Som man så var der flere tolkninger af Harrow optøjerne igår. I store træk mediernes og videofilmenes. Her er endnu en brik til puslespillet. Den “antifascistiske” retorik her lover ikke ligefrem fredelig sameksistens hvis bare “fascisterne” forsvinder, hvad de jo hurtigt gjorde i går. Der er andre kandidater til Oswald Mosleys trone, som man kan høre. Dette var ikke  på BBC. Det bekræfter billedet af engelske politikere som ikke dumme, men skræmte fra vid og sans for det voldspotentiale der nu er i landet. Hvert ord se siger nu, er en angst- march baglæns. En udmærket grund til at forvride nyhedsformidlingen, dog ikke for DR og TV 2 til at købe de engelske eventyr ubeset. Det er ikke det, DR får 3 mia tvangs-kroner for om året. For de tysklæsende er der en øjenvidneskildring her med masser af fotos: Demo in Harrow: Ein Erfahrungsbericht. SIOE version Calculated propaganda med video. Minister Denham har uret, SIOE er ikke Mosley fascister. Og  SIOE  har uret: de er ikke nogen succes, når de møder op 20 mod over 1000. (Kafir = vantro).

“Kuffars, they are pigs, they are worse than cattle”

“Guantanamo-svenskens” bombebælte

Polisen hittade ett bombbälte, kartor och detaljerad information om västerländska ambassader när de terrormisstänkta greps.Den danska ambassaden i Islamabad kan ha varit gruppens mål, uppger en underrättelsekälla. Uppgifter i natt: Polisen hittade bombbälte, The Nation, Pakistan: Swedish national Mehdi Ghezali arrested on Pak-Afghan border, Gudmundsson: Hör Mehdi Ghezalis favoritpredikant och döm själv.

Mums for en RUC-marxist

Vil ville  aldrig beskæftige  os med et stykke agitprop litteratur som Lena Sundström, hvis ikke det ramte midt ned i bloggens fokus. Derfor og kun derfor kommer Håkon Arvidsons (RUC) anmeldelse med. Bogen karakteriserer Sundström og journalistikkens katastrofale ambitionsniveau. Hun er en succes hos målgruppen, den svenske herskende klasse, der bliver ondsindet hvis den ikke stryges med hårene. Hvis ikke den er et stykke socialdemokratisk bestillingsarbejde, er den flink og dygtig karrierepleje.  Arvidsson karakteriserer Arvidsson. Den alvorlige virkelighed i hans hjemland, som man kan se i overmål her, vidner om hans hulhed og dementerer hver og én af hans påstande om det politiske klima i Danmark. Der er foregået en legitim politisk kamp, og Arvidsson er  på det tabende hold. Ejendommeligt at se hans ideologiske anprisning Sundströms uhjælpeligheder i en avis som SvD, der på papiret er borgerlig. Han var ikke demokrat som ung, og det er han åbenbart stadig ikke. Stakkels hans studenter på RUC. Læs Thomas Nydahls anmeldelse.

Lena Sundström åker till Nørrebro för att söka efter det nya Danmarks själ och kommer hem med en fulländad reportagebok med den ironiska titeln ”Världens lyckligaste folk”. Den rymmer allt som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark, skriver Håkan Arvidsson.

Jag har arbetat i Danmark i 35 år. När jag kom till landet 1973 var det till förväxling likt det svenska samhälle som jag lämnade om man bortser från att öl, vin och starksprit fick säljas i vanliga butiker och att skolväsendet var friare organiserat. I det avseendet liknade Danmark mera kontinenten än sina nordiska grannar. Kanske kan man säga att Danmark var mer liberalt och kulturradikalt än Sverige. Arvet efter bröderna Brandes och Poul Henningsen var fortfarande levande. Idag är situationen den omvända. Den danska kulturradikalismen är utrotad, kanske med undantag för tidningen Politikens kultur- och ledarsida. Den offentliga debatten har vänt 180 grader och det har även de politiska åsikterna gjort. Danmark har förvandlats till ett konservativt och slutet land och danskarna tycks leva i en ständig skräck för att bli invaderade och ockuperade av de muslimer som de anser ”ynglar av sig som råttor”. [..]

Lena Sundströms bok är ett nära nog fulländat reportage. Det är upplysande, kunnigt och välskrivet. Boken tecknar också mycket välinformerat Dansk Folkepartis väg till makt och inflytande. Det är inte det största partiet i det danska folketinget, men det har det största inflytandet. Det är Pia Kjærsgaard som sätter dagordningen i dansk politik och stundtals förefaller hon också ha vetorätt mot förslag hon ogillar. Jag tvekar inte att säga att detta är en av årets viktigaste böcker. Den rymmer allt som en nyfiken svensk kan vilja veta om dagens Danmark och som han eller hon inte får veta vid det årliga besöket på Tivoli, då Danmark visar sig från sin soligaste sida. Vardagen är, tro mig, inte lika ljus och friktionsfri. Allt om Danmark du inte fick veta på Tivoli. – Der er en næsten fuldstændig oversigt over svenske anmeldelser her.

At Kjærsgaard bestemmer alt i Danmark og har “smittet” fornuftige, røde, kulturradikale partier, er vås. Det er  bekvem, selvynkende myte. Kjærsgaard bestemmer ikke andet eller mere end Jelved og de Radikale huskvinder gjorde i årtier, hvem ynkede sig over det? De kørte rundt med Nyrup, og er de egentlige skyldige i danske socialdemokraters exit fra magten. Nyrup selvfølgelig også, fordi han valgte magten og ikke satte R stolen for døren. Sådan er spillereglerne, men nu er rønnebærerne sure. Den stærkt savnede Kurt Lundgren skrev om Arvidssons memoirer fra de gyldne, totalitære ungdomsdage “20 år av total galenskap”. De er  ikke gået sporløst hen over Arvidsson. Lundgren:

“Många av de kommunistiska koryféerna fick tjänster vid universiteten, men när Roskilde Universitet i Danmark öppnades tycks alla kommunistiska dårfinkar i Sverige ha sökt sig dit och fått jobb, så även Arvidsson.”

Kommunismen-marxismen-leninismen är en otrevlig samhällsuppfattning, men enligt min mening av helt andra skäl än vad som vanligtvis anförs mot den. Den saknar humor, självironi och självinsikt. Därmed blir den hemsk att leva med, outhärdlig.Man behöver bara titta på bilderna på gubbsen från den tiden, vilka genomtrista fysionomier; jag minns också att alla kommunister talade på ett visst sätt, med en omisskännlig intonation, lite väsande, lugnt sakligt.

Jag påminns om detta när jag läser Håkan Arvidssons 364 sidor tjocka memoarbok Vi som visste allt (Atlantis); memoarerna handlar om de galna åren på 60-talet då kommunisterna intog universiteten och i den processen spelade Håkan Arvidsson en viss roll, i varje fall i Lund och åtminstone inom Clarté och KFML, kommunistiska förbundet marxist-leninisterna.

Jag tror inte jag skrattade en enda gång när jag läste de 364 sidorna, det är torrt, det är marxistiskt, det är tråkigt – den aura av dödande tråkighet som vidlåter marxismen tycks ha häftat sig fast på Arvidsson trots att han lämnat den; inte ens när han beskriver kärleksförhållanden får språket någon innerlighet, en abort omnämnes kort och kliniskt.

Arvidsson föddes i Jönköping 1943 och kom till Lund 1965; där drogs han genast in i den vänster som härjade vid universitetet, vänstern var aldrig stor men den var intellektuellt gapig och påfordrande och kom att prägla debattklimatet vid alla svenska universitet från 1965 och 20 år framåt. Det var de galna åren; Arvidsson deltog i alla de fraktioner och splittringar inom Clarté som olika tolkningar av marxismen utlöste och det är för en icke marxist i det närmaste obegripligt att kommatecken och nyanser i en lära kunde åstadkomma sådana intellektuella konvulsioner, och det år efter år i nästan all oändlighet, i dem deltog Arvidsson flitigt försummande sina studier.

Håkan Arvidsson är ”historisk” av det skälet att han kom att sitta ordförande vid det Clartémöte i Uppsala där de så kallade Rebellerna, bokstavstroende Maoister, tog makten i Uppsalasektionen – Rebellerna var en sorts kommunistiska flagellanter, som så småningom gick under i isolering och sadism mot varandra, till och med misshandel av enskilda medlemmar och skiljande av barn från sina föräldrar förekom. Det var ett gäng totala knäppskallar. De simmade i iskalla svenska floder med Maos lilla röda i ena handen imiterandes Maos simtur bland bajskorvar i den orena Gula Floden.

Kända namn virvlar förbi: Göran Therborn och Bo Gustavsson, båda blev professorer, Göran Rosenberg, Frank Baude, Nils Holmberg, Herman Schmied m fl.

I Lund ledde Håkan Arvidsson studenternas kamp mot Universitetets 300-årsjubileum år 1968 – det ansågs då vara en heroisk kamp mot etablissemanget, men i dag framstår alltihop som oerhört barnsligt, liksom kårhusockupationen. Mitt under festlighetsprotesterna vågade sig statsminister Tage Erlander in på en debatt med Arvidsson et consortes; Tage lämnade en middag och dök upp; med sin Lundahumor och sin avspändhet avväpnade Tage kommunisterna totalt. Jordskredsseger för etablissemanget den gången.

Vad som orsakade studentrevolten var framförallt Vietnamkriget, de koloniala förhållandena i Afrika, de påfallande orättvisorna i välfärdens fördelning, spänningen mellan Sovjet och Kina och så fanns det en tidsanda, en Zeitgeist, som är svår att fånga i ord, men många av oss som bedrev akademiska studier under denna period minns den, en del med vemod, andra med ångest och fruktan.

Eftersom jag själv stod vid sidan av allt marxeri förstod jag knappt vad som hände, men jag var instinktivt emot all kollektivism; dessutom ansåg jag alla marxska utläggningar vara så tråkiga att klockorna stannade. Ett klart kännetecken på all dårskap är ett stort ordsvall, och det hade marxismen oceaner av.

Med tanke på allt som Arvidsson varit med om tycket jag nog att memoaren är påfallande tunn, inte till omfång men väl till innehåll, mer kunde han väl ha att berätta och de första 100 sidorna om barndomen i Jönköping kunde han gott ha strukit för av barndomsminnen har han ingenting att komma med som kan intressera en utomstående, antingen var hans barndom så intresselös som han redovisar eller också döljer han något, men kanske är han som jag, han har glömt alltihop?

– Några avslutande notiser:

En av de ledande knäppgökarna inom KFML-SKP var min namne Kurt Lundgren, som jag inte kände till förrän jag fick ett telefonsamtal med denna bisarra fråga:

– Hej, du är väl Kurt Lundgren?

– Jo, det tror jag visst att så är fallet.

– Då är det väl du som haft ihop det med Sara Lidman?

– Jisses, vad är det du säger.

– Ja, men då har jag ringt fel och så förklarade den uppringande vem min namne var, men hur det hängde ihop med Sara Lidman förstod jag aldrig riktigt.

Vem vet nåt om den andre KL?

– I Lund blev jag dödshotad. Jag vägrade köpa en kommunistisk sekttidning, Gnistan tror jag det var, med orden:

– Käre Lasse, jag orkar inte läsa det marxistiska babblet en minut, jag bara somnar.

– Du, din jävel. När vi tagit makten är det sådana där intellektuella borgardjävlar som dig som vi skall hänga i lyktstolparna?

– Dig heter det väl inte, det skall vara du i en mening med den konstruktionen.

– Släpp nu in mig på systemet, Lasse, jag behöver coola ner mig med en flaska läskande Parador efter detta.

Många av de kommunistiska koryféerna fick tjänster vid universiteten, men när Roskilde Universitet i Danmark öppnades tycks alla kommunistiska dårfinkar i Sverige ha sökt sig dit och fått jobb, så även Arvidsson.

En intelligent människa som frivilligt kan slösa bort tio år av sitt liv på marxistiskt testuggande får finna sig i att bli kallad dårfink.

*******************************

Kvällspostens anmeldelse er i samme boldgade:  När rädslan styr politiken. Men det handler stadig ikke om Danmark. Det handler om Riksdagsvalget i 2010.