af Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Politik är att kunna känna igen en utopi och förstå när den är förbrukad. Efter fyra årtionden av sociala, ekonomiska, kulturella och demografiska högriskexperiment med Sverige och Sveriges befolkning i mångkulturens namn är det dags att se sanningen i vitögat: Det mångkulturella samhället byggt på massinvandring är ett gigantiskt misslyckande. Mångkultur har aldrig fungerat och kommer aldrig att fungera någonstans i världen. Den mångkulturella ideologin är en utopi som har lett Sverige dit där vi står i dag – inför en fullbordad katastrof. Det är dags att erkänna fiaskot och lägga ner. Sanningen svider. Den omtalade kejsaren är dessvärre fullkomligt naken. Faktum är att han aldrig har haft en klädtrasa på sig.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel bröt isen när hon den 16 oktober vid ett CDU-möte i Potsdam uttalade att mångkulturen har nått vägs ände och ”Multi-kulti är död”. Indirekt var hennes uttalanden framtvingade av Thilo Sarrazins succébok ”Deutschland schafft sich ab” (Tyskland avskaffar sig själv) som är en svidande uppgörelse med den tyska mångkulturen. Genast ryckte de politiskt korrekta kommandosoldaterna i svenska media ut med osäkrade tangentbord och förklarade att det egentligen inte alls var vad Merkel menade. Bara invandrarna lär sig tyska så ordnar sig allting.

I Sverige har vi ingen Angela Merkel. Men vi har tillgång till en annan tysk som genom århundradena ger oss budskap och vägledning. När jag funderar på svensk mångkultur och massinvandring lyssnar jag på Johann Sebastian Bachs (1685-1750) vackra kantat ”Wachet auf ruft uns die Stimme”, BWV 140.

”Vakna upp! ropar en röst till oss.” Vakna upp! Och se vad som händer med vårt land.

Väckarklockor kan göra ont

Väckarklockor kan göra ont, mycket ont. Antagligen är vi många som den gångna veckan har sett och hört en av de röster som vill väcka oss, Pat Condell och hans senaste video, ”Goodbye Sweden”.

”Inget land i Europa har gjort mer för att omfamna den mångkulturella mardrömmen än Sverige. Från att ha varit ett av de mest civiliserade och brottsbefriade länderna är det nu officiellt Europas våldtäktsland nummer ett” konstaterar Pat Condell.

Han tecknar en mörk bild av Sverige. Även om man känner till alla fakta som han presenterar gör det ont att få dem serverade i koncentrat. Ändå är det just den sortens tydliga sammanfattningar och konfrontationer med verkligheten vi behöver för att ”vakna upp”. Tyvärr upplever de flesta journalister i gammelmedia det som en sådan prestigeförlust att erkänna att de läser bloggar att de praktiskt taget hellre dör än låtsas om en engelsk sanningssägare. Annars skulle PK-trupperna tveklöst rycka ut igen och dementera det Pat Condell säger.

Historiens största fiasko

En blick på den svenska verkligheten säger oss att den politik med massinvandring och omdaning av Sverige till ett mångkulturellt samhälle som inleddes av socialdemokraterna med Olof Palme i spetsen åren kring 1970 är historiens absolut största fiasko, en ideologisk härdsmälta. Vi är många av Sveriges invånare som vaknar upp, skakade och med starka känslor av overklighet. Vi ser oss omkring i det land vi bor i och frågar oss ”Var det det här vi ville ha? Var det hit vi ville komma?”.

Nej, vi ville inte se vårt land förstöras och kolonialiseras framför våra ögon. Det var inte för att se Sverige islamiseras i hög fart eller splittras i parallellsamhällen som vi lade våra röster i valen. Inte heller var det för att vi ville få våra bilar uppbrända eller våra döttrar våldtagna och bli Europamästare i anmälda våldtäkter. Eller bli förda bakom ljuset genom en brutal gruppvåldtäkt på demokratin, begången av sju fullkomligt eniga riksdagspartier. I fyrtio år har de i förkrossande enighet trumfat igenom det ena riksdagsbeslutet om mångkultur efter det andra, samtliga över folkets huvuden och samtliga med avsikt att driva en politisk utopi.

Vi blev aldrig tillfrågade. Det har aldrig framgått av några partiprogram eller valmanifest att riksdag och regering ville förvandla Sverige till oigenkännlighet. Skickligt dolde de sin mångkulturella agenda för väljarna genom luddiga formuleringar om ”globalisering” och ”internationell solidaritet” – vackra ord som gick lätt att svälja med ett glas vatten. Samtidigt har de – som av en händelse – marginaliserat landets egen befolkning till en undanträngd position, en grupp i strykklass som påstås inte ha någon egen kultur. Vårt enda berättigande tycks vara att arbeta så mycket och länge som möjligt för att försörja ett svällande importerat bidragsproletariat som aldrig kommer att sätta sin fot på arbetsmarknaden.

Befolkningen låter sig stillatigande plundras

För att driva en politisk utopi måste man ha gott om pengar – gärna några hundra miljarder per år – och pålitliga bundsförvanter. Sveriges regeringar av skiftande kulörer har haft både/och. Det svenska skattetrycket är ett av de hårdaste i världen. Befolkningen låter sig stillatigande plundras in på bara kroppen för att årtionde efter årtionde bekosta historiens dyraste dunderfiasko. I journalistkåren har politikerna de mest hängivna och lojala bundsförvanter någon kan önska sig, ständigt beredda att gå maktens ärenden. Den engelske journalisten Roland Huntford, som i många år var The Observers korrespondent i Sverige, såg i den svenska journalistkåren samma likformighet och makttrogenhet som annars bara finns i totalitära stater. I sin bok ”The New Totalitarians” (Det blinda Sverige, 1972) skriver han:

”Ängsligt måna som de är om att framlägga endast vad deras kolleger tror behöver de svenska massinformatörerna inget tvång för att följa partilinjerna. I deras värld är en avvikelse från den accepterade normen ett slags förräderi. (…) Det är relativt lätt att ta dem i anspråk för en speciell ideologi. Det räcker med att omvända ett fåtal i hierarkins topp så följer de övriga lydigt efter.” [bogen kan downloades som PDF]

Patologiska diagnoser på demokratiska rättigheter

Med ett massivt stöd från media som inte förtjänar något annat namn än iscensatt bedrägeri har det inte varit några problem för svenska politiker att genomföra sin mångkulturella utopi över folkets huvuden. Media har lydigt gjort vad de har kunnat för att mörklägga massinvandringens negativa konsekvenser. Ifrågasättande, kritik och avvikande åsikter har effektivt stoppats genom anklagelser om ”rasism”, ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, alltså patologiska diagnoser på en av demokratins grundpelare – en fri och öppen debatt.

Begreppet ”kultur” förknippar vi oftast med något positivt. ”Mångkultur” låter bra. Så vidsynt och tolerant; många olika kulturer som blandar sig harmoniskt med varandra i en globaliserad värld. Genom doftande moln av exotiska kryddor skulle svenska folket omskolas från falukorv, hambo och schottis och bli kulturellt berikade till de eggande tonerna av världsmusikrytmer. Men kultur är mer än mat och musik. Kultur är hela det sammanhang vi föds in i och formas av – språk, ideologi, religion, etik och moral, erfarenheter och attityder, normer, värderingar, förhållningssätt och sociala koder. Det är inte hudfärg som gör människor olika, det är den nedärvda kultur som vi alla bär med oss. Tesen att alla människor är lika är avsedd att förvirra genom att blanda bort korten. Det är med sådan ordakrobatik en maktelit håller befolkningen på mattan. Vi är produkter av olika kulturer och alltså – olika.

Vad är det vi har fått?

Så med fyrtio års facit – vad är det vi har fått?

• En splittring av Sverige i allt fler isolerade etniska och ideologiskt uppdelade enklaver. När folkpartiet uppdrog åt Statistiska Centralbyrån att kartlägga så kallade ”utanförskapsområden”, det vill säga ghetton där hälften eller mindre än hälften av befolkningen arbetar, fann man 1990 tre sådana områden. 2004 hade antalet ökat till 136 och närmar sig sex år senare sannolikt tvåhundra.

I de här områdena lever invandrare isolerade från det svenska samhället, utan att kunna svenska, utan fäste på arbetsmarknaden och ofta enligt normer och värderingar som de har tagit med sig från sina gamla hemländer och som står i strid med svenska motsvarigheter. Det enda som påminner om Sverige är bidragen som tickar in på kontona varje månad och utgör försörjning från de svenska skattebetalarna. Malmö, Södertälje, Landskrona, Borlänge och Söderhamn är några av de städer som har förvandlats till oigenkännlighet i takt med att invandrarbefolkningen snabbt ökar. I Malmö och Södertälje kommer svenskarna inom en snar framtid att vara i minoritet.

• En kraftigt ökande och alltmer brutal brottslighet. Antalet anmälda våldtäkter har sedan mångkulturens genombrottsår 1975 ökat med ofantliga 673 procent och placerar oss som nummer ett i Europa och tvåa i världen näst efter Lesotho. Antalet anmälda våldsbrott har under samma period ökat med 312 procent. Invandrare, i synnerhet män från muslimska länder, är mycket kraftigt överrepresenterade i all våldsbrottslighet. Vid våldtäkter är de överrepresenterade med 450 procent.

Allt svårare på arbetsmarknaden

• Utomeuropeiska invandrare (som dominerar invandringen till Sverige sedan årtionden) får allt svårare att komma in på arbetsmarknaden. Första halvåret i år hade 68 procent av de utomeuropeiska invandrarna någon form av sysselsättning, medan motsvarande siffra för födda i Europa var 84 procent. Allra svårast har invandrare från Irak och Somalia att ta sig in på arbetsmarknaden. Det visar en kommande rapport skriven av professor Jan Ekberg vid Centrum för arbetsmarknadspolitisk forskning vid Linnéuniversitetet i Växjö. (DN)

Jan Ekberg har följt invandrarnas etablering på arbetsmarknaden sedan 1980-talet. Siffrorna har ständigt dalat, men det har aldrig sett värre ut än nu. Ekberg säger ingenting om orsakerna. Men tidigare statliga utredningar visar att majoriteten av de utomeuropeiska invandrarna har låg utbildning eller ingen alls och saknar dessutom ofta arbetslivserfarenhet. De har helt enkelt inte en kompetens som gör dem attraktiva på den svenska arbetsmarknaden.

”Hittar Sverige framgångsreceptet är det minst sagt uppseendeväckande” skriver Maria Crofts i Dagens Nyheter. I klartext: integrationen är dömd att misslyckas. Försök som har slukat hundratals miljarder har pågått i fyrtio år, men integrationen är och förblir ett gigantiskt fiasko. Vad än kulturrelativisterna säger finns det kulturella skillnader som är omöjliga att överbrygga.

En tilltagande islamisering

• En tilltagande islamisering som innebär ett stegvis tillbakaträngande av svensk kultur, svenska normer och värderingar, kristenhet och svenska traditioner. Hur länge till får svenska folket fira jul till minne av Jesu födelse, hur länge får vi äta julskinka, alltså död gris? Ska vi bara acceptera att många invandrare slår sina barn och att svenska kvinnor lever enligt svenska jämställdhetsnormer medan invandrarkvinnor ses som andrahandsvarelser utan egna rättigheter?

Till islamiseringen hör uppenbara absurditeter i strid med svenska värderingar och svensk rättsuppfattning. Ett exempel är Alen Malik Crnalik som med DO:s (Diskrimineringsombudsmannens) hjälp och hänvisning till islam tilldömdes 60 000 kronor i skadestånd tidigare i år för att han avfördes från arbetsförmedlingens arbetsmarknadsprogram sedan han vägrat skaka hand med en kvinnlig företagsledare vid en anställningsintervju. Ett annat är Alia Khalifa som krävt att få genomgå en utbildning till barnskötare iklädd heltäckande niqab. Där har DO efter två års betänketid kommit fram till att det är diskriminering att inte tillåta niqab. Men eftersom Alia Khalifa fick slutföra sin utbildning iklädd svart tält blir det inget fett skadestånd den här gången.

Hederskultur och skyhöga kostnader

• Tiotusentals ungdomar (minst 70 000 enligt statliga Ungdomsstyrelsens undersökning 2009) och ett oräkneligt antal vuxna kvinnor lever i en importerad och förtryckande hederskultur som skördar liv genom mord med heders- och skammotiv och tar ifrån ungdomar rätten att välja vem de vill gifta sig med, rätten att umgås med det motsatta könet på ett naturligt sätt och som förbjuder och straffar homosexualitet.

• Rädslan griper omkring sig och kostnaderna skenar i förorter där bilar, skolor, mataffärer och andra byggnader bränns ned för hundratals miljoner och där polis och räddningspersonal regelmässigt utsätts för stenkastning och annat våld.

• Kostnaderna för mångkultur och massinvandring har aldrig redovisats. Men det handlar om gigantiska summor. Sverige ska enligt utlänningslagen ha en reglerad invandring. Men i praktiken råder närmast fri och okontrollerad invandring där nästan ingen kan eller vill styrka sin identitet med pass eller andra ID-handlingar. Vi vet alltså inte vilka som släpps in i Sverige. Notan kommer i efterhand, och vi vet vilka som får betala. En fri och oreglerad invandring är inte kompatibel med ett välfärdssamhälle med sociala förmåner.

Lägg ner mångkulturen!

• Kostnader som inte i första hand mäts i kronor och ören men som är högst påtagliga. Många människor, inte enbart svenskar utan även välintegrerade invandrare, känner i dag sorg, vrede, rädsla, otrygghet, otrivsel och vanmakt i Sverige. Bloggar och läsarkommentarer på Internet är en ventil där raseri och förtvivlan över det land som har tagits ifrån oss får pysa ut. Det ska nog politiker och övrig maktelit vara glada för. När så starka känslor av förlust och vrede manifesteras i handling har politikerna definitivt tappat kontrollen över en samhällsdestruktion som de själva har skapat. Från historien vet vi vad som kan hända när splittring och konflikter går tillräckligt djupt mellan olika befolkningsgrupper. På flera platser i Sverige står medborgare i dag vid den brytpunkten.

• Så – lägg ner mångkulturen! Erkänn fiaskot, slå till bromsarna, vänd kursen och skrota den mångkulturella utopin innan det är för sent! För var och en som har ögon att se med är det uppenbart att Sverige är inne i en ohållbar utveckling som måste få ett slut. Vilka ytterligare bevis behöver politikerna för att mångkultur inte fungerar? Svenska folket förtjänar en avbön och uppriktig ursäkt från samtliga politiska partier för vad de har gjort mot Sverige och dess befolkning. Det finns bara ett ord: landsförräderi. Även om ideologin dödförklaras kan jag försäkra att både politiker och medborgare under oöverskådlig tid kommer att ha fullt upp med ta hand om de skador som vårt land har tillfogats under decennier.

Mångkulturalisterna behöver inte oroa sig

Mångkulturalisterna behöver inte oroa sig. De har ingen anledning att känna sig missgynnade av en skrotad utopi. De har alla möjligheter att för generationer framåt, tillsammans med barn och barnbarn, kunna insupa obegränsad mångkultur à la carte genom att flytta till exempelvis Tensta, Rinkeby, Södertälje eller Angered. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker mig kunna notera allt fler fuktiga fingrar i luften och allt färre seriösa röster i den kör som sjunger mångkulturalismens lov. Det rör sig naturligtvis om människor som pläderar för mångkultur och ”generös” invandringspolitik bara exakt så länge som det ger dem själva fördelar i form av karriärplattformar och avancemangsmöjligheter i till exempel politiken eller invandringsindustrin. När den ideologiska härdsmältan överges kommer de att säga saker som ”Ja, egentligen trodde jag ju aldrig på mångkulturen” och ”Jag rycktes bara med av tidsandan”. Det vill säga, de kommer inte att vidkännas något som helst ansvar för den samhällskatastrof som de är delaktiga i.

Ännu en tid är det några illusionsprofeter som kämpar på. Ett exempel i en helt egen klass är Mikaela Valtersson, ekonomisk-politisk talesman för miljöpartiet och ordförande i ”Kommittén för cirkulär migration och utveckling”, CiMU. I en artikel på debattsajten Newsmill med rubriken ”Mänsklig rättighet att invandra till vilket land man vill” skriver hon:

”Alla vinner på migration”

”Man kan ställa sig frågan varför det är viktigt med migration? Mitt enkla svar är att det är viktigt för att det borde vara en grundläggande mänsklig rättighet för varje person att få flytta som han eller hon vill, men också för att världen blir en bättre plats att leva på. (…) Genom arbetskraftsinvandring och migration får Sverige in kompetens, arbetskraft, nya företag och förbättrar sina handelsrelationer.
Alla vinner helt enkelt på migration. Detta är en mycket viktig kunskap att bära med sig inte minst i dag då invandringen är ifrågasatt av vissa. Vi behöver ta ytterligare steg för att fortsätta främja migration och undanröja hinder för människors rörlighet. En öppen värld är en bättre värld.”

Så talar en troende som lever sitt liv i kompakt faktaresistens. Ur illusionernas värld kommer också ett så kallat Faktablad från CiMU där den kommitté som Mikaela Valtersson är ordförande i fastslår att ”i princip är hela Sveriges befolkning potentiella cirkulärmigranter”.

Det vill säga, vi kommer att ständigt flytta fram och tillbaka mellan olika länder som någon form av mänskliga jo-jos. ”Cirkulär migration” är ett uttryck som kommittén är väldigt förtjust i. Man har därför också skapat en så kallad ”Push and Pullmodell” som visar hur migranterna cirkulerar fram och tillbaka. För att underlätta cirkulationen pekar kommittén på ”portabilitet av sociala rättigheter” som en viktig faktor. Det vill säga, man ska kunna skaffa sig svensk pension och andra sociala förmåner och sedan behändigt ta dem med sig när man cirkulerar tillbaka till hemlandet. ”Kommittén fortsätter att noga undersöka kopplingarna mellan portabla sociala rättigheter och cirkulär migration” försäkrar Faktabladet från CiMU. Målet tycks vara att svenska folket ska försörja hela världen.

Saliga äro de trosvissa

Gert Gelotte, ledarskribent i Göteborgs-Posten och bekännande mångkulturalist, skriver i en minnesvärd ledare med rubriken ”Multikultur värd en resa”:

”Jag tycker om multikultur. Jag lever mycket gärna i ett multikulturellt samhälle i en multikulturell stad. Multikultur berikar. Tack vare Göteborgs muslimer känner jag mig inte helt främmande när jag besöker ett muslimskt land. Min definition av multikultur är all den kulturella rikedom och mångfald som ryms i ett hus vars väggar och tak består av FN:s och Europarådets deklarationer om de mänskliga rättigheterna och av svensk lag – alltså alla människors lika värde (även i praktiken) oavsett etnicitet, religion, kön eller sexuell läggning.”

Amen. Saliga äro de trosvissa, ty de skola aldrig anfäktas av tvivel och verklighet. Dock skola de inte besitta jorden, ty alla illusioner äro tidsbegränsade. Törs man gissa att både Mikaela Valtersson och Gert Gelotte i likhet med andra mångkulturalister bor på behörigt avstånd från den mångkultur som de prisar så högt och endast insuper den i små självvalda doser? Hur som helst kommer de att få sina namn inristade på en minnessten över den mest förvirrade och misslyckade epoken i Sveriges historia, den mångkulturella eran.

Vad politikerna anbelangar kan jag inte låta bli att återge en historia om konstnären Axel Bror Olsson (1919-2001), skaparen av Utvandrarmonumentet i Karlshamn. Konstnären blev vid ett tillfälle så förbannad på en kommunalpolitiker att han gav honom en teckning föreställande mannens huvud i genomskärning. Det fanns en förklaring på teckningen. Axel Olsson skrev att av någon underlig anledning har en tarm hamnat som ett gummiband spänt mellan två spikar inne i huvudet. Av tvärdraget i tomrummet mellan öronen händer det att tarmen börja vibrera, och då tror politikern att han tänker.

I dessa tarmvibrationer skapades den svenska mångkulturen. Liksom alla utopier har den nått sitt oundvikliga terminalstadium.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter