16
jan
Seneste opdatering: 13/6-11 kl. 1916
13 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Sociologen Gunnar Heinsohn peger på, at enhver der indvandrer til Tyskland, har ret til at blive forsørget af sine naboer på ubestemt tid. Ligegyldigt hvor mange børn han sætter i verden. Om han finder det forkert ? “Jeg kan, som jeg lige er blevet fortalt af en fagmand fra Berlin-Neukölln, ikke finde det forkert, for hvis jeg gjorde det, ville jeg blive retsforfulgt.” Samtalen drejer sig iøvrigt om demografi og rigtige og forkerte indvandrere. Se også Lars Hedegaards interview med Gunnar Heinsohn: A Continent of Losers på dansk Interview: Tabernes kontinent Via Gunnar Heinsohn im ZDF-Nachtstudio, 9 januar 2010. (video tysk utekstet.)

Lars Hedegaard: Optakt til en 266b sag
Jeg tager ikke til orde for hverken had eller hetz. Jeg tager til orde for de kvinder og mænd, der har problemer.Trykkefrihedsselskabets formand Lars Hedegaard skal i retten i næste uge for udtalelser, som anklages for at være racistiske. For et års tid siden sagde Lars Hedegaard blandt andet om muslimer, at “de voldtager deres egne børn, det hører man hele tiden”.
– Til min store overraskelse blev det opfattet, som om jeg havde anklaget samtlige muslimske mænd for at have misbrugt deres børn. Jeg blev selv overrasket over den drejning debatten tog. Jeg troede ikke, at man ville tillægge mig sådan nogle meninger, siger Lars Hedegaard.
Lars Hedegaard er sigtet af statsadvokaten for med sine udtalelser at overtræde racismeparagraffen. Men den paragraf har han ikke selv meget til overs for. Adelsmærket for enhver lov er, at den bliver ligeligt anvendt. Men sådan er det ikke, hvis du såkaldt forhåner nogen efter racismeparagraffen. Der er jo kke nogen i Danmark, som er blevet dømt for at kalde danske kvinder ludere eller Danmark for et fucking luderland. Mig bekendt ikke. Hvis du derimod kalder muslimer noget lignende, så kan du være sikker på at blive trukket i byretten.Der er ikke lighed for loven, og der er ikke lighed i retspraksis. . Krause på tværs 17. januar 2011 kl. 10:03 på P1 . Hør udsendelsen(57:00)

Jared Loughner i overdrevets politiske perspektiv

Klar udpegning af markører for Arizona-attentatmandens placering derude hvor mærkesager og fløjtilhørsforhold for udenforstående godt nok har det med at glide sammen i det rene gakgak. Og dette er vel at mærke hvad der vides p.t. før han er stillet for retten (LFPC).

The takeaway quote from the New York Times profile of Jared Loughner linked by Ed earlier today:

He became intrigued by antigovernment conspiracy theories, including that the Sept. 11 attacks were perpetrated by the government and that the country’s central banking system was enslaving its citizens. His anger would well up at the sight of President George W. Bush, or in discussing what he considered to be the nefarious designs of government.

“I think he feels the people should be able to govern themselves,” said Ms. Figueroa, his former girlfriend. “We didn’t need a higher authority.”

Breanna Castle, 21, another friend from junior and senior high school, agreed. “He was all about less government and less America,” she said, adding, “He thought it was full of conspiracies and that the government censored the Internet and banned certain books from being read by us.”

I am very familiar with this kind of idiot: I saw them all the time at the anti-war rallies I covered between 2003 and 2008. They hate Bush, they hate America, and they “hate war” in that America is usually the dominant combatant in any war and thus it’s an endeavor that tends to solidify American strength.

And yes, they’re also “anti-government,” but not in the way the Tea Party advocates for a smaller, more efficient government; instead, the Loughners of the world want no government; they’re anarchists.

Conspiracy theories run rampant in these circles, 9/11 Truthism being most prominent. But you’ll find these same people ranting about the Bohemian Grove, the grassy knoll, Skull and Bones, etc. At the very fringes of this conspiracy scene, you might find a small overlap with the extreme far-right kook zone, but mostly it’s the domain of leftist crazies.

Not that Loughner was sane, or part of a “scene.” We know that now. But to the extent that he was “informed” by a political worldview, it was that of the left-leaning anarchists — at the exact opposite pole from Sarah Palin and the Tea Party. Zombie på Pajamas Medias’ The Tatler

Muhudiin M. Geele for retten

Kurt Westergaards attentatmand for retten onsdag. Retssagen ventes at vare i ni dage. Strafferammen er livstid, 16 år. Anklageren kræver ham udvist af landet for bestandigt.

PIX5

En 29-årig somalier er tiltalt for økseangrebet mod Kurt Westergaard 1. januar 2010. Tiltalen lyder på forsøg på overtrædelse af straffelovens terrorparagraf ved, som der står i anklageskriftet: “med forsæt til at skræmme en befolkning i alvorlig grad, eller uretmæssigt at tvinge danske eller udenlandske myndigheder til at foretage eller undlade en handling, eller at destabilisere eller ødelægge et lands grundlæggende politiske, forfatningsmæssige, økonomiske eller samfundsmæssige strukturer…forsøgte at dræbe Kurt Westergaard , idet han (somalieren,red.) bevæbnet med en økse og en kniv uberettiget skaffede sig adgang til ejendommen for at dræbe Kurt Westergaard.

Ifølge anklagen kunne karakteren af handlingen tilføje Danmark eller et andet land alvorlig skade. Terrorparagraffen har en straframme på fængsel indtil livstid. Ifølge anklagen skulle somalieren, mens han forsøgte at bryde døren til det sikrede rum op, have udtalt “hævn” og “vi skal nok få ram på dig” eller lignende.Somalien er endvidere tiltalt for drabsforsøg mod en politimand ved at kaste en økse efter betjenten og true ham med en kniv. Somalieren blev pacificeret og lettere såret af to politiskud i det ene ben. Angreb på bladtegner for retten, Den tidligere tegner på Jyllands-Posten skal i vidne i retssag mod somalisk økesemand. Han tog en enkeltbillet til Aarhus for at blive martyr PS side 2 (4.1 2010: Muhudiin M. Geele: “Som teenager var han en respekteret rollemodel i Aalborg.”)

“We will speak our mind”
Norsk TV møder Tommy Robinson fra The English Defence League

Black Country

Af Thomas Nydahl

På Bartolomeus-dagen den 24 augusti 2009 börjar jag arbetet med min nästa bok. Det blir en resa i tid och rum i Black Country, d.v.s. West Midlands i England. Jag har beställt lite böcker från England, som ska hjälpa mig att nå fram till de historiska perspektiven, och först i brevlådan blev JB Priestlys English Journey från 1934, som nu kommit i en vacker 75-årsutgåva med kompletterande texter av bland andra Margaret Drabble, Beryl Bainbridge och William Woodruff. Priestlys reseskildring är en klassiker och hans berättelse från distriktet runt Birmingham är mycket fascinerande för någon som lärt känna staden efter industrialismen.

Birmingham är ju idag något helt annat, en stad där industrilokalerna antingen förfaller eller fylls med andra saker: pubar, gallerier, klubbar, butiker. I staden där man en gång tillverkade bilar och motorcyklar, där väverierna och den tunga metallindustrin fanns, och där några av hårdrockens legendarer föddes, ser man idag den postindustriella epokens hela yuppie-kultur. Staden är hårt segregerad. 43% av grundskolebarnen har ett annat språk än engelskan som modersmål. Birmingham är därmed en stad som tycks sammanfatta det mesta av efterkrigstidens Europa; dess kultur och politik, dess näringar och ekonomi, dess demografi och utveckling, på gott och ont. Jag bodde en termin i staden 1998 och har sedan återvänt ett antal gånger, senast 2008. Nu är det dags att börja skriva!

I arbetet som omfattar resande, läsande och skrivande ingår alltid impulserna från de viktiga föregångarna, författare och resenärer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poäng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns självporträtt, översättning 2009 av Anders Bodegård):

”Det uppstår ett problem då man står inför världen och man inser hur fragmenterad den är, decimerad, självmotsägande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmål och ting. Och det ska man beskriva! Episkt går det inte, alltför många saker stockar sig under pennan, och så olika saker, som ständigt förändras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av världens komplicerade verklighet och som försöker åskådliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting går att göra på något annat sätt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni träda fram som klarar att bemästra den här världens hela verklighet, en enastående person, men jag tvivlar på det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”få grepp om världen”. Därför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention är möjlig idag. Om nu någon verkligen vill ge sig i kast med den nya världen. Han säger också, att det enda som går att fästa på papper är ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vår tid kan leda tankarna bakåt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. När ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhållen bild av världen? Här tror jag att Kapuscinskis själva poäng ligger: den sammanhållna bilden finns i fragmenten. Det är tillsammans som de hos läsaren kan skapa en bild. Att försöka hålla samman en värld som i sig själv är djupt splittrad, som pågår i parallella verkligheter, är bara möjligt på det sättet. Fragmentet blir ett sätt att motstå kluvenheten, splittringen som äger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

Hänger inte fragmenteringen i första hand ihop med det väldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan är ett sätt att försöka samla sig själv inför den kaotiska mängden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva själv, om man inför kaos själv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. Särskilt som man befinner sig i ett annat land, vars språk man i och för sig hjälpligt förstår men ändå inte har fötts in i, måste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det består av, och sedan, utifrån dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment är det bästa ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag är en främling i världen men jag vill lära mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lärdomen i ord. På mitt eget språk vill jag göra det. Oupphörligen.

Birmingham är den brittiska stad jag känner bäst. 1998 bodde jag där med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans återvänt vid två tillfällen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som såg illa ut 1998 ser bra mycket värre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte från andra stora brittiska industristäders: från att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna välfärdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedläggningar och stängningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmässig förändring skett med etablerandet av helt nya näringar. Från industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett område av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenäringen.

I denna stad verkade i många år som läkare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstäderna, i ren brittisk slum, så väl som på fängelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhälle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, från debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essäistik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det är boken från 2001 som nu utkommit i svensk översättning med titeln Livet på samhällets botten – världsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översättning av Erik Elmevik).

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholismens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs förbannade skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, så snart första barnet blivit något år gammalt, hon återvänder till puben och blir gravid med någon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kunskap. Theodore Dalrymple skriver: “Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg”. I

Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som hänt i världen och när. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen på 1700-talet eller på 1970-talet. De lever, säger han, “i ett evigt nu, ett nu som bara finns där och saknar samband med ett förflutet”. Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet, t.ex. i länder som Frankrike och Tyskland. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar “Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?” och får hos en av hyresgästerna veta “Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit”. Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan – “kommunen” kunde lika gärna ha uttalats “en högre makt” – ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det “en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden”.

Att läsa Theodore Dalrymple är som att skåda in i en mycket nära framtid för vårt eget land. Av någon lustig orsak är britterna föregångare när det gäller social och kulturell utarmning. Det som sker i både stora och små samhällen i landet ter sig som en nästintill apokalyptisk varning om vart vi är på väg.

Det är precis tio år sedan jag kom till Birmingham första gången. Med taxi åkte jag från flygplatsen in till centrum. Det var kväll. Stadsbilden tedde sig alltmer välbekant. Jag hade sett den förut, närmare bestämt i Libyen. Utmed de stora vägarna, ju länge in mot stadskärnan jag åkte, stod moskéerna allt tätare. De var belysta underifrån och fick mig att tänka på de rymdskepp jag sett på film, och när vi närmade oss Bristol Road utmed Belgrave Middleway kom vi förbi den stora, centrala moskén, belyst i grönt, mäktig och vacker som i arabvärlden, men här gav den mig intrycket av att vara fullständigt malplacerad. Birmingham Central Mosque byggdes 1969 och är en av Europas största. Ordföranden för Birmingham Mosque Trust, Dr Mohammad Naseem, är en åldrande, kontroversiell muslimsk ledare, född i Amritsar och utbildad i Pakistan, som bl.a. hävdar att al-Qaida inte existerar. Han har också jämfört Tony Blair med Adolf Hitler och sagt att Blairs politik gentemot brittiska muslimer var jämförbar med Hitlers judepolitik (BBC News 6 augusti 2005). Birmingham har idag runt 110 moskéer, och det är ställt utom all tvivel att några av stadens muslimska företrädade, också sådan som varit verksamma i det som brukar kallas religionsdialog med kristna och judiska grupper, har band till terrorism. Brittiska Channel 4 har t.ex. gjort inspelningar med dold kamera där imamer uppmanar sina församlingar att stödja al-Qaida och andra liknande grupper och nätverk. Den stora moskéen har sålt material skrivet av Usama bin-Ladin!

Då, våren 1998, hade den kontroversielle politikern, stadens son Enoch Powell just avlidit. Birmingham gick in i en ny era, där det politiska etablissemangets två stora partier sällan eller aldrig diskuterade invandringsfrågor, men där skuggan från 11 september ännu inte slagit ner över de brittiska öarna. Birmingham hade svåra motsättningar i sitt nära förflutna, med regelrätta gatustrider mellan olika etniska grupper. Att studiet av islam redan då stod högt på universiteten hade sin självklara förklaring. Moskéerna var många och skulle bli fler.

Då bodde jag en hel termin på ett av Selly Oaks collages, på promenadavstånd till Bristol Road, där bussarna går in till centrum. Jag hade med mig diffusa minnen av en Björn Afzelius-sång som besjöng staden på ett allt annat än smickrande sätt. Jag visste att man byggt bilar och motorcyklar här och att en ansenlig del av den industrialism som både Karl Marx och Friedrich Engels beskrivit i sina verk låg här utmed kanalerna. Birmingham, andra största stad i Storbritannien, så olik London, som en annan värld. Ett förvisso fult, men snabbt föryngrat och förskönat centrum, gigantiska gamla industriområden, kanaldistrikt där fabriker och verkstäder omvandlas till konstgallerier, pubar, musikscener. Men framför allt mötte jag en stad som höll på att bli ett kulturens centrum i landet. Royal Ballet har sina byggnader här. Stora och prestigefyllda Symphony Hall hyser en av nationens bästa symfoniorkestrar, de viktiga teaterscenerna blir allt fler. Och kanaldistrikten fungerar numera som en riktig turistmagnet med sina mysiga pubar och restauranger alldeles vid vattnet. Jag lärde känna Birminghams vardag, köpte alltid min morgontidning av det unga sikhiska paret i kiosken.

Nu har så mycket hänt. Nya stadsdelar har vuxit fram. Huslängor pryder förvisso tomterna där förr slitna och asbetsinfekterade fabrikslokaler stod, men det innebär också att de stolta bilbyggarna på Jaguar och MC-fabriken BSA för alltid är borta.

Staden sjuder, vid sidan av nedläggningarna, av just den digitaliserade framstegsoptimism som präglar den nya brittiska medelklassen. Men förlorarna då? Just det, de fortsätter förlora. Som om de vore för alltid sammanbundna fenomen sprider fattigdom och fetma, drogmissbruk och smuts sig. Den dagliga förnedringen märks överallt: på bussar, i butiker och på pubar. Huvudena hänger tunga och känslan av nederlag är stark. De unga kvinnorna med sina snaskätande barn i vagnarna fångar varje dag min blick. De finns överallt, som om de vore ett eget socialt skikt i brittisk samtid. Det kanske de är? Arbetslösa, försörjda av olika bidragssystem, utanför varje kontakt med brittisk vardag som innefattar arbetsliv, sociala nätverk, inkomster och anständigt boende. Deras barn har en jämmerdal stämplad i blicken. Tomheten tycks ha ockuperat två generationer samtidigt.

Birmingham förändras och utvecklas, ja så är det, men man kan fråga sig om denna utveckling på det hela taget innebär något positivt: hela centrum har i praktiken blivit en jättelik galleria. Butikscentra av mycket stora mått fyller stadskärnan och de avlöses bara av de spektakulära multinationella hotellkedjorna och nöjeslokalerna. En fredags- eller lördagskväll här inne är som att vandra genom en konstant påtänd och/eller berusad folkmassa som gapar och vrålar och liksom vaggar av och an på trottoarerna utanför diskoteken, pubarna och restaurangerna.

Efter några dagar i Birmingham beger jag mig ut på resa i hela Black Country. Att se de en gång små städer som numera är ett slags kranskommuner till Birmingham, är nödvändigt för att kunna säga något som helst om vad som hänt i den forna gruvnäringens landskap. Jag åker röda dubbeldäckare genom landskapet. Det som jag trodde bara var stadsbussar trafikerar hela distriktet. Smidigt och enkelt med ett relativt billigt resekort sätter jag mig och åker, från ort till ort. Första större samhälle jag når på en dryg timme är Wolverhampton – när jag hör stadens namn tänker jag på fotboll, Wanderers FC närmare bestämt. 2003 kom de till Premier League. 2004 blev de nedflyttade till näst högsta serien. Svenska supporterklubben har förre statsministern Ingvar Carlsson som hedersmedlem. Men jag har inte kommit hit för att se fotboll, utan för att gräva i det samhälle som fotbollen i slutet av 1800-talet växte fram ur; textilfabrikernas och arbetarklassens Wolverhampton.

Jag läser mig till kunskaper som snabbt visar att Wolverhampton är en av Englands främsta inflyttningsstäder. ”Hur många människor i staden kan hitta fyra eller ens tre eller två förfäder här?” frågar Frank Sharman i sitt arbete Heritage and Cultural Roots, om invånarna, som kallas”Wulfranians”. Hit kom man från landsbygden under tidigt artonhundratal, och sedan fylldes staden på med irländare, polacker, ukrainare, italienare, ryska judar, västindier och afrikaner. Idag anses staden vara den främsta magneten för illegal invandring. Det som en gång i tiden var ren arbetskrafts-migration är idag något annat. Staden växte från 150.000 invånare från 250.000 på tio år, en bit in mot andra halvan av 1960-talet, sedan sjönk befolkningstalen igen och har idag stabiliserats en bit under kvartsmiljonen, vilket gör staden jämförbar i storlek med Malmö. Wolverhampton kan sägas vara representativ för den långt ifrån problemfria mångkulturnationen England. Här ligger synagogan jämte protestantiska och katolska kyrkor, vilka i sin tur vetter mot moskéer, hinduiska och buddhistiska tempel. Också invånarna själv talar om vissa stadsdelar som getton. Gatubilden ger syn för sägen: till denna stad har man kommit resande från hela världen. Den stora inflyttningen för mer än hundra år sedan bestod av arbetare från Irland och Skottland som anlade både kanaler och järnvägar. Sedan kom en ny våg som bemannade den stora textilindustrin. Idag förblir många nyanlända både arbetslösa och utanför allt socialt liv. Det har Wolverhampton gemensamt med så många europeiska städer att det idag inte går att hålla räkningen på dem.

Att vandra runt i staden är att tvinna samman förflutet med nuet. Sikher och muslimer bygger storslagna tempel och moskéer, kupolerna syns över alla de hukande små bostadshusen.

Fotbollskulturen tycks fortfarande vara den gamla brittiska befolkningens svar på dessa tempel. Min son Tobias och reskompisen Simon tar sig ut för att se Birmingham City slå Manchester City med 3-1, och medan ösregnet fortsätter över Midlands påstår de sig samtidigt ha mött både entusiasm och värme på läktarna.

Brittiska West Midlands, just detta Black Country som har fått sitt namn av månghundraårig kolbrytning, tycks idag inte veta på vilket ben det ska stå, om det ska fortsätta fylkas kring schakten där det svarta guldet hämtades upp, och odla den kulturen – på puben, på fotbollsarenan och i de lokala hembygdsbladen – eller om det ska ta steget fullt ut och bli en del av den postmoderna samtiden. Klyvnaden känns överallt. När jag med möda klättrar upp till Dudley Castle, en borg som började byggas på tusentalet och som sedan hade sina glansdagar som befäst samhälle under 1300- 1500-talen, ser jag hur brittiska pappor berättar för sina barn om det brittiska samhällets blodiga historia, om krig och religioner som fenomen intimt förknippade med varandra. Men jag ser också alla de unga mammorna som timme efter timme traskar runt i den zoologiska trädgården framför borgen, och låter barnen se på apatiska björnar och lejon, eller med glada rop försöka fånga alla apornas uppmärksamhet. Som alltid regnar det här i hjärtat av England, och den lokala väderrapportens glada ”sunny spells” tycks mest betyda att solen – eventuellt – kan tänkas titta fram mellan molnen under dagen. Här är samtiden som en blandning av spunnet socker och triviala familjegräl.

Sittande på många landsvägsbussar ser jag ett för mig nytt landskap öppnas, by efter by, stad efter stad. Muséerna flaxar förbi: låsmuséet, fabriksmuséet och chokladmuséet, men också allt det som präglar ett samhälle i detta gamla industrilandskap: de kristna kyrkorna och kapellen, små och stora, pubarna som tycks ha slagit ner rötterna i varje kvarter. I West Bromwich passerar jag den gigantiska Albion-fotbollsarenan, och sedan kan jag fördjupa mig i dess historia genom att läsa vecko-tabloiden Bugle (som vet allt om gruvornas och fotbollslagens historia).

Tillbaka i landets andra stad, Birmingham, lovar jag de unga pojkarna en kväll på jazzklubb. Den jag lärde mig tycka om för tio år sedan vid Gas Street, visar sig vara övergiven och förfallen, som om man bara låst dörren och lämnat huset. Vi hittar istället The Yardbird, vägg i vägg med ett stort köpcentra, där man just börjat prova ljudanläggningen när vi slår oss ner med var sitt glas. Men längre kommer de inte. Tekniken strular, meddelar man, vi går därifrån med rundgång i öronen och hoppas på jazz vid ett annat tillfälle. För det kan man nämligen vara säker på: Birmingham bjuder alltid på jazz. Det gäller bara att gå förbi de modemedvetna popställena, för att hitta till det som är hörvärt. Black Country är också ett musikens mecka, generöst och redo för de besökare som vill njuta klassiskt – inte minst för att man har en av BBC:s bättre symfoniorkestrar och det nya konserthuset Symphonie Hall alldeles vid kanaldistriktet.

Som resande författare förmedlar man ibland intryck och erfarenheter på en ganska ytlig och skissartad nivå. Det är kanske i sin ordning så länge man inte förmedlar några direkta lögner. Men efter varje resa får jag en stark känsla av att inte heller ha förmedlat hela sanningen – också den med skavanker och sura dofter . Ska man vara alldeles sann blir det därför också med nödvändighet texter om kulturellt förfall och nivellering som inte bara handlar om okunskap och nederlag, utan också om det dagliga livets terror från elektroniska och elektrifierade världar. Det blir texter om djup vantrivsel i en kultur.

Den vardagskultur – i civilisatorisk mening – jag möter är på alla sätt ett förebud om vad som väntar oss, eftersom det vi ser i Sverige egentligen bara är små krusningar på ytan av det som tillåtits blomma fullt ut i Storbritannien: å ena sidan en dekadent västerländsk livsstil som tycks ha vegeterandet som främsta mål, där skränande och elektrifierad popmusik i hemmen och offentliga miljöer, den usla snabbmaten och det eviga digitala tjattrandet i mobiltelefoner blir dessa vardagars utfyllnad, och å andra sidan en snabbt växande och alltmer dominant religiös kultur, där främst islam men också andra sekteristiska religioner tar över moralkodex och offentliga miljöer i form av moskéer, tempel, klädedräkt och socialt uppförande. Birmingham känner också av den sikhiska minoritetens allt aggressivare krav på särställning och censur. Black Country visar allt detta i övertydliga och högst vardagliga situationer: på bussar och tåg, i butiker och på restauranger, på gågator och i trafiken, i umgänget mellan människor, i de brustna sociala strukturerna och i den militanta väckelsens förväntningar på anpassning och lydnad.

Vi återvände till Birmingham av två skäl: vi skulle vila och koppla bort vardagen tillsammans, och jag skulle samla material till en kommande bok. Vår första anhalt var kväkarnas collage, Woodbrooke i Selly Oak, ett område i staden där många av universitetets byggnader finns, liksom anrika chokladfabriken Cadbury. I den fridfulla och lågmälda atmosfären där kände vi oss välkomna. Att vi också fick sova i det rum som Gandhi bott i gjorde känslan särskilt stark. Woodbrooke präglas helt av kväkarrörelsens ideal. Denna antiauktoritära och utomkyrkliga, kristna rörelse kan jag känna respekt för, inte för att jag själv tillhör den, utan för att den lever i ett slags dämpad attityd gentemot både maktstrukturerna och allt som står i motsättning till det enkla livet. Här talar man lågmält och ingen är utsedd att vara predikant eller chef. Man har en daglig stab av kontorsarbetande administratörer, ytterst få, men själva colleget sköts av dem som kallas ”friends in residens”, vilket är människor ur kväkarrörelsen, som mot fritt boende och mat sköter rutinsysslorna. Runt huset, en stor vit byggnad som en gång i tiden tillhörde chockladkungen Cadbury, finns en vacker park med vattendrag. Att Birminghams genomfartsled Bristol Road rusar förbi alldeles utanför glömmer man snabbt. Ett milt brus är allt som hörs.

Men i samma stund jag lämnar Woodbrooke Collage, som nästan lyckas utplåna min egen känsla av tillhörighet i den moderna världen, blir man brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen på dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser alla bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som man förstår att grupptillhörighet här stavas både volym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nernötta i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten istället för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour” (just så, med versaler) – med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet.

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle sex dygn av brittisk, tumultuarisk verklighet följa oss, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regn började vi turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett gigantiskt urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat. Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land.

Det svensk socialdemokrati så att säga lyckades med här, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där redan och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjorde var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som tyckts centralt för just det demokratiska folkhemmet.

I West Midlands är sammanhakningen av lokalsamhällena ett resultat av ett misslyckande, som utifrån en förvänd syn på rättvisa antagit att det fattiga området kunde ligga intill det rika utan att någon skulle se vilket som var vad och att alla därför skulle leva lyckliga. Men i Birminghamområdet Solihull vet människor skillnaden. När politikerna därför nu beslutat sig för en femton år lång renovering av norra Solihull, så beror det bland annat på den djupa orättvisan. I södra delen har man flest miljonärer i England, utbildningsnivån är hög, och det är inkomsterna också, medan det i norra Solihull är precis tvärtom: flest tonårsmödrar, trångboddhet, stor andel elever som lämnar skolan utan godkända betyg, drogmissbruk, fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet. Det råder rentav en stor skillnad i livslängd mellan de två delarna: de välbärgade invånarna lever tio år längre än de utsatta och fattiga grannarna i norr! Birmingham Post kallar det ”en skandal” som i sig rättfärdigar detta gigantiska förnyelsearbete, som bl.a. kommer att leda till att alla befintliga köpcentra, skolor, daghem och vårdcentraler rivs och ersätts med nya. Dryga 40.000 människor kommer att påverkas, i och med att 8.000 nya bostäder byggs som ersättning för de 1960-talshus som ska rivas. Utöver de nya kommer 12.500 bostäder att grundligt renoveras. I sådana termer och siffror kan ett gigantiskt misslyckande beskrivas. Det som byggdes i framtidstro, naiv och ytlig, skulle visa sig vara ett kortlivat projekt, där människor for illa och stöttes ut. Att knappt femtio år gamla stadsdelar måste jämnas med marken är facit nog. Jag såg exakt samma sak vid min vistelse i Birmingham 1998, då förorten Castle Vale, ett skräckexempel på gettokultur där droger och våld härskade, helt revs för uppförandet av ett stort område med antingen högst trevåningars hyresrätter eller med klassiska semi detatched-hus. Castle Vale råkade få nytt liv tack vare ett projekt initierat av Margaret Thatcher: House Acting Trust (HAT).

Ett land är inte bara sina stadsdelar och sina klasskillnader. Landet är också en nation där folket har en gemensam historia, ett gemensamt språk, kulturarv och ett slags kollektiv identitet som möjliggör allt ifrån vardagliga små möten, samtal och överenskommelser till avtal och affärer. Det är inte detsamma som att säga att en nation inte får eller kan ha minoriteter. Rakt inte! Den som hävdar det har fastnat i romantiken kring den ”etniska” renheten och faller därför snabbt ner genom falluckan till historiens soptipp. Men det som utmärker en nation och dess identitet är att den står så trygg i detta, att den med generositet och självklart demokratiskt sinnelag kan hysa både en och flera minoriteter. Det kunde man kalla för verklig mångfald. I vårt eget land kan minoriteter som samer, finnar, judar leva så, också med erkännande av språkliga och andra drag som skiljer från majoritetsbefolkningen men som aldrig tillåter dem eller oss att hamna i ett fientligt förhållande till varandra. Men också en samisktalande människa måste kunna svenska för att fungera som medborgare i den svenska nationen. En jiddishtalande jude – numera en ganska ovanlig människa – har väl aldrig trott annat än att denna svensktalande vardag är en självklarhet. Ingen har i modern tid sett ett jiddish-getto i Sverige.

Men så fort vi kommer in på islam och de muslimska minoriteterna, ser vi att det uppstår en spricka. Hur många islamister ser sig som svenskar eller britter? Hur många förortsbor med arabiskt ursprung och islam som religion betraktar det ens som en självklarhet att lära sig det engelska eller svenska språket? I dagens Midlands ser man överallt att en arabisk identitet håller på att ta över. Butiksskyltar har i lika hög grad som tidningar/paraboler och moskéer arabiskan som sitt huvudspråk, man ignorerar helt det faktum att man lever i ett engelskspråkigt land. (Vilket också får mig att tänka på den nya svenska språklagsutredningen som fastslår att arabiskan är tredje största språk i vårt eget land! SvD 2/4-08).

De självmordsbombare som slagit till i London var själv födda och uppvuxna i sådana brittiska förorter. Flera av dem kom från Birmingham. De såg sig inte som britter. De delade varken identitet, språk eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender! För radikal islam är religionen identitetsfaktorn som bestämmer allt annat, den står före och över nation, språk och historia. Det är också därför som dess religiösa och politiska särintresse i allt högre grad kan diktera dagspolitiken i Storbritannien, och det menar jag verkligen att den gör. Den gör det både ”positivt” och ”negativt”. Låt mig förklara: i ”positiv” mening gör den det så, att landets politiker, journalister och andra opinionsbildare pressas att anpassa sig till dess krav, vilket bland annat leder till inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, i ”negativ” mening så, att den också lyckas flytta fram de egna positionerna (muslimska familjers flickor får varken bada eller gymnastisera med pojkar i skolorna, det anses helt rimligt att gå klädd i extrema burka-liknande och heltäckande slöjor i det offentliga rummet och ett eller annat hedersmord slinker igenom rättsapparaten som olycksfall). Så utvecklas en pendelrörelse vars båda extremer gagnar islam och dess blivande despoter: rädsla och respekt, eftergifter och anpassning, så kan de fyra grundpelarna för denna utveckling beskrivas. Vad betyder det till exempel när landets litterära liv utlyser en särskild tävling för muslimska författare, ivrigt påhejat av premiärminister Gordon Brown med orden “This is a wonderful opportunity to bring excellent writing by Muslim writers to new audiences, and increase the mutual understanding of the people of Britain. Through literature we can learn about disparate cultures and widen our perspectives of the world. I would like to congratulate all of the participating writers and the winners of this year’s awards.”? Vem skulle komma på tanken att utlysa en nationell litterär tävling för judiska författare? För kristna? För vegetarianer eller rödhåriga? När det gäller muslimer ställer man inte några kritiska frågor om huruvida det är en rimlig tanke. I Birmingham hade man kallat in Randa Abdel-Fattah som domare för sådana författare, låt vara den allra yngsta åldersgruppen, i kategorin ”Under 16´s Category for the Muslim Writers Awards 2008, till huvudbiblioteket, i ett arrangemang av Birminghams City Council, 2008 National Year of Reading och organisationen Scholastic.

Så vänjer man ju allmänheten, sakta och försiktigt, vid tanken på etniskt definierad litteratur, religiöst gruppbetingad prosa och poesi, som ska framstå som ett litterärt framsteg men som i själva verket är ett jättesteg tillbaka till den tid då extrema politiska rörelser kunde fördöma eller hylla en författare utifrån dennes hudfärg, religionstillhörighet eller ”ras”. Det senare begreppet går inte att använda idag. Därför väljer man att tala om den religiösa identiteten, som om den i grunden kunde bestämma det slags mänskliga erfarenhet som litteratur bygger på. Med sin medverkan bidrar de brittiska myndigheterna till en fördjupad segregation och ett ökat getto-tänkande. Initiativet främjar inte det moderna samhällets sekulära jämlikhetsideal, utan bidrar istället till att separatistiska och isolationistiska rörelsers handlingsutrymme stärks. Arrangemangets genomslagskraft garanteras av att man kopplar celebriteter från popkulturen till det, i år Jermain Jackson, mest känd för sin tid i Jackson 5 och som bror till Michael Jackson, som i sitt tal vid prisutdelningen krävde att bli tilltalad med sitt nya förnamn, Muhammed. Jackson är konvertit, lever numera i Dubai, men deltar som lockbete i arrangemang som dessa (Hela prislistan kommer sist i denna text, den kan bättre än något annat illustrera fenomenets utbredning).

Behöver jag säga att arrangemangets starka kraft är de samlade brittiska muslimska organisationerna? Från den individuella och konfessionsfria talangen hos den enskilde konstnären har det brittiska etablissemanget här anslutit sig till en kultur som begränsar människan till sitt religiösa vara. Det kan knappast sägas vara en upplyst eller demokratisk tanke.

Af Thomas Nydahl

Not: Det brittiska landskapet West Midlands kallas traditionellt för Black Country. Här lever runt en miljon människor, i städer som Birmingham, Wolverhampton, Dudley, Sandwell, Walsall. Här fanns den brittiska gruvindustrin, i The South Stafforshire Coalfield. Vid förra sekelskiftet var det landets mest industraliserade del med både kolgruvor och stålindustri. Det sägs att det folkliga namnet Black Country kommer sig av all den nedsmutsning av luften och miljön som dessa industrier orsakade. Distriktet präglas idag av hög arbetslöshet och en mycket stor invandrargrupp, framför allt från Karibien och Asien. Mycket av problemen med politisk islam, med kopplingar till al-Qaida och terrorism, har haft sin bas i städer som Birmingham och Walsall.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Viktoria

    Tack för en mycket intressant och tänkvärd text. Det jag skulle vilja fråga om du hinner svara, är: Vad jag förstår har England alltid varit ett mycket mer utpräglat klassamhälle än vad Sverige har, tex hade vi i Sverige aldrig feodalsystemet och väl knappast en så stark och mäktig adel som England haft. Sett historiskt. Tror du denna skillnad historiskt sett kan utgöra en grund för en skillnad i utveckling i samtiden, mellan våra båda länder?

  • Peter Buch

    Jeg tror jeg med ro i sindet uden at frygte noget kan gengive mine argumenter fra henholdsvis Uriasposten, og Snaphanen:

    http://www.uriasposten.net/archives/21949/

    Som sådan ser jeg Danmark som allerede alt for opfyldt af mennesker.
    Generelt er jeg derfor i udgangspunktet mod at indvandring overhovedet forekommer.
    Skulle indvandring forekomme ville jeg foretrække det skete inden for rammerne eller var i målestokken 1 specifikt defineret potentiel indvandrer vurderet eminent assimilerbar, højindkomstskabende og /eller ikke offentligt forbrugende af værdier over 20 % af det danske gennemsnit kan blive indvandrer når 10 lokalt bosiddende er døde, Dødsfald i denne sammenhæng medregnes kun når national gennemsnitsalder eller derover er opnået.
    At en sådan procedure muligvis ville medføre et større fald i indbyggertallet på få år, ser jeg ingen problemer i, men det er da muligt problemer ville opstå såfremt en sådan tænkt praksis var virkeligheden.

    http://snaphanen.dk/2011/01/13/hvor-er-de-gravende-journalister/
    OT:
    Kommentar der ikke kan ses da Berlingske fjernede kronikken 10. januar:
    Ene at ville rubricere indvandringskritik og ønsker om en stram indvandringspolitik som udsprunget fra ønsket om at ville have velfærdssamfundets tilbud for sig selv er fortegnet.
    Beklageligt og ikke et potentielt godt initiativ værdigt.
    Der er ikke nødvendigvis tale om man ser alle fremmede som potentielle nassere på det danske velfærdssamfund, såfremt man som undertegnede ser omkring 1 million beboere som det antal, der i bæredygtig henseende ville være passende for et territorie af Danmarks størrelse.
    Der er eksempelvis en professor i biologi der udtalte dette, til JP jp.dk/klima/article1696090.ece andre er enige heri.
    Såfremt 1 million beboere i Danmark var målet kunne indvandrings forudsætning være dels at et større antal skal dø før en ny indvandrer kommer ind, dels at vedkommende bringer noget med, høj grad af evne til assimilering eksempelvis.
    At ville bevare og udbygge dansk sprog, kunst og kultur kunne også ligge bag ønsker om en stram indvandringspolitik for blot at nævne enkelte andre punkter hvor nasseri på det danske velfærdssamfund ikke nødvendigvis optræder i baggrunden.
    Andre prioriteringer kan være til stede.
    Bortset fra det – godt initiativ.
    -anden kommentar:
    Jævnfør ovennævnte problematik hvor indvandringskritik- muligvis- søges præsenteret som ene fremkommet ud fra ønsket om at ville holde velfærdsamfundets goder hos de allerede lokalt bosatte.
    Mandag Morgen skal tilstræbe den højeste grad af præcision i sin formidling og undgå unøjagtig, misvisende eller fordrejet information.
    Læs selv videre hos mm.dk/etik
    Er den tilstræbte præcision da opnået i kronikkens formulering af omtalen af indvandringsproblematik?
    Nej, overhovedet ikke, set herfra.

    – aktuelt skrevet ved denne kommentars afsendelse – Berlingske kronik havde oprindeligt link:
    http://www.berlingske.dk/kronikker/danmark-fortjener-en-bedre-valgkamp

  • Peter Buch

    Jeg tror jeg med ro i sindet uden at frygte noget kan gengive mine argumenter fra henholdsvis Uriasposten, og Snaphanen:

    Som sådan ser jeg Danmark som allerede alt for opfyldt af mennesker.
    Generelt er jeg derfor i udgangspunktet mod at indvandring overhovedet forekommer.
    Skulle indvandring forekomme ville jeg foretrække det skete inden for rammerne eller var i målestokken 1 specifikt defineret potentiel indvandrer vurderet eminent assimilerbar, højindkomstskabende og /eller ikke offentligt forbrugende af værdier over 20 % af det danske gennemsnit kan blive indvandrer når 10 lokalt bosiddende er døde, Dødsfald i denne sammenhæng medregnes kun når national gennemsnitsalder eller derover er opnået.
    At en sådan procedure muligvis ville medføre et større fald i indbyggertallet på få år, ser jeg ingen problemer i, men det er da muligt problemer ville opstå såfremt en sådan tænkt praksis var virkeligheden.

    Kommentar der ikke kan ses da Berlingske fjernede kronikken 10. januar:
    Ene at ville rubricere indvandringskritik og ønsker om en stram indvandringspolitik som udsprunget fra ønsket om at ville have velfærdssamfundets tilbud for sig selv er fortegnet.
    Beklageligt og ikke et potentielt godt initiativ værdigt.
    Der er ikke nødvendigvis tale om man ser alle fremmede som potentielle nassere på det danske velfærdssamfund, såfremt man som undertegnede ser omkring 1 million beboere som det antal, der i bæredygtig henseende ville være passende for et territorie af Danmarks størrelse.
    Der er eksempelvis en professor i biologi der udtalte dette, til JP jp.dk/klima/article1696090.ece andre er enige heri.
    Såfremt 1 million beboere i Danmark var målet kunne indvandrings forudsætning være dels at et større antal skal dø før en ny indvandrer kommer ind, dels at vedkommende bringer noget med, høj grad af evne til assimilering eksempelvis.
    At ville bevare og udbygge dansk sprog, kunst og kultur kunne også ligge bag ønsker om en stram indvandringspolitik for blot at nævne enkelte andre punkter hvor nasseri på det danske velfærdssamfund ikke nødvendigvis optræder i baggrunden.
    Andre prioriteringer kan være til stede.
    Bortset fra det – godt initiativ.
    -anden kommentar:
    Jævnfør ovennævnte problematik hvor indvandringskritik- muligvis- søges præsenteret som ene fremkommet ud fra ønsket om at ville holde velfærdsamfundets goder hos de allerede lokalt bosatte.
    Mandag Morgen skal tilstræbe den højeste grad af præcision i sin formidling og undgå unøjagtig, misvisende eller fordrejet information.
    Læs selv videre hos mm.dk/etik
    Er den tilstræbte præcision da opnået i kronikkens formulering af omtalen af indvandringsproblematik?
    Nej, overhovedet ikke, set herfra.
    – aktuelt skrevet ved denne kommentars afsendelse – Berlingske kronik havde oprindeligt overskriften:
    Danmark fortjener en bedre valgkamp.

  • PK

    Det er nu mærkeligt med Socialdemokratiet i Danmark.
    Partiet vil kæmpe for den nedslidte arbejder fortsat kan gå på
    efterløn.
    Samme parti har nu i snart 30 år været hamrende ligeglad med om
    arbejderen mødte den brutale indvandrervold.
    Ja partiet har på det nærmeste hånet den sårede og bekymrede arbejder.
    Ikke meget hjælp til den voldsramte arbejder fra det gamle arbejderparti.
    Er kun økonomi vigtigt i et menneskes liv?
    Har de for mange økonomer i det parti?

  • 16830911

    “3 Responses to Gunnar Heinsohn om demografi og indvandring”

    Vad har detta med Thomas Nydahls artikel att göra?

    Snälla, låt varje artikel ha sina egna kommentarer.
    Detta skapar mer förvirring än nödvändigt.
    Dessutom brukar jag missa underartikel 2, 3 osv
    eftersom Google Reader inte flaggar upp dessa, enbart den första.

    Snaphanens innehåll är suveränt, men varför envisas med ovanstående
    problem, ingen annan blogg jag känner till håller på med detta trams.

  • 16830911

    Om jag väljer Arkivet för Januari kommer följande upp:

    Gunnar Heinsohn om demografi og indvandring
    Posted on January 16, 2011 by steen
    Sociologen Gunnar Heinsohn peger på, at enhver der indvandrer til Tyskland, har ret til at blive forsørget af sine naboer på ubestemt tid. Ligegyldigt hvor mange børn han sætter i verden. Om han finder det forkert ? “Jeg kan, som … Continue reading →

    Posted in Uncategorized | 4 Comments

    Här ser jag inte att det finns följande underartiklar:
    – Lars Hedegaard: Optakt til en 266b sag
    – Muhudiin M. Geele for retten
    – We will speak our mind
    – Black Country

    Ursäkta mitt tjat.

  • jdm

    Med hensyn til Loughner og hans interesser, det er vigtigt at ikke glemme Zeitgeist bevaegelsen. En af hans venner har givet til kende at den havde paavirket ham meget.

  • Bjovulf

    Disse naive, dybt uvidende og landsskadelige PK-poltikere burde omgående tvangsindlægges til at se de engelske Channel 4 Dispatches programmerne “Mosque under cover I + II” angående, hvor meget had imod vestlige værdier og normer samt intolerance imod jøder, bøsser, kvinder og os andre urene vantro “kuffar”,
    der konstant prædikes fra disse såkaldte kulturcentre / balladecentraler, som og endog sælges ÅBENT i form af særdeles grove og hadefulde bøger og DVD’er fra de tilknyttede boghandlere – og så naturligvis også opfølgeren ang. situationen og muslimernes særdeles grove metoder i området Tower Hamlets i London. Med så lalleglade holdninger og følgagtighed over for disse muslimske fanatikere vil vi i løbet af 15- 20 år have nøjagtigt samme sitation overalt i DK som i England, hvor 80 % (!!!) af befokningen nu er imod mere muslimsk indvandring, og hvor muslimerne indirekte får lov til at terrorisere alle andre i stadigt stigende grad, jo mere politikerne lægger sig på maven for dem i en blanding af altfortærende politisk korrekthed, total ligegyldighed over for engelsk/ britisk / vestlig kultur levevis og traditioner og decideret skræk og rædsel for “gæsternes” luner og hyperfølsomhed med hensyn til bare den mindste relevante kritik af deres opførsel og endeløse, vanvittige særkrav.

    Altså alt det som DRs Jakob Illeborg i sin lallenaive multikulti-begejstring desværre lige glemmer
    at fortælle os på, når han sender sin stærkt farvede PK-reportager fra bla. England – bla. på P1 og i
    TV-avisen.

    http://www.tv2lorry.dk/artikel/35624?rss

    København siger ja til to nye moskéer
    17-01-11 21.20 af Urban

    SAMFUND | En klassisk blå shia-moské med høje minareter og en kæmpe kuppel kommer til at tårne sig op midt i Københavns arbejderkvarter.

    Imens den nye sunni-moské på Islands Brygge bliver set som en åbenlys arkitektonisk bonus af udvalget, er der ingen tvivl om, at den shia-muslimske moské på Vibevej vil springe i øjnene. Men det er ikke nødvendigvis en dårlig ting, siger SF’s Signe Goldmann: [ Nå! Ville du mon give tilladelse til noget som
    helst andet af den enorme højde i et kvarter, hvor langt det meste byggeri er 2-3-4 etager højt –
    altså bare 10-15-20 meter – ? ] »Vi bor i en mangfoldig by, og jeg synes ikke, at det gør noget, at man kan se det i gadebilledet. Området omkring Vibevej er allerede arkitektonisk rodet, så jeg er sikker på, at moskéen vil pynte«.

    [ Åbenbart har hun stadig ikke fattet, at minareterne (36 m !!!!!) og kuplen (24 m) kommer til at blive langt højere og langt mere dominerende i viden omkreds, end det er angivet på de medfølgende prospektfotos, hvor forskelle i perspektiv / brændvidde mellem baggrundsbillede og de indlagte 3D-tegninger af er brugt til at få minareter og kuppel til at se mindre dominerende ud. Jeg skal gerne “vedlægge” beviser, hvis nogen er
    interesseret i at se, hvor groft muslimerne og deres arkitektfirma har løjet over for BR. ]

    • Peter Buch

      Som der står om Rundetårn på wikipedia:
      Højden på 34,8 meter refererer kun til udsigtsplatformens højde over gadeniveau.

      • Bjovulf

        Ja, korrekt – jeg glemte jo at tælle kuplen med 😉

        Men det var nu også mere for at give en ide om skalaen
        på de tårne, som en flok intetanende og naive politikere har
        sagt ja til at “knalde ned” i det relativt flade NV-kvarter,
        helt uden nogensinde at have sat sig ORDENTLIGT ind i
        tingene eller have prøvet at fatte de meget alvorlige følger –
        hvad der vil komme til at foregå af ballade og hadprædikener
        fra en sådan stormoské, styret fra Iran – og fra SA i Amagermoskéens
        tilfælde.

        Det er bare se på situationen i England, Tyskland & Frankrig,
        hvis man skulle være i tvivl …

      • Bjovulf

        DF: Løkke skal tage ansvar for nye moskeer

        http://www.berlingske.dk/danmark/df-loekke-skal-tage-ansvar-nye-moskee r

        Dansk Folkeparti vil have statsministeren til at tage ansvar for de to nye moskeer på Islands Brygge og i Nordvest, som Københavns kommune godkendte i går.

        Tirsdag den 18. januar 2011, 14:05

        De nye københavnske moskeer er ikke et lokalt anliggende, men et landspolitisk emne, som regeringen bør tage sig af.

        Det siger Martin Henriksen, integrationsordfører i Dansk Folkeparti, der mener, at det er trist, at regeringen og de øvrige partier i Folketinget ikke vil forholde sig til motiverne bag moskeerne.

  • Victor

    Lige en rettelse til oversættelsen i EDL-indslaget. Han siger command and control centre – det er ikke helt et kommando-center.

  • Johnny B Good

    Otroligt välskrivet och mycket intressant och viktigt att ta del av. Tänk om alla politiker hade läst detta och agerat.