6
aug
Seneste opdatering: 7/8-10 kl. 1344
14 kommentarer - Tryk for at kommentere!
En läsare av Snaphanen publicerar här sin mammas berättelse om hennes motstånd mot den tyska ockupationen av Norge med följande motivering:

”I sommar har jag åter läst min mammas berättelse ”Om hur det var under den tyska ockupationen 1940 – 1945”. Likheterna mellan dagens Sverige och det ockuperade Norge under andra världskriget är många. Därför vill jag låta andra få ta del av hennes berättelse. Mamma arbetade 1939 -1940 på Nansenhjelpen, en flyktingorganisation för att hjälpa judiska och socialdemokratiska flyktingar undan nazisternas förföljelse.

Idag är judarna återigen på flykt, från Malmö och Antwerpen. Nu är det muslimerna som fördriver dem utan hörbara protester från den politiska vänstern. Skulle någon därifrån idag ställa upp för förföljda judar med fara för eget liv – det var dödsstraff på detta – som de norska kommunisterna gjorde under ockupationen?

Endast en procent av Norges befolkning räknades som Quislingar under kriget – 30 000 personer av totalt 3 miljoner. Ändå försörjdes nazisterna av norrmännen genom att de exproprierade allting. I Sverige ser vi idag en annan form av ockupation som bekostas av ursprungsbefolkningen. Via skatten försörjer svenskarna de stora skaror som kommer hit genom att ge dem mat och uppehälle, bostäder och semesterresor till sina hemländer. Vi tackas till stor del genom en sjunkande välfärdsstandard kantad av en stegrande våldsbrottsspiral.

2009 beviljades över 100 000 uppehållstillstånd till Sverige, inklusive anhöriginvandrare och det lilla antalet egentliga flyktingar, så kallade konventions- och kvotflyktingar. Nästan alla asylsökande – 96 procent! – hade slängt sina id-handlingar. Hur kan vi då veta vilka dessa människor är?

I dag har vi självcensur i våra medier; alla våra tidningar sjunger med samma röst. Precis som i Norge under kriget måste den som i Sverige nu vill veta vad som förtigs söka sig till andra källor, som internet eller media i våra grannländer.

Kära journalistgrannar i Danmark, Norge och Finland! Ni som alla varit ockuperade och vet vad en censurerad press innebär! Ni som alla har en nyktrare inställning till invandring! Hjälp oss! Skriv de reportage som våra räddhågade journalister inte vågar skriva!”  Theodora Emerentia

Om hur det var under den tyska ockupationen 1940 – 1945.

Söndagen den 8 april 1940 delade Vidkun Quislings folk ut flygblad i Oslo med upprop att ställa sig på ockupationsmaktens sida. (Vidkun Quisling, Vidkun Quisling Wikipedia, Vidkun Quisling Den Store Danske.)

Halv ett på natten släcktes gatubelysningen som ett tecken på att landet var i krig. Invånarna började strömma ned till de två skyddsrum som fanns i huvudstaden. Förvirring rådde:

I sällskap med två tyska dödsdömda socialdemokratiska studenter sattes vår berätterska i säkerhet av Nansenhjelpens medarbetare. Samtidigt pågick motståndet för fullt. Den tyska kryssaren Blücher med 1 600 man sänktes av två kanoner från 1896 som i folkmun kallades Moses och Aron inne i Oslofjorden. På Nansenhjelpen brändes alla papper som kunde vara farliga vid razzia och flyktingpassen hämtades ut innan en grundlig nazifiering av landets administration hunnits sättas i verket:

”Många evakuerade i panik medan kolonn efter kolonn av tyska soldater marscherade förbi. Någon fiskade upp mig i en av civilförsvarets jeepar – sannolikt för att jag linkade omkring på gipsat ben…..Folk var mest aningslösa, inte rädda…”

”Jag fick i uppdrag av Odd Nansen – grundaren av Nansen-Hjelp – att dela ut pass och 50 kronor till var och en av våra flyktingar – så diskret som möjligt och med dagordern ”Vi er alle i samma båt. Ta dere till Sverige.” Detta skedde i Frognerparken medan kolonn efter kolonn av tyska soldater marscherade förbi på Kirkeveien alldeles intill. Då lärde jag första grunden i illegalt arbete…”

På grund av att aktionen samordnades kunde nästan alla flyktingar smugglas över gränsen till Sverige. Detta trots att det fanns en tysk spion i gruppen. Eftersom nazisterna ännu inte hunnit få kontroll över hela beslutshierarkin lyckades Nansenhjelpen efter någon tid också med att eftersända flyktingarnas ägodelar till Stockholm, trots rese- och transportförbud:

”Vi gladde oss ofantligt åt att kunna lura fienden för våra flyktingars räkning.”

Genom trägen korrespondens kunde hjälporganisationen få loss sparkapital som hade beslagtagits från några flyktingars konton. Vissa flyktingöden slutade däremot tragiskt med slutdestination på mentalsjukhus efter krigets trauman, några gick inte att spåra medan andra hamnade i tyskt fängelse i Oslo för att sedan transporteras vidare till dödslägren i Tyskland.

En fånge som berätterskan minns särskilt väl som:

”…var vettskrämd – och hade blivit hotad med att han skulle bli huvudet kortare. Han tvingades att skriva ”Ich bin ein judisches Schwein” – ”Jag är ett judiskt svin” 500 gånger. Senare fick jag reda på att han hamnat i häkte i Hamburg vilket uppgiftslämnaren – en Gestapo – ironiskt ansåg vara ”tursamt” för honom. Häktet i Hamburg ansågs vara inkörsporten till de beryktade NN-lägren (”Nacht und Nebel” = natt och dimma) som ingen kom levande ut ifrån.”

Trots terrorn fortsatte det folkliga norska motståndet i alla tänkbara former, vilket gav upphov till vandringssägner av moraliskt uppbyggligt slag:

”Vi fick höra talas om en illmarig bonde som från ett träd skjutit på och oskadliggjort flera tyska soldater som i segeryra satt öppet på de tanks som rullade fram. När han upptäcktes var han utom sig av förtvivlan för att han inte hunnit skjuta lika många tyskar som han var årsgammal! Denna bisarra humor skulle bli kännetecknande genom de många liknande historier som cirkulerade och som under de långa, svåra krigsåren höll modet uppe på vanligt folk.”

Onsdagen den 11 april 1940 fylldes Oslos gator och torg av skräckslagna människor. Över svensk radio hade man hört att huvudstaden skulle bombas inom 20 minuter; ett falskmeddelande som ingick i tyskarnas psykologiska krigföring. Initial panik uppstod och det beräknades att Oslo tömdes på 200 000 av sina 300 000 invånare.

Vid en utflykt till landsbygden använde vår berätterska sitt gipsade ben som gömställe för att ta Frihetssenderens senaste radiomeddelande med sig tillbaka till huvudstaden där ledarna för flyktingorganisationerna var samlade för att diskutera läget.

”Vi möttes som vanligt nattetid på biskopsgården och planlade flyktv från Oslo i detalj. Efter hand blev den så väl organiserad att det tog endast 20 minuter för en person i fara att försvinna från Oslo C på väg mot Strömmen Station och österut mot Sverige. Så småningom blev denna flyktväg även anlitad av många flyende norrmän och efter fredsslutet fick jag höra att den var en av de få flyktvägar som fungerat till krigets slut.”

Efter att ha varit kontaktman för norska LO:s Håkon Meyer fick vår berätterska anställning i en skrivmaskinsfirma som också gjorde stämplar till tyskarna, där hon utnyttjade sitt flytande tyska språk i motståndets tjänst.

”Jag låtsades beundra stämplarna – tog avtryck varje dag som jag lämnade till en flykting som väntade utanför på gatan. Han fick också mängder av stencilpapper och – svärta som lämnades vidare till motståndsrörelsen. Sannolikt har många kunnat hjälpas genom exempelvis falska tyska polisstämplar. Stencilmaterialet gick säkerligen till illegala skrifter som vandrade man och man emellan och stärkte motståndsviljan.”

Något som också stärkte kampviljan var det antinazistiska motstånd som publicerades i Sverige i form av Ture Nermans kampskrift ”Trots allt! ” och de så kallade Idag-artiklarna i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Allt eftersom ockupationen fortskred blev tillvaron alltmer utarmad, med brist på gatljus och med ransoneringskort. Många levde på svältgränsen, och de personer som utgjorde en större folksamling än två förbjöds. De som kom närmare en tysk vaktpost än tio meter riskerade att skjutas. Alla radioapparater hade konfiskerats med dödsstraff för vidare innehav. Men folk tillverkade ändå egna kristallmottagare i cigarrlådor

. ”Ett ihärdigt rykte gick ut på att tyskarna hade små bärbara apparater som kunde avlyssna oss på 100 meters avstånd. Vi var därför ytterst försiktiga och hade även inom den egna familjen som bestämd regel att inte diskutera eller anförtro varann vad man var och en på sitt håll höll på med – detta för att skydda den andre om man blev gripen. En annan oskriven lag i motståndsrörelsen var att inte i onödan provocera tyskarna och quislingarna så att man blev arresterad och blev en belastning för dem som var utanför fängelset. Inte heller skulle man fly till Sverige och uppta i onödan en plats där förrän det blev tvingande nödvändigt.

En morgon sedan vi tvångsinkvarterats på vinden hos en främmande familj blev min make arresterad av quislingar och bortförd av tysk polis. Han togs som gisslan för sin bror som ertappats med en grav provokation vilken beordrats från högre hemligt håll. Jag sattes i husarrest med två poliser som vaktade mig i skift. Den övriga familjen bevakades på sitt håll av ett flertal poliser. Genom en slump klarade sig brodern undan och kom efter ytterligare en rad äventyrligheter till Sverige.”

Efter tre dygn släpptes maken, då det i samband med häktningen begåtts en försummelse av ett vettskrämt tyskt vaktbefäl som vår berätterska kunde utnyttja. Därefter hamnade familjen i Gjövik, en liten ort 12 mil norr om Oslo, där bristen på matvaror gjorde vardagen plågsam; i affärerna fanns bara pappersvaror.

”Vi var hungriga – släpade oss uppför de tre branta trapporna till vår nödbostad på en vind. Vi orkade inte hålla oss på benen längre än till halvåtta på kvällarna – också på grund av att det var kallt med frostbildning längs golvlisterna. Vi for illa – men vi hade våra lyckliga stunder. Genom sitt arbete fick maken kontakt med en enkel småbrukarfamilj som ibland bjöd oss på riktigt gammalmodig mat – som vi kastade oss över som vildar. Värdparet var då så taktfulla att de lämnade oss ensamma! Vi hade då under två års tid bara ätit antingen potatis, kålrötter, gryn och mjölk samt ibland lite halvrutten fisk.”

Emellertid trängde med tiden föraningar fram att kriget verkade lida mot sitt slut. Paketförsändelserna från Sverige, Danmark, Holland och England blev alltmer vanliga och de lokala delarna av Hemmafrontenn utökade i hemlighet sina övningar, där en del motståndsmän dessvärre avslöjades och blev skjutna. Vår berätterskas make grävde tillsammans med Hemmafronten skyttegravar på strategiska ställen runt Gjövik medan hustrun vakade i huset med parets tre småbarn. På radion kunde hon höra fredsjublet i Stockholm och Oslo, men i Gjövik hade 200 tyska soldater förskansat sig i en ammunitionsfabrik och hotade att slåss till sista man eller spränga sig själva och invånarna i luften. Nu blev det inte så – klockan 04.30 på skärtorsdagens morgon 1945 kom till slut freden efter dagar av väntan. Hemmafronten hade ryckt fram och påbörjat arresteringarna av de krigströtta tyskarna, som sträckt vapen. (foto: Hjemmefronten)

”Vi drog oss åt kyrkan till. Quislingprästen hade följdriktigt dragit sig tillbaka och ersatts av vår riktiga präst som höll en stillsam tackbön präglad av stundens allvar. Barnen hade samlat sig till ett högtidståg med norska flaggor som varit förbjudna sedan fem år. Det var mulet och gråkallt. Endast två värmegrader – ingen grönska eller tecken till vår. Och det blev ett fruset frihetståg. Barnen viftade lite frågande och ovant med sina norska flaggor. Ropen ”Kongen leve” hördes knappt och ”Ja vi elsker” tonade bort i intet.

Vi vuxna stod tysta. Vi grät – ångesten hade varit för stor – en ångest som än idag finns djupt i vårt medvetande.”

Update: “Asylsökande” rettet til “uppehållstillstånd”

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • falkeøje

    Lad os dog samle vore kræfter og genoplive modstandskampen igen.
    Politikerne er i dag at sammenligne med quislinge – allesammen.

    falkeøje

  • När man har en så viktig historia att berätta så förstår jag inte varför man är anonym.
    Vi lever inte med hot om att stenas, vi lever inte med hot om att dödas.
    Varför anonyma?
    Jag vill samla motståndets röster i en bok. Vill ni vara med? Hör av er till mig, Thomas Nydahl, per mail thomas.nydahl@gmail.com
    så lovar jag att samla, redigera och göra en bra bok om det som människor i Sverige, Norge, Finland och Danmark vill berätta om motståndet, värdigheten, friheten och mänskligheten ställd i motsättning till fascismen, nazismen, antisemitismen, kommunismen och islamismen.
    Ingen människa ska behöva berätta anonym, vare sig om hon kallar sig Julia Caesar eller något annat. Jag hälsar er välkomna, men om ni gömmer er bakom en pseudonym kan ni lika gärna låta bli. Fria människor talar fritt!

    • Anonym

      Efter att Aftonbladetkrönikören Nima Dervish utsatts för både personliga hot och hot mot sin familj skrev han detta på sin blogg 2007.

      “Ska man uttrycka sig ska man göra det till hundra procent. Allt eller inget, så fungerar jag. Hellre än att tunna ut mina åsikter tar jag bort dem.
      Därför har jag, trots att jag står för varje ord, bett redaktionen att ta bort mina två korankolumner från Aftonbladet.se.
      Jag kommer från och med idag inte att kritisera islam igen; koranen, haditherna, Muhammed och hans fruar och deras kusiners sysslingar, alla slipper min penna.”

      http://nordicdervish.wordpress.com/2007/06/15/ingen-mer-islamkritik-fr an-mig/

      Kanske är det i dom banorna de som väljer att vara anonyma tänker? Att slippa tunna ut sina texter och framförallt slippa situationen Nima hamnade i.

    • Ano Nym

      Efter att Aftonbladetkrönikören Nima Dervish utsatts för både personliga hot och hot mot sin familj skrev han detta på sin blogg 2007.

      “Ska man uttrycka sig ska man göra det till hundra procent. Allt eller inget, så fungerar jag. Hellre än att tunna ut mina åsikter tar jag bort dem.
      Därför har jag, trots att jag står för varje ord, bett redaktionen att ta bort mina två korankolumner från Aftonbladet.se.
      Jag kommer från och med idag inte att kritisera islam igen; koranen, haditherna, Muhammed och hans fruar och deras kusiners sysslingar, alla slipper min penna.”

      http://nordicdervish.wordpress.com/2007/06/15/ingen-mer-islamkritik-fr an-mig/

      Kanske är det i dom banorna de som väljer att vara anonyma tänker? Att slippa tunna ut sina texter och framförallt slippa situationen Nima hamnade i.

  • Läsare

    ”2009 kom över 100 000 asylsökande till Sverige, inklusive anhöriginvandrare och det lilla antalet egentliga flyktingar, så kallade konventions- och kvotflyktingar. ”

    Kom igen; sprid inte desinformation! Det är viktigt att vi som inte står i ledet tillsammans med etablissemanget och sjunger i kören använder oss av korrekt fakta. En enkel titt på Migrationsverkets webbsida visar att påståendet är rejält kryddat.

    Först och främst kan du inte bunta ihop asylsökande (personer som tagit sig hit men inte fått sin ansökan slutligt prövad) tillsammans med grupper som till exempel kvotflyktingar (som vi automatiskt tar emot i enlighet med UNHCR:s regler).

    För det andra var det absolut inte ”över 100 000 asylsökande” som kom till Sverige. Antalet asylsökande som begärde asyl i Sverige år 2009 var 24 194 stycken. Av dessa fick 11 265 personer uppehållstillstånd.

    Antalet beviljade uppehållstillstånd för ”anhöriginvandringen” var 34 082 (adoptioner är exkl.) och även om vi slår ihop antalet beviljade flyktingar och deras anhöriga så är vi inte i närheten av ”över 100 000”.

    Jag är själv kritiker och vet mycket väl att 7,5% av våra flyktingar är riktiga flyktingar (enligt FN-konventionen). Jag vet mycket väl att över 95% inte har med sig id-handlingar. Jag vet mycket väl att det antal vi tar emot är alldeles för högt i förhållande till vår befolkning. Men! Vi måste använda oss av korrekt fakta; annars tar ingen oss på allvar.

  • Bjovulf

    Fat mod og frygt ej længere – thi hjælpen er nær 😀

    http://www.dr.dk/Regioner/Kbh/Nyheder/Hoeje-Taastrup/2010/08/06/125941 .htm&regional

    Marokko vil hjælpe integrationen i Danmark
    06. aug. 2010 13.15 Høje-Taastrup

    Hvad har en dansk kommune og den marokkanske stat tilfælles?

    Umiddelbart ikke så meget, men ikke desto mindre er Marokko og Høje-Taastrup nu gået sammen om et projekt, der skal integrere de tidligere marokkanske statsborgere i det danske samfund.

    – Den marokkanske minister kom på besøg for 9 måneder siden og spurgte mig, om vi ville være interesseret i et samarbejde, og jeg synes, det er meget positivt, at den marokkanske stat går ind og tager ansvar for de marokkanere, som er flyttet fra landet, siger borgmester i Høje-Taastrup Michael Ziegler.

    [ !!! Ha, han bliver nok snart klogere … hvor tror han egentlig, de får deres aparte anti-vestlige og anti-“vantro normer fra i første omgang ? ]

    • Liva

      Marokko skal ikke tage ansvar for mennesker der er udvandret. Det skal marokkanerne selv. Også hvis de befinder sig i Danmark.

  • till Läsare

    Det är rätt att ordet “asylsökande” är fel i artikeln. Det borde stå att mer än 100 000 “uppehållstillstånd” (inkl uppehållsrätter) beviljades under 2009. Migrationsverket uppger motstridigt 77 000 i ett dokument och 102 000 i ett annat. Inte ens de tycks veta. Utöver de 11 000 asylsökande som fick PUT (permanent uppehållstillstånd) kom 34 000 anhöriga som också fick PUT. Men verket redovisar inte vilka av dessa som är anhöriga till asylsökande. Det är väl desinformation? De har en kolumn där det står “varav flyktinganhöriga” men den avser bara de som kommit inom två år och där det är fråga om kommunbidrag. En rimlig uppskattning är att under 2009 fick 30-4000 personer PUT som är knutna till asylsprocessen inkl anhöriginvandringen. Men detta får vi inte veta säkert eftersom inte Migrationsverket kan eller vill redovisa detta tydligt, tyvärr.

    Läsare som arbetat med detta

  • Sandro

    Det är rätt att ordet “asylsökande” är fel i artikeln. Det borde stå att mer än 100 000 “uppehållstillstånd” (inkl uppehållsrätter) beviljades under 2009. Migrationsverket uppger motstridigt 77 000 i ett dokument och 102 000 i ett annat. Inte ens de tycks veta. Utöver de 11 000 asylsökande som fick PUT (permanent uppehållstillstånd) kom 34 000 anhöriga som också fick PUT. Men verket redovisar inte vilka av dessa som är anhöriga till asylsökande. Det är väl desinformation? De har en kolumn där det står “varav flyktinganhöriga” men den avser bara de som kommit inom två år och där det är fråga om kommunbidrag. En rimlig uppskattning är att under 2009 fick 30-4000 personer PUT som är knutna till asylsprocessen inkl anhöriginvandringen. Men detta får vi inte veta säkert eftersom inte Migrationsverket kan eller vill redovisa detta tydligt, tyvärr.

  • Sandro

    Jag menar naturligtvis att det uppskattningsvis kan ha varit 30 – 40 000 personer som fick PUT under 2009 och som var knutna till asylprocessen.

  • Skåning

    Själv tycker jag att det är ganska intressant med skillnaden mellan Danmark och Norge. Danmark fick trots allt behålla ett inrikespolitiskt självstyre fram till 1944. I Norge stödde tyskarna en statskupp av en marginell grupp nazister i landet. Man kan undra varför. Man kan också undra vad som hade hänt med de båda länderna om tyskarna vunnit kriget. Hade de släppts fria eller hade ockupationen fortsatt. Det är dokumenterat att Hitler egentligen inte ville ockupera några nordiska länder, men efter Quislings ivriga påtryckningar om att engelsmännen var på väg att göra det samma (vilket han faktiskt hade rätt i) så tog Hitler beslutet.

    Hur hade kriget sett ut om engelsmännen ockuperade Norge och Norra Sverige. Hade vi haft motståndsrörelser mot dem?

    • Tine

      @Skåning
      Tenk om en gang til – hva tror du hadde skjedd om Nazisten hadde tatt makten i Norge og Sverige? Hitlers tredje rike kjenner vi alle til eller…?

  • Skåning

    Skulle du, Thomas Nydahl, låta mig skriva på din blogg med mitt riktiga namn. Det är förvisso en retorisk fråga, men ick desto mindro intressant.

    • Det beror naturligtvis på vad det är du vill skriva. Min poäng är att orden väger tyngre när man skriver dem i sitt eget namn. Som du kanske sett har jag ibland gästskribenter i min blogg. Jag kan bara uppmana dig att testa mig. Skicka det du vill publicera, så läser jag och ger dig ett besked. Jag utgår ifrån att du inte alls framställer en retorisk fråga utan att du menar allvar. Det gör jag. I högsta grad eftersom jag är hjärtligt trött på alla halvkvädna visor och all feghet.