22
mar
Seneste opdatering: 13/12-12 kl. 1734
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

Tre You Tube afsnit om blandt andet The International Free Press Society,Nekschot, Wilders, Politiken, imam Pedersen. Hollandske Wannano.tv. Halvvejs spilder  intervieweren desværre tid på en ørkesløs diskussion om financiel støtte til Wilders retssag. Se også: Khader Invites Wilders to Danish conference. 

Det er ikke kun hvad man siger, men også hvem der siger det

Man skal altid tage ad notam når det som vi uanstændige med et rystende menneskesyn siger bliver sagt af en der godt ‘må’ sige det. Så kan man lige tage en slapper og glemme stigmatiseringen for en stund. Faktisk kunne vi sikkert sammensætte en hel blog udelukkende baseret på udsagn fra folk som Hirsi Ali, Wafa Sultan, Nonie Darwish, Walid Phares etc etc. Man kunne endda kalde den ‘Kosher Counterjihad’ for at narre fjenden yderligere (LFPC).

[…] Mehmet Yüksekkaya, som selv er kurder fra Tyrkiet:

»Det er et problem, at vi har tusinder af mennesker, som nok er i job, men som efter fyraften lever i sociale og kulturelle parallelsamfund uden nærmere tilknytning til det danske samfund i øvrigt. Det er også bekymrende, at religionen spiller en større rolle. Der er næppe flere, som er blevet religiøse i de senere år, men de religiøse udtryk, herunder kvindeundertrykkende holdninger, er blevet stærkere i de senere år, og så er vi altså ikke kommet ret langt med integrationen. Tag tørklædet som eksempel. Enhver kan se, at antallet af kvinder med tørklæde på gader og i boligområder er steget i forhold til for ti år siden. I mange tilfælde er forklaringen, at der er kommet et skærpet socialt pres på kvinderne for at få dem til at tage det på. Et andet eksempel på følgerne af den stærke religiøsitet er, at du i dag kan opleve mange unge, som er født og opvokset her, og som er veluddannede og taler flydende dansk, men som alligevel er særdeles kritiske, endog hadefulde over for ytringsfrihed, frisind og demokratiske idealer. Selv blandt unge på universiteterne, som har succes med deres liv, møder du mange, som har behov for at markere: ‘Jeg er ikke som jer, og jeg ønsker ikke at indgå i jeres fællesskab.’ Det er urovækkende.« Immigration: Modpolen til Generation X [Weekendavisen 20.3.2009, ikke online]

»Konflikt«

Et meget godt navn til et radioprogram, der prøver at finde ud af hvad der egentlig foregår i svenske forstæder….”problemområder”. Der var 136 i 2004 og 156 af  i 2006:

Lyxvåld eller frustration över förfall, fattiga förutsättningar och försummade förorter – vad ligger egentligen bakom upploppen i Rosengård och Tensta? I december blossade bråk upp i Rosengård efter att en källarlokal som användes som moské stängdes. Rosengårds-kravallerna fick snart efterföljare i Tensta med ungdomar som kastade sten, och hemmagjorda brandbomber mot polis och brandkår. Är det fråga om en radikalisering eller uttråkade ungdomar som leker kurragömma med polisen?  BAKOM KRAVALLERNA, min.  57:00

“De højreekstreme”

Om tyska och svenska högerextremister. Journalisten Christoph Andersson har följt National-demokraterna i Södertälje och deras tyska motsvarighet NPD i delstaten Mecklenburg. FRÅN GATAN IN I PARLAMENTEN, min 57:00

“Vi har sandheden og fremtiden på vores side. Tilsidst vil jeg sige til vores såkaldte statsminister og det forrædderpak, der ødelægger vort land. Hold nu ! Tag dette som en advarsel. Signalér at vi skal overtage dette land, at Sverige skal blive vort.”

Uha, uha, det er svenske Nationaldemokrater, der også taler og “syg og degenereret kunst” og om at ” kosher er usvensk ,synagoger  skal rives ned og jøder sendes hjem.” At forestille sig disse politiske analfabeter og plastik-nazister, der nu sidder i enkelte kommuner, med indflydelse om tyve år, det vover man knapt. Dét er hvad der er vokset frem i skyggen af Riksdagens enestående demokratiske svigt og negligence. Deres forhenværende leder, Hennix, taler  henført om Pia Kjærsgaard på sin blog, men man er  Gudskelov ikke ansvarlig for hvem, der bliver forelsket i én. Hvis jeg var svenske medier og politikere, ville jeg skynde mig at omfavne og klynge mig til Sverigedemokraterne, men det har man måttet vente forgæves på. At bundte dem begge sammen som “højreekstreme”, kan være vejen til en ukontrollabel fremtid, der kan være sat mere på skinner, end vi aner idag. I de to programmer her, er skæbnetunge kræfter på spil. De vil blive forløst, men hvordan ?

Er jøder i sikkerhed i Malmø?

Malmøs politikere tager fat i “demokratiets krise” i byen og besvarer ved høring spørgsmålende 1.Vad är acceptabelt i demokratins och åsiktsfrihetens namn på Malmös gator? 2. Hur minskar vi polariseringen i Malmö? 3.Hur vänder vi utvecklingen av antisemitism?  Eller hvad gør de?  “Malmø, not with a bang, but a lie.” Krigsråbet fra Malmøs gader et par uger tidligere, ‘Khaybar, Khaybar, ya yahoud, jaish Muhammad saufa ya‘ud’ , blev nævnt  ét (1) sted i svensk presse.

LOLA PIASECKA  og hendes datter ANNA PIASECKA, retssociolog ved LU, skriver om et møde med politikerne:

JAG MISSTOG MIG… Jag gick till hearingen med alldeles för stor förväntan om att någonting positivt äntligen ska ske, att den negativa trenden i Malmö vänder. Min dotter – inrotad akademiker och skeptiker – varnade mig för alltför stor entusiasm.

Våra “egna” pojkar

På vägen in ser vi som alltid våra ”egna” pojkar som säkerhetsvakter trevligt leende mot oss med ett igenkännande. Jag börjar lita på dessa pojkar som på israeliska soldater i Israel. Så fort jag är i närheten av dem, känner jag mig säkrare och varm inombords.Uppe i Spegelsalen är det nästan tomt. Jag blir förvånad. Att missa ett sådant tillfälle att få Malmös politiker att förklara vad de egentligen står för och hur de kunde tillåta att Malmö förvandlades till en krigszon? Min dotter kommenterar: ”Klockan är 15.00, de flesta jobbar, det är kristider.”

Vi sätter oss och jag tittar på ”trion”, utfrågarna: Fredrik Sieradzki, Caroline Bilander och Jonas Fredenholm. Det är bara Caroline Bilander som är lite nervös och förväntansfull. Jag vänder mig om för att se ifall någon mer har kommit och blir helt överraskad. Nästan hela salen har fyllts på bara några minuter! Ansiktena är förväntansfulla hos så väl unga som äldre.

Autonoma anarkister

Redan när första representanten av SPI, Jan Steimer, börjar svara på frågor eller rättare sagt ta ställning till problemformuleringen som ”trion” har sammanställt, börjar jag inse att utfrågningen är felaktigt  upplagd. Vi får inte några konkreta svar eller deklarationer. Vi kommer inte att prata om antisemitismen i Malmö som det var tänkt.

Ett fundamentalt misstag i hela ”diskussionen” eller problemformuleringen är att varje diskussion mynnar ut i att det är några få ”autonoma anarkister” som skapar oro och problem mellan etniska grupper i Malmö.

I detta fall Judar och Palestinier.

Undantagsvis är även dessa ”autonoma anarkister” kallade kriminella ungdomar. Anledningen till att jag tycker att detta är ett problem är att vi hamnar väldigt långt ifrån problematiken och den växande antisemitismen i Malmö med dessa definitioner. Kriminella ungdomar har alltid funnits, finns och kommer alltid att finnas. Detta är en del av en samhällsorganism och en avvikelse vi kan påträffa i alla storstäder, i Malmö, New York, Paris och likaså Tel Aviv.

Problemet demokratins förändringsprocess

Problematiken gällande hur vi ska få våra svenska och invandrade ungdomar att avstå från kriminalitet är viktig, men jag anser inte att den ska få central fokus i en debatt kring växande antisemitism i samhället. Ungdomsgrupperna är nämligen inget annat än en konsekvens av ett annat problem, de uttrycker någonting som ligger djupt under ytan. Dessa ”små grupper” av ”autonoma anarkister ” uttrycker underliggande politiska frustrationer, och vi löser inga problem genom att prata om hur vi ska stoppa de ”autonoma anarkisterna”, utan vad vi gör åt de politiska frustrationerna.

Det verkliga problemet i Malmö är att vår demokrati har genomgått en fundamental förändringsprocess. Den har reformerats från att ha varit en demokrati där vi tar avstånd från intolerans, all form av intolerans, till ett samhälle som accepterar allt mer utlopp för aggressioner i demokratins namn.  Sverige har gjort en ära av att vara ett land där vi har ett öppet samhälle där alla kan känna trygghet. Homosexuella, religiösa grupper, olika etniska grupper och alla oliktänkande. Vår demokrati har alltså betytt att vi inte tolererar intolerans.

Demokratin tolererar intolerans

Vad vi idag ser är att demokratin har mynnat ut i att vi tolererar intolerans. Det lustiga är att vi gör det genom att använda samma argumentation om frihet.  Så frågan svenska politiker borde ställa sig är ”Vad är frihet och demokrati?” – Inte att tolerera intolerans eller att tolerera intolerans när den kommer från etniska grupper som vi ska tolerera? Kanske än väsentligare, hur förstår vi skillnaden?

Detta är ett dilemma, men trots att det låter som semantik så är det en verklig kris och en mycket oroväckande vändning av vår inställning till ett samhälle byggt på tolerans.

Tyvärr har politikerna sina attityder och attityder är ingen lösning på detta problem.  Position är ofta flat och förvirrande. Detta är lite vårt eget fel, eftersom vi inte kräver så mycket av våra politiker, vilket är förvånansvärt. Politiker är individer som har valt att utföra ett uppdrag, men kommer väldigt lätt undan när de inte lyckas.

Vi medborgare ”anställer” våra politiker, men kräver nästan ingenting av dem samt låter dem komma undan med praktiskt taget vilka ursäkter som helst för att inte ha utfört sitt åläggande.  Om vi hyr in en elektriker, matematiker eller samhällsvetare och ger dessa ett problem att lösa skulle vi aldrig acceptera ett svar som ”Detta är en mycket problematisk fråga och det går inte att nå en lösning snabbt”. Vilka andra yrkesutövare har möjlighet att uttala en sådan ursäkt förutom våra valda politiker?

Vid den senaste dramatiken kring Davis Cup-matchen hävdar Ilmar Reepalu vid förfrågan att han ”förstår palestiniernas frustration” rörande Davis Cup-matchen. Självklart, det gör jag också.  Överallt i världen där det råder konflikter finns det frustration på båda sidor. Det tror jag alla människor förstår, inte bara Reepalu. Men som politiker kan han inte enbart yttra ett sådan uttalande utan att förklara att han har förståelse, men inte accepterar intolerans i vårt Malmö.

Politiker hindrar åsiktsfrihet

En kommentar med ordalydelsen ”Jag förstår” är en direkt legitimering till ökade politiska frustrationer mellan etniska grupper. Genom ett sådant uttalande gör han det som tyvärr många politiker har gjort den senaste tiden, nämligen bidrar till skapandet av en norm kring en politisk korrekthet som bygger på att visa aversion mot Israel och dessutom mot alla judar samt mot Israelsympatisörer. Det är idag inte politiskt korrekt att ha en åsikt som på något sätt har en positiv inställning till Israel och dess folk. Men också dessa åsikter borde  väl vara tillåtna i ett demokratiskt Malmö, eller?

Politiker som Reepalu uppmanar Malmös befolkning att ha en viss politisk åsikt, och detta är något av det mest odemokratiska fenomen man kan träffa på i ett modernt samhälle.

Diskussioner och debatter borde därför resultera i hur vi nu vänder den här trenden. Hur ändrar vi riktning ifrån att tolerera intolerans utan att rubba vår demokrati? Politiker måste sätta sig och fundera på hur man – i stället för att skapa värderingar i samhället om vad som är politiskt korrekt gällande en konflikt – skapar normer kring att möta alla åsikter och värderingar i en grundhållning där inga åsikter är mindervärdiga eller förbjudna.

Detta är det ända sättet att lösa den växande polariseringen bland Malmös invånare och stoppa en process som kan mynna ut i en mycket obehaglig konflikt.

Medias ansvar för intoleransen

I den här processen har också media en mycket viktig roll. Begreppet ”autonoma anarkister” är ett nytt begrepp använt i media de senaste två veckorna i Malmö. Man kan bli lite fundersam och kritiskt undrande varje gång media inför ett nytt begrepp.

Det måste nämligen ha något syfte i sammanhanget, annars har vi gott om definitioner och begrepp vi kan använda för de handlingar som har gjorts gentemot judar de senaste veckorna i Malmö.

Utifrån ett rättsligt perspektiv är ungdomar som manar till våldsamt upplopp skyldiga till brott som innebär att en grupp människor stör den allmänna ordningen och använder våld mot någon person eller egendom (16 kap. 2 § Brottsbalken, SFS 1962:700). De är alltså rättsligt definierade som vandaler samt kriminella och bedriver en illegal aktivitet.

Beteckningen ”autonoma anarkister” har en mycket positiv bibetydelse. En autonom individ innehar självbestämmanderätt och oberoende.  Att vara anarkist innebär att ha en politisk inriktning med syfte att avskaffa statsmakten och auktoriteter. Definitionen ”autonoma anarkister” skiljer sig alltså väldigt grovt från den rättsliga definitionen av de handlingar som dessa individer utfört.

Mediernas senaste definition avdramatiserar dessa personer och därmed även deras handlingar. Att vara ”autonom anarkist” förefaller inte så allvarligt och till och med lockande i vissa sammanhang. Däremot får ”kriminell” eller ”våldsam” helt andra sociala konsekvenser. Genom att använda dessa avdramatiserade definitioner och positiva symboler stödjer även media den senaste politiska normen och värderingen gällande vad som är politiskt korrekt gentemot Israel och judar.

Demokratins devalvering

Både media och ledande politiker har ett stort ansvar för att vara försiktiga med denna typ av subtila legitimeringar av intolerans. En individ som för några år sedan hade varit betecknad som huligan eller vandal är idag en ”autonom anarkist”, eftersom man väljer att inta en politisk försiktighet gentemot andra etniska grupper och deras politiska åsikter.

Demokrati ska åtnjutas av alla och inte av vissa som använder den som en sköld för att bedriva våld och intolerans samt upplopp. Resultatet är en eskalering av våldet och produkten en förflyttning av vad som är tillåtet i en demokrati.

SUMMERING: Hela hearingen var exemplariskt politiskt korrekt, hållen enligt alla demokratiska principer och med användande av demokratiska verktyg. Inga upplopp, inga pulserande känslor, inga sårade uttryck och ändå har samtliga partiers politiska representation enats om att våld inte accepteras nu och inte heller i framtiden på Malmös gator utan att beröra huvudfrågan:

Vad var det som utlöste upploppen, aggressionen och de egentliga orsakerna bakom polariseringen och frustrationen, och huruvida det kommer att hända igen beroende på utvecklingen i Mellanöstern.

Malmö den 18 mars 2009

Anna och Lola Piasecka via MXP blog

HEARING MALMÖ 2009-03-17

HEARING OM SAMHÄLLSKLIMATET I MALMÖ tisdagen den 17 mars kl 15 – 17

Plats: Hipps Spegelsal, Kalendegatan 12

Representanter för samtliga politiska partier i Malmö kommunfullmäktige svarar på följande frågor:
1.Vad är acceptabelt i demokratins och åsiktsfrihetens namn på Malmös gator?
2.Hur minskar vi polariseringen i Malmö?
3.Hur vänder vi utvecklingen av antisemitism?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Vivian

    Svenska politiker og media har, med sin ensidige kritik og manipulerande (løgnagtige) rapportering fra Israel/Palæstina-konflikten, hetzet store deler af befolkningen til jødehad.
    Som Koranen har de med sin politiska korrekthets-religion opdelt åsikter og mennesker i halal/haram eller rettroende og vantro.
    Araberna kan derfor med største selvtillid demonstrere sit religiøst nedarvede jødehad og straffrit opfordre til folkemord.
    De behøver ikke frygte loven om Hatespeach. Den omfatter ikke dem, ikke andet end som beskyttelse for kritik og sanktioner.