-Posten blandt andet Khaled Youssef Chemali, der ikke er bange for at tale ud. Han har i lange perioder boet i Danmark: »Jeg er træt af arabere, der snyder og bedrager danske skatteborgere. Der findes palæstinensere og libanesere, der har koner i Danmark under “bekvemmelighedsflag”,« siger han.

13.10.3 Hotelser från EU – Pia Kjærsgaard, veckobrev 9 april 2001

 Under de senaste dagarna har vi mottagit två rapporter om Danmark, tillkomna på initiativ av Europarådet. Rapporter, utformade av ett par ämbetsmän. Den första rapporten stämplar danskarna som rasister, och manar till, att det i medierna och i den offentliga debatten här hemma ska ske en uppstramning vad gäller yttrandefriheten. Inte förstått på det sättet att man kritiserar att Danmark inte har yttrandefrihet, utan motsatsen: Att danskarna har för mycket yttrandefrihet.

Det är i sig mycket anmärkningsvärt, det är väl första gången som Europarådet kritiserar att folk har rätt att säga vad de vill. Traditionellt har det nämligen varit Europarådets uppgift att hålla efter dem, som lägger hinder i vägen för yttrandefriheten.

Men Danmark får alltså kritik, för att vi lever i ett alltför fritt land, I kontrast till oss finns Sverige, som inte får europeisk kritik, utan alltid framhävs som ett mönsterland, när det gäller debatten om invandringen. I Sverige finns det nämligen ingen offentlig debatt om ämnet. Det betyder dock inte, att svenskarna – man och man emellan – inte talar om invandringen, för det gör de på ungefär samma sätt som vi gör. Men till tidningarnas spalter kommer diskussionen inte, och i riksdagen eller det politiska livet i övrigt är det ett tabu-ämne. Det sker ständigt , att vi på Dansk Folkepartis sekretariat på Christiansborg får telefonsamtal, e-mail och brev från svenskar, som är djupt förtvivlade över att inte ha möjlighet att kunna yttra sig om invandringsfrågor. För dessa svenskar är den levande och fria debatten på andra sidan Öresund en daglig inspiration – ett ljus i mörkret, om man vill. Ofta känns det för våra anställda på sekretariatet som om man talar med kuvade människor inom en förtryckt befolkning. Svårt att vänja sig vid, när det alltså inte rör sig om Nordkorea, Iran eller Afghanistan, utan om ett av våra nordiska broderfolk, som historiskt har varit ett av frihetens levande symboler.

 Förtvivlan hos dessa demokratiskt sinnade svenskar beror inte minst på det förfärliga resultatet av undertryckandet av yttrandefriheten – nämligen att mörka underjordiska krafter, ett nazistiskt pack, anger dagordningen. Detta fick svenskarna för att de avvecklade yttrandefriheten: På ytan idyll, men därunder ett inflammerat moras. Är det så vi vill ha det i Norden och i Europa?

 Den andra europeiska rapporten om Danmark handlar om statskyrkan i förhållande till andra trossamfund. En kommitté under Europarådet kräver rent ut, att grundlagen skall ändras – varken mer eller mindre. Europa har nämligen länge varit frustrerat av att vår kyrka har en särställning i den danska grundlagen, där det i § 4 heter: “Den danska evangelisk-lutherska kyrkan är den danska statskyrkan och understöds som sådan av staten”. Vidare framgår det av § 6 att den danska regenten skall vara medlem av den evangelisk-lutherska kyrkan. Med andra ord står det i vår författning svart på vitt, att Danmark är ett kristet land, och sådant duger inte längre och måste därför ändras.

Man kan föreställa mig, att kyrkominister Johannes Lebech (Radikal) redan sitter och applåderar av entusiasm, för det var ju bara för ett par veckor sedan, som han just förde fram, att det borde ges statligt stöd till främmande religioner och att främmande religioner borde likställas med statskyrkan. Lyckligtvis har vi alltså alltjämt vår grundlag i behåll och därmed danskarnas värn mot orimliga europeiska krav. Det kan vi ännu glädja oss åt, ty grundlagen sätter gränser och utgör ett skydd mot en utlämning av arvet – bl.a. att landet fortsättningsvis skall vara att kristet land. Men med åren blir det svårare och svårare att bevara vår danska frihet. Det sker i takt med att Europa stramar åt greppet. Det har jag svårt att tro, att danskarna önskar, Med vänlig hälsning Pia Kjærsgaard

10.4 Pia Kjærsgaard; tid till glädje och tid till att hålla löften

När Dansk Folkepartis folketingsgrupp i denna vecka samlades, kunde man räkna till 22 medlemmar! Det är mer än dubbelt så många som inför folketingsvalet den 20 november 2001 och avspeglar den fantastiska uppbackning Dansk Folkeparti fått från den danska befolkningen. 413 491 danskar röstade på Dansk Folkeparti vid valet. Det är 161.062 fler än vid valet 1998 och jag känner mig både ödmjuk och djupt tacksam över att så många människor har valt att lägga sina dyrbara röster på oss.

Valresultatet visar att den danska befolkningen inte har lyssnat på de otaliga smutskastningskampanjer som från olika håll i åravis blivit fört mot Dansk Folkeparti: från partier som gjort fortsatt massinvandring till sina egna slagnummer bara för att överleva rent politiskt; från den kulturradikala eliten som känner sig “åh, så bekymrad över den danska befolkningens rasism”; och från de många människor som gjort massinvandringen till en livsstil och som därför icke önskar någon som helst förändring i utlänningspolitiken.

Men lika överväldigande glad och stolt är jag över valresultatet och för alla de duktiga politiker, medlemmar och medarbetare i Dansk Folkeparti, sådana som kämpat för att vi skulle nå så långt. Likaså är jag glad och stolt över att den danska befolkningen inte har tillåtit sig påverkas av alla dessa åsiktstyranner. Danskarna har tillkännagivit att de icke delar den så kallade elitens drömvision om ett multikulturellt Danmark, att de icke längre vill acceptera blotta tanken på allt längre väntelistor inom sjukvården, att de inte längre vill acceptera en sviktande åldringsvård. Och framförallt har de visat att de inte vill bli nedvärderade och undervisade av eliten om vad som skulle vara bäst för danskarna och Danmark. Danskarna vill och kan själv bestämma hur Danmark skall utvecklas i framtiden.

 Att vissa journalister från utländska medier, bl a de svenska, kallar de danska väljarnas beslut för “bekymrande” och anklagar den danska befolkningen för att vara främlingsfientlig. Sådant rycker jag bara på axlarna åt. Det är vårt land och vårt val. För mig är dessa angrepp bara uttryck för det som eliten alltid beskyllt Dansk Folkeparti för: fördomsfullhet, förutfattningar och intolerans. Och detta görs innan det nya folketinget har blivit utnämnt, än mindre har beslutat någonting som helst!

Däremot är jag mycket bekymrad över den odemokratiska utvecklingen i Sverige, där varje fri debatt om massinvandringen, som bl a har utmynnat i det groteska faktum, att hälften av invånarna i Malmö nu är av främmande ursprung, effektivt blir strypt av de politisk korrekta svenska medierna. Dagligen får Dansk Folkeparti alarmerande information från svenskar som uttrycker stark rädsla för den utveckling som sker i deras land. Samtidigt får de hela tiden reda på av den svenska eliten att de bara skall hålla tyst och “Älska det Kungliga Multietniska Sverige”. En av de sorgligare resultaten som detta åsiktsförtryck medför är, att de avskyvärda nynazistiska grupperna har fått mycket lättare att värva nya medlemmar i Sverige än i Danmark.

 Så mitt svar till de utländska journalisterna är kort och gott: ­ Städa framför er egen dörr och fråga istället era egna medborgare hur dom vill ha det i sitt land, så ska vi danskar nog ordna våra egna problem i Danmark!

 Nu är det tid att ta arbetskläderna på sig och få röjt upp i det moras av problem som Socialdemokrater och De Radikale Venstre har lämnat efter sig. Och i detta uppröjningsarbete vill Dansk Folkeparti spela en avgörande roll. Den kommande statsministern Anders Fogh Rasmussen har nämligen bara två möjligheter att uppnå majoritet i det kommande folketinget: endera tillsammans med Dansk Folkeparti eller det djupt splittrade socialdemokraterna.

Dock kan Anders Fogh Rasmussen vara helt lugn. Som Dansk Folkeparti hela tiden har sagt, vill vi arbeta för ett lojalt och ansvarskännande parlamentarisk grund för den nya, borgerliga regeringen. Men detta betyder inte att Anders Fogh Rasmussen bara kan ta Dansk Folkeparti för givet. Det kommer det aldrig att bli tal om; att våra mandat blott skall användas till att hålla Venstre och Konservative kvar på ministertaburetterna. Vi skall ha inflytande och vi kommer aldrig att köpslå om vår politiska inriktning. Och detta vet Anders Fogh Rasmussen helt klart.

 Så Dansk Folkeparti kommer inte finna sig i att vara ett s k “maskformigt bihang”, en formbar massa till de två kommande regeringspartierna. Vi skall tvärt emot, hela tiden hålla ett vakande öga på om Venstre och de Konservative lever upp till sina vallöften och vi skall vara regeringes sociala och nationella samvete. Först och främst skall vallöftena hållas vad angår utlänningslagen, åldrings- och sjukhusvården. Det skall stramas åt vad beträffar massinvandringen, de äldre skall försäkras om ordentliga vårdhem och hemtjänst och väntelisterna till sjukvård skall kortas. Dessutom skall EU-villkoren respekteras.

Det är ett stort arbete som ligger framför oss och därför gläder det mig så mycket mer, att folketingsgruppen nu består av 22 medlemmar, där alla kan ta del i arbetet. Det finns mer än tillräckligt att göra. Tack för det fina valet. Danskarna har röstat danskt och jag och alla i Dansk Folkeparti vill göra allt vad vi kan för att leva upp till detta förtroende.”

13.11 Ockupationen 1940-1945 – Sammanfattning

 Nazismens brutala framfart under ockupationsåren av Danmark och Norge 1940-1945, visar förvånansvärt många gemensamma nämnare; historien går igen 60 år senare!

 (1) Tyskarna störde ut BBC radiosändningar till Danmark. det svenska etablissemanget gör år 2000 allt att tysta förhatliga hemsidor på Internet.

(2) “Danska frikåren” drabbade under permission i Köpenhamn 1942, berusade, med skottlossning och våldsamheter Etablissemanget i Sverige förtiger (uppmuntrar) AFA´s brutala attacker mot dem med avvikande åsikter.

 (3) Det högröstade Danska nazistpartiet hade obegränsade tillgångar till agitation vid valet 1943. Svenska korrekta partier hade obegränsade tillgångar i valkampanjer 1998, motståndarna till den förda politiken får ej ens tillstånd att offentligt framföra sina åsikter.

 (4) I Norge protesterade universitetsmännen 1943 mot inblandningen i högskolornas arbete mot att studenterna vid National Samlings (norska nazistpartiet) skulle ha företrädesrätt oberoende av betyg I Sverige ansåg DO år 1999 att det är diskriminerande med kompetensprov för invandrare. DO anser att många invandrare har yrkeskunskaper men inget betyg på vad de kan. Det anses som diskriminerande att avkräva ett test.

 (5) Danska protester som tog sig uttryck i olika slags emblem, bl a RAF-mössorna 1943, väckte ilska hos tyskarna Svenska domstolar och skolan går med hysteriska attacker mot svenska ungdomars nationella symboler och flaggor.

(6) Danmark utplundrades på livsmedel som skickades till Tyskland under ockupationsåren. Sverige utplundras av asylbluffare som sedan 1980-talet skickar erhållna bidrag till hemländerna.

 (7) Den tyskvänlige Erik Scavenius utfärdade en kommuniké i maj 1940 som väckte stort gillande i Berlin. I dec 1999 lade Riksåklagaren Klas Bergenstrand fram ett handlingsprogram i tolv punkter för att slå till mot brott med “främlingsfientliga” motiv. Sk nolltolerans skulle gälla från jan år 2000.

(8) Den nazistiske utrikesministern Ribbentrop, fick i april 1940 i uppdrag att koka ihop något slags rättfärdigande av Hitlers angrepp mot Danmark. I ett tyskt ultimatum till de Danska och Norska regeringarna uppmanades de att omedelbart och utan motstånd acceptera “beskydd av det tyska riket”. Detta ultimatum var förmodligen det fräckaste aktstycke som Hitler och Ribbentrop, dessa erfarna mästare i politiska skurkstreck hitintills skrivit.

Den svenska riksdagen fattade 1975 beslut om att göra Sverige till ett sk “mångkulturellt” land med honnörsorden: jämlikhet, valfrihet och samver¬kan. (Prop 1975:26) Det sven¬ska folket informerades aldrig vad politiken egentligen skulle föra med sig. Det handlade om att påtvinga folket en ny identi¬tet! När riksdagen, i dec 1997 efter 22 år, fastlade en ny invandringspolitik, skedde det än en gång över huvudet (Prop 1997/98:16). Det fanns ju ingen den gången heller som informerade svenskarna om den nya inriktningen nu kallad; “Mångfald och Integrationspolitik”.

 Dessa dokument är förmodligen de fräckaste aktstycken som de svenska politikerna kokat samman! Så kan vi jämföra, förskräckas och finner att det står förfärande klart att det är ju etablissemanget i Sverige som uppträder just så som nazisterna under ockupationsåren i våra grannländer! Det är i själva verket är den “nya adeln”, politikerna, media, TV och dess medlöpare som uppträder analogt som vad ockupationsmakten i grannländerna gjorde för 60 år sedan! Efter 60 år är det svenska folket som får vända blickarna över sundet, och betrakta Danmark som yttrandefrihetens fyrbåk!

Så fatta också du din penna, likt Kaj Munk, bekämpa Med Ordets Svärd den ondska som förgör Sverige! I tredje söndagen i advent talade Munk om sanningen. “Att försöka kasta sanningen i fängelse det är en urgammal uppfinning. Den har alltid slagit fel och ändå blir folk aldrig klokare”. För sin tro och för sina predikningar blev Kaj Munk brutalt mördad av den tidens ockupationsmakt!

(“Den tyskvänlige Erik Scavenius” må siges at være noget af en forenkling. Det minder mig om vandrehistorien : “Scavenius, er han ikke tyskvenlig?” svar: “Scavenius er overhovedet ikke venlig”)

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x