“Den muslimske gade” ved selvklart bedre end obducenterne, hvad Mohamed Benmouna døde af. Det ondsindede franske politi må have slået ham ihjel, når nu morsan siger, han aldrig kunne finde  på det selv. To obduktioner eller ej. Det er tænkeligt, men det er ikke sandsynligt. Antallet brændte biler steget med et par hundrede siden forleden. En brændt bil er smaddergiftig, masser af højgiftige dioxiner. Måske gavner det den franske bilindustri, om ikke andet. France’s ‘relatively calm’ Bastille Day: Just 500 cars torched,21st-century Bastille Day riots, Montée des violences dans les banlieues des villes moyennes, Montée des violences dans les banlieues des villes moyennes. Figurerer historien i svenske medier ? Naaah…, ikke rigtig, men i norske.

En præst tager bladet fra munden

Kritik fra prædikestolen i Skt. Maximillian Kirche i Düsseldorf af de manglende krav til muslimer. Sharia er “notorisk grundlovsstridig – vores problemfortrængning har politiske årsager.” Maximiliankirche i Düsseldorfs gamle by – en af de ældste og mest berømte katolske kirker i Düsseldorf (1737) – har talt klarsprog igen, således også forgange lørdag d. 27.juni. Pastor Joseph Schuh prædikede over emnet Islam. Her talte en præst sjældent klart og tydeligt om “integrationen”, om Islams offerdyrkelse og kravkultur :

“Også i min sidste prædiken om” Islam i Tyskland blev jeg spurgt, hvorfor kirken ikke vil tale om problemerne. Mit svar kan kun være: fordi problemerne fortrænges og mørklægges af politiske grunde (mindst to millioner muslimske vælgere) og fordi vi kun i ringe grad er klar over, hvor meget vores egen fremtid afhænger af integrationen af vores indvandrere.

Muslimernes offerrolle

Vi vil ikke åbent tale om, at der er en grundlæggende uforenelighed, der er skyld i den hidtidige integrationspolitiks mislykkethed. Det har netop politiske årsager (vælgerne!) Migranterne påkalder sig religøs diskriminering, når vi stiller krav til dem, men krav er nødvendige, hvis de vil leve her i vores land. Vi har brugt enorme beløb til integration af muslimer, men resultatet er forsigtigt udtrykt, nedslående.

Forklaringen finder vi midt i den kulturelle debat: i Koranen. For her ser vi faktisk forskellen på vores vurdering af begreber som frihed, anstændighed, værdighed, skam, respekt og dialog, og mange andre begreber. Obama har peget på religiøs dialog, men han har ikke været opmærksom på sharia, som muslimer ønsker ekporteret til hele verden.

Sahria er en skandaløs anakronisme

Islams lov, sharia, er notorisk grundlovsstridig, en skandaløs anakronisme, et fossil fra en forgangen æra og en alvorlig hindring for reform og modernisering af islam.

Islam er en herrefolkskultur

Dens øverste lov er lydighed mod Gud. Tyrkeren Necla Kelek fortæller at sønner, knapt nok 12 år gamle, holder tegenbogen når de er på indkøb med deres mødre. Det er dem, der betaler. De er “manden i husets stedfortræder”.
Hierarkiet er altså køns-defineret, og som en gud-given legitimitet. Som lovreligion hersker Islam over alle livets områder, herunder også politik. Den kulturelle forskel er enorm. Vi har at gøre med en værdikonflikt der berører grundlaget for vort menneskelige samliv. Selv her havde Obama ikke ét ord at sige, nemlig at det drejer sig om vores europæiske identitet, med fundament i oplysningstiden.

Hvad er oplysning? Sekulær stammer fra det latinske “saeculum” der betyder “århundrede”. Det betyder imidlertidig en periode med en begyndelse og en ende. Historisk set betyder sækularisering fravalg af det evige, det Gud-givne til tidsbundne værdier. Det åbner det historiske blik, det vi kalder oplysningstiden. Frihed til at tænke i verden. I stedet for skæbnen, forlader vi os på fornuften. Vi tvivler. Vi stiller spørgsmål.

Den bindende, sociale kontrakt
Islam har endnu en oplysningstid foran sig. Muslimer må gøres klart, at sameksistens i vores land hviler på en bindende social kontrakt. Vi tolererer ikke parallelsamfund eller paralleljustits. Vi lever her i Tyskland i et kulturelt pluralistisk (men ikke multikulturelt) samfund, hvis samarbejde er fællesskaber og ikke en række multikulturelle parallelle verdener. Heraf afhænger både integrationen og den intterreligiøse dialog.

Düsseldorf blog.de. (Snaphanens oversættelse)

Gruppevoldtægt under statsfeminismen:

Det er  banalt. Det sker flere gange om dagen: race (flygtning) trumfer køn:

Domen från gruppvåldtäkten i Bygdsiljum, en liten by mellan Umeå och Skellefteå, har kommit från Skellefteå tingsrätt. Fria Nyheter har berört fallet i samband med oroligheterna i Vännäs då två av de dömda vid häktningstillfället var skrivna i Vännäs.Hamlet Iskandarian, född 1978 och medborgare i Armenien döms för våldtäkt till två års fängelse, sju års utvisning och 80000 kr i skadstånd. Artem Oganyan, född 1980 och medborgare i okänt land döms för våldtäkt till fängelse i 2,5 år, 165000 kr i skadestånd och sju års utvisning. Stepan Petrosian, född 1978 och medborgare i Azerbajdzjan döms för våldtäkt till två års fängelse och 85000 kr i skadestånd. Gruppvåldtäktsman från Azerbajdzjan slipper utvisning

»Vi dödar poliserna«

“I Malmös problemförort råder primitiva regler”. “Det försummade Herrgården blev bitterhetens hemvist. Polisen lägger ut miljoner på att bevaka området.” Helsingin Sanomat, oversat fra finsk af Ördög.

Hvad angår koloniseringen af Sverige, er finske medier om sagen langt interessantere end svenske, der er betalt for at skrive så artigt som overhovedet muligt. Selv Sveriges pseudo- borgerlige, Axess, Per Gudmundsson, Dick Erixon tør ikke konfrontere det gigantiske landsforrædderi head on. Tiden vil vise , at der i det store hele var konsensus om den skæbne Sverige går i møde. Næsten alle var nogle ynkelige bangebukse, ingen ville vove pelsen for at skåne landet den blodige skæbne, der synes givet. I Den henseende, kunne Dick Erixon og Per Gudmundsson ligeså godt være Drude Dahlerup, Gudrun Schyman, Per Gahrton, Jan Hjärpe, Håkon Arvidsson, Lasse Dencik. En krig er krig, når det kommer til stykket. Forskellen vil være helt umærkelig for meningmand, men naturligvis også for de  akademikere, der har medvirket til at indforskaffe den. Den  vil ramme enhver, der ikke har råd til at flygte. Det har den til dels allerede  gjort. Det er  ganske trist, at skulle  udtrykke sig så utvetydigt, men Sverige imødegår sin første krig i 250 år, det skal man ikke tvivle på. Her på bloggen er vi naturligvis  idioter, indtil spådommen går i opfyldelse. Det lever vi fint med. Vi er  ganske ligeglade med, hvad  Lars Trier Mogensen og Politiken måtte skrive i mellemtiden. Politikens chefredaktion og læsere er religiøse, de har bare ikke opdaget det selv. Men finske medier er ikke ramt  af den Politiken-svenske behagesyge. De har en sund, intakt interesse i virkeligheden, og det de ser er krig. Svenskerne har glemt hvad det betyder, finnerne kan godt huske det:

MALMÖ. Förbryllande länge står ynglingen blickstilla och stirrar en i ögonen, och det är inte helt klart vad han vill. Vännen vid hans sida fräser ilsket till: ”Du, när man glor på dej så ska du titta ner i asfalten! Fattar du!” Det var alltså det som saken gällde. Här gäller primaternas primitiva regler, att underkasta sig eller härska. ”Du har kommit till fel plats, kompis” säger den muskulöse ynglingen, skakar på huvudet och trampar iväg på sin cykel.

Det är natt i Malmö. Vid en brunnen sopcontainer uppstår liv och rörelse. Ett dussin poliser marscherar raskt till platsen och börjar snacka med ynglingarna bredvid en kullvält skoter. ”Ett ögonvittne sa att killarna höll på att tända eld på skotern”, säger en av poliserna. Killarna kroppsvisiteras.

Mopeden visar sig vara stulen och tre av grabbarna blir gripna. Natten är fridfull.

Förorten Rosengård har sedan december fått rekorddåligt rykte genom de ständiga oroligheterna. Bråken utlöstes av stängningen av källarmoskén i julas, och kulminerade i april, då mer än 90 bränder anlades i problemets kärna, kvarteret Herrgården.

Numera vägrar brandkåren att göra utryckningar till Herrgården, om inte branden innebär omedelbar livsfara. Brandmännen utsätts alltid för stenkastning.

Polisen har skaffat sig bärbara brandsläckare, gjort om sina tjänstescheman, och upprätthåller dygnet runt en rörlig station med minst 20 polismän i det lilla kvarteret.

”Klart att det här inte kan fortsätta i all oändlighet”, säger t.f. närpolischef Göran Holmgren på sin kommandoplats på Shell-stationens parkering. På grund av oroligheterna i Herrgården och på andra håll, har polisen i Skåne i år överskridit budgeten med mer än tre miljoner euro. Mer pengar vankas inte. I praktiken håller polisen den bubblande tryckkokarens lock nerpressat med alla krafter i väntan på att någon ska slå av strömmen till spisen.

”Vi kan inte åtgärda fattigdomen, trångboddheten och arbetslösheten, det borde vara de andras uppgift”, säger Holmgren. ”Det är fråga om bara ett kvarter, men här bor verkligen mycket folk, och vi vet inte ens hur mycket”.

Det är främst invandrare som bor i Herrgården. De flesta invånare är arbetslösa. Husen är från 1970-talet och i uselt skick. Det kryllar av kackerlackor och lekplatserna är vandaliserade.

”Om en familj har tio barn, är föräldrarna bara glada om ens en del av dom är ute sent på kvällen”, säger Said Abdulla Abaita vid sitt köksbord. Said är en typisk invånare: en palestinier som kom till Sverige för 20 år sedan. Den forne PLO-kämpens levnadsstandard har stigit bara en aning.

”I Sverige finns all teknik, men här lever vi fortfarande som i Shatila”, säger han och hänvisar till sitt gamla flyktingläger i Libanon som blev beryktat för det grymma blodbadet.

Enligt Abaita är Herrgården fullt av familjer med ända upp till tio barn, och han erkänner att barnen ofta ställer till ofog. ”Sverige är ett omöjligt land med alla sina regler. Barnen lyssnar inte längre till föräldrarna, utan går och klagar för polisen om man försöker hålla dom i tukt och förmaning. Ibland måste barnen agas”, säger han.

Det danska brottssyndikatet Black Cobra har börjat rekrytera ynglingar i Herrgården. ”De är bara i början av sin kriminella karriär, men det är en farlig utveckling”, säger Göran Holmgren.

Herrgårdens ungdomar suktar efter en utväg ur återvändsgränden, och brottsligheten tycks erbjuda en väg till respekt. ”Hej kolla, det här är våran chef”, hojtar killarna och föser fram sin kompis. ”Hans storebrorsa är med i Black Cobra.”

Killarna räknar upp bevisen, dyra märkeskläder och snygga märkesskor. Killen bär en armbandsklocka av märket Breitling, som kostar cirka 6 000 euro. Synen är absurd, då omgivningen är ett av Sveriges värsta slumområden. Inte ens kättingarna finns kvar av barnens gungor, och i asfalten står det målat med stora bokstäver FTP (Fuck the Police).

I vintras publicerade svenska försvarets forskningsinstitut FOI en analys av läget Malmö. Där varnades för att de extremradikala islamisterna i källarmoskéerna spred ett samhällsfarligt och kvinnofientligt budskap.

Studien ådrog sig kraftig kritik, och Malmö stad och Säpo tog avstånd från rapporten. Här på ort och ställe ser det också ut som om den extrema islamismen – i den mån den ens förekommer – snarare vore en följd av de sociala förhållandena än problemens orsak.

I hörnet av Herrgården, där ungdomar allra oftast har slagits med polisen, har en albansk familj en liten butik på gatuplanet.

”Allt det här har ingenting att göra med moskén”, säger handelsmannen Zulki Bajaram. ”Det är de eländiga bostäderna som grämer en här”.

Herrgården är som en fästning. Kvarteret som enligt planerna har gjorts helt bilfritt kantas av murliknande höghus. Smala promenadvägar leder in mellan husen till ett område, dit polisen om natten bara vågar sig i grupper på ett tiotal man. Kvarteret som planerades bli barnvänligt har blivit ett hemvist för bitterhet och hotfull stämning.

”Vi dödar poliserna”, säger en yngling. ”Polisen måste använda droger, kokain och amfetamin, för att hålla sej vakna här”, förklarar en annan på fullt allvar.

På andra sidan klyftan av misstanke är ordalagen ofta lika hårda. ”Inte är de några fullständiga idioter”, säger Göran Holmgren. ”Vanligen kast de stenar så att vi inte hinner se. Vi får knappast nånsin fast någon.”

Kamrat Sverige

Ser interessant ud, jeg kan desværre ikke se det.

Finsk programserie från 2008. Del 2 av 6: Den svenska invandringspolitiken. Sverige tar årligen emot långt fler flyktingar än Finland och skillnaderna i den finska och svenska attityden till invandring är stora. Är det för att svenskarna har dåligt samvete, eller för att man vill hjälpa till? Programledaren Anna Laine på upptäcktsfärd i Sverige. Finns det någon sanning bakom finländarnas myter om deras kära grannar, svenskarna?
Även i SVT2 19/7 och SVT2 20/7