I måneder har der intet stået af interesse i DN, og pludselig…….smask ! En torpedo under arken og vandet fosser ind. Hvem har kommet sandhedsserum i ventilationssystemet på DN ? Og tænk hvis man kunne forebygge med tilbagevirkende kraft:

Krav på genomlysning av svensk invandringspolitik: Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.
Drygt en miljon utländska medborgare har under ett kvarts sekel beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa är hela nio av tio varken klassade som flyktingar eller som skyddsbehövande. Det är alltså en lögn att Sveriges mottagande av utlänningar främst värnar om de mest utsatta flyktingarna. Men detta förtigs av såväl politiker som massmedier.

Inte minst journalisterna har svikit sitt ansvar. I stället har vi fått en nationell mörkläggning av ideologiska skäl i allt som rör invandrar-, asyl- och flyktingfrågor. Nu borde regeringen genast utreda hur mycket de människor som kommit hit kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. Att ett samhälle faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen.Det skriver Gunnar Sandelin, journalist, socionom och tidigare pressombudsman på Bris.

Från mitten av sjuttiotalet och tio år framåt arbetade jag på socialbyrå och behandlingshem i Stockholm. Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer. Om en folkgrupp sa en av mina chefer att “vi får väl försörja dem som en folkloristisk färgklick.” I backspegeln är det tydligt att jag för egen del saknade tillräcklig erfarenhet och det civilkurage som skulle ha krävts för att kunna rucka på det eftergivna och förstående systemet. Många gånger byggde hjälparna upp ett osunt bidragsberoende, oavsett om klienterna var svenskar eller hade utländsk bakgrund.

Under åtta år därefter var jag reporter på Sveriges Television. Där fick jag bland annat instruktioner av en ansvarig redaktör för ett av våra största nyhetsprogram att det ska “vara så synd om invandrarna att folk ska gråta framför teven”. För att en nyhetssändning skulle bli en “bra show” var att det önskvärt att det fanns offer, men det var underförstått att dessa offers anspråk aldrig synades i sömmarna. Sedan dess har jag funderat över orsakerna till att de ledande opinionsbildarna har så dålig verklighetsförankring i frågan. Hur många inflytelserika journalister har haft ett längre sammanhängande arbete i den verklighet som de varje dag vinklar sina rapporter utifrån? Våra opinionsbildare lever sällan där problemen finns. Eliten av skribenter och tyckare tillhör en övre medelklass som inom sina reservat ostört kan värna om sina ideologiska konstruktioner och rynka på näsan åt enklare varelsers intolerans. På SVT kallade vi den genomsnittliga tittaren för “Nisse i Hökarängen”.

På Migrationsverkets hemsida finns en tabell som heter “Beviljade uppehållstillstånd 1980-2006”. Den specificerar på vilka grunder en utlänning fått uppehållstillstånd här under 26 år. Informationen har varit tillgänglig under många år, med årliga uppdateringar. Ändå tycks Sveriges journalistkår sorgfälligt ha undvikit att ta del av den. Resultatet har blivit att den mest genomgripande förändring som det svenska samhället genomgått i vår tid inte har diskuterats offentligt på ett allsidigt sätt. Migrationsverkets siffror sätter ljuset på denna ohederlighet, såväl vad gäller medierapporteringen som ansvariga politikers rädsla för klarspråk till allmänheten.

Från 1980 till 2006 har drygt en miljon uppehållstillstånd beviljats i Sverige, varav nästan alla permanenta, vilket skiljer Sverige från de flesta länder. Ett tillskott på en miljon utländska medborgare under så pass kort historisk tid är en stor del av en liten befolkning som Sveriges och när det gäller att ta emot asylsökande så toppar Sverige statistiken per capita i Europa. Därutöver utgör anhöriginvandringen nästan hälften, en halv miljon, av alla som får stanna. Tillsammans med den nästa största posten humanitära skäl (som nu kallas för “särskilt ömmande”) uppgår denna invandring till två tredjedelar av alla beviljade uppehållstillstånd. Men dessa är inte kopplade till skyddsskäl och faller utanför ramen för asyl.

Endast 22.000 eller 5 procent av de asylsökande har fått stanna på grund av de är flyktingar enligt FN:s konvention, som omfattar personer som löper risk att förföljas i hemlandet på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning, kön eller sexuell läggning. Ytterligare 35.000 har kommit hit som utvalda kvotflyktingar, utsedda av Migrationsverket och FN:s flyktingorgan UNCHR när alla andra möjligheter ansetts uttömda. Kvot- och konventionsflyktingar är de enda grupper som är kopplade till FN-beslut när det gäller skydd och asyl. Men drygt åtta av tio asylsökande får sina permanenta uppehållstillstånd utan att de klassificeras som flyktingar. Istället får de stanna av humanitära skäl eller får asyl på nationella särtillägg som ständigt byter namn: “flyktingliknade skäl”, “de facto flykting”, “skyddsbehövande”.

Jämför man samtliga som beviljats uppehållstillstånd under dessa 26 år så är nio av tio varken klassade som flyktingar eller skyddsbehövande. Hela denna bild visar att det inte är sant att Sveriges mottagande av utländska medborgare främst värnar om de mest utsatta flyktingarnas rätt att få stanna.

Helhetsbilden kan vara krånglig att reda ut, men det är en publicistisk skyldighet gentemot allmänheten, som knappast orkar hänga med i alla turer kring invandring, asyl och flyktingmottagning. Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.

Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet. Den fruktade stämpeln “främlingsfientlig/rasist” fungerar fortfarande som ett strypkoppel och avskräcker många från att gå i polemik mot godhetens företrädare, vilka på ren reflex använder förringande generaliseringar för att ta udden av all kritik. Sällan diskuteras själva sakfrågan, vilket knappast stärker de mest utsatta flyktingarnas möjligheter att få stanna.

Den mycket omfattande invandringen till Sverige, världens ledande bidragsnation, kostar enorma summor – det vet vi. Spekulationer på dagspressens debattsidor samt utredningar och beräkningar som gjorts sedan mitten av nittiotalet varierar dramatiskt och pekar på årliga kostnader mellan 40 till närmare 300 miljarder per år. För inte så länge sedan skrev de två ordförandena i Sveriges Kommuner och landsting på DN Debatt att “endast hälften av de män som kom som flyktingar under slutet av 1990-talet hade arbete fem år senare. För kvinnorna var motsvarande siffra ännu lägre, mellan 30 och 40 procent”. Men vi får aldrig klart besked från de politiker som har öppnat våra gränser om kostnaderna. I alla andra sammanhang övervägs utgifter i detalj, men här råder amnesti från sådant grundläggande förnuft. I stället tvingas vi gissa oss till utgifternas omfattning.

I Europa börjar det bli alltmer legitimt att våga kräva en offentlig diskussion om samhällets kostnader för invandring/asylmottagning. I exempelvis våra nordiska grannländer är klimatet öppnare. Storbritanniens överrabbin Jonathan Sacks framförde nyligen öppna farhågor om det mångkulturella samhällets sönderfall i boken The Home We Build Together. Den väckte en livlig debatt i brittiska medier, men i Sverige hördes inte ett ord. Under den spanska valkampanjen nyligen seglade invandringen för första gången upp som en stor fråga. Hos oss har moderaterna ändå varslat om att asylpolitik och integration för första gången kommer att bli en valfråga. Migrationsministern har kallat svenska politikers rädsla för att tala om problemen med invandring för “beröringsångest” och att de i stället ska våga tala om “socio-ekonomiska problem som är kopplade till en viss kategori.”

Självklart ska vi ta emot människor som kan belägga att de flyr för sina liv. Lika självklart är det att man inte kan tala om invandrare som en enhetlig grupp. Men man måste ändå kunna få diskutera frågan generellt och öppet utan anklagelser om rasism och främlingsfientlighet. Förändringen av Sverige från ett homogent till ett mångkulturellt samhälle är den största förändringen under vår livstid. Att skattemiljarder slentrianmässigt betalas ut till stora grupper som inte har klassificerats som varken flyktingar eller skyddsbehövande är provocerande för samhällsmoralen och gynnar på längre sikt endast verklig främlingsfientlighet. I grunden är det humanistisk hybris att tro att Sverige ska kunna härbärgera någon större del av alla som far illa på vår jord. Detta etablerade tankemönster var från början till största del ett uttryck för en solidaritet, men har under människosmugglarnas guldålder förvandlats till ren ansvarslöshet.

Det är dags för vår yrkesgrupp att våga lyfta på locket och föra en offentlig diskussion som är förankrad utanför elitens elfenbenstorn. Ett rimligt krav är att regeringen tillsätter en statlig utredning om hur mycket de människor som har kommit hit de senaste tio till femton åren kostar i offentliga utgifter och tillför i skatteintäkter. På så sätt skulle vi äntligen kunna få en öppen diskussion om det mångkulturella samhällets för- och nackdelar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Ett samhälle som faller sönder på grund av en alltför stor invandring gagnar ingen. Vi måste begränsa oss till att hjälpa de svårast utsatta om vi i framtiden ska kunna ha några resurser kvar till ett värdigt flyktingmottagande.

Gunnar Sandelin Dagens Nyheter

Nu er spørsmålet om artikler bliver afsæt til en egentlig politisk diskussion, eller om tavshed bliver strategien. Medelsvesson fornemmer et pust af frisk luft iog diskuterer på livet løs : “Det var banne mig det finaste jag läst sedan jag konfirmerades” . Endelig er det et spørgsmål om svenskerne overhovedet er klædt på til en kvalificeret diskussion, der trods alt er afhængig af tilgængelige, pålidelige fakta. En svensk blog, der af helt uransagelige grunde har mange læsere, er allerede ude og beklage sig over “tonen”:

Sedan klagar han över förringande generaliseringar i samma andetag som han talar om ”den politiska korrektheten” och ”godhetens företrädare”. Det verkar som en illa genomtänkt argumentationsteknik i mina ögon.

Med detta menar jag inte att Gunnar Sandelin är vare sig rasist eller Sverigedemokrat. Han har givetvis rätt att vara precis vad som helst inom det politiska spektrat. Dessutom är frågan han tar upp inte irrelevant, men nog hade man kunnat förvänta sig av en journalist och socionom att han klarar att uttrycka sig utan att anamma Sverigedemokraternas retorik på samma sätt som när han gick till storms mot feministerna? JINGE

Europas porøse grænse mod syd II

“A real threat is developing at our borders,” he said at the European Parliament, citing the killing of four French nationals in Mauritania in December and the kidnapping of two Austrians in Tunisia in February. “This threat is accentuated by the return to north African countries, and in Europe, of ‘jihadis’ who have acquired a certain expertise and are seen as heroes, and therefore are a source of attraction” for recruits, he said.

De Kerchove said the European Union needed to do more work on dealing with “the consequences of a major attack”. E.U. anti-terror czar on N. Africa: “A real threat is developing at our borders”

Tunesien og Indonesien, disse blide muslimske lande

Når nogen siger, at det ikke går så godt med demokratiet og friheden i den muslimske verden, får de at vide, at de er for unuancerede, for det går nemlig ret godt i Tunesien og Indonesien. Men når man så skal til at udvise tunesiske terrorister til deres hjemland, viser det sig pludselig at være et forfærdeligt sted præget af brutal undertrykkelse, tortur og nedværdigende behandling. Derfor kan vi også godt opgive at udvise de to uheldige tunesere, der ville slå tegneren Kurt Westergaard ihjel. Til stor glæde for Amnesty International, der ikke går meget op i mord på tegnere, men til gengæld er der som en mis, hvis nogen kommer til at sige bøh til en terrorist. Amnesty Internationals generalsekretær Lars Normann Jørgensen henviser til en dom i Den Europæiske Menneskeretsdomstol, der forbyder Italien at udvise en anden tunesisk terrorist. Herefter er der ingen tvivl om, at tuneserne aldrig vil kunne udvises af Danmark, siger den jublende glade generalsekretær, der åbenbart ikke forestiller sig, at retstilstanden i Tunesien nogen sinde vil blive bedre. »Dommen må give den danske regering stof til eftertanke,« udtaler Lars Normann Jørgensen. Det har han i hvert fald ret i. Det er på tide, at den danskere regering overvejer at opsige menneskeretskonventioner, der tvinger os til at give fast ophold til landets fjender. Lars Hedegaard: Betalt ophold (Groft Sagt, ikke online).

Stakkels Thorning, det er ikke let …

Når man nu skal tilgodese begge sider. Så må man skræve så uklædeligt:

[…] »Hvis mordet på det stakkels avisbud på Amager var blevet begået af nogle unge med indvandrerbaggrund, så skal I nok se, at hele Danmark havde været i brand,« sagde Socialdemokraternes formand.
[…] »Danskerne er ikke racister, overhovedet. Men der er en overvægt af kriminelle unge med anden etnisk baggrund. Det kan man forklare med mange ting, men vi bliver nødt til at kunne tale om, at det nogle gange er noget kulturelt, der gør, at de unge får en svær start på livet,« slog Helle Thorning-Schmidt fast. Helle Thorning: Danskerne diskriminerer

Ja, man ser det for sig, ikke: Etageklippede leverpostejdanskere sætte ildløs i containere og cykelskure. Snaphanen spår hende en statsmandskarriere på højde med svigerfars (LFPC).

Humor, vores hemmelige våben

– hvis nogen skulle have været bortrejst de sidste to et halvt år. Men ikke blot er humor noget kuffar har som Fredens Religion aldrig kan erobre eller appropriere – jeg mindes med gru et forsøg derpå i Saddams statskontrollerede tv, vist på dansk tv – humor er også livsnødvendig medicin. Jihad Watch og Dhimmi Watch er guldgruber af velskrevet information, men glemmes skal ikke bloggens skribenter for den humor de også bidrager med: Robert Spencer, altid god for på én gang lun og skarp sarkasme; Hugh Fitzgerald med de lange ordguirlander og ætsende afklædning af vores fjender, især i den akademiske verden; og Marisol Seibold med den krøllede hjerne og spøjse indfald. Denne her overskrift fra i dag er lige hende: Somalia: Suicide car bomb wounds 7; car gets 72 fuzzy dice (LFPC)