23
jul
Seneste opdatering: 23/7-10 kl. 2122
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Traditioner m/u religiøs legitimering

Spørgsmålet om æresrelateret volds legitimering i religion er en vigtig perspektivering der desværre er så godt som fraværende i mainstreammediernes debat. At multikulturalister og relativister har det med at overse lige netop dette er måske ikke overraskende:

[…] Jeg er i øjeblikket i gang med et forskningsprojekt om netop “æresrelateret” vold i Danmark, og jeg kan således underbygge LJ’s udsagn om, at “æresrelateret” vold ikke udelukkende er »begrænset til muslimske familier«,[…] Det er således ikke forekommet Andersen, at der f. eks. også findes kristne irakere og palæstinensere, ateistiske iranere m. fl. i Danmark. […]

Da jeg tidligere på året udførte feltarbejde på RED (Rehabiliteringscenter for etniske minoritetskvinder i Danmark) og interviewede muslimske såvel som kristne kvinder, gav de alle udtryk for at have været udsat for “æresrelateret” vold. Der var dog ingen af dem, der sammenkædede æresforestillinger med religion. I stedet var der ifølge dem tale om “kultur” og tradition på tværs af religiøse tilhørsforhold. […]

Det, der i offentligheden kategoriseres som “æresrelateret” vold, er således ikke en isoleret problemstilling. I stedet er ære et sæt kulturelle forestillinger, der bl. a. holdes i hævd, når flygtninge og indvandrere marginaliseres i det danske samfund. Det kan underbygges ved et kig på danske kvindekrisecentre, som hver dag modtager bl. a. etnisk danske kvinder, der har været udsat for vold af bl. a. etnisk danske mænd. […]

Hvorfor interesserer Dali og Andersen sig ikke for denne type vold? Det kan jo ikke udelukkes, at disse mænd også opererer med kultursociale opfattelser af, at det er i orden at slå deres koner (ihjel). Louise Lund Liebmann: Debat: Ære, vold og etnicitet [JP 21.7.2010]

Relativeringen med danske mænds “kultursociale opfattelser”, endda i form af spekulation (“det kan jo ikke udelukkes”) er formentlig et fingerpeg om at Liebmann ikke ønsker at forholde sig nærmere til religion, og åbenbart stiller sig tilfreds med hendes interviewemners mangel på fokusering på religionen. Ærgerligt, for stærke kræfter i den islamiske verden mener noget andet, bl. a. det jordanske parlament, hvor Al-Jazeera i 2003 rapporterede at kræfter her mente at en lov mod æresdrab gik imod islam:

[…] Islamists and conservatives said the laws violated religious traditions and would destroy families and values. […] Jordan quashes ‘honour crimes’ law

Sammenkædningen mellem islam og kvindevold/æresdrab er endda særdeles stærk, Koranen 4:34 påbyder mænd at afklapse ulydige hustruer: “De, fra hvem I frygter genstridighed, skal I formane, lade alene i sengen og slå”. Vejledningen ‘Umdat al-Salik (The Reliance of the Traveller) for retsskolen shafi’i (som er den Abdul Wahid Pedersen følger) fastslår at forældre og bedsteforældre ikke straffes for drab på børn hhv. børnebørn: “Not subject to retaliation”  [is] “a father or mother (or their fathers or mothers) for killing their offspring, or offspring’s offspring.” (‘Umdat al-Salik o1.1-2)”.

Skal dette spørgsmål afgøres af en håndfuld interviewemners svar, eller af kildetekster som disse? Tja, Liebmann har valgt at fremhæve det ene, og helt fortie det andet, og man må desuden spørge sig selv om en ph. d-stipendiats arbejde overhovedet gør hende bekendt med teksterne i første omgang. Kunne Liebmann henvise til tilsvarende legitimering i andre religioners dogmatik, vel at mærke hos indvandrergrupper der er rimeligt talstærkt repræsenteret her? “Kristne irakere og palæstinensere, ateistiske iranere” har utvivlsomt den slags adfærd med i den førmoderne kulturbagage, men er det helt ligegyldigt om volden finder religiøs legitimering og støtte bl. a. hos parlamentarikere? Liebmann vælger altså fortielsen. Bemærk også at ph. d-stipendiaten sidestiller (hypotetiske) “kultursociale opfattelser” hos voldelige danske mænd med traditionel kultur med almen accept. Den første gruppe/subkultur er ubetinget i opposition til det omgivende samfund, moralsk og juridisk – de førmoderne kommer fra samfund hvor deres levevis er normen. Er dette lødig dansk forskning anno 2010, eller er det politiserende og manipulerende opinion?

Det kan godt give anledning til ærgrelse, at ellers fremragende debattører som Jette Plesner Dali og Poul Erik Andersen i deres svar til Liebmann ikke fokuserer på disse forhold (LFPC):

[…] For det andet er det noget vrøvl at hævde, at hustruvold er kulturelt betinget. Mænd tæver deres koner, uanset om de er danskere eller irakere. Kristne eller muslimer. Tvangsgifte eller ej. Det behøver Liebmann ikke at forske i. Hun kan nøjes med at læse sine daglige aviser. […] Jette Plesner Dali og Poul Erik Andersen: Total begrebsforvirring

»Begyndelsen til enden«

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning. (Sir Winston Churchill, 1942)

Det svenske valg den 19 september kommer til at markere  “slutningen på begyndelsen” i det opgør med politikere og medier, som en velmeriteret, svensk akademiker for flere  år siden kort og præcist beskrev således:

“Detta är förste gången i världshistorien som en folkvald  regering tvingar sit eget folk at bekosta sin egen kolonisering“. …

Atten små ord der erstatter en hel statslig udredning på 300 pdf. sider. Medier og politikere spekulerer som gale i dag, som en febrilsk lommetyv, der ser en politi-patrulje nærme sig: Vad händer om SD får en vågmästarroll? Opgøret med de svenske lommetyve begynder den 19 september, men hvornår og hvordan det slutter, det ved ingen. Eliten har nok et par valg at løbe på endnu. På den tid kan de nå at give  endnu mere af landet væk, som om ikke 20 procent var en meget god begyndelse, der egentlig burde være selvkørende resten af vejen. Prøv at genlæs JP ´s interview med Thomas Gür fra 2002: Velfældsstaten vil dø. Hvad forestillede Riksdagen sig, da den for tre årtier siden begyndte det store Sveriges-udsalg ?  (REA). “Ingenting”, ifølge Gür, og i al fald ikke det, der er sket. Det er det, Sahlin iøjeblikket kalder “visioner” i sin nye bog. Det kan blive småt for enhver, hun ser ifølge en anmeldelse i SvD ingen store problemer nogen steder. Det ville jeg da heller ikke gøre, hvis jeg selv havde fabrikeret dem, kun små og let-løste, så jeg ikke blev arbejdsløs.

»Hvad har man set for sig? Det var mit udgangspunkt. Jeg fandt frem til, at man faktisk ikke havde tænkt noget som helst. Og hvis man havde tænkt, havde man sagt, at der ikke var noget problem. Og hvis der var et problem, var det et problem, man sagtens kunne løse. Typisk for den moderne socialstat har man set det som et stykke socialt ingeniørarbejde og helt ignoreret den kendsgerning, at mennesker ikke skifter kultur fra den ene dag til den anden.« JP.DK. 2002

»Malmö är en (mar) dröm«

Af Thomas Nydahl

Själv född i Malmö för tusen år sedan, uppvuxen där och på flykt sedan 1982, vill jag gärna möta ny litteratur om staden. Jag ska inte säga ett enda elakt ord om annan Malmölitteratur, men nog känns det ofta som om den trampar vatten och staplar klichéer.

Det är kanske ett år sedan jag i en prosatext hävdade att Malmö inte ens existerar längre. När jag besöker min födelsestad blir jag förbluffad över hur mycket som kan förändras i negativ riktning på några årtionden. Ändå tar jag poeten Tomas Ekström på orden när han redan i titeln på sin nya bok säger: Malmö är en dröm. Vad för slags dröm är då Malmö? Det är bara hycklare som stämmer in i den politiska klassens falska visor om ”mångfald”.

Bokens baksidestext kommenterar det faktum att de människor som kommit utifrån och som snart dominerar staden med islam och arabism, bidrar till att ge ”staden minnesförlust och att tappa förankringen i sin historia och kultur – vilket inte behöver vara en nackdel för poesin.” Det är ju sant – också det tumultuariska och våldsamma är välkommet i poesin, i litteraturen i stort, och när det skildras sant och innerligt bidrar det också till verklighetsuppfattningen.

Malmö är, skulle jag drista mig att säga, numera en mardröm. Våldet, kriminaliteten, drogerna, shariadrömmarna, segregationen, den bidragsbyggda sysslolösheten… listan kunde bli lång, och den skulle entydigt peka just mot förvirring och rotlöshet. Malmös rot ligger väl dold. Vill någon kännas vid den?

Ekströms dikter är gripande bilder av denna stad och dröm/mardröm. Vandringen gör han på ”falafeljorden”, genom ”självmordsparker” och eternitfält. Verkligheten är ”förskjuten” och det kanske mest gripande i bilderna är den om Kockumarbetarna som nu sitter på havsbottnen och vädjar: ”Berätta om staden för oss”. Om den nya tiden vet de ingenting.

Att stadens ekonomiska hjärta bytts mot svindyra insatslägenheter i en förgänglig stadsdel vill de säkert inte heller höra talas om. Dessa sysslolöshetens och de snabba klippens bostadsområden har ingenting med det förflutna att göra. De svävar fritt. Men också i Malmö finns en vänlighet. Ekström noterar det med tacksamhet. Om polacker som stjäl saltgurka på McDonald´s säger polisen bara att de saknar framtidstro. Vad är det för en diagnos? Är det bara framtidstron som är en bristvara i dessa det postmoderna Europas storstäder?

Hur den globala byn ser ut tycks Ekström identifiera i en annan knivskarp bild: den plastkasse han själv bär sina varor i, återfinns på bilden av den ensamme man som ställer sig framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg i Peking.

Vi vet ju alla att föremålen och kassarna av plast överlever oss. Vår egen förmultning hinner de inte ikapp. Men också något trösterikt finns det i Ekströms Malmö: ”Att försöka så gott man kan: /att se träden smälta genom fönstren/ som nyputsade stängt ute. (…) Som en dröm om att bli älskad,/ en stad som försökte bli en annan.”

Hos Tomas Ekström finner jag en omedelbar ärlighet som gör starkt intryck. Om fler poeter idag närmat sig samtidens mörka fläckar hade också dikten blivit läst. Här finns både grönska och svärta, kärlek och hat, hud och betong. Jag kommer att läsa om dikterna redan idag.

Här två av dikterna ur boken, publicerade på författarens hemsida.

Ingen längre minns

Ljuset sprider mörker;
klungor av ljus över tomma platser.

Nattöppna bensinstationer
förkunnar en större ensamhet
av olja och tröstmat och tystnad utlagd
som heltäckningsmatta.

Ett tidningsbud hämtar sina tidningar
för att mata de glappande brevmunnarna.
Timmar passerar,
timmar.

*

Vaknar på hallgolvet,
med ett reklamblad över ansiktet;
AG Favörs berömda fläskfärs

Kärlek och maskinfett,
en maskin som arbetar natten lång,
som karvar vidare på en dröm
ingen längre minns:

om Kockumskranen,
du ser den kanske inte,
men den står fortfarande kvar,
och den lyser ikapp
med Turning Torso

*

Malmö är en dröm

Jag faller från toppen av Turning Torso
och ned i havet, det är plötsligt kallt och hårt
och hela gamla Kockumsvarvet vilar därnere
på havsbotten.

Kranen står där också, rosslande lyftande
osynliga skepp.

Där under sitter alla gamla hamnarbetare,
lotsar och båtsmän.

”Berätta om staden för oss”, säger de.
”Berätta om hur den är.”

af Thomas Nydahl

Tomas Ekström (dikter) och Maria Lindberg (foto), med förord av Jacques Werup: Malmö är en dröm (Siesta).Bilder ur boken av Maria Lindberg. För mer läsning och fler bilder, besök författarens hemsida.

Vi har brugt nogle af vore  egne  fotos.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Adde

    Weekendavisen skriver också om etablissemangets spänning och ängslan inför det kommande svenska parlamentsvalet:

    http://www.weekendavisen.dk/smarticle/view/1

    Mange tak ! Jeg var adviseret, men jeg havde ikke set den var online . * Steen

  • Pk

    Læste for et stykke tid siden at indvandrere, som sad længe i norsk fængsel
    nemmere kunne få statsborgerskab eller opholdstilladelse.
    Husker jeg rigtigt ?

    • Ymir

      Pk. Man opparbeider seg også rettigheter i folketrygden ved å sitte i fengsel, også som utenlandsk statsborger.

  • Bjovulf

    Måske var det en “hold up”-tilladelse? 😉