Af Julia Caesar

Copyright © Julia Caesar, Snaphanen och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

En osedvanligt smutsig och vidrig valrörelse är slut. Det urholkar själen på ett särskilt sätt att se och höra människor vräka ut sitt hat och förnedra sig i falskhet. Det gör ont i kroppen att se hur djupt människor är kapabla att sjunka. Vi har tvingats åse vandaliserade valstugor, hackade hemsidor, vrålande pöbelhopar som tutar i plasttrumpeter som dagisbarn, en utmobbning och demonisering av ett enskilt parti som saknar motsvarighet. ”Den som tycker om Sverige röstar inte på Sverigedemokraterna.” Orden är statsminister Fredrik Reinfeldts. På en minnessten med skammens ord hugger han in rad efter rad åt sig. Vi kommer att minnas dem länge.

I dag går svenska folket till val. Om valresultatet vet vi ännu ingenting mer än vad spekulationer och otillförlitliga väljarundersökningar har visat. Men om jag vågar mig på en gissning ska vi se fram emot de tappade hakornas afton och de svårdraperade anletsdragens parad i TV-rutan i kväll. Jag gläder mig som ett barn på julafton åt att få se Claes Elfsbergs, Anna Hedenmos och Karin Hübinettes mödosamt sammanhållna ansikten, höra inbjudna politiskt korrekta (annars förlorar de jobbet) statsvetares försök att slå knut på sig själva och Mats Knutsons knarriga försök att förklara Sverigedemokraternas röstsiffror. En stor del av journalistkåren kommer att vara i stort behov av kristerapi redan i morgon.

”Svensk ekonomi hotas av SD”

Vi kommer att få se rubriker i den här stilen:

• ”VALCHOCKEN”.

• ”Oväntad framgång för SD.”

• ”För första gången tar ett FRÄMLINGSFIENTLIGT parti plats i Sveriges riksdag.”

• ”Det gick inte längre att hålla de främlingsfientliga krafterna utanför maktens finrum.”

• ”Besvärlig parlamentarisk situation på grund av SD.”

• ”Svensk ekonomi hotas av SD.”

• ”Alliansen vägrar samarbeta med SD.”

• Svenska Dagbladet fastslog redan på fredagen: ”SD KAN SÄNKA KRONAN”.

”Sveriges finanser svävar i fara om SD kommer in i riksdagen”. Så har skrämselpropagandan från hela den moderata partitoppen låtit. Statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg och utrikesminister Carl Bildt har förnedrat sig själva och hela sitt parti genom sanslösa uttalanden om ”hotet från SD”. Partiledarna för alliansen och den röd-gröna oppositionen har i total enighet fallit i varandras armar inför den gemensamma yttre fienden, Sverigedemokraterna. Det är oerhört avslöjande.

En skrämsel, hot- och hatkampanj som saknar motstycke

Det är givetvis sin egen sjuka mor politikerna talar för – sin skräck för att ställas till svars för sina svek och för en invandringspolitik som trotsar allt förnuft. Sverige är ett sjukt land där demokratin på väsentliga områden är satt ur spel. Vi har haft en tvåpartistat med två politiska block. Men på det invandringspolitiska området har vi under decennier haft en enpartistat där samtliga partier är förkrossande eniga om att fortsätta med en besinningslös massinvandring. Närmare en diktatur kan man inte komma i ett land som ska föreställa demokrati.

Om Sverigedemokraterna mot alla odds inte kommer in i riksdagen vet vi orsakerna. Det är i så fall resultatet av en skrämsel-, hot- och hatkampanj som saknar motstycke i såväl Sverige som i andra länder, möjligen undantagandes Iran och någon avlägsen bananrepublik. Vi vet vilka vi ska tacka för det. Vi ska tacka företrädarna för samtliga sju riksdagspartier som inte har skytt några medel för att tiga ihjäl, marginalisera, demonisera och mobba ut ett enskilt parti. Vi ska särskilt tacka den svenska journalistkåren som har gjort sitt yttersta för att agera som eget politiskt parti, Journalistpartiet, med egen politisk agenda. Som av en händelse råkar den sammanfalla med den politiska maktens agenda. Vi ska gråta över den skamliga segern för de odemokratiska krafter som ostörda har fått härja fritt med hat och destruktivitet som enda ledstjärnor. Och vi ska noga besinna att varje brott mot ett demokratiskt parti och dess företrädare är ett brott mot demokratin.

”Medierna och politikerna bär skulden”

Merit Wager skriver i en artikel på Newsmill:

”Det är till största delen medierna och partipolitiker som bär skuld för att SD med allra största sannolikhet kommer att vara med och styra Sverige i fyra år framöver. De maktblinda “gammelpartierna” har inte haft örat mot marken utan huvudena ovanför molnen eller djupt nere i sanden och har vägrat se och höra vad som pågått bland dem vilkas vilja de är satta att omsätta i praktiken: folket. Och när det gäller media så har deras oförmåga (eller ovilja?) att rapportera korrekt och allsidigt om asylinvandringen bidragit till att för alltid förändra den svenska samhällsbilden, så på dem vilar också en betydande skuld.

Genom den tysta, kanske outtalade men ändå existerande, överenskommelsen som verkar råda mellan de nuvarande riksdagspartierna och medierna har folkets missnöje, irritation, frågor och oro ignorerats. Man kan undra om partiföreträdare och journalister någonsin läser de kommentarer som “verklighetens folk” skriver i kommentarsfälten på nätet varje gång en artikel om asylhanteringen publiceras? Troligen inte, för om de hade tagit del av folkets åsikter och insikter så hade de varit tvungna att reagera. Det går nämligen inte att avfärda alla dem som luftar sin oro och sin ilska som “rasister” eller “främlingsfientliga”. Ändå är det just det som skett, och därmed har folks legitima oro men också ilska stegrats så till den grad att de i desperation i större omfattning än vad politiker och media tror (och i hemlighet, eftersom det politiskt korrekta Sverige inte accepterar det) bestämt sig för att rösta på SD.”

Statsministern legitimerar våld mot oliktänkande

Valrörelsen har avslöjat en demokratibristsjukdom som härjar djupt under ytan i det påstått demokratiska Sverige. En vidrig blandning av å ena sidan en politiker- och medieelit och å andra sidan gatans skränande parlament med visselpipor, skramlor och plasttrumpeter har tagit sig rätten att avgöra vilka åsikter som får framföras. Eliten har tillgång till medias megafoner och legitimerar aktiviteterna i den mobb som beter sig som dagisbarn eller hormonstinna pubertetsyngel. Kulmen nåddes med det uppseendeväckande uttalandet av Sveriges statsminister efter misshandeln av den 24-årige SD-politikern David von Arnold i Malmö:

”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”

Lägre kan en statsminister inte sjunka. Med det här uttalandet har Fredrik Reinfeldt i breda lager av svenska folket förbrukat sitt förtroende som ledare för Sverige. Han legitimerar och uppmuntrar brutalt våld mot människor som hyser andra åsikter än de egna. Det är skrämmande, man vill inte tro att det är sant. Det är att slutgiltigt förvandla Sverige till en totalitär stat där medborgarna berövas sin åsikts- och yttrandefrihet. En stat där bara statligt sanktionerade åsikter får komma till uttryck, och angiveri och förföljelse av oliktänkande ges fri lejd. Jag har sagt det förut och jag upprepar det igen: oavsett vilka politiska åsikter man har ska alla partier behandlas lika. Allt annat är odemokratiskt och orättfärdigt.

Journalister är ett trolöst släkte

Med ett invandringskritiskt parti i riksdagen har Sverige eventuellt en möjlighet att tillfriskna. Ett parti utanför den odemokratiska åsiktshegemonin hos sjupartiet kan åstadkomma ett välbehövligt korsdrag i maktens unkna korridorer. Men vi ska ha klart för oss att sjupartiet inte kommer att sky några som helst medel för att ignorera folkviljan och förhindra att SD får inflytande. Dock kommer förunderliga ting att ske redan på valnatten om SD når över fyraprocentsspärren. Journalister är ett trolöst släkte. De böljar med vinden oavsett från vilket håll den blåser. Samma yttrandefrihetens spjutspetsar som har använt sin makt till att med alla medel förhindra att SD kommer in i riksdagen och utmåla dem som djävulens avkomma kommer att obesvärat vända på en 5-öring. Med upphetsat vidgade näsborrar, en icke föraktlig skådespelartalang och fyllda av den extas som bara vittringen av en nyhet ger kommer de att låtsas som om de i själva verket aldrig har haft det minsta emot partiet. Jag vågar till och med påstå att åtskilliga journalister i hemlighet röstar på SD. Men de skulle aldrig säga det högt.

Nej, journalister är inga offer. Det finns absolut inga ursäkter för hur de missbrukar sin makt och mörklägger sanningen för sina läsare/lyssnare/tittare. De är utsatta för ett enormt likformighetstryck från sina arbetsgivare och hela journalistkollektivet. De vet att de lever med dubbel bokföring, och det mår de inte bra av. Men ingen vågar vara den första som tar bladet från munnen och frågar ”Vad f-n är det vi håller på med?” De har sin fasta tjänst och räntorna på bostadslånen att tänka på. De lever dessutom oftast mycket privilegierade liv med höga löner och hög status, har nogsamt sett till att bosätta sig så långt från invandrartäta områden som möjligt och umgås för det mesta bara med likasinnade i samma välmående journalistmedelklass som de själva tillhör.

Vilket Sverige vill vi ha?

Vad är det för land som valets segrare har att ta över? Och vilket Sverige vill vi, deras väljare, ha? Dagens Sverige kämpar med stora problem som både massmedia och politiker har förskjutit långt utanför synfältet. De låtsas som om problemen inte finns, möjligen i en naiv förhoppning om att de ska försvinna av sig själva. När journalisterna rapporterar om den ökande brottsligheten görs aldrig någonsin en koppling till massinvandringen. Den framställs som någonting som bara har dumpit ned från himlen, helt utan sammanhang och orsaker.

Samma sak med skolans pågående sammanbrott. Aldrig har så få elever klarat att gå ut grundskolan med godkända betyg som i år. Hur ska de någonsin kunna ta sig in på arbetsmarknaden när de inte ens klarar gymnasiekompetens? När ska de yrkeskategorier som i dag går i den yttersta frontlinjen i det mångkulturella samhället ta bladet från munnen, ropa ut sin frustration över en orimlig arbetssituation och våga peka på de verkliga orsakerna? Jag tänker på till exempel poliser, socialsekreterare, lärare och sjukvårdspersonal. Det är några av de grupper som tar de stora smällarna av en urspårad invandringspolitik.

Sverige är ett land som splittras alltmer enligt etniska och kulturella skiljelinjer. Starka krafter kan försöka förneka det, men det är ett faktum. Sedan väljarna insett det hopplösa i att försöka påverka med röstsedeln röstar allt fler med fötterna och flyttar från de invandrartäta områdena. Många må med munnen bekänna sig som troende mångkulturalister, men i praktisk handling flyr de från mångkulturen. Även välintegrerade invandrare flyr från följderna av den ansvarslösa invandringspolitiken. Flykten från mångkulturen har jag beskrivit i den här krönikan.

Invandrare i majoritet år 2050?

Vi ser en utveckling där segregationen bara ökar trots alla hundratals miljarder som kastas ut på olika integrationsprojekt. Det pågår en enorm demografisk omvandlingsprocess i Sverige. Och den går snabbt. År 2050 kommer svenskarna att vara i minoritet i tretton av de 25 största svenska kommunerna: Botkyrka, Eskilstuna, Göteborg, Haninge, Helsingborg, Huddinge, Kristianstad, Linköping, Lund, Malmö, Stockholm, Södertälje och Växjö.

Ytterligare sex kommuner kommer att ha mer än 40 procent invandrare: Borås, Jönköping, Norrköping, Uppsala, Västerås och Örebro. Gävle och Halmstad kommer att ligga mycket nära 40-procentsgränsen. Sammanlagt 19 av de 25 största kommunerna kommer alltså att ha mer än 40 procent invandrare 2050. Det blir resultatet om invandringen fortsätter i samma takt som den haft sedan den borgerliga alliansregeringen kom till makten 2006. Scenariot bygger på en prognos som har gjorts av Affe på Affes statistikblogg

och som jag skrev om i den här krönikan.

Invandringen slår rekord i år – igen

I år kommer invandringen att slå alla tidigare rekord – igen. Fram till 1 september hade 70 720 utlänningar beviljats permanent uppehållstillstånd, PUT. Om invandringen fortsätter i samma takt under årets sista fyra månader hamnar Sverige på ett nytt all time high vid årsskiftet med drygt 106 000 invandrare. Tittar man närmare på Migrationsverkets statistik

visar sig intressanta siffror. Den största grupp som fått PUT under årets första åtta månader är asylsökande, 18 698 personer. Som god tvåa kommer anhöriginvandrarna, 16 237 personer. Den tredje största gruppen är de som fått PUT som arbetskraftsinvandrare, 15 559 personer. Med samma tendens kommer de vid årets slut att uppgå till fler än 23 000 personer. Detta när Sverige har en arbetslöshet som bara har ökat under den borgerliga alliansens år vid makten och nu uppgår till närmare en halv miljon människor! Var finns logiken?

Men den allra intressantaste siffran är den här: Av de 70 720 personer som fått PUT före 1 september är bara 1 374 flyktingar enligt Genèvekonventionen. Det är 1,9 procent av alla som har fått PUT hittills i år. En uppseendeväckande minskning av andelen flyktingar som var sensationellt låg redan tidigare. Bara 5 procent av de cirka 1,3 miljoner utlänningar som beviljats PUT i Sverige sedan 1980 är flyktingar. 95 procent är ekonomiska migranter.

Allt färre måste försörja allt fler

Här har vi en viktig del av förklaringen till att den borgerliga alliansen driver den så kallade arbetslinjen så hårt att även mycket svårt sjuka människor nekas sjukpenning och kastas ut på arbetsmarknaden. Vi ska alla arbeta mer och mer och högre och högre upp i åldrarna för att ”klara välfärden”. I klartext betyder det att vi måste arbeta mer för att bekosta en vansinnig invandringspolitik som inget etablerat riksdagsparti har några planer på att begränsa. Vi måste försörja allt fler invandrare har tagits emot i Sverige i en aldrig sinande ström men som aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Sug på den, svenska folk.

Ibland är det bra att titta i backspegeln för att se absurditeten i det som pågår. Den 17 december 1988 skrev Anders Ferm (s), då ambassadör i Köpenhamn och en av Olof Palmes ”pojkar”, en helsidesartikel i den senare insomnade tidningen Arbetet i Malmö. Det är en artikel som ska gå till historien. Rubriken är ”Befolka Sverige! Låt oss bli 25 miljoner”. Sveriges befolkning uppgick då till 8,4 miljoner. Alldeles för lite, tyckte Anders Ferm med hänvisning till Sveriges stora areal och oändliga vidder med glest växande tallar.  Minst 25 miljoner får plats i Sverige! Då skulle vi kunna få ordentliga storstäder! Vad människorna ska leva på ägnade Ferm inte en tanke. Huvudsaken är att de blir riktigt många.

Vill vi ha ett Sverige med svenskar i minoritet?

”Det borde gå att pressa upp befolkningsökningen med några tiotusen per år, till 100 000. Håller vi på så i hundra år så är vi uppe i omkring 20 miljoner invånare. Det förutsätter en mycket mera generös och medveten familjepolitik och en ökad invandring, och något stort invandrarland är vi inte trots allt skriande i bygderna. Det är viktigt att komma ihåg att en befolkningsökning i sig själv är en stark stimulans för ekonomisk expansion, en investering i framtiden som är lika betydelsefull som investeringar i industri, forskning och infrastruktur. En tredubbling av Sveriges befolkning på 100 år! Se där ett projekt som skulle kunna lyfta oss ur stagnation och provinstänkande” jublar Anders Ferm.

Så såg de socialdemokratiska tankegångarna ut på 1980-talet. Av någon outgrundlig anledning drivs borgerlig politik enligt samma riktlinjer. Är en fortsatt ansvarslös invandringspolitik och ökande segregation vad svenska folket vill ha? Är ett Sverige med svenskar i minoritet det land vi vill ha? Jag vet att många svarar ett rungande nej på den frågan. Valresultatet kommer att visa hur många som markerar sin vilja med röstsedlarna.

Frågorna som kräver svar

Bloggen Two Invandrare

räknar upp några av de frågor som den kommande regeringen måste svara på. Att fortsätta mörka är inte längre en framkomlig väg.

• Hur många asylfall ska vi ta emot per år och totalt?

• Vad får det kosta per år?

• Varför döljer ni kostnaderna?

• Varför vill ni inte identifiera flyktingarna?

• Varför vill ni inte undersöka deras brottsliga bakgrund?

• Varför får kända kriminella och terrorister asyl?

• Varför vill ni inte utvisa kriminella flyktingar?

• Varför vill ni inte utvisa flyktingar som dömts till utvisning?

• Statliga rapporter visar att 95 procent inte är flyktingar, varför får de asyl?

• Varför säger ni aldrig något om invandrarbrottsligheten?

• Är det inte bättre att hjälpa tusen flyktingar i deras hemregion för samma kostnad som en falsk flykting i Sverige?

Sverige står vid randen av ett paradigmskifte

Det finns ett gammalt ordspråk som jag bekänner mig till. Det är ”Hut går hem till sist”. Förnuft och sanning segrar alltid till slut, helt enkelt för att ingenting annat är möjligt. Sverige står vid randen av ett paradigmskifte. Oavsett valutgången är det dess första dag i dag. Men inget paradigm skiftas över en natt. Det är en lång process som till största delen sker i det fördolda och mognar fram i människors undermedvetna. Som på en given signal sker förändringen, och den är stor och ter sig för vissa som en total överraskning. Så gick det till när Berlinmuren öppnades den 9 november 1989. Inom loppet av några timmar kunde människor strömma fritt genom den mur som hade skilt Öst- och Västberlin åt sedan1961. Det blev början till DDR-diktaturens kollaps. Då hade starka demokratiska krafter under lång tid arbetat på murens fall i det tysta.

Signaturen Gunseng2 skriver i en kommentar på Affes statistikblogg:

”Dagens paradigm är det obestridliga ja:et till ökad invandring. Det är den blinda tron på det mångkulturella samhället som ett praktiskt fungerande ideal utan nästan några problem alls. Man finner ofta politiker tävlandes med varandra om att visa hur positiva de är till invandring. De som förlorar den tävlingen riskerar att hamna i rasistfacket. Det är också det absoluta nej:et till att ställa några seriösa krav på anländande invandrare. Det är alltså en allmän överenskommelse mellan politiker och media om att det fungerar på ett sätt och vis. Den som säger motsatsen är en idiot.

Saken med ett paradigm är att när det kommer överväldigande bevisning på att paradigmet är en missuppfattning så kan det ändras. Först gradvis när den nya uppfattningen vinner mark hos någon grupp i samhället och aktivt börjar sprida sig till flera så att paradigmet börjar utmanas. När det så sprider sig till någon grupp med seriöst inflytande och makt så faller det gamla paradigmet ned som ett dammigt korthus. Det kommer att ske, det kommer dock att krävas verkliga effekter på samhället först: en drastisk upptrappning i invandrarrelaterat våld tillsammans med skenande kostnader för staten eller något liknande som börjar vinna över media (jag gissar att media är gruppen som behöver vinnas över). Alltså verkliga destruktiva effekter, chockterapi. Först då kommer ett nytt paradigm, en ny allmänt gällande uppfattning att etableras.”

Internet en sylvass nål i maktens ändalykt

Vi är många som har dragit ett lass i den här valrörelsen. Då tänker jag inte i första hand på dem som har fått sitt arbete rikligt finansierat ur de politiska partikassorna. För första gången har Internet funnits med som en demokratisk maktfaktor att räkna med i valrörelsen. Internet är en demokratirevolution som kommer att växa sig allt större. Här arbetar eldsjälarna, människor som är besjälade av att delta i en demokratisk process, att uttrycka sina åsikter och dela med sig av sina kunskaper. Flera av oss känner att vi har en viktig uppgift, ett slags kall. Vi kan helt enkelt inte tiga när samhällsutvecklingen går åt fel håll. Vi arbetar ideellt, ingen betalar oss för alla de arbetstimmar vi lägger ned. Belöningen är responsen från läsarna och känslan att man har åstadkommit någonting, kanske en ökad medvetenhet. Jag vill tacka alla som har kämpat och sända ett varmt tack till mina fantastiska läsare här på Snaphanen.

Nu drar vi oss tillbaka, många av oss för en tids välförtjänt vila. Men jag vill varna makthavarna för att slappna av det allra minsta. Våra ögon och öron finns överallt. Och vi tvekar inte att berätta om det vi hör och ser. Internet och bloggar kommer för all framtid att vara en sylvass nål i maktens ändalykt.