26
Sep
Seneste opdatering: 27/9-09 kl. 1152
25 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Om totalitarisme, overbefolkning, hjernevask og Orwell. Et interview fra maj 1958 i tre dele.

Vildskud

For de fleste muslimer er det at hæve sig over offerrolletænkningen som at hive sig selv op ved det etageklippede hår. Allerede af den grund er ‘dialog’ en illusion, og enhver må så gøre op med sig selv om hvad fanden man så stiller op – når nu de to aldrig skal mødes. Jeg læste denne artikel uden i første omgang at vide hvem der havde skrevet den, men umiddelbart kunne der kun være tale om en RUC-letvægter, eller en klynkende muslim, og det var så det sidste. Ibrahim Faour har hovedet så langt oppe i en bestemt legemsdel at han ikke ville kunne høre svaret på spørgsmålet i overskriften “Hvorfor skyder vi os selv i benet?” Man kunne ellers have fortalt forfatteren – “skribent i skriveskolen c:ntact”, hvor de åbenbart har kurser i at skrive som 8. klasses skolepiger – at han burde have vendt spørgsmålet bare en lille smule ud af: Hvorfor skyder især muslimske indvandrerunge med skydevåben på danske gader, hvorfor skyder de sten efter brandbiler i ghettoerne, hvorfor er det lige hos “vagtholdet på Vestegnens politi” at han hører onde, onde islamofobiske bemærkninger? Men Ibrahim er som sine interviewemner så “utroligt chokeret” [sic] over den onde tone på kaffestuen, at han slet ikke er kommet dertil.

At Ibrahims hovede er et bestemt sted, åbenbares også i det uheldige valg af lige netop “muslimske fortalere” som “Imam Ahmad Abu Laban, Abdul Wahid Pedersen og Asma Abdol Hamid”. Laban, der groft skadede sit værtsland under Muhammedkrisen? Wahid Pedersen som ikke vil tage afstand fra stening? Abdol ['Allahs slave'] Hamid der har demonstreret sammen med Hizbollahtilhængere ved en jødehaderdemonstration, og har udtrykt forståelse for drab på danske soldater? Kunne Ibrahim Faour ikke have valgt nogle bedre eksempler på “muslimske fortalere” der ikke fortjener spot og forhånelse på kaffestuen? Nåh nej, det er jo nok lige netop dér problemet ligger.

Jeg har personligt gået og tænkt en del over, hvorfor mange politibetjente med anden etnisk baggrund end dansk dropper politijobbet og uddannelsen.

Jeg synes, det er en vigtig problemstilling at tage sig af og har dermed valgt at interviewe politibetjente under uddannelse på politiskolen. Mine interviewpersoner vil helst være anonyme, derfor bliver de ikke omtalt med navn af personlige årsager.[...]

Artiklen er baseret på eksempler fra mine interviewpersoners hverdage på især vagtholdet på Vestegnens Politi.

Her fortæller en af mine interviewpersoner, at han gentagne gange har oplevet chikane fra sine etniske danske kollegaer. Han fortæller ydermere, at det er næsten helt umuligt for en person med anden etnisk baggrund at kunne gøre det godt blandt de etniske danske kollegaer. Her gælder det både fagligt men også socialt.

Her har min interviewer selv mærket, at han pga. religiøse årsager ikke kan drikke alkohol, for så bliver han holdt ude og isoleret. Derudover oplever han også, at man bliver bagtalt, fordi man netop ikke vælger at assimilere sig. Min interviewperson siger efterfølgende:
”Her er det et problem, for assimilation er med til at begrænse integrationen, hvilket jeg tydeligt mærker”.

Han har også på vagtstuen oplevet, at flere etniske danske kollegaer gør nar af muslimske fortalere som Imam Ahmad Abu Laban, Abdul Wahid Pedersen og Asma Abdol Hamid.

Han har også oplevet, hvordan etniske danske kollegaer til briefing mødet banker hårdt i bordet og udtaler følgende:

” Er det nu de PERKERE fra Taastrupgårdsvej, som har lavet ballade igen”? [...] Hvorfor skyder vi os selv i benet?

Ordet “perker” opfattes altså som problemet, mens den ballade som disse påfører det danske samfund ikke kommenteres med ét ord. Virkeligheden kunne ikke fremtræde skarpere og mere umisforståeligt, men Ibrahim og de fleste af hans trosfæller er så integreret i deres egen kultur at de aldrig vil kunne forstå det (LFPC).

Ytringsfriheden og islamismen
Av THOMAS NYDAHL

Några reflektioner kring islamisk väckelse och krav på inskränkningar av yttrandefriheten.
Helle Merete Brix:/Farshad Kholghi/Peter Legård Nielsen: Fri tale. Danske kunstnere om ytringsfriheden (Gyldendal, 2005).

Ayaan Hirsi Ali: Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld (Bonnier Fakta, översättning av Joakim Sundström, 2005)

Botho Strauss: Kopistens misstag (Norstedts, översättning av Lars W. Freij, 2000)

Jósef Tischner: Solidaritetens etik (Åsak, översättning av Anders Bodegård, 1984).

”Högmodet och inbilskheten att vilja härska bortom graven är det mest löjeväckande och oförskämda av allt tyranni. Människa äger icke människa, ej heller äger något släktled del av kommande släkten.” Så skrev Thomas Paine för mer än tvåhundra år sedan i Människans rättigheter, ett våldsamt angrepp på den engelska kungamaktens ärftliga tyranni. Thomas Paine hade idémässigt anslutit sig till franska revolutionen och därmed också till upplysningen. Mot denna fria människa satte tyranniet in allt vad den hade av kraft och möjlighet. Hur har tiden sedan dess visat att makten kunnat förhålla sig neutral till upplysningsidéerna och dess uttolkare? Tyranniet har förvisso fortlevt, om än inte i de länder där Thomas Paine drabbades av det.

Man skulle kunna säga att Salman Rushdie är den moderne, i det demokratiska Europa verksamme författare som först fått känna på vad tyranniet innebär i praktiken, eftersom den dödsdom som utsändes av ayatolla Khomeini, fortfarande efter dennes död är giltig. Det är bokstavligen tal om ett tyranni som ärvs, och det är därför inte heller konstigt att den danska antologin Fri tale utgår ifrån just denna fatwa i många av bidragen. Man skulle också kunna säga att 1989 års fatwa, vilken alltså kom samma år som Berlinmuren föll och man började skönja en större frihet i Europa, är något av en vattendelare sedan dess. Är det rimligt att religiösa vanföreställningar styr det fria ordets öde i vår del av världen? Vattendelaren har senare förstärkts, i och med att fatworna inte bara kommit från en annan världsdel, utan de facto flyttat in i de europeiska samhällena. Det rituella mordet på filmskaparen Theo van Gogh i Amsterdam blev i det avseendet nästa upptrappning och nästa vattendelare. Det kom i en tid som helt präglas av 11-septemberdåden och de därpå följande terrorattackerna mot Madrid, London och en rad andra städer, både i och utanför Europa.

Är yttrandefriheten i Europa hotad? Den människa som i ett eller annat avseende betraktar den som given begår ett stort misstag. Att för dagen inte ha ett behov av att yttra sig, betyder inte att den finns, trots min egen tystnad. I samma stund jag tar till orda ser jag om det jag sagt låter sig sägas. Att kritisera religion har i alla fall i min egen kulturkrets betraktats som en självklarhet. Någon gång mot slutet av 1960-talet upphörde väl intresset för det ”hädiska”, och den kritik som i ett eller annat avseende riktats mot den kristna kyrkan, både som religion och som institution har efterhand tyckts mer och mer ointressant. De debatter som trots allt förts, som kvinnoprästfrågan eller homosexfrågan, har för den icke troende tett sig som å ena sidan inomkyrklig problematik och å den andra sidan som mellanmänskliga och rent allmänt giltiga för samhällslivet och kollektivet i stort.

Med islams starka grepp om Europa har denna situation radikalt förändrats. Plötsligt har 1950-talets hädelser blivit som nya. Att kritisera islam har blivit synonymt med främlingsfientlighet. Att angripa religionens urkunder – vilket t.ex. den franske författaren Michel Houellebecq (islam är “världens knäppaste religion”, Svenska Dagbladet 23/8-2005) och den italienska journalisten Oriana Fallaci (” Om vår kultur har samma värde som en som kräver burqa, varför tillbringar ni då er semester i Toscana och inte i Saudi Arabien?” The Wall Street Journal, Opinion Journal 13/3-2003 ) gjort i sina angrepp, vilka varit både starka och principiellt djupgående – har inneburit en risk att hamna inför rätta, anklagad för att begå ett ”hatbrott” eller att ”kränka en världsreligion och dess utövare”. För konstnärer som på 1950- och 60-talen angrep katolska kyrkan på samma sätt – som t.ex. Fernando Arrabal – skulle dagens situation ha framstått som mycket osannolik, därför att deras eget agerande bidrog till att göra ”hädelsen” alltmer ointressant och marginaliserad. Arrabals angrepp var inget självändamål. Lika lite som tidigare angrepp på kristendomen har varit det. De syftade till förändring, till upplysning där vanföreställningar och myter härskade. När Ingemar Hedenius utgav sin bok Tro och vetande 1949 blev det något av sista spiken i kistan för dem som fortfarande tyckte att man skulle dra människor inför rätta för att ha hädat. Hedenius skrädde inte orden och konstaterade: ”Vi står inför valet att antingen förkasta den kristna tron i alla dess former eller just i den viktigaste livsåskådningsfrågan vända oss bort från förnuftet, det enda instrument vi har för att få hållfast klarhet om verklighet och vår situation i den.” (s. 131).

Hedenius kunde inte ha föreställt sig att ett land som Sverige återigen skulle göra avkall på vunna framsteg och ställa sig i vanföreställningarnas tjänst, genom att misstänkliggöra och tabuisera kritiken mot en religion. Hädelsen skulle på nytt bli både intressant och central. Botho Strauss, som själv tycks vara bekännande kristen, skriver i Kopistens misstag: ”Religionernas makt går mot sitt slut… Hur ofta har man inte läst det i moderna tänkares verk! (Och jag senast på nytt i Canettis Masse und Macht). Och så uppstår religionernas makt på nytt. Och det i samma århundrade som dödförklarade den. Hävdar sig återigen, fast nu sker det på ett oanat ställe, som i islams fall.”(s. 47) I vår tid är religionen alltså lika fräsch som en nyutsprungen ros, och framstår kanske som en av de stora stridsfrågorna för dagen. Återigen kan vi ”häda” och angripas för att vi gjort det. Vi kan inte bara angripas med ord av troende människor. Vi kan råka betydligt värre ut en så om vi formulerar ett tvivel eller en ateistisk tanke. Det är nämligen stor skillnad på gudstro och religiöst formulerat hat. Skillnaden mellan fredsfursten Jesus i den kristna traditionen och krigsherren Muhammed inom islam kan inte bli tydligare än den är just nu. När människor mördas eller drivs till tystnad av islams förespråkare kan man inte karaktärisera situationen på annat sätt. Hur har då sekulariserade europeiska samhällen kunnat drivas hit? Vilka krafter har styrt utvecklingen, och i hur hög grad är vi själva skyldiga till att den ledde hit?

Jag skulle vilja börja besvara dessa frågor med att hävda, att tiden efter Förintelsen bestämt vår egen räddhågsna, nästan undanglidande, relation till folk och kulturer utanför den kristna och/eller sekulära. Varje nytt inslag i våra länder, som nått oss antingen med invandringen eller med den globala sammansmältningsprocessen, har gjort oss osäkra och försiktiga. I och med att de officiella ståndpunkterna präglats av erfarenheterna från Förintelsen har också varje kritik mot invandringens karaktär eller omfattning stämplats som ”rasistisk” eller ”främlingsfientlig”. Ingen, bokstavligt talat ingen, har i det offentliga samtalet tagit risken att förknippas med nynazistiska eller andra extrema rörelser och har då hellre tigit, också inför de uppenbara missförhållandena. I ett land som Sverige, där det blivit ett brott att hissa den svenska flaggan och att sjunga psalmer i kyrkorna på skolavslutningen har varje meningsyttring om nation, identitet, språk och kulturtradition stötts ut ur offentligheten till förmån för en offer-kultur där alla resonemang utgår ifrån abstraktioner som ”etnisk rättvisa” och ”etnisk representation”. Med begrepp som ”andra-generationens invandrare” har vi skapat en mytologi som dels baseras på att en ättling till invandrare för alltid själv kategoriseras som en sådan, dels på en rad tabu-belagda ämnen. Till exempel har det betraktats som ”främlingsfientligt” att diskutera islam, om en invandrare varit muslim, eftersom denna då kunnat känna sig ”kränkt”. Det lustiga med den uppkomna situationen är att den så radikalt skiljer sig från efterkrigstidens kristendomskritik: den har kunnat framföras utan minsta hänsyn till om en kristen människa skulle ha känt sig personligen angripen. Och just denna kritiska hållning till ideologiska och filosofiska system måste vara en av demokratins och yttrandefrihetens grundpelare, eftersom den till sin karaktär aldrig riktar in sig på en enskild människa som omfattar dess idéer utan på idébygget som sådant.

Författaren Anders Johansson, poeten som vid sidan av sina diktsamlingar är mest känd för sina vackra bild- och textskildringar av öländsk natur och djurliv, fick känna på vad ett engagemang i dessa frågor kan innebära. Vårvintern 2003 startade han en debatt i Ölandsbladet om invandringen och de islamistiskt präglade svenska gettona. Han ställde en rad kritiska frågor och undrade bl.a. över hur nationsbegreppet angrips i en tid av våldsamma etno-sociala konflikter. Han påpekade också, på tal om den stora muslimska gruppen bland invandrarna, att ”hedersmord, kvinnlig omskärelse, polygami, arrangerade äktenskap och andra typer av etniskt förankrade kvinnoförtryck är förbjudna enligt svensk lag.” (s. 66) Om man deltar i debatten med sådana synpunkter blir man snabbt stigmatiserad. Anders Johansson blev utkastad från Carlssons förlag där han i många år utgivit sina naturböcker. Detta fick inte sägas! Och sades det ändå fick man räkna med repressalier eller utstötning. Anders Johansson fick just detta, men understryker själv idag att han högt värderar den frihet det inneburit. Det spelar ingen roll hur man ser på företeelser som omskärelse eller hedersmord – om man anser dem kulturellt eller religiöst betingade – poängen är att de inte får diskuteras. Det är själva motsatsen till den frimodighet som bör utmärka en demokrati, där själva livsluften är det fria ordet.

Själv skrev jag sommaren 2005 ett stort reportage om brottsligheten i min egen hemstad. Den ledde till mängder av sympatiyttringar från läsarna. Men brottslingarnas familjer anmälde Kristianstadsbladet för Pressens Opinionsnämnd, och skrev bl.a. i sin anmälan att de ”kände sig som offer för yttrandefriheten”. Jag tror att detta är ett klassiskt exempel på hur tystnaden lett fram till fatala missförstånd. Man kan rimligen inte vara ett offer för en grundlagsstadgad frihet så länge man själv orsakat en publicistiska uppmärksamheten.

Det finns en rad exempel från svensk offentlighet. De få människor som vågat sätta ord på sammanhangen och visat på sambandet mellan islamisering, getto och brottslighet har på ett eller annat sätt marginaliserats, avskedats eller tystats. Man kan i sammanhanget påminna sig vad Kåre Bluitgen skriver i den danska antologin Fri tale, danske kunstnere om ytringsfriheden: ”Der er idag så mange i det offentlige rum og i den offentlige debatt, der føler sig krænkede, at man kan fordre svin med dem. Der er tale om mennesker, hvis ytringer tillægges stor værdi af mediefolk og politikere; det er nærmest blevet et argument i debatten at føle sig krænket.” (s.105) Men Bluitgen visar att det finns ett historiskt samband för denna känsla av kränkning: ”På et område stammer traditionen med att gengælde verbal krænkelse med vold fra Muhammed selv. Digtere, der krænkede hans ære, beordrede han dræbt. Det gjaldt bl.a. den gamle jødiske digter Abu Afak og den kvindelige digter Asma bint Marwan.” (s. 108)

Mot hela den räddhågsna kultur, vilken inte tar strid mot farliga tendenser i det egna samhället, skulle jag vilja ställa en helt annan. När den polska kommunismen äntligen bjöds motstånd av en stor folkligt rörelse, djupt förankrad i den katolska tron, Solidaritet, skrev en av kyrkans män, Jósef Tischner en uppfordrande bok, Solidaritetens etik, i vilken vi kunde läsa om ett helt annat slags människor: ”Människorna kastar av sig sina masker, går ut ur sina gömställen, visar sina verkliga ansikten… Saken gäller människans värdighet, vilket i sin tur har sin grund i hennes samvete. Den djupaste solidariteten är samvetenas solidaritet.” Just i detta historiska ögonblick ser det ut som en stark religiös tradition möter upplysningstraditionen och ger människor mod och ansikten. Därmed blir också deras röster – och samveten! – synliga inte bara kollektivt utan också, och kanske framför allt som ett tydligt budskap till tyrannerna: er tid är förbi, våra samveten tillåter inte längre att ni härskar över oss. Det som hände i Polen i början av 1980-talet tycks idag som bortblåst. I Europa råder ett slags spänd tystnad, som väntade folken på något, en förlösning, en avgörande vändning, en förändring. Hukande under EU-diktaten och den kulturella nivelleringen låser vi våra dörrar med dubbla lås och hoppas att ingen ska kunna läsa våra innersta tankar.

Mot den bakgrunden är det befriande att läsa Ayaan Hirsi Alis bok Kräv er rätt! Själv född in i en muslimsk kultur har hon trätt ut i ljuset, deltagit i debatten, engagerat sig politiskt och på andra sätt argumenterat emot en religion som kräver av sina anhängare ”ett skräckfyllt förhållande till Gud” och ”fullständig underkastelse” (s. 8). Hon gör allt annat än tiger. Hon samtycker inte. Hon ansluter sig till den tradition där samvetet och övertygelse formar orden. Men låt mig för ett ögonblick återvända till Botho Strauss. Om man läste resten av det stycke jag tidigare citerade av honom skulle man finna något ytterst bestickande. Han skriver nämligen: ”Den nya sfäruppdelningen är verkställd sedan länge. Den ena sidan utkämpar trosstriden, den andra kämpar för en djupare förståelse av den som har en annan trosuppfattning. Det skulle ju också kunna tänkas att man i en sådan konflikt återupptäckte eller stärkte sin egen sakramentala identitet.”(s.48) Det är något helt annat Strauss är ute efter. Frågan är om hans tanke är realistisk i en tid då kriget redan proklamerats och alla tankar på samtal och lärdom om den andre skrotats? Kan upptäckten av den andre stärka en kristen tradition?

Hirsi Ali skulle förmodligen inte hålla med Strauss, eftersom hon in på bara huden fått känna av motsatsen. Ytterst är det den egna erfarenheten som avgör ställningstagandet, hur ”fördomsfria” vi än vill framställa oss själv, inför spegeln eller andra människor. Vad är det då Hirsi Ali fått vara med om? Vad är det som lagt grunden för hennes frihetliga tänkande?

Låt mig först bara påpeka, att hennes bok i både Sverige och Danmark mötts av arrogant kritik. Det är hon som kallas ”provokatören” – därför att hon kritiserar en rörelse och en ideologi som har mord på sitt program. I liberala Information kunde man t.ex. läsa om utgångspunkten för hennes kritik, att den har en ”mildest talt diskutabelt præmis” – och man frågar sig varför. Jo, för att Hirsi Ali talar klarspråk och kallar den islamistiska rörelsen ociviliserad och medeltida. Den upplyste liberalen vill helst ha en diskussion som utesluter klarspråket, av rädsla för att såra någons känslor eller kränka någons identitet. Just samma hädelse-politik jag tidigare belyst.

Hirsi Ali har inte haft annan anledning att omvärdera sin muslimska uppväxt än en erfarenhet och dess fysiska tyngd: ”Jag förebrås för att jag inte gör någon skillnad mellan religion och kultur. Kvinnlig omskärelse skulle inte ha något med islam att göra, eftersom den här grymma ritualen inte förekommer i alla islamiska samhällen. Men islam kräver att kvinnan är oskuld när hon ingår äktenskap (…) Genom islam har sådana lokala sedvänjor spritts, förstärkts och blivit heliga.” (s.25) Hennes nya liv, som sekulär medborgare i ett demokratiskt land, präglas av upplysningens ideal. Hon är i själen en syster till Thomas Paine, och det hennes kritiker kallar för ”provokationer” är just beståndsdelar av denna upplysning. När hon gjorde filmen Submission, Part 1, tillsammans med Theo van Gogh var det uttalade syftet att med citat ur Koranen visa hur religionen som sådan föreskriver underkuvandet av kvinnan, både i familjen och i samhället. Hennes kritik bygger på att belysa faktiska förhållanden, inte att skenfäktas. De krigiska verserna ur Koranen står därför skrivna på den pryglade, blödande och nakna kvinnans kropp. Filmens titel är densamma som betydelsen av ordet islam: underkastelse! Och det är bokstavligt talat denna nakna kropp som man kräver underkastelse av: ”Oh, Allah, när jag ligger här sårad och nedbruten hör jag inom mig domarens röst när han förklarar mig skyldig. Straffet jag dömdes till finns i dina ord: ’Skökan och skökokunden skolen I giva hundra gisselslag vardera; Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion om I tron på Gud och den yttersta dagen’”. Den straffade kvinnan heter Ashia. I filmen ligger hon i fosterställning. Hennes kropp är full av sår och ärr, och ur Koranen läser man den text som heter Ljuset (24:2). Kan det bli tydligare än så? Är inte bilden av den sönderslagna kvinnan just den illustration som texten kräver?

När jag ställt dessa frågor knyter jag gärna an till det Jósef Tischner skrev. Motsatsen till den underkuvade människa, vars kropp är fullskriven av aggression – texter vars banalitet heligförklarats i den muslimska traditionen – återfinns just hos honom: det öppna ansiktet, den orädda blicken, viljan att låta samvetet tala och därigenom säga emot all ärftlig tyranni. I den meningen står han mitt i upplysningens bästa avsikter, som en fri människa, redo att fatta sina beslut, välja sin framtid och göra det i gemenskap grundad på den tradition och det arv han eller hon tilldelats.

Thomas Nydahl, forfatter og journalist,


Robin_Shadowes

Posted: 26 September 2009 - 07:07 - Reply

Jag antar att perker är som vårt blattar? Hehe

    LFPC

    Posted: 26 September 2009 - 11:33 - Reply

    Korrekt.

Victor

Posted: 26 September 2009 - 09:07 - Reply

Burde du ikke have sagt, at den er ninjaet fra metroexpress

http://www.metroxpress.dk/dk/article/2009/09/24/14/2214-83/index.xml

    LFPC

    Posted: 26 September 2009 - 11:32 - Reply

    Jo, det var en sen nattetime. Til mit forsvar vil jeg dog sige at jeg tænkte på om jeg havde glemt linket efter at jeg gik i seng. Takker.

Elefanten

Posted: 26 September 2009 - 09:43 - Reply

Her gik man og troede, at det var DF, partiets tilhængere og kolonihavementaliteten, der er skyldige i den dårlige integration.
Nu viser det sig, at de virkelige synder er kommunelærerne. De har angiveligt en middelklasseindstilling, og det skal jo nok passe, selvom de stemmer rødt.

Link: http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/339882:Danmark–Skolen-skubber -indvandrerdrenge-ud-paa-et-sidespor

    Victor

    Posted: 26 September 2009 - 12:28 - Reply

    Jeg vil endnu en gang gøre opmærksom på denne artikel i Berliner Zeitung fra marts i år.

    http://www.berlinonline.de/berliner-zeitung/archiv/.bin/dump.fcgi/2009  /0320/berlin/0005/index.html

    Kort sagt giver det ingen mening at tale om “indvandrere” ifm dårlige skolepræstationer. Der er i hvert fald EN indvandrergruppe, som klarer sig overmåde godt i skolen: Vietnameserne. Hvis du går i klasse med dem, som tysker, kan du godt opgive at blive nummer et i klassen. Det bliver An eller Than.

    Der er et citat, som er spændende:

    “”Was für Deutsche das dicke Auto vor der Tür ist, ist für Vietnamesen der Schulerfolg”, sagt Karin Weiss, Brandenburgs Integrationsbeauftragte, eine Expertin für vietnamesische Familien. Also: Bildung statt BMW. In ihrem Hause wurde im Herbst 2008 eine Studie veröffentlicht, die die Erfolge und die Motivation untersuchte. Die Familien seien bildungsfördernd und auch -fordernd eingestellt. “Da wird der letzte Cent dafür investiert”, sagt Karin Weiss.”

    Så måske skulle indvandrerne fra Fætterstan gå lidt mindre op i fede biler og i at sende penge til familien derhjemme og lidt mere i deres ungers skolegang.

ole burde

Posted: 26 September 2009 - 11:33 - Reply

Er det virkelig saadan ,at politiet er naturligt-resistent overfor for den ellers temmeligt generelle snigende islamisering ?
Eller er de her omtalte forhold kun en ikke-repraesentativ forbigaaende episode ?

Victor

Posted: 26 September 2009 - 12:33 - Reply

Og så har København i denne weekend besøg af stormuftien fra Jerusalem:

http://www.kristeligt-dagblad.dk/artikel/339873:Kirke—tro–Prominent-in terreligioest-moede-med-palaestinensiske-ledere

Det navn ringer op til flere alarmklokker. Er der nogen, som kan huske hvorfor?

HelgeD-H

Posted: 26 September 2009 - 13:26 - Reply

@Victor
-Tænker du på Stormuftiens forgænger : Amin el-Husseini ?
De toneangivende danske folkekirke præster og biskopper leger med ilden i grænseløs naivitet
når de inviterer Stormuftien af Jerusalem til interreligiøst møde for at drøfte fredelig sameksistens med muslimer.
Enhver må efterhånden vide, at alt skal være på muslimernes præmisser.
Det må da få alarmklokkerne til at ringe for flere end mig og Victor, samt andre Snaphaner.
Og så omtales Jerusalem som muslimsk i Kristeligt Dagblad uden modsigelse :-(

Hvordan var det nu med Stormuftien af Jerusalems rolle under Muhammed-krisen ?
Havde han været helt oppe i det røde felt med hate-speech dengang ?

Jyllands-Posten havde d. 25. maj 2007 i sin kultursektion fra side 6 til side 9 en artikel
som handlede om hvordan hadet mod jøder blev skabt før israel blev oprettet
med hjælp fra Stormuftien af Jerusalem Amin el-Husseini.

Typisk dansk med at tro interreligiøst møde mellem kristne og muslimer i dialog er fredeligt.
Hvordan siger man : Ach die dumme Dänen ! på Arabisk ?

Mads

Posted: 26 September 2009 - 13:33 - Reply

Det siger man sådan her:

أوه ، الدانماركيين غبي

Jutta

Posted: 26 September 2009 - 16:37 - Reply

@Victor
“Det navn ringer op til flere alarmklokker. Er der nogen, som kan huske hvorfor?”
———
Mener du ham?:

http://circumfl3x.blogspot.com/2008/03/hitler-der-gromufti-von-jerusal em.html

Victor

Posted: 26 September 2009 - 17:48 - Reply

Nej – jeg kan godt kende forskel og dén fejl ville jeg ikke lave. Men jeg mener, at han var involeret i snoget snavs omkring muhammed-krisen.

milak

Posted: 26 September 2009 - 20:20 - Reply

@ ole burde

“snigende islamisering”?!

Den vokser i fuldt flor i Danmark for øjeblikket, den snigende periode er allerede forbi.

Vivian

Posted: 26 September 2009 - 20:58 - Reply

@HelgeD-H

At Jerusalem skal være arabisk kulturby i 2009, bliver i hvert fald modsagt af debattørerne.

http://onlinedebat.kristeligt-dagblad.dk/showflat.php?Board=general&Nu mber=24581

HelgeD-H

Posted: 26 September 2009 - 22:26 - Reply

@Mads
-Rigtigt Godt gået med oversættelse af “Ach die dumme Dänen” til arabisk,
men hvordan lyder transskibtionen ( d.v.s. Hvordan udtaler man det ? )

Bjovulf

Posted: 27 September 2009 - 01:49 - Reply

For nogle gælder der åbenbart særlige regler:

http://www.dr.dk/Regioner/Fyn/Nyheder/Svendborg/2009/09/26/Adams+far+p å+fri+fod.htm

Adams far på fri fod
26. sep. 2009 09.28 Svendborg
Faren, som bortførte sin 4-årige søn Adam til Syrien, er på fri fod.

Han ankom i går til Danmark, men blev ikke anholdt.

Statsadvokaten for Fyn, Jan Reckendorff, oplyser at faren har fået et tilbud om ikke at blive tiltalt, hvis han lod drengen tage hjem til moren i Svendborg.

– Det er en alvorlig overtrædelse, som normalt ville være straffet hårdt, siger statsadvokaten til Ekstra Bladet.

– Men man har vægtet hensynet til barnet højere end hensynet til retsplejeloven.

——————————————————————————————————————————————————–

Kan man virkelig sådan bare rejse ud og ind af DK efter at have lavet sådan en bortføring af et barn
og endog have været eftersøgt af Interpol?

Er han dansk statsborger?

Bjovulf

Posted: 27 September 2009 - 04:14 - Reply

Det hedder sgu da for h. “bortførelse”, H. – DOH! – Tag dig nu sammen :-)

    Mia

    Posted: 27 September 2009 - 12:51 - Reply

    OH NO!!! Når du først er startet, er du ikke til at stoppe igen!! Grammageddon er over os!! ;-)

    Mia

    Posted: 27 September 2009 - 12:56 - Reply

    @ Bjovulf

    En mand der kl. 4:14 en søndag morgen kan finde en sådan stavefejl, kan INGEN jo hamle op med:-) Hvilket klarsyn!!!

      Bjovulf

      Posted: 27 September 2009 - 14:43 - Reply

      Ha, det var jo til mig selv :-) – kom lige til at se det vrøvl, jeg SELV havde skrevet,
      så jeg syntes lige jeg fortjente en ordentlig opsang ( set i lyset af den anden debat ).

      ROFL @ Grammageddon

      Nah, så slem er jeg nu altså ikke, Mia. Jeg kan bare godt lide, at “man” i det mindste
      forsøger at skrive ordentligt – ISÆR hvis man skal forestille at være professionel.
      Men jeg kunne altså overhovedet ikke drømme om at rette folk herinde og lignende steder,
      fordi jeg ved, indlæggene tit er skrevet i en fart – og ofte i en lettere harmdirrende tilstand ;-)

      Det var i øvrigt ikke en stavefejl – bare usandsynligt dårligt dansk LOL

        Mia

        Posted: 27 September 2009 - 17:45 -

        Bortføring….””There is no great genius without some touch of madness!” Seneca :-)

        Bjovulf

        Posted: 27 September 2009 - 20:16 -

        Ah, so does that mean there is still hope for me, Mia? :-)

        Ja, den dansk språk er en svær en …

        Mia

        Posted: 27 September 2009 - 21:28 -

        Look no futher efter bekræftelse! Ligesom Søren Pind, Jimmy Åkesson og Martin Krasnik, af undertegnede, før er blevet udnævt til hotties, er du nu blevet det! En ortografihottie, for hvem der i særdeleshed er håb :-)

        Bjovulf

        Posted: 27 September 2009 - 22:12 -

        Wow, I am deeply honoured and completely overwhelmed to be mentioned in their venerable company, Ms Mia :-)
        “I am not worthy!” ( Wayne’s World I )

        Megt interessant med et helt nyt ord på dansk: “ortografihottie”. Men mon ikke det varer noget tid,
        inden vi ser det i retskrivningsordbogen? …

Leave a Comment