Pudsigt nok bliver USA-hadet lagt på hylden når dette land skal fremhæves for sit velfungerende, velintegrerede muslimske mindretal, i modsætning til indesluttede, fremmedfjendske Danmark. Følger man med på diverse amerikanske blogs ved man godt at billedet slet ikke er så rosenrødt endda. En sjælden gang, som med massakren på Fort Hood, bliver de mørke sider umulige at undgå i mainstreammedierne. For det meste er man dog nødt til at følge netbaserede medier som her i dette klip om en væbnet muslimsk milits i Islamburg, uden for Hancock, New York. Vi taler vist her om folk der selv efter normen i disse miljøer er ude på overdrevet, idet de hævder at have fundet ud af at der er et flertal af muslimer i USA, og at hvad de træner i her derfor er legitimt selvforsvar. Se mere på Gates of Vienna og Vlad Tepes (LFPC).

Rollemodellen Wissam Freijeh dukker op efter et år

Der har været fuldkommen stilhed omkring den mand der er sigtet for at skyde to israelere i Odense for et år siden. Hvad året er gået med, bortset fra at skifte advokat til Bjørn Elmquist i maj, forlyder der intet om selvom man har lov at tro, at PET skulle snakke rigtig meget med ham. I Aviserne har der været absolut tyst siden anholdelsen.

Skyderi i Rosengårdcentret i Odense fører nu til en nævningesag mod 28-årig mand med dansk-palæstinensisk baggrund.En dansk-palæstinenser er blevet anklaget for at ville dræbe fem personer med skud i Rosengårdcentret i Odense den 31. december sidste år.Tre andre, der ikke blev ramt, blev altså også forsøgt dræbt, hævder anklagemyndigheden.Statsadvokaten har rejst sagen ved et nævningeting mod en 28-årig mand, der nægter sig skyldig.28-årig tiltalt for fem drabsforsøg i Rosengårdcentret, 28-årig tiltalt efter skyderi mod israelere i Rosengårdcentret i Odense. (januar: Sudden Jihad Syndrome i nærbillede, Wissam Freijeh: En hyggelig fætter.)

Opskrift på udelukkelse

Att ”ta debatten med SD” är därför en naiv strategi. När politiker som Mona Sahlin och Maud Olofsson debatterar med Jimmie Åkesson gynnar det SD, oavsett vem som vinner debatten. Partiet måste självfallet bemötas på de kommunala arenor där det redan finns representerat, men det finns ingen anledning att bjuda in det till den rikspolitiska debatten.Om de etablerade partierna vill hålla SD borta från riksdagen så måste man undvika att spela på partiets hemmaplan. Integrationen är förvisso en viktig fråga, men det finns inget parti i riksdagen som har något att vinna på att göra den till en valfråga.Hur man laborerar med demokratin för att hålla ett parti borta från makten

I landet Censurien

Af Anders Johansson

I Björketorp i den gamla danska provinsen Blekinge står en ungefär 1400 år gammal runsten på vars ena sida en förbannelseformel framsägs. Det är en så kallad galder, en fornisländsk trollsång med ett kväde av magisk verkan: Mäktiga runors hemlighet dolde jag här, kraftfulla runor. Den som bryter detta minnesmärke skall ständigt plågas av arghet. Svekfull död skall drabba honom. Jag spår fördärv.”

På runstenens baksida har ristaren som en driven journalist satt rubriken: Olycksbådande spådom. Denna spådom förefaller mig vara riktad direkt mot dagens journalister, dessa gråterskor, som agerar megafoner för staten och i sin oändliga godhet och omsorg om det s k mångkulturella samhället ondgör sig över alla ”rasister” och ”främlingsfientliga” element som vågar ha en annan mening.

Jag skriver för att få syn på mig själv, eller rättare sagt, mig själv i förhållande till historien.
Jag vill inte som Lots hustru förvandlas till en saltstod när hon såg sig om, mot Sodom.

Man kan egentligen aldrig ta tillbaka de ord man uttalar i det offentliga rummet. Det som är sagt är skrivet i eldskrift och historiens dom bli alltid hård. Jag har levt tillräckligt länge för att gång på gång ha noterat den brist på överensstämmelse som finns mellan hur svenska journalister hanterar den motspänstiga verkligheten och hur denna ständigt knäpper dem på näsan. Att det ligger ett politiskt filter över det mesta som sägs och skrivs i landet Censurien är ingen hemlighet. Journalisterna tycks ha internaliserat sin piska och sedan med glädje ålagt sig tabubeläggning av vissa ämnen, och censur där man anser att det passar.

Eftersom jag skriver det här strax före jul kan det vara lämpligt att använda ett för årstiden lämpligt bildspråk, låt säga språkliga cyklamen. När jag tänker på hur den svenska pressen i decennier har fördunklat och beljugit ser jag framför mig ett varuhus där man en eftermiddag strax före jul bjuder på choklad för avsmakning. Men journalisten nöjer sig inte. Han står kvar och fortsätter att äta medan den snälla tanten som håller uppsikt vid bordet blir alltmer ledsen, och kön växer bakom honom. Därefter går han därifrån utan att ens säga tack eller köpa något – en metafor för den totala bristen på ansvar han demonstrerat i en rad frågor. Ytterligare en liknelse får vi kosta på oss. Säg en julsång av muzaktyp som ringer i öronen i veckor: man börjar lyssna på den men upptäcker att man efter en stund tappat bort melodin och att man egentligen inte hör vare sig melodi eller sång.

Det är flera år sedan jag slutade läsa svenska dagstidningar regelbundet. Men det lilla jag läser dem har övertygat mig om att bloggandet är den naturliga reaktionen på tidningarnas underlåtenhetssynder.

Folk är trötta på att inte ”få in” sina insändare därför att deras åsikter anses vara olämpliga och därför att den redaktör som tar emot dem inte intresserar sig för ”sanningen” i sådana tabubelagda ämnen som t ex ”kommunism”, ”invandrarpolitik” och ”islam”.

Jag vill ändå gärna tro att på någon punkt ska händer som sträcks ut mot en ny verklighet mötas i ett nytt sätt att se på världen, ett annat än det som så länge målats upp av den svenska pressen. Jag är visserligen en motvillig surfare på nätet. Helst hänger jag med näsan över böcker. Men jag har ändå blivit övertygad om att bloggandet är ett äkta uttryck för vårt medvetande. Att tala fritt ur hjärtat är att tala sanning. I stället för historisk sanning borde man emellertid hellre tala om levande verklighet, för sanning, det är vad människor tror på. Det pågår ett samtal sedan Talmud, en konversation som korsar haven, avbryts och tas upp igen och vi vet ännu inte vad de nya snabba kommunikationerna betyder för språket som ett medel att söka sanningen. Kommer bloggandet att öppna demokratiska avenyer genom samhället eller förvandla samtalen till fragment och ett oöverskådligt sammelsurium?

Det finns, hur som helst, all anledning att lära av de traditionella mediernas grundläggande misstag: att strypa och censurera. Det behövs ett torg som i demokratins namn genljuder av olika röster!
Anders Johansson

Björketorp runsten