23
jan
Seneste opdatering: 23/1-11 kl. 0113
39 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

I mer än fyrtio år har den politiska och kulturella vänstern styrt och dominerat svensk debatt och massmedia. På åsikternas marknadsplats har vänsterns debattörer närmast tillskansat sig monopol på utrymmet. De har tänkt åt oss och talat om för oss vad vi ska tänka och tycka. Vänsterns tankemönster har så till den grad internaliserats av svenska folket att det har blivit en del av det psykiska blodomloppet. Det har till stor del skett tack vare ett långvarigt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Men det är inte den enda orsaken. Ända sedan 1960-talet har debatt utifrån ett borgerligt och värdekonservativt perspektiv så grundligt stampats ned under jorden att den i stort sett har dött sotdöden. I frånvaron av en borgerlig debatt värd namnet har det varit enkelt för vänstern att kapa åt sig ett tolkningsföreträde och behålla det. Galjonsfigurer som Jan Myrdal och Jan Guillou kan göra bort sig hur mycket som helst, de har ändå gräddfiler till och ett till synes livslångt abonnemang på utrymme i mediemaktens centrum. I den svenska debatten gäller att den som är elakast och skriker högst vinner.

Paradoxalt nog är samma åldrande vänster som slåss med näbbar och klor för att rädda de sista resterna av sitt formulerings- och åsiktsmonopol själv innehavare av ett stort antal ömma tår. På dem får ingen trampa utan att drabbas av omfattande repressalier. Vänsterns representanter skyr inga medel för att demonisera och oskadliggöra alla som inte tycker som de. Liksom den totalitära kommunism som är dess ideologiska överbyggnad bygger vänstern sin makt på att härska genom hänsynslöshet, förtryck, hot och hämnd.

Vänsterns förgrundsgestalter är i dag patetiska reliker. De är vandrande monument över en utrangerad ideologi som gubbstruttar sig fram på medias kultursidor och i SVT:s morgonsoffor. Antagligen kommer de att få hållas till sin död. Själva vägrar de inse att deras bästföre-datum för länge sedan är passerat. Och ingen vågar informera dem om det. Media hukar sig av tradition och intar villigt rollen som lakejer och megafoner åt vänsterns ikoner. Alla vet att de är självrättfärdiga och elaka djävlar med sadistiska böjelser som kan krossa vem som helst med verbalt våld. På det sättet lyckas de till synes behålla sin makt, fast alla (utom de själva) vet att det är ett skådespel som pågår.

60-talsvänstern var en masspsykos

I min förra krönika försökte jag placera in den svenska 60-talsvänstern i ett historiskt, socialt, politiskt och psykologiskt sammanhang.

I dag handlar det om vänsterns förgrundsgestalter och om några av de ömma tår som vänstern omsorgsfullt vårdar, om förnekande och lögner. Jag ska också fördjupa det psykologiska perspektivet. Det kan nämligen hjälpa oss att förstå både politiska fenomen och individuella drivkrafter. Att negligera ett psykologiskt perspektiv är att frånsäga sig ett viktigt redskap för förståelse av politiska och sociala skeenden.

Den svenska 60-talsvänstern var en ideologisk tsunami som ville göra rent hus med allt tänkande till höger om den regeringsmakt som socialdemokratin satt parkerad på sedan 1932. Förarbetet hade redan gjorts av socialdemokraterna. All borgerlig debatt hade trampats ner under markytan. Socialdemokratin ägde sanningen, vänstern kastade entusiastiskt de sista skovlarna mull över en tynande borgerlighet. Det revs för att få luft och ljus, det kalla kriget vädrades ut, och in svepte marxism-leninismens och maoismens vindar.

I backspegeln kan en stor del av vänsterrörelsen bara betecknas som en masspsykos med massiva tvångsföreställningar. Förutom ur protesterna mot Vietnamkriget hämtade vänstern sin näring ur en påklistrad identifikation med arbetarklassen och en ställföreträdande klasskamp för överklassens välnärda och välbeställda barn som mer sällan hade varit i närheten av ett arbete. Salongsbolsjevikerna klistrade Che Guevaraaffischer på väggen. Det gjorde inte arbetarklassen. Den åsåg med förundran vad som pågick medan den lyssnade på Siw Malmqvist, Gunnar Wiklund, Lasse Lönndahl, Towa Carson och Lill-Babs.

Ett kroniskt pubertetsuppror

Det som ägde rum under politisk täckmantel var i många fall ett utdraget pubertetsmässigt föräldrauppror som blev kroniskt. Det var inte bara kapitalet och en socialdemokrati gjuten i betong som unga vänsterradikaler gjorde uppror mot. Med ursinnigt knutna nävar och en tydlig manifestation av trotsåldrar som gått snett bankade de ur barnkammarens djup framför allt på sina föräldragestalter som representanter för auktoritet, tvång och förtryck.

I den allmänna utstädningen och förkastandet av allt som föräldragenerationen stod för ingick också att kärleken till och lojaliteten mot det egna landet skulle slängas på sophögen. Allt som var svenskt föraktades, förlöjligades och fördömdes. Den svenska flaggan blev en töntsymbol, alternativt en symbol för tvivelaktig nationalism. Folkdans och folkdräkter kallades ”färgglad fascism”. Allt utländskt var fint. Vänstern tog sig rätten att förneka och förkasta allt från svensk identitet till att det finns en genuin svensk kultur, skapad av förfäder under århundraden. I decennier har svenskarna grundligt indoktrinerats i svenskförakt med innebörden att vi och vårt fosterland inte är värda att slå vakt om och försvara. Den som älskar sitt hemland Sverige är en ohjälplig tönt, om inte rentav en fascist. Tack vare de marxistiska åsiktsförbandens insatser har svenskarna långtidsmarinerats i svenskförakt, ett säkert sätt att psykologiskt bereda marken för den massinvandring som tog sin början efter 1970.

Samhället som curlingföräldrar

Den svenskfientliga retoriken har övertagits av samtliga sju gamla riksdagspartier, vars representanter under årens lopp har överträffat varandra med hårresande exempel på hat mot och förnekande av sitt eget land och dess befolkning. Den engelske filosofen och författaren Roger Scruton har i boken ”England and the Need for Nations” myntat begreppet ”oikofobi” (av det grekiska ordet oikos, som betyder hem, och fobi som betyder rädsla). Han ser föraktet mot det egna landet som ett utvidgat självhat mot det egna ursprunget, ett uppror mot det egna föräldrahemmet och familjen som man själv är en produkt av. När den svenska vänstern och hela den politiskt korrekta åsiktseliten förkastar sitt eget nationella och kulturella ursprung är det i praktiken det trotsiga barnet som ursinnigt hamrar på föräldraauktoriteten och manifesterar en aldrig avklippt psykisk navelsträng.

Att läsa Roger Scruton är balsam för varje själ som lider av den ensidiga svenska debatten. Han visar att hatet mot det egna landet inte är något annan än en politiskt korrekt elits psykologiska krigföring mot vanligt folk:

”Dessa tänkesätt finner en naturlig hemvist i statliga institutioner, eftersom de erbjuder en maktbas från vilken det blir möjligt att attackera vanliga människors enkla lojaliteter. Därför hyser europeiska parlament och byråkratier stora skaror av oikofober vars huvudsakliga intresse när de utövar sin makt är att hälla förakt över nationella värden och jämna vägen för deras utplåning” skriver Scruton.

Om man ser 1960- och 70-talsvänsterns härjningar som ett kroniskt pubertetsuppror mot föräldramakten blir det logiskt att se samhället och dess makthavare som representanter för en försvagad generation av curlingföräldrar som inte har förmått sätta gränser för sina barn. Istället har man låtit dem agera ut sitt förlängda pubertetstrots och sparka och härja fritt i årtionde efter årtionde. Ingen har helt enkelt sagt åt vänstern att hålla käften och uppföra sig som folk.

Stalin byggde ett av historiens värsta skräckvälden

Men låt oss backa några steg, till Josef Stalin (1878-1953) och den svenska vänsterns ouppklarade förhållande till denne massmördare och tyrann. Ioseb Besarionis Dze Dzjughasjvili, som han egentligen hette, var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare, Vissarion Dzjugasjvili, och hans hustru Jekaterina Geladze. Tre systrar hade fötts före Josef, alla hade avlidit. Under hela sin uppväxt misshandlades pojken Josef svårt av fadern. Inom sig byggde han upp ett hat som miljoner sovjetmedborgare skulle komma att få vedergälla. Sovjets tyrann byggde ett av historiens värsta skräckvälden med total rättslöshet för Sovjets invånare. Vem som helst kunde kallas ”folkets fiende”, utsättas för förföljelse, gripas och mördas.

Bara under åren 1933-34 deporterades en miljon fångar till arbets- och interneringsläger i Gulag, där människor dog som flugor under de långa transporterna, av svält, tortyr och köld eller tvingades arbeta ihjäl sig. Kannibalism förekom i lägren. Mord på oskyldiga människor var satta i system av Josef Stalin. Han var höggradigt paranoid, och för honom var lägren ett sätt att göra sig av med inbillade fiender som skulle kunna hota hans maktposition. Men morden på oskyldiga människor var också ett sätt att leva ut det ackumulerade hatet från barndomens övergrepp. När Stalin dog 1953 hade han låtit mörda minst 25 miljoner människor.

I Sverige hyllades Stalin

Men i Sverige hyllades Josef Stalin av vänstern. På en skivinspelning med KFMLr:s sånggrupp Knutna Nävar från 1973, alltså 20 år efter Stalins död, finns ”Sången om Stalin”:

“Vi sjunger en sång
till minnet av Stalin
den stålhårde hjälten
vår vän och kamrat!”

I förordet till boken ”Stalins fotografer: pressbilden som vapen under den första femårsplanen 1929-1932” av Torsten Palmér, Jan Myrdal och Olle Stenholm hyllar Jan Myrdal Stalins hårda uppbyggnad av Sovjetunionen som gjorde det möjligt att besegra Hitler.Jan Myrdal skriver om Stalinväldet i boken:

“Det gällde nationens överlevande. Stalin formulerade det: “Vi har blivit 50 -100 år efter de ledande länderna. Vi måste inom 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss.”

I Myrdals ögon är kulakerna (de jordägande bönderna) ”parasiter”, och enskilda människoöden intresserar som vanligt inte honom (om han inte kan illustrera dem i propagandasyfte). Boken är utgiven på Sveriges Radios Förlag 1988.

Historien om Kirunasvenskarna

Vänsterpartiets förhållande till Josef Stalin och stalinismen är en smutsig byk som aldrig har tvättats. Vänsterns historia är en historia av förnekande och den speciella form av lögn som kallas historierevision. Det visar bland annat berättelsen om de så kallade ”Kirunasvenskarna”. På 1930-talet levde drömmen om Stalins kommunistiska lyckorike bland svenska kommunister. Ett tusental av dem flyttade till Sovjet. De var övertygade kommunister som ville bygga sig en framtid i den unga sovjetstaten. De kom att kallas ”Kirunasvenskarna”, eftersom flertalet kom från Norrbotten.

Men drömmen förvandlades till skräck och död. Under 1930-talets utrensningar och Stalinterrorn 1936-38 sågs svenskarna plötsligt som sovjetstatens fiender, dömdes och avrättades för spionage, ekonomiskt sabotage och andra påhittade brott. Deras öde var okänt och deras emigration nedtystad ända tills DN-journalisten Kaa Eneberg med början 2003 avtäckte och berättade deras historia i tre böcker: ”Tvingade till tystnad”, ”Förnekelsens barn” och ”Knuts ask och kejsaren av Karelen”. Först genom Kaa Enebergs böcker fick flera tidigare okända familjeöden en förklaring. De svenskar som överlevde och fick återvända hem – vissa så sent som 1990 – möttes av tystnad och utfrysning. De trakasserades av sina svenska partikamrater och kallades för svikare och lögnare. Ingen ville tro på deras historier. Deras berättelser om den terror de upplevt stämplades av vänsterpartiet som lögner.

Lars Ohlys skuld och lögner

1999 träffade Leo Eriksson, vars morfar sköts med ett nackskott i Sovjet, vänsterpartiets ledning och krävde en ursäkt. Inte för det som hände i Sovjet, utan för det svenska partiets roll i förtigandet av sanningen. Det skrevs en ursäkt, ett brev den 9 januari 2000. Men brevet skickades aldrig – och skrevs heller aldrig under. I stället censurerade dåvarande partisekreteraren Lars Ohly det första brevet och skrev ett nytt. Han stryker formuleringarna om Stalins avrättningar, att partiet tigit om sanningen – och raderar bort hela ursäkten. Och sedan godkänner det verkställande utskottet brevet. Det ursprungliga brevet, det med ursäkten, visar han inte ens för de personer i ledningen som skulle skriva under. SVT Uppdrag Granskning har berättat historien om Kirunasvenskarna.

I den här filmsekvensen vrider Lars Ohly sig som en mask på kroken när han pressas om sina lögner av Janne Josefsson – och tvingas till slut erkänna att det var han själv som raderade i brevet. Den som vill få en bild av lögnens ansikte ska se filmsekvensen. Det är samme Lars Ohly som nu försöker klänga sig kvar vid makten som partiledare för vänsterpartiet. Trots sina lögner och sitt ouppklarade förhållande till stalinismen har han fått sitta kvar som partiledare i sju år.

Ur SVT Uppdrag Gransknings text: ”Lars Ohly har själv mycket framgångsrikt lyckats skriva sin egen historia så att många medlemmar tror att han aldrig försvarat östdiktaturerna.”

Inom vänsterpartiet är det okej att ljuga. Ändamålet helgar medlen. Tvivlen på Lars Ohlys fortsatta lämplighet som partiledare har dock nått ända upp till Dagens Nyheters ledarredaktion:

”Hans oförmåga att förstå att kommunism inte blir något positivt bara för att han själv tror sig vilja skapa ett bättre samhälle och på denna sin dröm klistrar etiketten kommunism, har inte bara skadat hans trovärdighet. Det visade också på en stor begränsning hos honom som politiker” skriver Peter Wolodarski i en ledare i Dagens Nyheter med rubriken ”Förbrukad ledare”.

Jan Myrdal – det ständiga pubertetsupproret

En av vänsterns företrädare på livstid är Jan Myrdal,född 1927. På sitt 84:e år befinner han sig fortfarande i pubertetsuppror mot sina föräldrar, de socialdemokratiska ikonerna Gunnar och Alva Myrdal. Han har gjort upp med dem i en romantrilogi om sin barndom; de självbiografiska ”Barndom”, ”Tolv på det trettonde” och ”En annan värld”, som gavs ut under 1980-talet. Där berättar han hur föräldrarna utsatte honom för övergivanden, hån, kränkningar och ren sadism. För det utsatta barnet Jan var kränkningarna särskilt svåra eftersom de stod i total kontrast mot föräldrarnas hyllade och upphöjda positioner i samhället – Gunnar och Alva Myrdal var grandiosa och dyrkade gudar inom socialdemokratin.

Jan Myrdal blir aldrig klar med dem. Uppgörelsen pågår ständigt, och han manifesterar den i allt han företar sig. Han har vigt sitt liv åt att vara den evige gossen Ruda, ständigt sparkande i protest mot det förtryck och den psykiska misshandel hans föräldrar utsatte honom för och som han överför på andra auktoriteter. Samtidigt är han den evige försvararen av det föräldragestalterna representerar – de mest brutala och omänskliga diktaturer som står att finna; Stalins Sovjet, Pol Pots ”Demokratiska Kampuchea” och ayatollornas islamistiska Iran. Alla är de spegelbilder av det förtryck och den järndiktatur som han själv utsattes för som barn.

Av folkmordet såg svenskarna ingenting

Den 12 augusti 1978 anlände Myrdal i spetsen för en svensk delegation på fyra personer ur Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea med dess ordförande Gunnar Bergström till ”Demokratiska Kampuchea”. Det var det officiella namnet på Pol Pots och de röda khmerernas (Kambodjas kommunister) folkmordsregim 1975-78. Besöket var ett av många som Myrdal gjorde i landet från 1967 och framåt. Peter Fröberg Idling har skildrat händelserna i boken ”Pol Pots leende”.

Ett halvår efter svenskarnas besök avslöjades att närmare två miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, hade avrättats eller dött av slavarbete, svält och sjukdomar. Till och med människor vars enda brott var att de bar glasögon rensades ut. De definierades som ”farliga intellektuella som levde ett skyddat, privilegierat liv”. Men av detta såg svenskarna ingenting. De gav enbart positiva skildringar. Även efter att Pol Pots skräckregim störtats har Jan Myrdal fortsatt att hylla och försvara regimen. I Svenska Dagbladet skriver han den 11 april 1979:

”Demokratiska Kampuchea var en förhoppning om en bättre framtid i ett hav av lidande, svält och elände.” Kampuchea var ett föredöme, ”en social omvandling starkt präglad av milleniarism och bonderörelse”. Han anser att rapporter om massakrer och övergrepp på befolkningen är ”överdrivna” och i stor utsträckning bygger på ”fientlig propaganda”.

Han avfärdar rättegångarna mot de ansvariga ledarna i ”Demokratiska Kampuchea” och har personligen erbjudit sig att vittna till förmån för ”sina vänner”.

”Jag har skrivit och publicerat det jag har sett. Massavrättningar såg jag inte – vilket naturligtvis ingenting säger om sådana skett eller inte. Jag vet vad jag har sett och jag har rapporterat det. Men jag har inte gått med på att falla in i den allmänna kören och vittna om det jag inte sett men som vore politiskt och ekonomiskt lämpligt för mig att skriva” skriver Jan Myrdal på debattsajten Newsmill.

”Horhuset utrymt” skrev P-O Enquist

Det var inte bara Jan Myrdal som hyllade Pol Pot och de röda khmerernas regim. I den svenska vänstern var enögdheten total. I Expressen den 15 maj 1975 skriver författaren Per-Olov Enquist:

”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”

Frilansjournalisten Ulf B Andersson skriver i Ordfront om vänsterns förnekande:

”För den solidaritetsrörelse som hade sjungit ”Vi går mot seger, med fasor, död och brand” – som det hette i Ola Palmaers tolkning av FNL:s sång ”Befria södern” – var fördrivningen av miljoner människor från Kambodjas städer bara ett städprojekt i en pågående kamp. ”Evakueringen” kunde både förklaras och rättfärdigas med hoten från USA och försörjningsläget i landet.
När jag nu på nytt läser debattinläggen från denna period slås jag av bristen på empati med människorna som debatten berör. De enskilda människorna i Kambodja och Vietnam är bara som bifigurer, de blir brickor i ett större politiskt spel för högre politiska mål. Berättelser om övergrepp kallas ”sentimentaliserande”.

Ondska brukar ibland beskrivas som brist på empati. Men hur ska vi se på den förträngning och det förnekande som gör att ondskan kan fortleva utan att någon ingriper för att hjälpa offren? (…) När förnekandet styrs av ideologisk blockering blir det ibland svårare att upptäcka, och vänstern har en förskräckande historia av en förnekelse, där nya generationer lär sig att blunda och negligera en historisk granskning av det förflutna” skriver Ulf B Andersson.

”Den enda förhoppningen om ett människovärdigt liv”

Till skillnad från flertalet övriga anhängare av Pol Potregimen och de röda khmererna på 1970-talet har Jan Myrdal aldrig ändrat ståndpunkt eller gjort avbön. Journalisten Bosse Lindquist gjorde 1999 två radiodokumentärer, ”Tystnaden i Phnom Penh” och ”I revolutionens hjärta” om den svenska besöksgruppens agerande. Han intervjuade Jan Myrdal – som blev rasande. ”Han ville inte bli ifrågasatt.”

Myrdal fortsätter oförtrutet sitt korståg för de grymmaste folkmordsregimer som står att finna. I överensstämmelse med sin inre diktatur hyllar han även den islamistiska diktaturen i Iran. Fatwan mot författaren Salman Rushdie anser han vara ”formellt korrekt”. Sedan han varit inbjuden som officiell gäst av den iranska regimen skrev han i ett debattinlägg publicerat i Svenska Dagbladet den 22 februari 1990:

“När imperialismen nu på nytt söker få makt över folken är det den nödvändigt att låta genomföra angrepp inom folkens egen kultur och religion för att förlama motståndet. Imamens dom över Rushdie var alltså en åtgärd också för att stäcka det vidare undergrävande kulturella arbetet. Det möjliggjorde därtill för de fattiga och förtrampade muslimska invandrarmassorna i Europa att ta medveten ideologisk strid för sitt människovärde.”

I ett annat inlägg i publicerat i Dagens Nyheter den 8 december 1992 skriver Myrdal:

”Jag har respekt för den islamiska revolutionen i Iran. Det beror både på att jag varit en del i Iran under shahens decennier och på att den islamiska revolutionen i vår tid, när de av Kreml undergrävda kommunistiska masspartierna gått i upplösning, för folken i stora delar av världen faktiskt representerar den enda politiskt organiserade förhoppningen om ett människovärdigt liv.”

Jan Guillou – den evige revoltören

Maoisten Jan Guillou blev ett namn när han tillsammans med Peter Bratt avslöjade IB-affären 1973 (se förra söndagens krönika).

Att han dömdes till fängelse för spioneri förstärkte bara hjältestatusen. Sedan har den revolutionära glansen falnat i takt med att arrogansen, självbelåtenheten och härskarfasonerna har antagit besvärande proportioner. Jan Guillou har mer än de flesta andra i sin yrkeskår gett den grandiosa självgodheten ett ansikte, vilket inte vill säga lite. Glorian fick sig en rejäl knäck i oktober 2009 när Expressen avslöjade att Guillou (till vars meriter räknas ordförandeskap i Publicistklubben under 2000-talets första fem år) under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var hemlig agent åt den ryska säkerhetstjänsten KGB.

Bara någon vecka tidigare hade Guillou gett ut en självbiografi över sitt yrkesliv, ”Ordets makt och vanmakt”, dock utan att nämna ett ord om att han från 1967 och fram till 1972 tog emot uppdrag från KGB-officeren Jevhenij Gergel och senare från en kollega till Gergel, och att han också fick betalt för sina tjänster. Efter avslöjandet har han kompletterat boken med uppgifter om sitt engagemang för KGB. Och som om ingenting hänt har han fortfarande fri access till krönikeplats i Aftonbladet, TV-soffor och radiostudios. Av rädsla för att drabbas av Guillous bannstråle verkar ingen våga säga nej tack. Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är i stort sett den ende som i olika sammanhang har utmanat honom.

Den röd-göna journalistkåren

I sin ideologiska rigiditet är Jan Guillou ett bra åskådningsexempel när det gäller medievänstern. Journalisternas partisympatier skiljer sig som bekant markant från den övriga befolkningens. Närmare hälften av journalisterna – 46 procent – placerar sig till vänster om mitten, medan bara 31 procent av allmänheten gör det. 14 procent av journalistkåren sympatiserar med vänsterpartiet, enligt de återkommande undersökningar som görs av JMG, institutionen för journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet. Journalisternas absoluta älskling är numera miljöpartiet. Var fjärde journalist, 23 procent, uppgav miljöpartiet som bästa parti. Det motsvarar en överrepresentation med närmare 400 procent och är en fördubbling sedan 1999. Bland kvinnliga journalister under 35 år är mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Journalistkåren har länge varit illröd. När Olof Palme efterträdde Tage Erlander som statsminister (s) 1969 innebar det ett paradigmskifte i svensk politik. Palme kom från överklassen och hade utbildats i USA. Där hade han sett vilket enormt användbart propagandamedium televisionen var, och han såg till att ta mediet i bruk för att uppfostra svenska folket i socialdemokratiskt tänkande. Här fanns fantastiska möjligheter till politisk påverkan rakt in i svenska folkets privata vardagsrum. Radio och TV var statliga monopol och därmed lättast att kontrollera. Inte minst barnprogrammen blev ett medel för inskolning av svenska barn i socialism.

Under 1960- och 70-talen vällde rödgardisterna in i och infiltrerade radio- och TV-husen, alltifrån trotskister och maoister till marxist-leninister och allsköns andra socialister. Och där liksom i pressen sitter de fastgjutna och fortsätter att använda media som propagandakanaler för sina egna vänsteråsikter. Nya generationer har kommit till, men vänsterindoktrineringen sitter i väggarna och garanterar att svenska folket får fortsätta leva i en hårt kontrollerad åsiktsdiktatur.

Vänstern – godhetens företrädare

Vänstern har, liksom liberaler och gröna miljöfundamentalister, gått i bräschen för massinvandring och mångkultur. De har många skäl till det, inte alltid så vackra om man granskar dem närmare. Vänstern vill vara god, den sortens godhet som bottnar i inte alltid medvetandegjorda skuldkänslor för den egna existensen. Skuldkänslorna kan definitivt lindras och den egna självbilden bevaras om man känner sig som en god människa. Och det gör man ju om man pläderar för fri invandring och väljer att se alla invandrare som ”svaga” och som hjälplösa ”offer” som måste tas om hand och försörjas av svenska folket. Det är en ställföreträdande solidaritet med ”de svaga” när det egentligen är sig själv och sina egna intressen man månar om. Det finns också en häpnadsväckande naiv syn på invandring som ”kulturell berikning” – när sanningen är den att människor emigrerar av högst egoistiska skäl och struntar fullkomligt i om deras existens berikar någon annan.

Vänsterpartierna kombinerar sin godhetssträvan med en girig syn på invandrare som valboskap när väljarsiffrorna bland pursvenskar dalar. Det är en desperat kamp för överlevnad på högst artificiella villkor. Godhetsfernissan är tunn. Det visar sig när någon journalist i Sverige har försökt spräcka den stora tystnaden kring invandringspolitiken. Det har det omedelbart utlöst hätska attacker från de godkända åsikternas truppförband inom vänstern.

”Den politiska korrektheten som giftgas”

”Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet” skrev Gunnar Sandelin, journalist och socionom, i en artikel på DN Debatt som väckte stor uppmärksamhet när den publicerades den 8 april 2008, och som ständigt finner nya läsare på nätet. Det var första gången under överskådlig tid som en yrkesaktiv journalist vågade kritisera sin egen yrkeskår.

”Journalister har ett ansvar, och ibland ett direkt uppdrag, att belysa samhällsfrågor ur ett allsidigt perspektiv. Detta ansvar har min yrkeskår grundligt svikit. I flyktingfrågan har en nästan total enögdhet rått under alla år. Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten får maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.
Det är sällan karriärfrämjande att uttala sig för en restriktivare asylpolitik eller ifrågasätta det mångkulturella samhället. Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet.” (Ur artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” i Dagens Nyheter 8 april 2008.)

Självmordsbombaren var bara ”en knäppgök”

Den artikeln väckte hos Jan Guillou en frustration av sådana mått att han var tvungen att spy hån och arrogans över Gunnar Sandelin, inte bara i en utan i två krönikor i Aftonbladet, den 27 april och 11 maj 2008.

Genomgående försöker Guillou förlöjliga Gunnar Sandelin genom att förringa honom, raljera över de fakta han återger och blankt förneka att hans egen yrkeskår mörklägger fakta om invandringspolitikens negativa följder. För Guillou är invandring av ”svartskallar” (Guillous ordval) en fråga om ögonfärg och matvanor. Han ställer invandrare mot kostnaden för arbetslösa norrlänningar – och givetvis tar han till standardtricket och kallar Gunnar Sandelin för ”xenofob”.

Två dagar efter självmordsattentatet den 11 december 2010, när svenskirakierna Taimour Abdulwahab sprängde sig till döds i Stockholms city, avfärdar Jan Guillou i en krönika i Aftonbladet denne islamistiske terrorist som en enstaka ”knäppgök”.

Simsalabim så är terroristhotet borttrollat. Inget att bry sig om alls, faktiskt. ”Antidemokratiska lagar som diskriminerar muslimer” och ”Sveriges förföljelse av personer som kan räknas som muslimer” är i Jan Guillous världsuppfattning den största terroristfaran. ”Inte enskilda knäppgökar som vill mörda sig till himmelriket.”

Här går en rak linje till en annan av medias vänsterextremister; Dan Jönsson, en av de avdankade marxist-leninister som anlitas av den skyddade verkstad som utgörs av Dagens Nyheters kulturredaktion. Några dagar efter att den 28-årige somaliern Muhudiin Mohammed Geele på nyårsdagen 2010 med yxa och kniv lyckades ta sig in i den danske tecknaren Kurt Westergaards hus i avsikt att mörda honom skriver Dan Jönsson:

”Men terrorattacker drabbar nu inte vilka tecknare eller kontorsbyggnader som helst. Vill Västvärlden verkligen få slut på terrorn och göra livet tryggare för danska karikatyrtecknare finns det ett enkelt recept. Man kan i så fall lägga ner krigen i Irak och Afghanistan och montera ned det ekonomiska system som gör en liten minoritet av världens befolkning fantastiskt rik på den fattiga majoritetens bekostnad.
Fast det kanske det inte är värt? Varje gång jag hör en politiker dra den om ”ett angrepp på demokratin och det öppna samhället” förstärks mitt intryck av att de politiska ledarna i Väst egentligen behöver terror.” (Dagens Nyheter 4 januari 2010).

Vänstern vet man alltid var man har: i förnekandets och brutalitetens landskap.

Hon utforskade ondskans ursprung

För snart ett år sedan, den 14 april 2010, avled den polsk-schweiziska psykoanalytikern Alice Miller i sitt hem i Saint-Rémy-de-Provence i Frankrike, 87 år gammal. Mer än någon annan ägnade hon sitt liv åt att utforska hur barndomen formar människan. Hon bröt ny mark inom utvecklingspsykologin och blev en vattendelare: all psykologisk kunskap är antingen före Alice Miller eller efter Alice Miller. Hon förkastar ”den svarta pedagogiken” som säger att ett barn måste uthärda allt som föräldrarna utsätter det för och till råga på allt genom underkastelse ”hedra sin fader och sin moder” som det står i Bibeln.

Vad har Alice Miller med vänstern att göra? En hel del. I sin forskning och sitt författarskap har hon kartlagt ondskans ursprung och gjort det obegripliga möjligt att förstå. Ondska uppstår inte ur ett vacuum. Den härstammar ur övergrepp och misshandel som av det utsatta barnet senare förs vidare till andra människor. Ur det barn som misshandlats, kränkts, förödmjukats och utsatts för psykiska och/eller fysiska övergrepp växer en människa som kommer att upprepa misshandeln och övergreppen, men nu i rollen som förövare. Barnets upplevelser kan glömmas men aldrig utplånas. De lagras i det undermedvetna och iscensätts förr eller senare i ett upprepningstvång som tyranni, skräckvälde, hat och våld. Med vårt sätt att vara berättar vi vår historia.

Hitlers och Stalins barndom

Det psykologiska perspektivet på ondska, våld, terrorism och krig förkastas ofta oreflekterat. Men ingen har hittills kunnat göra någon annan förklaringsmodell mer trolig. Ett litet barn är helt utlämnat till och beroende av sina föräldrar. Barnet har inget val och inget att jämföra med utan måste acceptera föräldrarna som de är och allt som de utsätter barnet för. I en av sina böcker, ”I begynnelsen var uppfostran” (1982), analyserar Alice Miller Adolf Hitlers barndom – ”från den fördolda till den manifesta fasan”. Med en rad exempel ur minnesteckningar och Hitlerbiografier visar hon hur Hitler under hela sin uppväxt misshandlades och kränktes svårt.

Adolfs syster Paula säger i en biografi:

”Det var framför allt bror Adolf som provocerade min far till extrem hårdhet och som varje dag fick sin beskärda del av prygel.”

Fadern upprättade en familjediktatur och slog både barnen och sin hustru regelbundet. Adolf hånades och förnedrades under fruktansvärda former, fadern brukade vissla på honom som om han var en hund. Det fanns inget sätt att undkomma den dagliga misshandeln. Den måste stängas in och förträngas – och överfördes istället på judarna.

Alice Miller har inte analyserat Josef Stalins barndom. Men parallellerna är påfallande. Liksom Hitler hade Stalin en tyrannisk och våldsam far som misshandlade honom grovt, både fysiskt och psykiskt. Båda hade svaga mödrar som själva blev misshandlade av sina män, som sörjde att de hade förlorat flera barn i rad och som inte förmådde skydda barnen. Både Stalin och Hitler var tvungna att förtränga en ohygglig verklighet. Men inom dem levde hatet, skräcken och de andra bortträngda känslorna och levdes ut i massmord på miljoner oskyldiga människor.Stalins egna ord går att tolka:

“Vi har blivit (50 -100 år) efter de ledande länderna. Vi måste inom 10 år tillryggalägga denna distans. Antingen kommer vi att göra det eller så gör man slut på oss.”

Orden kan ses som uttryck för barnets totala underläge inför den skräckinjagande fadern. Antingen ”tillryggalägger han en distans”, det vill säga distanserar sig från skräcken genom att förtränga den. Eller också gör fadern slut på honom.

Att förstå är inte att acceptera

Ordet ”förstå” har två betydelser. Det kan användas i betydelsen ”begripa”. Eller i betydelsen ”urskulda”, ”frikänna från ansvar”. Jag använder ordet i betydelsen ”begripa”. Att förstå bakgrunden till människors ondska är inte detsamma som att acceptera ondskan.

I Jan Myrdals kroniska pubertetsuppror och samtidiga lojalitet med de mest brutala diktaturer som står att uppbringa finns också berättelsen om ett förnedrat och skadat barn som överlever genom att upprätthålla en inre totalitarism.

Så här berättar Jan Guillou om sin barndom:

”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog.”

Citatet är hämtat ur Guillous debutbok ”Ondskan” från 1980, en självbiografi där huvudpersonen Erik regelbundet misshandlas av sin pappa. Det händer alltid efter maten – efter-maten-stryket som Erik kallar det. Det gäller för Erik att inte spilla något under maten, inte reta sin bror och låta farsan, som Erik kallar honom, få en ganska bra träff i ansiktet när han gör sin vanliga ”snärta-till-på-näsroten-slaget” som han alltid gör under maten.

Efter maten låser farsan in sig själv och Erik i sovrummet där farsan, lite beroende på vilket humör han är på, slår Erik med diverse tillhyggen såsom klädborste, björkris och det allra värsta – hundpiskan. När Erik blir slagen gäller det för honom att tänka på hur mycket han hatar farsan för då känner han ingen smärta. Han måste koncentrera sig på att inte börja gråta eller röra sig när farsan slår för då tappar farsan räkningen på antalet rapp de tillsammans bestämt att Erik skall få och då kommer farsan bara att ge honom ännu fler rapp.

Vänsterns tragedi är insiktslösheten

Om trauman av den här kalibern inte bearbetas kommer de oundvikligen att drabba inte bara individen själv utan även hans omgivning. Omgivningen blir den projektionsskärm på vilken den bortträngda skräcken och hatet projiceras. Det kan, som i fallen Adolf Hitler och Josef Stalin, gå ut över miljoner människor.

När tongivande vänsterpredikanter lägger samhällsdebatten under sig och framkallar skräck och tystnad hos dem som tycker annorlunda är principen densamma, det är bara skalan som är annorlunda. Vänsterns stora tragedi är insiktslösheten, den insiktslöshet och det förnekande som kännetecknar dess galjonsfigurer – de som kallar andra för ”folkfiender”, ”högerelement” (Mao Zedong), ”högerpopulister”, ”högerextrema”, ”främlingsfientliga”, ”islamofober”, ”knäppgökar” eller ”xenofober”. Det skulle kunna vara deras egen tragedi, men den lägger död mans hand över samhällsdebatten och därmed hela det svenska samhället, förlamar och tystar.

Medan dammet stilla faller över årgångsvinerna i Jan Guillous vinkällare och Jan Myrdal fortsätter sitt föräldrauppror på åttiofjärde året går vänstern in i sitt oundvikliga terminalstadium. Ingen gräver vänsterns grav mer effektivt än den själv. En plats i historiens skräckkabinett är för alltid vikt för kommunismen.

Till slut några ord av den tjeckiske dramatikern och politikern Vaclav Havel:

”Den kvävande slöja som omger livet i lögn består av ett märkligt material. Så länge den hermetiskt täcker hela samhället tycks den gjord av sten. Men när någon bryter igenom den på en enda punkt, när en ensam människa ropar ”kejsaren är utan kläder” och när en ensam speldeltagare bryter mot spelets regler och därmed ohjälpligt avslöjar att det är ett spel, står allt i ett annat ljus. Hela slöjan tycks nu gjord av papper och ser ut att ohjälpligt trasas sönder i småbitar.”

Af Julia Caesar


15 januar 2011: Søndagskronik: Vänsterns tragedi, del I

Tidligere kronikker af samme forfatter

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Jan

    Tänk om jag kunde skriva som dig. Du sätter orden på det jag tänker, tankarna som jag själv inte kan sätta i skrift. Gud välsigne dig. Du kämpar för oss, dem man trampar på.

    Janne

  • Det tråkiga är att det inte finns någon borgerlig debatt. Att dessa debattörer har låtit sig utplånas eller låtit sig övertygas om vänsteridéerna. Det känns som om hjulet måste uppfinnas igen. Så kvävd är debatten.

    Det är lustigt när man debatterar i kommentarsfält med vänsterfolk. Man märker klart och tydligt hur de använder sig av de debattekniker som du berättar om här, Julia. Det är så uppenbart och genomskinligt. Dessutom är de ofta okunniga, för de har blivit så bortskämda av att kunna trampa ned folk med invektiv när deras kunskaper brister.

    Jag minns Sahlins debatt mot Åkesson för ett par år sedan, när Åkesson debatterade med fakta och Sahlin lev svarslös. Det hon hade att komma med då var att “Jimmie bara ägnar sig åt att prångla ut siffror och statistik”. Jo, jag tackar! Det kan man ju inte beskylla Sahlin för, att prångla ut siffror och statistik! Där handlar det ju väldigt ofta om känsloargument, och när inte ens de räcker kommer det magiska mantrat: “man ska inte ställa grupp emot grupp”. Så blir den debatten avslutad. Nu när man börjat genomskåda retoriken är det intressant att se mönstren.

    Tack, för att du hjälper oss förhatliga sanningssägare att se deras mönster och få insikt om deras bevekelsegrunder.

    • Naivtive

      När man en gång i tiden debatterade med vänstern i skolan och tiden däromkring pågick kalla kriget som bäst och murens fall hade ännu inte gett oss tillgång till arkiven med ess hemska verklighet. Mer eller mindre alla argument man framför mot kommunismen avfärdades med USA-propaganda och några verkliga motargument fanns inte att bemöta. Det är inte mycket som har förändrats mer än att den Moderata politik man försvarade på den tiden har bytt sida och på en märkligt sätt placerat sig med övriga partier till vänster om mitten. Det är en hel del som man inte förstår sig på i Svensk politik.

    • Utlandssvensk

      Cavatus,

      Vår gamle vän, den moderata bloggaren Kent Persson, skriver ytterligare ett av sina typiska inlägg om SD idag. Han lyckas att helt utelämna Bildt och Billström. Förnekelsen är total.

      http://kentpersson.wordpress.com/2011/01/23/med-sorg-i-hjartat/

  • Theodora Emerentia

    Julia! Än en gång – tack!
    Till det psykologiska spektra du beskriver och som ligger bakom vänstern föräldrauppror kommer att de dåliga föräldrarna ersätts av den politiska kamratgruppen. De som inte får det despotiska utrymme som Guillou,
    Enqvist, Myrdal etc har bara gruppen att förlita sig på. Hos denna kan man spegla sig, bygga på sin levnadshistoria med myter som förhöjer ens status i gruppen. Exvis. Man har ridit på pappans axlar under barndomens alla 1:a Maj-tåg, när sanningen snarare varit den att pappan var ute med A-lagarna.

    Tillsammans kan man därigenom göra sig okänslig för andras faktiska lidande – man bygger en känslomässig Berlinmur mot omgivningen.
    Tillsammans kan man förtränga smärtan och projicera den ut på grupper i samhället som blir de hatade ställföreträdande föräldrarna.

  • Pingback: Julia Caesar och den svenska historielösheten « Gotiska Klubben()

  • Redigeraren

    Jag hade hoppats på en analys av tvetungade politiker med anledning av wikiläckan om regerigens syn på irakflyktingar, enligt USA-dokument. Nå, jag blev ändå inte besviken. Detta var en strålande analys, målad med bred pensel. Jag kom på mig själv med nicka instämmande hela tiden. En sak bara: 68-vänstern red ju på en frigörelsevåg, som drog fram i många länder, det handlade också mycket om musik, långt hår och sexuell frigörelse. Det gick att skämta med allt. En härlig tid Den prydhet och lättkränkthet som nu finns är av senare dato.

    • Bernt

      Det är möjligt att “68-rörelsen” kan uppfattas som “uppror mot auktoriteter etc”. Men i nuläget behöver man nog inte blanda in några psykodynamiska förklaringar till hur det står till i Sverige. 68-rörelsens idéer är ju nu auktoritetens, och det gäller för makteliten att behålla dessa och därmed legitimera sin makt över vanligt folk som inte tänker rätt. Helt enligt Scruton.
      När nu Bildt och Billström blivit avslöjade att dom tänkt som vanligt folk blir de tysta. Nej man skall vidhålla hur idiotiska saker som helst, t ex säga till Grekland att dom inte får bygga en mur för att skydda gränsen mot Turkiet. (Cecilia Malmström)
      Maktapparatens värderingar är väl nu snarare “liberala” än bara “vänster”.

  • Regimkritiker

    Lysande och välformulerat. För den som vill läsa mer om den svenska vänsterns mörka hemligheter finns Per Ahlmarks båda böcker: “Det öppna såret : om massmord och medlöperi” samt “Vänstern och tyranniet : det galna kvartsseklet”.

    När han kom ut med dessa böcker på 90-talet gick mediavänstern fullständigt i taket med bortförklaringar, härskartekniker, lögner och förlöjliganden. Ahlmark blev inbjuden till något debattprogram i TV och det hela utvecklades till hårda angrepp, inte mot de vänsterdårar som fått byxorna neddragna, utan mot Ahlmark.

    Sverige behöver en Rupert Murdoch.

  • Carl

    Socialismens och dess avart kommunismen är ju som de med med ett visst kritiskt mått av förstånd samt livsinsikt begriper utopiska sagoberättelser för barn i alla åldrar som aldrig blivit eller någonsin kommer bli intellektuellt vuxna. Sådana människor ser tyvärr inte vara i besittning av den förnuftsmässigt resonerande genetiska potentialen och här uppe i Norden – och speciellt då synes det i Sverige – tycks vi ha tyvärr begåvats med extra många av denna politiska minusvariant. Medan i ett i övrigt på många sätt jämförbart land som t ex Schweiz har denna typ av politiskt överspända – höll på att skriva väderspända – människor icke funnit god jordmånen så extremt fertil som fallet är här uppe på våra höga latituder.

    PS!
    Även den superkommersiella ICA-Stig är alltså ytterligare en i den långa raden av hypokritiska svenska – harkel – “kulturarbetare”.
    Ja, håhåjaja…

  • elwee

    Klockrent igen, Julia.
    Med tanke på vad och hur du skriver så antar jag att vi tillhör samma generation, den generation som fick socialismen nedtryckt i halsen oavsett om vi gapade eller inte.
    Fast även om det (under en begränsad period) går tvinga någon att äta något så går det inte tvinga denne någon att tycka om vadsomhelst.
    Från ungefär mitten av tonåren har jag varit mentalt stark, envisats med att tänka själv och sett att det funnits alternativ till officiella beskrivningar av “verkligheten”. Det har räddat mig från att bli en viljelös zombie som har etablissemangets åsikter som min lag. Det har dock känts väldigt ensamt ibland så tack för att du bekräftar att jag alltid har haft rätt :o)

  • Pingback: Vänsterns tragedi, del 2 « IMAGINE()

  • Henrik Jørgensen

    Lars Ohly, Jan Guillou, Gudrun Schyman, etc., etc.. hvordan skal man dog karakterisere disse individer? Noget med: afstumpet, kyniske, løgnagtige og bundhamrende rådne socialister, for hvem ideologien sættes over selv uskyldige menneskeliv, kors hvor jeg dog foragter disse afskum af den menneskelige race!!!!

  • @ Julia C

    För vänsterfolket finns ingen tragedi: de är alla subventionerade och belönade upp över öronen. Titeln blir alltså fel eftersom artiklarna handlar om hur vänsterns välde blivit svenska folkets tragedi.

    Tänk efter själv: Tredje Rikets tragedi. Hur skulle det låta. 🙂

    Nej, en lämpligare titel hade varit: Vänstern, svenska folkets tragedi.

  • Tack Julia Caesar för att du – med generöst bakomliggande arbete – bjuder på intressant och upplysande läsning.

    Vi önskar dig en trevlig söndag!
    / Imagine

  • Delicious

    Bra Julia! Helt underbar krönika. På dem bara. Ditt språk är underbart och du får de mest hårdsmälta fakta att läsas med lätthet. Tack för en bra start på dagen.

  • Limewoody

    Left-wing bias? It’s written through the BBC’s very DNA, says Peter Sissons

    Last updated at 12:12 PM on 22nd January 2011.

    For 20 years I was a front man at the BBC, anchoring news and current ­affairs programmes, so I reckon nobody is better placed than me to ­answer the question that nags at many of its viewers — is the BBC biased?
    In my view, ‘bias’ is too blunt a word to describe the subtleties of the ­pervading culture. The better word is a ‘mindset’. At the core of the BBC, in its very DNA, is a way of thinking that is firmly of the Left.
    By far the most popular and widely read newspapers at the BBC are The Guardian and The Independent. ­Producers refer to them routinely for the line to take on ­running stories, and for inspiration on which items to cover. In the later stages of my career, I lost count of the number of times I asked a producer for a brief on a story, only to be handed a copy of The Guardian and told ‘it’s all in there’.

    Read more: http://www.dailymail.co.uk/news/article-1349506/Left-wing-bias-Its-wri tten-BBCs-DNA-says-Peter-Sissons.html#ixzz1BrJbHjCT

  • Hans Nilsson

    Vilka ord är stora nog för att beskriva det arbete DU lägger ner och vilka lysande texter DU och alla övriga som skriver inlägg här på nätet åstadkommer dagligen och stundligen, dessa ord finns inte utan detta ligger på ett helt annat plan det känslomässiga. Det känns som att en del Svenskar håller på att frigöra sig från det Lutherska ok som har tyngt våra axlar sen urminnes tid. Ju fler som kommer att räta på sina ryggar och som SD har gjort och gör öppet vågar utmana och ifrågasätta Makt, Media och Kultureliten så kommer detta på lite sikt öka möjligheterna och inge hopp för allt fler att VI tillsammans kan rädda vårt Land och vårt folk undan den svarta avgrunden som annars är slutdestinationen för oss alla. Vi som skriver på Sverige och Svenskvänliga Bloggar MÅSTE vara vägvisare för andra VI får INTE frukta något. PURSVENSKEN.

  • Tony Ingman

    Ja hur har hycklarvänstern kunnat breda ut sig så enormt trots att Svenska folket tydligt i val efter val visat att man
    inte är intresserat av deras dödfödda system? Ja utan den Statliga mediakoncernen SvT och SR, som dessutom har
    den enorma fräckheten att framställa sig politiskt oberoende, hade det inte gått. Man har dessutom på i stort sett alla
    tidningsredaktioner bara anställt vänstergökar med tvivelaktig kvallite, som ostört har fått förmedla sina ensidiga och
    enfaldiga drapor, och allra värst är dom s.k kullturredaktionerna. Det är mycket märkligt det här med kommunism,
    för inte någonstans, inte i något land som prövat på denna irrlära, kan man stolt tala om , att titta här, så här skall ett
    land fungera. Visst har dom försökt att med lögnens hjälp utåt, och med kulsprutor inåt hålla masken , men ett system
    byggt på våld och förtryck av befolkningen kommer alltid att rämna, dessutom om det kommunistiska systemet skulle
    ha någon chans att fungera, fodras att alla människor hade varit exakt lika i både tanke och gärning, lyckligtvis är det inte
    så, därför kommer det hellre alldrig att bli en enda fungerande kommunism.

    Tack Julia för att du med ditt fantastiska ordförråd smular sönder denna vidriga ideologi!

  • LN

    Det är nödvändigt att beskriva och analysera det förlutna för att vi skall kunna definiera och förstå vad Sverige är idag. Att sedan välbefogat kritisera dagens Nya Sverige, PK-dårhuset, idiokratien, vars folkvalda maktelit kommit att består av oikofoba, muslimkramande oligarker, är nödvändigt men inte helt lätt, eftersom det mera handlar on psykopatologi än politik.
    Men framtidens Sverige – det ‘nya Nya Sverige’ är det ingen som uppehåller sig vid. Att strypa asylanttillfödet är livsnödvänigt, men vad kommer sedan? Sedan ligger litet längre bort än näsan räcker.

    Som snart moribund fattigpensionär har jag i 60 år åsett hur “(makt)apparaten” har tillvuxit, komplicerats, blivit dyrare i drift och långsamt har expanderat till ett ‘administrationsindustriellt komplex’ lika stort och kanske nästan lika penningslukande som det ‘invandringsindustriella komplexet’. Majoriteten medborgare har inte bara gjorts maktlösa, utan trakasseras ständigt enligt lag och förordning av andra representanter för samma maktlösa medborgargrupp. Divide et impera? Sjukkassa vs. Arbetsförmedling! Ingen annan än den (ny)rike är suverän i Nya Sverige. Rika tillverkas eller självkreerar sig på löpande band av skattemedel och med hjälp av maktelitens nya lagar och förordningar. Till och med så kallade flyktingar från Iraq (tricksters?), som utblottade har anlänt till detta landet Gosen, ges möjlighet att av svenska skattemedel i form av bidrag bygga upp förmögenheter i det rgrntliga hemlandet.

    En troligen helt förbisedd med mycket tankeväckande kommentar till Julias förra krönika den 18 januari gjordes av signaturen ‘Schweinpälz’. Han skriver: “För mig som halvamerikan och uppväxt i Colorado Springs framstår kommentarer om en svensk höger som väldigt konstiga. Jag menar att det ni kallar höger inte ens skulle platsa i Amerika som ett kommunistiskt parti.”

    Jag har tillåtit mig att välja ut det i Schweinpältz’ kommentar, som har relevans för frågan om det framtida Sverige och koka ned det till ett förhoppningsvis lättfattligt koncentrat.

    -ooo-
    Som jag skrev tidigare i en kommentar, i Sverige finns ingen ‘höger’ som förespråkar individuell frihet, det enda som finns är ‘vänster’. Jag har aldrig upplevt att Sverige har haft några politiker som förespråkat individuell frihet kombinerat med låga skatter. Benämningen “Borgare” får väl gå an, men svenska “Borgare” är i så fall medlemmar i ett vänsterparti med vissa inslag av kapitalism.

    Den lilla del av befolkningen som röstade på SD kommer aldrig att föranleda
    någon förändring i eller av Sverige, aldrig någonsin. Har ni ens tänkt på vad SD egentligen står för eller vad SD har för politik? Det är trots allt SD:s politik som gjort Sverige till precis vad det är idag. SD är nämligen exakt samma socialister som Måååna och Fredrik, enda skillnaden är att de har en annan syn på invandringen.

    Vad vill dom som röstar på SD då? Ja de vill väl slänga ut invandrarna – det vill jag också. Visst, jag håller med om att Sverige blivit ett vansinnigt mycket säme land med den destruktiva invandringen, men likförbannat är den ‘ren logik och petitesser’ i jämförelse med vad som orsakat skiten. Som invandringen ser ut i Sverige idag är den ett olösbart problem, men anledningen till problemet är den politik, som har förts i Sverige i 100 år. Samma politik som SD kommer att köra vidare med. Vi kommer att stå där med samma höga skatter, samma bidragssamhälle. SD styr landet med samma järnhand som Socialdemokraterna alltid har gjort. För ingen kan väl på fullaste allvar inbilla sig, att om SD skulle få majoritet, så ställer dom sig upp en dag och säger: -Nej, nu avsäger vi oss 50% av makten och lönerna. Ni får tillbaka era pengar och vi skall nu börja folkomrösta, som man gör i Schweiz – dvs när 100 000 röster är insamlade så… etc.
    Finns det någon som är så korkad att dom tror på en sådan utveckling?

    SD vill fortfarande ta större delen av dina pengar och omfördela dem till saker de tycker är bra. Det är det handlar om, att en regering med så mycket pengar och makt alltid kan skita i vad folket tycker. Jag är emot allt vad höga skatter heter och hade inte Sverige varit ett sånt bidragsland, hade mångkulturen aldrig kunnat etablera sig. Muslimerna hade aldrig haft någon anledning att dra till Sverige, om de inte hade fått bidrag. Men SD vill fortfarande betala ut bidrag – det är skitsamma vem som får dem – det det handlar om är att staten tar dina pengar och skapar en lat befolkning av trygghetsnarkomaner, som alla är direkt beroende av staten via bidrags- och skattesystemen.

    I grund och botten är det en enda sak som möjliggjort att Sverige ser ut som det gör idag – det vi i USA kallar “Big-government”. En ’stor’ regering, höga skatter, som gjort att staten haft oinskränkt makt över folket. Hade folket fått rösta om invandringen, hade svenskarna aldrig velat försörja något mångkulturellt samhälle. Men med en stor stat, kommer folket aldrig att få rösta, sen spelar det ingen roll vad partiet kallar sig, så länge som de kräver samma löner till sig själva, skatter, partistöd, presstöd, makt etc. – är folket slavar.

    Trots all kritik så sitter fortfarande majoriteten av kritikerna och tycker att Sverige är ett underbart land med skatter och bidrag, extremt insnöade skyller man allt på invandrarna och tror att allt skulle vara bra om bara de drog.

    Sverige skulle behöva en fri och sanningsenlig tidning, typ PI, att sprida över landet i miljonupplaga. Jag vill ha ‘Politiskt Inkorrekt’ med sport, väder, inrikes och utrikes i papperstidning. Sverige är ett land som varit en sluten anstalt i 50 år och behovet av rena raka nyheter är enormt. Aftonbladet är ensam kung i media, men skulle ‘PI-Nyheterna’ ha en bråkdel av samma budget, skulle de krossa ‘Aftonlögnen’ och tvinga dem till att helt ändra agenda och sparka hela kåren av inkvoterade nyttiga idioter.

    Tänk på vad SD egentligen står för innan du röstar nästa gång. De som inte lever på bidrag inser snabbt att det *just nu* inte finns nåt’ alternativ i Sverige och tar saken i egen hand, antingen genom att sluta klaga och rätta in sig i kollektivet eller packa en väska.

    • Julia Caesar

      @LN:

      “En troligen helt förbisedd med mycket tankeväckande kommentar till Julias förra krönika den 18 januari gjordes av signaturen ‘Schweinpälz’.”

      Jag förbiser inga kommentarer. Jag läser dem alla och är häpet lycklig och tacksam över att så många läsare uttrycker tankar om vad jag skriver och generöst delar med sig av sina egna kunskaper. Jag sparar alla kommentarer i anslutning till krönikorna och hämtar ur dem inspiration och många bra tips om litteratur, ämnen till kommande krönikor m m.

      Tack för det, alla!

      Vänliga hälsningar
      Julia Caesar.

    • Hans Nilsson

      Har du några bra tips till ALLA OSS som inte vill packa en väska och dra utan vill leva kvar i Sverige och inte vill rätta in oss i kollektivet och som har 50 års facit av olika Regeringar och anser att Sverige är och har varit på fel väg under årtionden och inte vill sluta vara kritisk till förd politik och inte lever på bidrag. Vad skall vi ta oss till? Att sätta sig på en stol och invänta dödens befrielse
      är i varje fall för mig HELT UTESLUTET. Jag är TACKSAM för tips och ideer.
      PURSVENSKEN.

  • Stefan K

    Tack Julia!
    Dessa bägge artiklar borde få varje kommunist att känna hur skammens rodnad draperar deras vinterbleka kroppar.
    I skolorna vet varje elev vem Hitler var och vad Auschwitz står för. Hur många elever vet vem Stalin var och vad Gulag står för? Det är nog inte bara på gammelmedias redaktioner det sitter medarbetare med en röd liten vimpel i skrivbordslådan.

  • Arvid Falk

    Julia, just den här kolumnen var tyvärr en besvikelse. Jag hade hoppats, att du skulle ha försökt ge en överblick över, varför det var möjligt att så grundligt stampa ned “en debatt utifrån ett borgerligt och värdekonservativt perspektiv” så att “den i stort sett har dött sotdöden”. Varför var – eller varför blev – motståndet så svagt?

    Alternativt att du skulle närmare redogöra för de formella och informella nätverk, som journalister ingår i, vilka effektivt stryper debatten i Sverige.

    I stället lägger du stor kraft på att lansera hypotesen, att nazimens utveckling var en produkt av Hitlers olyckliga barndom – och den inriktning som kommunismen fick under Stalin var även den en produkt av Stalins olyckliga barndom.

    Och kraftfulla apologeter – som Jan Myrdal och Jan Guillou – skulle också de främst ha blivit apologeter pga sina olyckliga barndomsupplevelser.

    Det här är tyvärr nästan i klass med en annan flitig nätskribent, som också hon har en (1) s.a.s. övergripande miljöteori som förklaring till folks rigiditet, bristande empati och oförsvarliga beteende. Hon har inte valt barndomsupplevelser – utan drogmissbruk. Sålunda anser hon, att andra världskriget utbröt eftersom Hitler missbrukade amfetamin, medan Stalins agerande förklaras av att han var alkoholist. Tjaa.. varför skulle det vara nipprigare att lansera drogmissbruk (jämf. med barndomsupplevelser), som roten till Hitlers, Stalins, Myrdals och Guillos agerande?

    Vilka svåra barndomsupplevelser förklarar, som du ser det, Per-Olov Enquists, Dan Jönssons eller Lars Ohlys agerande?

    Eller.. du kanske anser, att deras beteende inte är fullt lika graverande… vilket man kanske kan instämma i.

    Hade Mao Zedong en olycklig barndom?

    Hade Pol Pot en olycklig barndom?

    ——

    Du landar i ett cirkelresonemang. Om någon beter sig illa, så förklaras det av hans olyckliga barndom. Om någon med en olycklig barndom inte beter sig illa, så förklaras det med, att hans barndom inte var något “trauma av den här kalibern”.

    Vilken “kaliber”, som ett trauma måste ha för att lanseras som huvudförklaring till någons klandervärda beteende, det är givetvis inte möjligt att kvantifiera – varför man *godtyckligt* i det enskilda fallet med lätthet torde kunna både lansera eller avfärda någons traumatiska barndomsupplevelser som roten till vederbörandes rigiditet, bristande empati och oförsvarliga beteende (eller brist därpå).

    • V.K.

      Jag tror att du har rätt, Arvid. Julia har gått i vänsterns fälla. Vänstern har i sin målmedvetna psykologiska krigföring mot det borgerliga samhället länge angripit ett av dess fundament: det personliga ansvaret. Ett av huvudargumenten för kollektivismen och den sociala ingenjörskonsten, d.v.s. den statliga inblandningen i människors privatliv är att människan inte kan göras ansvarig för sina handlingar därför att handlingarna bara är “reaktioner på bakomliggande faktorer”. Citatet från Dan Jönssons artikel visar tydligt att det här egentligen bara är en taktik. Extremvänstern avslöjar att den skenbara naivismen inte är någonting annat än ett cyniskt hån och hat, när man som Jönsson låter förstå att den muslimska terrorn är en naturlig reaktion på “segregation” och “strukturell rasism”.

      “En olycklig barndom” har betraktats som en förmildrande omständighet under så lång tid att många kan ha lärt sig utnyttja det för att urskulda sitt eget beteende. Hitlers syster talar om Hitlers ständiga provokationer. Kan det hos dessa personer redan från fördseln ha funnits en inneboende impuls att gå emot, utmana och erövra makten för sakens egen skull ?

  • Kun få har så skabt og præcist gendrevet alle islam´s løgne historier, som EX muslim M. A. Khan
    I sin bog: Islamic Jihad – A legacy of forced conversion, imperialism, and slavary 2009 klæder han islam af
    helt ind til benet. En bog, som alle bør læse – også muslimer. Bogen kan købes her http://www.islam-watch.org
    365 sider Ca. 22$ + porto.

    Se også: Why I am not a muslim. Ibn Warraq 1995. På dansk 2004.
    Jeg anklager. Ayaan Hirsi Ali. 2005.
    Modern Trojan horse. Sam Solomon 2009.
    A God who hates. Wafa Sultan 2009.
    Why we wnat to KILL YOU. Walid Shoebat.2007. Bogen kan købes her http://www.shoebat.com

    De er alle Ex muslimer.

    Mvh. Allan Hansen.

  • Jag ser kommentarer här och var som handlar om att debatten i Sverige är strypt men att den inte är det i andra länder. Nu verkar den visserligen ha börjat komma igång så smått här och där, så jag håller med om att Sverige befinner sig på efterkälken jämfört med exempelvis Danmark. Men jag håller på att jobba med Paul Gottfrieds trilogi “Multiculturalism and the politics of guilt”, “After liberalism” och “The strange death of marxism”. Paul Gottfried är en mycket beläst herre. Bilden jag får från hans böcker är att debatten har varit strypt över hela västvärlden framför allt efter 60-talet.

    • Jonny

      Tja, gräset är alltid grönare på andra sidan staketet…

      Jag misstänker att en hel del svenskar kanske inte heller har så stor koll på samhällsdebatten i andra länder. Man läser i svenska tidningar att t.ex. Tysklands Merkel säger att “mångkulturen har misslyckats totalt” och tänker att “det är sådana politiker vi behöver i Sverige” – “tänk om någon kunde säga sådant öppet i Sverige”. Att Merkel och hennes parti CDU i praktiken för en katastrofal invandrings- och “integrations”-politik har många ingen aning om.

      P.S. Jag delar uppfattningen att Sverige är, och har varit, extremt likriktat, att vi har en “samförståndskultur” etc.

  • UNO

    Hallå Hans Nilsson!
    Vad skall vi halvgamla pursvenskar ta oss till? Vad kan folk i vår situation göra? Sätta fyr på oss utanför Rosenbad? Eller som i Köpenhamn eller idag i Bryssel, demonstrera i tusental? Göra som Julia Ceasar eller Fjordman eller Sarrazin, skriva krönikor eller böcker? Skriva blogginlägg eller kommentera på bloggar? Skriva öppna brev till oligarkerna, som mästerliga Inger Siv Mattson? Ekonomiskt stödja de som har gåvan och glöden, som t.ex Jan Milld? Översätta utländskt material från PI i Tyskland och den övriga counterjihadbloggosfären och göra det tillgängligt eller på annat sätt sprida materialet? Själv börja blogga? Påverka omgivningen? Dela ut Cavatus’ eller egna eller andras flygblad eller Millds eftervalstabloid? Utnyttja en specifik begåvning, om man har turen att besitta en sådan, i särskild riktning – som t.ex att starta den där behövliga nya tidningen, vilket nog är nästan helt omöjligt – eller verka för en statskupp? Det finns nog något man kan göra – men problemet, som jag ser det, är att kommunikationen i sammanhanget är vertikal. Man skulle behöva träffa likasinnade och kanske brainstorma inbördes – genomföra gemensamma projekt. Man skulle också kunna satsa 300 kr på SD och bli medlem och kanske verka för en accentuering och intellektuell skärpning av den förda politiken. Det ser ju faktiskt ut som om SD #skulle kunna vara# Sveries räddning, men då krävs det mer carisma och mindre bodknoddighet. Besök http://demokratbloggen.wordpress.com/ och ladda ner HOTET INIFRÅN, som är ett exempel på vad man kan göra. http://demokratbloggen.wordpress.com/2011/01/20/hotet-inifran/.

  • Arvid Bengtsson

    Den svenska FNL-rörelsen var en masspsykos, och att påpeka det är att trampa på en mycket öm tå. För nästa alla s.k. intellektuella i 60+ generationen var själva delaktiga i denna masspsykos, även de som idag intar mera borgliga ståndpunkter. Vietnamkriget var inget befrielsekrig – det var ett nordvietnamesiskt angreppskrig, precis som Koreakriget var ett nordkoreansk angreppskrig. Skillnaden var att Vietnamkriget också bedrevs i massmedia, vilket Koreakriget inte gjorde. USA och dess sydvietnamesiska allierade förlorade inte kriget på slagfältet utan i TV. Men det som är så uppseendeväckande, och som säger att något gick fel i Sverige redan under efterkrigstiden, är att en hel generation svenskar inte bara kunde ta ställning för, utan oförbehållslöst hylla en brutal kommunistisk diktatur i dess angrepp mot en betydligt mera civiliserad grannstat. Tyvärr tyder detta på att motståndet mot totalitärt tänkande också före 68 var svagt bland ungdomsgrupperna. Jag tror att avkristningen är en del av svaret. I avsaknad av annat livsinnehåll, och i okunskap om mera sofistikerade tankesystem, blev 68-generationen ett lätt offer för den marxistiska ideologien, som fyllde det religösa vakuumet och gav en förklaring och mening åt tillvaron. Och tyvärr har inget ändrats – det är bara så att de ideologier som fyller längtan efter mening med livet nu har andra namn.

  • Bjovulf

    Underligt, at danske arkitekter kan vinde sådan opgave, når nu man iflg.
    venstrefløjen og de kulturradigale hader os så meget i den del af verden –
    og mange andre steder i udlandet i øvrigt …

    http://politiken.dk/kultur/arkitektur/ECE1174636/dansk-arkitektur-find es-ikke-laengere/

    Dansk? Det imponerende Massar-børneopdagelsescenter [!!!!!] i Damaskus er formet som en ørkenblomst af Henning Larsen Architects. Illustration: HLA

    [ Hmmm, gad vide, hvad de pågældende børn mon skal opdrages til der?!? – lige lovligt meget at gøre ud af helt almindelig “børneopdragelse” efter min ringe mening 😀 Måske en solid omgang islamistisk tankegang? ]

  • KORANEN.

    Den syge mands bog.

    Kun for forrykte.

    Mennesket er det eneste dyr, der hader.

    Jeg har læst flere hundrede bøger i løbet af mit liv og stadige nye kommer til, men koranen er uden tvivl det mest primitive lort jeg nogensinde har læst – ja, velsagtens det mest primitive lort, der nogensinde er skrevet og man forstår da godet, at ingen vil lægge navn til denne primitive bog, som Voltaire kaldte ” en besynderlig og komplet ubegribelige bog”. Det er ikke alene vantro men vanvid. Koranen er en lang, tung, usammenhængende, selvmodsigende og dermed komplet umulig at forstå. Man forstår da godt, at folk i Vesten ikke orker at pløje sig igennem denne umulige og besynderlige bog.

    Den berømte Skotske filosof David Hume (1711-76) har denne skarpe kommentar:

    ”Koranen er en vild og absurd forestilling. Koncentrerer vi os om Muhammeds fortællinger, vil vi hurtig opdage, at han priser eksempler på forræderi, umenneskelighed, grusomhed, hævn og snæversyn, som er aldeles uforenelig med et civiliseret samfund”.

    ”Koranen lærer os at dræbe afgudsdyrkerne og de vantro, der afviser islam” Gholam-Reza Fada, 1980.

    I mit bibliotek, der som sagt tæller mange hundrede bøger finder man tre vidt forskellige koraner den ene mere afskyelig end den anden 1.) The Koran by N. J. Dawood. 1916. 2.) The holy Quran by Abdullah Yusur Ali 2000. og Koranen af A. S. Madsen 1967. Kronologien er misvisende, nogle vers er fjernet og andre har skiftet plads osv. For en nærmer kronologisk redegørelse se: Which Koran? – Ibn Warraq. Der har ned gennem tiden været mange forskellige koraner i omløb og man har kendskab til mindst otte vidt forskellige koraner, så noget kunne tyde på, at denne allah ikke selv kan huske hvad den siger fra den ene dag til den anden.

    Siden middelalderen stod teologernes arbejde med en vurdering af Koranen i vesten i stampe, fordi filosofiske strømninger siden oplysningstiden havde taget magten fra teologien. Men siden 1880 er der på den teologiske videnskabelige front for alvor sket noget indenfor Koranforskningen i den vestlige verden. Med udgangspunkt i den middelalderlige forståelse af, at islam i høj grad er afhængig af Det gamle Testamente i forkvaklet og fordrejet form.

    Anderledes forholder det sig med papyrusfund af Koranen. Disse blev ikke modtaget med lige stor glæde i alle kredse. Det viste sig for alvor efter 1972, da håndværker under restaurering af Sana´as store moske i Yemen mellem to lofter fandt en mængde pergamenter og bogrester, som var skadet af slid, ælde og insekter. Fundet vakte ikke den store interesse i den muslimske verden. Det stod dog klart, at papirdyngerne vitterlig var en såkaldt ”Korangrav”- et sidste hvile sted for Koraner. Nogle af skrifterne kan muligvis dateres til slutningen af det 7.århunderde samt til det ottende århundrede dvs. fragmenterne er de ældste Koraner, som hidtil er fundet. Det specielle var, at nogle af fragmenterne viste klare afvigelser fra den kendte Koran. Sådanne afvigelser volder den hidtidige muslimske Korantolkning vanskeligheder, idet islamisk teologi hævder, at Koranen, som den fremtræder i dag, simpelthen er den samme perfekte, tidløse og uforanderlige ord fra Allah, som den altid har været. Gerd Puin ved universitet i Saarbrücken var den første forsker, der som specialist i arabiske håndskrifter fra begyndelsen af 1980erne kastede sig over undersøgelsen og han fandt tekster skrevet som palimpsest dvs. skrifter skrevet ovenpå en ældre tekst, som er slettet for at give plads for en ny ovenpå den udviskede. Nu begyndte myndighederne i Yemen, at få kolde fødder, da man anede, at fundet reelt kunne blive en bombe under den islamiske tolkning af Koranen som en kopi af Allahs uforanderlige bog i himlen. Og man begyndte at hale i land for at hindre en videre undersøgelse. De ønsker ikke at få henledt opmærksomheden på det faktum, at der er tysker og andre, der arbejder med Koranen da den muslimske opfattelse er, at alt, hvad der er behov for at sige om Koranens historie, blev sagt for tusind år siden. Så mange muslimer tror, at alt, hvad der står i Koranen, er Allahs uforanderlige ord! De plejer at sige, at Biblens tekst viser, at dén har en historisk udvikling og ikke faldt ned fra himmelen, men Koranen har været uden for diskussion. Den eneste måde, at bryde denne mur, er at bevise, at Koranen også har en historie. Sana´a fragtmenterne vil hjælpe os med at gøre dette. Andrew Rippin, som er professor i Koranstudier og religion ved Calgarys universitet, siger: Manuskripterne fortæller, at den tidlige historie om Koranens tekst i langt højere grad er et åbent spørgsmål, end mange havde forventet: Teksten var mindre stabil og havde mindre autoritet, end der altid er blevet erklæret. Gerd Puin har i stadig stingende grad arbejdet med Koranens historiske tilblivelsesproces: ” min idé er, at Koranen er en slags cocktail tekst, der aldrig blev forstået, end ikke på Muhammeds tid” siger han. ”Mange af teksterne må være mere end hundrede år ældre end islam selv. Endog inden for den islamiske tradition er der en enorm mængde af modstridende informationer, inklusive et signifikant kristent underliggende lag, som man kan udlede en hel islamisk anti-historie af, hvis man ønsker dét”. Patricia Crone er en af de mest kritiske af disse videnskabsfolk hun har sammen med Michael Cook skrevet en række bøger hvori, der fremsættes radikale argumenter om islams oprindelse og islams historie, (” der er ingen klare beviser for, at Koranen har eksisteret i nogen form inden det sidste årti i det syvende århundrede”). Mekka var ikke det entydige islamiske helligested (” beviserne peger entydigt hen på et helligsted i det nordlige Arabien ….. Mekka var sekundært”), at idéen om Hijra, om Muhammeds og muslimernes udvandring Mekka til Medina i 622. må være sket længe efter Muhammeds død. Patricia Crone siger herom: ”Koranen er et skrift med en historie ligesom alle andre skrifter – med undtagelse af, at vi ikke kender denne historie og risikerer hylende protester, når vi studerer den. *

    Vi kan derfor starte med at fastslå, at koranen ikke har en skid med Muhammed at gøre. For det første dukker de første koraner først frem ca. 150 til 200. år efter røverhøvdingens død. For det andet, aner Muhammed ikke hvad der står i disse koraner for manden kunne hverken læse eller skrive.

    Fra den første muslimske Muhammedbiografi, skrevet ca. år 760. af Ibn Ishaq som var hofskriver for kaliffen af Bagdad, beredtes følgende: Muhammed kom som flygtning til byen Medina. Men byens digter advarede imod ham.
    Den kvindelige digter Asma sagde, at Muhammed en dag ville tage magten i byen.
    Hendes digt fik folk til at lytte: ” I uforstandige folk, tænker I da slet ikke? Tror I stadig på ham, når han først har myrdet jeres ledere, ligesom folk, der grådigt griber efter den kogende suppe? Hvor er de modige iblandt jer?”

    Koranen bygger på fjende billeder; incitamentet var og er stadig, at opretholde og retfærdiggøre allahs jihad, plyndringstogter og krig.

    På Muhammeds tid fandtes der kun fire sataniske vers – tag deres land dræb, dræb, dræb – brand deres huse dræb, dræb, dræb – dræb alle mænd – allah er stor dræb, dræb, dræb og voldtag alle kvinder og børn. Det faktum, at to tredjedele af koranen handler om en præ-islamisk tid dvs. om en tid der lå langt forud for Muhammed og, som derfor ikke en skid med Muhammed at gøre. Og i dag er de fleste da også enige om, at alt det løgn og latin, som står i koranen er noget man sener har lagt i munden på Muhammed. ”Mange udtalelser, der nu tillægges Muhammed, er påfund, som senere tiders sekter og politiske partier i egen interesse har lagt ham i munden”. 1).
    Koranen er totalt blottet for filosofisk substans og etik. For muslimer skal jo ikke filosofere, de skal slås; ned på alle fire og parer ordre.” Den strengt ortodokse sunni-islam har aldrig budt den filosofiske tanke velkommen. Traditionalister har altid været fjendtlige indstillet over for filosofi – en fremmed videnskab, som de hævdede førte til kætteri, tvivl og total vantro”. 2).

    I forhold til de mange skrifter, der allerede fandtes 1000. år før Muhammeds tid (fx de gamle grækere, kineser, perser og Buddha) er koranen pinlig primitiv og selvmodsigende og er stærk præet af den åndelige fattigdom, som er kendetegnende for den islamiske etos; iskolde sten-mennesker med sten-tanker.

    Der findes ikke én eneste side i denne besynderlige bog, der ikke får fornuften til at gyse. Problemet er jo, at den er skrevet af primitive tænker og derfor henvender sig til mentalt svage mennesker, og det er jo farligt, for dem findes der mange af – alt for mange. Ustandslig handler det om fjender, straf, had og vold, og ustandselig høre vi om alle dem, der skal straffes og slås ihjel og det gentages i det uendelige, og man skal ikke have læst mange timers almen psykologi for at forstå, at folk bliver syge i hovedet af, at læse i denne bog hele livet. Allahs døds kult er, som en døds spiral i selvsving. Man kalder det ligefrem for en ære, når man myrder sin egen kone og børn, kort sagt man æder hinanden. Koranens infantile, morbide og militante retorik fremkalder en dyb eksistentiel kvalme. Ingen intelligente mennesker har nogensinde konverteret til islam. Tværtimod har vi set, at de bedst begavede muslimer vender ryggen til islam – endda med den dybeste foragt, jeg har allerede nævnt flere af dem ovenfor. Koranen er skrevet på en tid, da man stadig troede, at jorden var flad, som en pandekage – og det er den stadig i den islamiske verden.

    En franskmand stod anklaget for at kalde islam for verdens dummeste religion.

    Han blev naturligvis frikendt. For uanset om manden har ret eller ej, så kan man ikke længer dømme folk for deres meninger om dette eller hint.

    I det Nordlige Indien findes en sekt, som tror at alle mennesker genfødes som rotter – og det vrimler med rotter. Er det en dum religion? Hvordan kan man rationelt vurdere hvilken religion, der er dummest?

    Det leder tankerne tilbage til Mogens Glistrup, som blev anklaget for racisme fordi han på et tv program havde sagt, at han var mere bange for muhamedanerne end for rockerne – det skriger jo til himlen; nogle er bange for mus andre er bange edderkopper, Glistrup er bange for muhamedanerne; men man kan da ikke dømme en mand for dét han frygter. For øvrigt må vi i dag erkende, at Glistrup, blandt mange andre fx Marius Baar jo fik ret, da han for 25 år siden stærkt advarede mod de omfattende problemer, som ikke kun lille Danmark men også Europa og dermed hele den vestlige verden står overfor; – problemet er islam. Dengang smed danskerne sten og maling efter Glistrup. Men Glistrup var en skarpsindig mand og han viste hvad han talte om og vi skylder ham nu alle en undskyldning bl.a.for de justitsmord, som han blev ofre for – må han hvile i med fred. Disse islam kritiker blev automatisk rubriceret som racister. Ingen har hidtil kaldt Hirsi Ali, en af verdens stærkeste islam kritiker for racist – er det fordi hun er en sort kvinde fra Afrika, som har vendt ryggen til islam? Endnu har ingen kaldt den Pakistansk fødte filosof Ibn Warraq (Derfor er jeg ikke muslim.) for racist, er det fordi han har forladt islam? Det samme gælder Irshad Manji og den Syriske-amerikanske psykolog og forfatter Wafa Sultan, som er nogle af de skrappeste islam kritiker – er det fordi de er muslimer? Begge har modtaget døds trusler for, at tale det frie ord og sige sandheden.

    Islam er jo ikke nogen race – med den største forbrydelse mod menneskeheden nogensinde!

    ”Muhammed tegningerne var det første hul i muren til vores fængsle.”

    Wafa Sultan. Deadline. DR.2 (2007.)

    Med islam, træder dét vi i dag kalder for racismen for første gang ind i verdens historien, fænomenet er kendt som dhimmi, som betyder urene undermennesker, der alle skal udryddes i allahs verden. Ikke-muslimer har reelt ikke nogen ret til noget land eller en stat i allahs verden – for allahs tåler kun sig selv! Dette forhold gør, idéhistorisk set koranen til det mest racistiske manifest denne verden endnu har set, det for Mien Kamp til at ligne en børnebog for udviklingshæmmede børn. Intet sted i verden blev Mien Kamp så populær, som den arabiske oversættelse og de fleste muslimer betragtede Hitler, som Allahs nye profet. Heil Allah.

  • Pingback: Efterlysning: en svensk judisk och arabisk rasist « Gotiska Klubben()

  • Anna Bengtsson

    Bästa Julia!
    Jag har alltid varit intresserad av psykologi och det du skriver är mycket intressant. Ur en kärlekslös traumatisk barndom kan det utvecklas olika personlighetsstörningar. Min mormor föddes under första världskrigets Tyskland. Mormor var väldigt empatilös och hade en grandios självbild. Hon behandlade sina barn väldigt illa. Trotts att min mor är 70 år gammal så har hon svårt att komma över vissa barndomshändelser. Ärren försvinner inte, man bär dem med sig.

    Jag har läst mycket och sökt en slags förklaring till varför människor utvecklar vissa personlighetsstörningar. En förklaring kan säkert ligga i att mormor föddes under första världskriget, samtidigt som hennes mamma begravde hennes syskon. Släktingar dog som “flugor” av krig och sjukdom. Fick hon tillräckligt med kärlek och trygghet själv? Det är ju inte så troligt.

    Det är väldigt intressant och för mig har det varit till stor hjälp att försöka förstå istället för att bli bitter.

    http://web4health.info/sv/answers/psy-narcissistic-pd.htm

    Jag är också oroad av den familjepolitik som drivits i dagens Sverige. Då jag förstått vikten av en lugn och trygg barndom så har jag gått helt emot strömmen. Jag har valt att vara hemma när barnen är små. Barnen är lugna, fina och trygga. Jag tror inte att dagens “stress och hets” samhälle är särskilt bra. Känslan av att tillhöra en familj och ha kärleksfulla föräldrar har alltid varit helt avgörande för människans överlevnad.

    Större barngrupper och färre personal på förskolan kan aldrig vara bra och resultatet av detta kommer att visa sig.

  • Rick

    Hejsan! Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med Julia, Har en förfrågan om man kan köpa ett stort antal böcker till ett förmånligare pris! – Tanken är att dem ska delas ut till alla mina släktingar, alla på min arbetsplats, alla mina grannar.. och cirka ett 100-tal som jag delar ut på olika företag i närheten av mitt egna arbete. Detta är en fundering jag och min respektive har, men att köpa 400 Böcker för 200kr styck blir lite väl maffigt. – Önskar komma i kontakt med dig Julia! Lägg gärna ut en mejl-adress ?

    • Julia Caesar

      @ Rick:

      Maila din e-postadress till Snaphanen, snappost@yahoo.dk, så kontaktar jag dig.

      Vänliga hälsningar
      Julia Caesar.

  • Pingback: Søndagskronik: En märklig kärlekshistoria « Snaphanen()