26
apr
Seneste opdatering: 27/4-08 kl. 0041
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Hvis Europa mister dele af sine idealer og frihedsrettigheder, er det ikke så meget fordi vi er svage eller fejge. Det er fordi vi er inderligt uvidende og ligeglade. Ekstraordinær skarp og interessant artikel via Hodja:

We must make being a kafir a point of identity and pride. Call yourself a kafir in all relations with Muslims. We are the Free, free of Islam. Muslims are the slaves. We must make the word dhimmi a stinging, shameful rebuke, a punishing insult that hurts.

The Two Kinds of Dhimmis

Svenske journalisters “veritofobi”

og historien om hvordan en uhyre velmeriteret og erfaren læge, med ét slag kan blive en paria :

En artikelserie av Thomas Jackson, läkaren som bestämt sig för att ställa det förljugna mediaetablissemanget mot väggen. Sanningsskräck hos journalister. (veritas, lat. Sanning, phobi, grek. Rädsla)

Sanningsrädsla

Rädsla för obekväma sanningar är ett fenomen som överallt och alltid där människor levat existerat i olika grader. Det hör livet till och är ett vardagsfenomen. Man behöver inte säga att en person är för tjock, lång eller omusikalisk även om det är sant därför att det finns en risk att personen ifråga blir ledsen, irriterad eller arg. Det kan alltså bli en provokation som leder till en förändring i t.ex. relationen eller aggressivitet – och ingen vet ju säkert hur det då slutar. Andra sanningar om sakförhållanden, t.ex. att man måste så för att kunna skörda, bygga ett hus för att klara vinter och överlevnad bättre är emellertid viktiga att öppet formulera. Detta för ett gott samhälle och meningsfull tillvaro.

Journalister då, de har egentligen en rätt märklig roll, de skall kommunicera om saker som de oftast inte är inblandade direkt i. Självklart har även de, liksom alla andra, en rädsla att provocera förändringar. De har egentligen en uppgift i första hand att rapportera, inte att tycka eller tolka. Att rapportera om verkligheten realistiskt är vad vi kallar för i alla fall ett försök till sanning, alltså klassisk god journalistik där läsaren kan bilda sig sin egen uppfattning. Att ha sanningen som högsta ideal har varit en europeisk lidelse både inom kristenheten och upplysningstiden.

Att ha sanningen som högsta ideal är dock ingen självklarhet för alla. Både inom kommunismen och islam är sanningen underordad andra mål. Det är förödande tragiskt och i ordets rätta bemärkelse katastrofalt för vårt land Sverige och alla de människor som bor här nu att just svenska journalister alltför ofta trott att deras jobb inte är att rapportera utan att tolka och tycka och därigenom styra verkligheten.

När man låter existentiellt värdefattiga och näst intill poetiskt gränslösa individers tyckande i konform svensk media utgöra den enda spegel och mikroskop som verkligheten gestaltas och analyseras i för medborgarna är det inte bra. Ett paradigm (överordnat begreppssystem) vid svenska journalisthögskolor har varit att alltid ge den eller dem som just journalisterna utser som svaga företräde framför sanning och sunt förnuft.

Detta paradigm, alltså överordnad föreställningsvärld, en avart av socialistisk tankesmörja, är naturligtvis ett svek mot hela den västerländska humanistiska och vetenskapliga idétraditionen och ett stort hot mot alla svaga. Vilken fasa för en svag person, t.ex. ett mobboffer i grundskolan, att vara beroende av nyckfylla journalisters socialfascistiska grundsyn t.ex. att det är den som mobbar som har problem. Socialismen är en fascism – det vet ni väl, som slår ned, slår ned, slår ned både verbalt och fysiskt på alla som inte delar just deras syn på verkligheten.

Begreppet veritofobi, sanningsrädsla, vill jag just i Sverige avgränsa till svenskutbildade journalisters rädsla att formulera realiteter och sanningar som bryter med det socialistiska paradigmet som styrt, förstört och relativiserat så mycket i vårt tidigare trygga samhälle. Journalisterna sitter i vänsterburen och kommer inte ur den. Vänstervinden viner kall och omänsklig och halvgalen även idag.

Veritofobi finns självklart i många olika former, men just i Sverige vill jag fokusera på den allvarligaste varianten i nuläget, alltså journalistisk veritofobi. Man kan också säga att veritofobi är ett irrationellt vänsterkomplex hos svenska journalister av stark neurotisk karaktär som bl.a. gestaltat sig tydligt i att svenskar blivit världens i medicinsk bemärkelse absolut sjukaste folk.

Cirka 20% av Sveriges befolkning har en sjukförklaringsdiagnos, dubbelt så många som något annat land i världen. I England och Tyskland är motsvarande siffror 5%. Samhällets egen sjukliga/neurotiska sjukförklaringssjuka kostar det ungefär 70 miljarder per år. På trettio år ofattbara 2,1 biljoner kronor. Vad man hade kunnat göra med dessa pengar för infrastruktur, utbildning, äldrevård kan man numera endast drömma om.

Och detta har skett i stort sett utan debatt eller offentlig diskussion. Den vänsterkomplexa veritofobin har dämpat och släckt alla ifrågasättanden. Att diskussionen börjat något nu under borgerliga regeringen är naturligt. Typiskt nog handlar den, nu som alltid, av journalisterna styrda debatten inte om missbruket utan om hur hemskt att sjukskrivna överhuvudtaget ifrågasätts. Att någon vettig människa överhuvudtaget kan ifrågasätta att en debatt måste ske när var femte svensk anses så sjuk enligt nuvarande system att han/hon överhuvudtaget inte kan arbeta något alls är väl det bästa kvitto man kan få på att den svenska journalistkåren är om inte helt galen så åtminstone halvt i vissa avseenden. Självklart är de veritofoba, vad skulle de annars vara?

Att var femte människa är så sjuk att de inte kan jobba är ju otänkbart i både kommunistiska samhällen och kapitalistiska och alla varianter däremellan förutom veritofoba samhällen. Alltså samhällen där journalister/media inte vågar beskriva samhället realistiskt och lurar och döljer saker för medborgarna så att de inte kan ta ställning.

Ett liknande lurendrejeri som i förtigande av sjukskrivningskatastrofen gör svenska journalister i sin fruktansvärda förföljelse av demokratiska partier som nationaldemokraterna och sverigedemokraterna. Att denna i Sverige förekommande förföljelse av politiskt oliktänkande inte anhängiggjorts vid Europadomstolen som ett brott mot mänskliga rättigheter är för mig ofattbart. Svenska journalister har i sitt publicerande i stort sett uppmanat till våldsbrott mot dessa partier. Personligen är jag vare sig sverigedemokrat eller nationaldemokrat utan socialkonservativ. Jag är medlem i Conservatives i England. Konservatismen är till sitt väsen är nationell, därför så avskydd av socialismen och liberalismen. Att jag har stor respekt både för nationaldemokraterna och sverigedemokraterna vill jag inte dölja. Både svenskar och invandrarna behöver er för att få balans i det alltmer explosiva mångkulturella samhället i Sverige. Hoppas ni båda kommer över 4% i nästa riksdagsval så man kan börja andas igen hemma i Sverige.

Se f.ö. min debattartikel om sjukskrivningar i Sydsvenskan 23/3 i år. Den som reflekterar väl över vad jag ovan skrivit förstår säkert varför jag på stabil grund kan hävda att även om alla enskilda svenska journalister är sunda och friska så är deras s.k. kollektiva persona (masspersonlighet) halvpsykotisk, alltså i ordet reella betydelse halvgalen. Detta är mycket allvarligt och mycket farligt. Begreppet masspsykos känner alla till och jag menar att man faktiskt måste börja diskutera om inte svensk journalistkår har ett unikt vänsterkomplex, format under intensivt långvarig socialdemokratisk regeringstid, ett vänsterkomplex som närts och gödslats så ensidigt och intensivt under drygt sjuttio år till den grad att verklighetsbilden har kantrat till den grad att man de facto har sjukförklarat var femte svensk. Är inte detta vansinne så var vänligen förklara för mig vad det är. Jag kallar det för veritofobi, en irrationell rädsla för sanningen och verkligheten hos journalister pga. ensidighet i politiskt maktinnehav i en demokrati. Makten har alltså sanningskorrumperat journalistiken på ett märkligt sätt.

Jag menar alltså att veritofobi är mer utbrett i Sverige än i andra demokratiska stater och är en anledning till en rad negativa företeelser i svenska samhället.


Engelsk media

Efter fem år i England kan jag konstatera att engelsk press visserligen överdriver enormt, men de ljuger inte. De som ljuger döms ofta i brittisk domstol. I Sverige överdrivs inte speciellt mycket men desto allvarligare är att det ljugs mer i media i Sverige än i normala länder sannolikt beroende på obefintliga reella möjligheter för den enskilde att få rättelse. Dessutom: Snedvridningen och förtigande av många reella omständigheter i svenska media är lika allvarlig som lögnerna.
Nationaldemokraterna står upp för sanningen trots de upprepade slagen från självutnämnda proffstyckare

Nationaldemokraterna har ingen veritofobi, de står upp för sanningen och på de svagas och utsattas sida. Nationell Idag var det enda media som fullt ut lät mig komma till tals när jag avslöjade SVT:s och Uppdrag gransknings lögner om de s.k. apatiska flyktingbarnen och deras föräldrar som svensk riks- och lokalmedia cyniskt utnyttjade för att sälja lösnummer och visa hur bra och goda de själva (alltså journalisterna) är.

Visst är det paradoxalt, Nationaldemokraterna, ett nationellt och genuint demokratiskt och av svenska media grovt förtalat parti, som är kända för att anse att invandringen av utländska medborgare och integrationsförsöken gått för långt och därför orsakar kaos i vardagen – (endast den mest naiva och inbilske veritofoben nekar till detta), de är de enda som ställer upp som humanister för de mest ömkansvärda, nämligen barn. Barn, som är flyktingar, som i främmande sjukhusmiljöer utsätts för något som på medicinskt fackligt språk inte kan kallas för annat än tortyr. Den faktiska tortyren (obs, formuleringen är absolut ingen överdrift) av en i allmänhetens ögon helig allians av svenska journalister och socialistiska/marxistiska barnläkare. Den ledande barnläkaren och marxisten Henry Ascher, som direkt bidragit till att plågandet av barnen kunnat fortgå, har i många år varit på valbar plats för KPML(r) i Göteborg, han fick obegränsad mediatid i SVT och kvällsmedia av dem som jag kallar något så fult som svenska journalistidioter. Jag menar detta invektiv från djupet av mitt hjärta för att barnen fick lida så mycket helt i onödan. Ascher fick år efter år i svensk media, oemotsagd av ett korkat svenskt nationellt inskränkt mediaetablissemanget, påstå att barnen hade en ny okänd sjukdom. Som ärkekommunist struntade han väl i barnen som individer, han såg bara flyktinggruppen i stort och såg väl med behag att barnen offrades för något i hans, den sanne socialistens ögon, större – nämligen gruppen.
Tvångssimuleringsövergrepp och domstolen i Haag

I verkligheten var barnen utsatta för svåra tvångssimuleringsövergrepp. Några av barnen blev så svårt psykiskt traumatiserade av att tvingas spela med i teatern att de fortfarande månader efter uppehållstillståndet beviljats inte kunde gå normalt utan betedde sig konstigt och abnormt. Något som riksmedia idag skamset vägrar skriva om för att de då själva framstår som de stora fån de egentligen är och klart delaktiga i en process som egentligen borde sluta i domstolen i Haag för brott mot mänskligheten, mot FN:s barnkonvention pga. metodisk tortyr av minderåriga – inte undra på att media gör allt för att dölja sina dåd. Denna rättsprocess kanske kommer.

Jag uttalade i Sveriges Television september 2006 att ”Jag är helt emot mångkultur (för jag vill ha kristen kultur)” och ”Barnen utsätts för svåra övergrepp i en situation där media via sina skriverier framkallar övergreppen”. Då blev jag delvis en paria i Sverige. Min kritik av mångkulturen och avslöjandet av övergreppen på barnen fick enligt svensk traditionell media inte formuleras. Jag skulle straffas i media, så jag blev förnedrad och utmålad som en oseriös doktor och rasist. De som tydligast stödde mig inom hälso- och sjukvården var faktiskt utomeuropeiska invandrare som vill bo i ett kulturellt svenskt Sverige – heder åt dem, ni har alltid en plats i mitt hjärta och är alltid välkomna var jag än bor, speciellt till det land där jag är medborgare. Andra, ursvenska bekanta slutade hälsa på mig, svenska läkarkollegor angrep mig men de flesta invandrarläkare stödde mig, det är klart du har rätt etc etc. På sätt och vis var hela processen intressant och faktiskt inte utan positiva inslag. Jag vill numera inte kasta bort tid på amoraliska skojare som håller politiska korrektheten viktigare än barn som lider. Jag trivs betydligt bättre med nya vänner i katolska kyrkan, konservativa och nationella kamrater och skötsamma invandrarvänner som har andra livsvärden än pengar och socialism, vilket präglar etablissemangssvenskarna. Så tack SVT för hjälpen att hitta hem ännu mer ideologiskt än tidigare!

Saklig motattack mot svensk media med invektiv de så innerligt väl förtjänar

Jag har arbetat över 30 år som läkare, är nästan fyrdubbel specialist, har riklig erfarenhet av internationellt läkararbete, sannolikt en av Sveriges kliniskt mest erfarna läkare (har jobbat prickfritt i trettio år med 2000 heldygnsjourer). Har fått tack av Socialstyrelsen i Sverige och engelska Commission for Healthcare Improvement för insatser avseende medicinsk kvalitetsförbättring, alltid med stark integritet, inte låtit mig korrumperas av patienters önskemål om orimlig sjukskrivning, skadliga undersökningar eller narkotiska läkemedel. Jag har efter att jag avslöjade svensk medias roll i övergreppen på de utsatta flyktingbarnen blivit utsatt för en förtalskampanj av journalister som saknar dess like när det gäller läkare i Sverige.

Jag har dock nu börjat slå tillbaka och under det närmaste året kommer jag i alla fall försöka stämma in dessa tidningar till domstol: Västmanlands Läns Tidning, Blekinge Läns Tidning (som tog priset – ingen läkare eller person i Sverige har sannolikt blivit så utskälld och beljugen som jag blev där), Stockholms Fria Tidning. Som kronan på verket kommer jag att försöka stämma SVT och programmet Uppdrag Granskning. Nationell Idags läsare skall hållas informerade om vad som händer i domstolen. Jag kanske förlorar, det må vara hänt, det viktigaste är att sanningen diskuteras. Men visst är det tragiskt att enda sättet att få vissa sanningar och vad man upplevt ut till allmänheten i Sverige är via en rättsprocess. Svensk medias veritofoba våta brandfilt släcker diskussioner som kan annars kan växa och ge god frukt.

Det ovan sagda är som en ingress till en artikelserie jag får möjlighet att publicera i Nationell Idag om några av de offentliga lögner som härjat i Sverige under de trettio år jag varit läkare. Mina artiklar vill jag tillägna alla felaktigt diagnostiserade och felbehandlade psykiatriska patienter jag sett under mina år som psykiater och den högkvalitativa rörelsen inom hälso- och sjukvården som står upp för EBM, evidensbaserad medicin, en rörelse som är kritisk mot läkarkårens sätt att söka lokal gruppkoncensus och arbeta enligt lokala traditioner istället för att arbeta kunskapsorienterat.
Det ofattbara – yrkeskriminella med förtidspension

Min andra artikel i serien veritofobi kommer att handla om missbruket av socialförsäkringarna. Hur uppskattningsvis minst 10 000 – 15 000 yrkeskriminella lurat sig till förtidspensioner som ger dem 11 000 kronor i månaden resten av livet. Detta trots att de är helt friska. En sanning som systematiskt slås ned, slås ned, slås ned av det socialfascistiska gudlösa mediaetablissemanget. Tyck som vi! Annars slår vi ned, vi slår ned, vi slår ned dig! Den ekonomiska ersättningen som ger de yrkeskriminella en ekonomisk bas att planera och utföra de mest vidriga brott i Sverige och utlandet. Detta är Sverige unikt om. Jag kommer att beskriva hur det går till, det har aldrig beskrivits för allmänheten tidigare. Förtidspension är väldigt lukrativt för yrkeskriminella. Efter många år som yrkeskriminell/förtidspensionär, aktiv inom trafficking, narkotikasmuggling etc så har de yrkeskriminella t.o.m. fått pensionspoäng på sina förtidspensionsår som värdeökat deras pension, som utfaller vid 65 års ålder, betydligt jämfört t.ex. med fattigpensionärer. Detta bekostas alltså bl.a. av hederliga fattigpensionärer som inte gjort en fluga förnär under sin levnadstid. Yrkeskriminella får alltså betydligt högre pension än skötsamma fattigpensionärer. Är det fler än jag som förstår att det svenska samhällsbygget ruttnar inifrån? För att inte tänka på de tiotusentals oskyldiga brottsoffren pga. att svenska staten via socialförsäkringen underlättar och stöder kriminell verksamhet. Tanken svindlar. Var finns kärleken? Solidariteten med sin nästa? Sökandet efter sanningen? Den försvann väl samtidigt som socialismen på allvar gödslades inom socialdemokratin och prästkåren i svenska kyrkan byttes ut mot själar med förkärlek för buddism och mångkultur. Parallellt tilltog förnekandet av inte bara världshistoriens utan jämförelse mest inflytelserika utan också mest kärleksfulla idé- och tankeströmning som den kristna tron. Som socialdemokratin på 50-talet rev ner Stockholms Gamla Klara stadsdel har de också våldtagit den svenska folksjälen.

Leeds/Stockholm 20080417

Thomas Jackson
Director
European College of Psychiatry
100% Loyalty with the Patients – None with Colleagues

ND.SE

PS: Jacksom har selvfølgelig fået “kærligheden” at føle :Kontroversiell psykiatriker och högerextremister gör gemensam sak mot mångkultur og man kan mene om Nationaldemokraterna hvad man vil – og jeg er ikke begejstret – men som tidligere sagt, heller tæller hvad der skrives, ikke hvor eller af hvem.

‘Kontrolleret afvikling’

I omtalen af El Inglés’ indlæg om Europas fremtid på Gates of Vienna citerede jeg forfatteren for denne passus om forklaringen på det britiske politis særlige nidkærhed i forhold til indfødte englænderes angivelige racistiske ytringer – det er en vigtig iagttagelse der fortjener gentagelse:

Having accused the British police of not having a strategy to deal with the increasingly corrosive effects of large and growing numbers of Muslims in British society, I will now suggest that there is one strategy consistent with their behaviour, whether they have ever consciously formulated it or not. Simply put, it is the strategy of managing decline. The police have recognized that brute demographic realities render it impossible to ensure that the rule of British law continues to obtain in Muslim-dominated areas or with respect to Muslims in general, and that there is nothing they can do about it. They therefore take action against the most egregious examples of Muslim criminality, whilst simultaneously recommending that clergymen in London not wear their collars in public for fear of being assaulted by adherents of the Religion of Peace. They are, in essence, fighting a rearguard action against an inexorable demographic process, which can be slowed, but no longer stopped through mainstream political processes.

Jeg kan ikke få øje på bedre forklaringer end denne, at det er en ren defensiv tilgang, der ikke vil løse noget som helst. Så vidt jeg kan se har vi slet ikke tilsvarende forhold herhjemme, hvor vi som bekendt har måske Europas frieste debat. Men glemmes skal det ikke, at der i de mange, mange ønsker fra venstrefløjen og de kulturradikales side om at få stækket ‘den hellige ytringsfrihed’, ‘retten til at håne andres tro’, osv., er et ønske om forhold som i Storbritannien, hvor dyre mandskabstimer bruges til f. eks. at efterforske en retarderet drengs skubben til en pige på en legeplads. Jeg giver ofte udtryk for frustration over de oplagte spørgsmål der ikke bliver stillet i medierne, som dette: Forestiller disse fjender af ‘den hellige ytringsfrihed’ sig, at hårdhændede politistatsmetoder ville kunne indvarsle det multikulturelle Tusindårsrige, snarere end at bevise multikulturalismens fallit? Her den seneste historie fra Orwells hjemland (LFPC):

The case of Laurence Fernando from Hounslow in Middlesex is not known to the public. One morning he was having breakfast with his family when the police arrived at the door and took him away in front of his children. At the station he was told that he had written in racist terms to the Mayor of London.

The alleged letter was produced and was found to be unsigned, to be of inaccurate address, to contain abuse about Asians and to be replete with grammatical errors. Mr Fern­ando immediately pointed out all the discrepancies, saying that as he was himself Asian it was unlikely that he would write such stuff, that his spelling and grammar were better than that used and that there was no signature. […]

[T]hey seized both his and his son’s computer and kept them for weeks. His son had schoolwork stored and Mr Fernando all his business accounts but their pleas fell on deaf ears. So, to the intense satisfaction of whoever set Mr Fernando up, they suffered for weeks until the police called the innocent man to the station, kept him waiting two hours and then told him what they must have known from the outset which was that there would be no charges.

Days later his precious computers had still not been released due to “procedures”.

Ann Widdecombe: OUR POLICE HAVE LOST THEIR COMMON SENSE

Hamas’ våbenhviler: ‘The truce hurts’

Overskriften er selvfølgelig et ordspil, og er faktisk titlen på en Tom & Jerry-film jeg har hugget. Undertiden ligger ubehagelige sandheder frit tilgængelige, men modvilje, hvad enten denne bunder i berøringsangst eller sympati for djævelen, forhindrer at den bliver udsagt i medierne. Er man fræk nok, og det er Hamas, så kan man spille helt i overensstemmelse med islamisk dogmatik, og ingen tør eller vil gøre opmærksom på det. Ingen i medierne, selvfølgelig. Vil man kende virkeligheden, er blogverdenen ofte et bedre sted at søge information:

The other night on his CNN TV show Glenn Beck had this exchange with the novelist Joel Rosenberg about the Hamas offer of a ten-year truce:

BECK: Nowhere. All right. Yesterday we talked a little bit about Jimmy Carter and, you know, his fun games with Hamas. And we ran out of time. And I want to come back to this, because you see it as significant in end-times prophecy. How?

ROSENBERG: I do potentially and this is why. Because Hamas — what Carter came home with was a declaration from the Hamas leader, Khaled Meshaal, to say that Hamas, the terrorist organization, would consider a 10-year peace treaty, or a hudna. A truce, as it were, with Israel.

Why is that significant? Because in the Bible, Daniel, Chapter 9, it talks about a seven-year comprehensive peace deal between Israel and the many nations and enemies that surround it. Seven years.

Now, up until now, in the modern Arab-Israeli peace process, in the last 60 years, nobody has ever suggested a time frame for a comprehensive deal. You didn`t see that in the Camp David Accords in 1979. You didn`t see it in the peace treaty with Jordan in 1994. You didn`t see it in the Oslo Accords, this idea of a time-limited comprehensive treaty.[…]

And why the ten-year time limit? Not because they’re getting close to fulfilling Biblical prophecy, but because that is the period stipulated for a truce in Islamic law. One manual of Muslim jurisprudence teaches that “if Muslims are weak, a truce may be made for ten years if necessary, for the Prophet (Allah bless him and give him peace) made a truce with the Quraysh for that long, as is related by Abu Dawud” (‘Umdat as-Salik, o9.16).

Note that this can only be done if “Muslims are weak.” The same legal manual also quotes this verse of the Qur’an: “So do not be fainthearted and call for peace, when it is you who are the uppermost” (Sura 47:35). So it isn’t likely that Hamas would be calling for a truce at all if it felt that it was in a position of strength. “Interests that justify making a truce are such things as Muslim weakness because of lack of numbers or materiel, or the hope of an enemy becoming Muslim . . .” (‘Umdat as-Salik, o9.16).

The bottom line: Hamas is feeling the heat and wants a truce in order to regroup and emerge in a stronger position.

And how much simpler and clearer analysis of what they are doing would be if anyone had the guts to look at the content of the Islamic teachings that Hamas follows. Why did Hamas offer a 10-year truce?

Med andre ord, på så toneangivende en tv-kanal som CNN stiller man sig tilfreds med at prøve at fitte virkeligheden med bibelske profetier efter princippet hug-en-hæl-og-klip-en-tå – syv år i Bibelen, 10 år i virkeligheden, det passer næsten. Man må gå til f. eks. Jihad Watch for at få ordentlig besked. Endnu engang bliver jeg mindet om hvorfor jeg næsten har droppet tv-kiggeri. Spild af tid (LFPC).

“The fire exists. I can see its light and feel its heat. I point to it and say, “Look out for the fire!” As a result, people call me an arsonist”

Baron Bodissey i topform. Debatten over El Inglés’ essay ” Surrender, Genocide… or What?” på Gates of Vienna kom, ikke overraskende, til at handle om forfatterens motiver til at skrive om folkemordet som et muligt udkomme af den opbygning af spændinger vi ser i Europa. Som forventeligt blev artiklens drøftelse af ubehagelige emner som dette drejet hen til at El Inglés ønskede denne udvikling, at han “leger med ilden”. Det burde give sig selv at dette emne, scenarier for vores fremtid her i Europa, skulle være af den største interesse for os alle, men sideløbende hermed er der nu opflammet en ef de velkendte hede debatter, med de lige så velkendte fronter: LGF, Little Green Footballs, den såkaldte neocon blog, er efterhånden vanskelig at skelne fra manipulatorerne på venstrefløjen, og var forventeligt blandt de første til at vende essayets emne imod forfatteren og imod Gates of Vienna.

Dette er nu en veletableret risiko ved de debatter vi her står for: På venstrefløjen griber man med kyshånd alt der kan bruges til at sværte vores side. Jeg hører uden blusel til den fløj der mener at åbenhed om facts er en rigtig god ting, og derfor skal El Inglés’ scenarier ikke være off limits, hverken for at dem på venstrefløjen ikke skal kunne sige noget om os, og heller ikke (lige så fjollet) fordi den blotte diskussion om ubehagelige emner og scenarier kan blive selvopfyldende profetier – ‘lege med ilden’-argumentet. Det er en kritiker fra denne sidstnævnte fløj som Baron Bodissey svarer:

The “descriptive”-vs-“prescriptive” dichotomy is literally true but rhetorically dubious. Once you start opening your mind to the suicide option of genocide, you are crossing an intellectual divide that has a pretty miserable history.

I don’t agree. This fear of discussing awful possibilities is a version of “warding off the evil eye”. Don’t mention the awful event, or you might make it happen!

I don’t buy that kind of logic. People who refuse to examine clearly the horrendous possibilities that lie ahead of us are whistling past the graveyard.

World war was unthinkable in 1938. No decent person wanted to contemplate the possibility. The free nations of Western Europe were ready to do anything to avoid it.

And yet it came anyway, and was much more horrific, deadly, and destructive than it would have been if the political and cultural leaders of the day had listened to people like Churchill. In 1935 a clear-eyed, unflinching look at the likelihood of what lay ahead would have saved literally millions of lives.

We have an obligation to the next generation not to repeat the errors of the 1930s.

So you are playing with fire, and I’m sure that you know you are doing that.

That’s your opinion. I disagree.

The fire exists. I can see its light and feel its heat. I point to it and say, “Look out for the fire!”

As a result, people call me an arsonist.

I can live with that kind of unfairness. It’s just part of the price of doing business in the blogosphere.

Læs det hele (LFPC):

Honey or Vinegar?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Överayatollah

    “og man kan mene om Nationaldemokraterna hvad man vil – og jeg er ikke begejstret – men som tidligere sagt, heller tæller hvad der skrives, ikke hvor eller af hvem”

    Bara att det var Nationaldemokraternas tidning som publicerar artikelserien kommer att räcka som argument för Expo och andra PK-megafoner i regimens tjänst. Detta enkla faktum är skäl nog att skita i sakfrågorna, eftersom man enligt Expo kommer att göra “gemensam sak” med Nationaldemokraterna om man någonsin tar upp dem eller uttalar sitt stöd för Jackson!
    Det är också ett sätt för PK-medier att dela upp folk som de “goda” och de “onda”; låt inte kritiska röster komma till tals och de kommer att söka sig till “nazistiska” tidningar, och sådana vill man ju inte göra gemensam sak med. Följaktligen tigs de kritiska rösterna ihjäl och asylsnylteriet kan fortsätta, helt okritiserat. Den som inte anser det har härmed nazistiska åsikter, fullt likställbara med utrotelse av 6 miljoner judar!!
    Ursäkta tonläget, men jag är så förbannad så jag KOKAR!

  • Jonny

    Artikeln “The Two Kinds of Dhimmis” var intressant. Undrar om det skulle vara möjligt att organisera “Wild Dog Teams”?

    Här är ännu ett exempel på en “apologist dhimmi”:
    “Turkarnas religion”, Pål Levin [filosofie doktor i internationella relationer; föreläser på Stockholms universitet. Hans doktorsavhandling, framlagd vid University of Southern California, handlar om bilden av islam i Europa.]
    “Fientliga och kränkande attityder till islam och Muhammed vilar på en lång europeisk tradition med rötter i kristen medeltid. Och det är särskilt två grundteman som omhuldats genom seklerna: sex och våld.”
    http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=763563

    Vad denna starka motvilja mot islam berodde på, och varför just dessa två “grundteman” uppstod och fick så stor spridning är dock ingenting som intresserar herr Levin.