Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Så står han där i strålkastarljuset på världens mest prestigefyllda operascen, Metropolitan i New York. Svensken med den satta kompakta kroppen är bara 27 år gammal, men han har sjungit för publik i mer än tjugo år. Han har rutin. Rollen som poeten Rodolfo i Giacomo Puccinis opera La Bohème, alla lyriska tenorers drömroll, har han sjungit många gånger. Han skulle kunna sjunga den i sömnen. Men nerverna lever sitt eget liv. Det är hans debut på Met, och hans knän vill inte sluta skaka. Särskilt det vänstra knät hoppar så att byxbenet fladdrar. Från sin plats i direktionslogen ser hans hustru hur han kämpar för att återfå behärskningen.

Då inträffar miraklet. Han håller Mimis (Mafalda Faveros) hand mot sitt bröst, och ett ögonblick senare fyller hans ljusa, oändligt vackra röst Met´s salong: ”Che gelida manina”, så kall ni är om handen… Även när benen skakar av nervositet står hans lydiga instrument, rösten och kroppens inövade teknik, honom bi. Först när ovationerna brakar loss släpper skakningarna. Benen bär honom igen. Än en gång har han klarat det. Än en gång har han levt upp till publikens förväntningar. Orkestern ger honom touche. New Yorkpressens recensioner är lysande.

Det är den 24 november 1938, en söndagskväll. Mannen som sjunger Rodolfos roll i La Bohème är Jussi Björling, världens störste tenor någonsin. Han ska komma att sjunga rollen i 114 scenföreställningar av de cirka 3 000 han ger under sitt liv. Många andra tenorer har korsat etern och operascenerna; Enrico Caruso, Tito Schipa, Benjamino Gigli, Giuseppe Di Stefano, Nicolai Gedda, Alfredo Kraus, Fritz Wunderlich, Gösta Winbergh, José Carreras, Placido Domingo, Luciano Pavarotti. Ingen har överträffat Jussi Björling. I internationella omröstningar koras han som nummer ett, år efter år.

Hans säreget silverskimrande tenor har en oförliknelig klang av skönhet och djup. Med den trollband han under hela sin livstid publiken på världens operascener. Jussi Björling dog bara 49 år gammal. Men med sin röst har han skrivit in sig i evigheten. Med den fortsätter han ständigt att trollbinda nya generationer.

(foto forfatteren)

Hundra år sedan Jussi Björling föddes

Flera biografier har skrivits om Jussi Björling. I en av de intressantaste, ”Tills vingen brister” (2002), berättar Yrsa Stenius om Jussi Björlings debut på Metropolitanoperan. Kvällen började inte bra för sångaren och hans hustru Anna-Lisa den där söndagen i november 1938. När de ska bege sig från hotellet till operan finns inte en enda taxi att uppbringa. Det blåser snöstorm i New York, och alla färdmedel står stilla, även metron. Paret får gå till fots, pina sig fram i snöstormen och bli rejält nedkylda för att ta sig till Jussis Metdebut och paradarian ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet.

Det är hundra år sedan Jussi Björling föddes. Uppgifterna om exakt födelsedatum är osäkra. Kyrkböckerna anger att han föddes den 2 februari 1911 i Stora Tuna församling i Dalarna, men enligt barnmorskans anteckningar föddes han den 5 februari. Det var inte så noga med exakta uppgifter för hundra år sedan, och Jussi Björling föddes i en familj som inte stod högt på samhällsstegen. Fadern David Björling var en sångarbegåvning som hade goda chanser till en operakarriär men gjorde sig omöjlig överallt genom en fenomenal förmåga att råka i gräl med alla. Han hamnade i Borlänge och försörjde sig som verktygssmed – tills han gjorde exploateringen av sina söner till sitt livsprojekt.

Två hundraåringar som präglade 1900-talet

Om man vill förstå samtiden finns det anledning att granska det förflutna. Den här krönikan tillägnar jag två hundraåringar som båda har satt djup prägel på det svenska 1900-talet, Jussi Björling (2-5 februari 1911 – 9 september 1960) och Olof Lagercrantz (10 mars 1911 – 23 juli 2002). Vare sig vi vill det eller inte bär vi båda med oss in på 2000-talet, Jussi Björlings stämma och Olof Lagercrantz skugga.

Jussi Björling. Världstenoren. Den ensamme mannen i strålkastarljuset på världens operascener. Prestationstvånget som livsform, kampen mot de svarta bråddjupen inuti som han flydde ifrån med alkoholens hjälp. Den ofattbara, gudabenådade begåvningen vars röst inte lämnar någon oberörd – och en liten sårig pojke som berövades sin barndom. Han är fågeln som flyger ända tills vingen brister. När han avlider 49 år gammal är hans hjärta lika söndertrasat av infarkter som hans själ av barndomstrauman.

Olof Lagercrantz. Samma år som Jussi Björling går bort, 1960, blir den 49-årige Olof Lagercrantz chefredaktör för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, där han har varit kulturchef sedan 1951. Han är mannen från överklassen som blev glödande kommunist och skulle komma att bli tongivande försvarsadvokat för de grymmaste folkmordsdiktaturer världen skådat, Josef Stalins Sovjet och Mao Zedongs Kina. Hans strålkastarljus är trycksvärtan. Skrivandet är hans uttrycksform. Genom att bli läst får han den bekräftelse han behöver.

”En skribent lever inför de ögon som är riktade mot honom och dör när ingen lyssnar mer. Mina läsare har varit ett hem för mig och jag sträcker mig alltid mot dem” skriver han som 70-åring i förordet till sin självbiografi, ”Min första krets” (1982).

Liksom Jussi Björling bär Olof Lagercrantz gruvschakt från barndomen inom sig, men de ska komma att ta sig andra uttryck. Jussi Björlings svarta bråddjup gick i första hand ut över honom själv och hans familj. Han är blosset som tindrar och sprakar för en bedårad värld men förtärs av elden och bränner sig själv till döds. Det Olof Lagercrantz bar på skulle komma att under mer än ett halvsekel drabba det kulturella och politiska klimatet i ett helt land. Jussi Björlings tragedi var personlig. Olof Lagercrantz tragedi blev nationell. Inom kulturvänstern och medieeliten har han ikonstatus fortfarande 35 år efter att han lovprisade Maos diktatur i alla tonarter. Diktaturens pris i blod, sjuttio miljoner dödsoffer, låtsades han aldrig om.

”Oceanisk skönhet och sorg”

Vad är det i Jussi Björlings röst som berör människor så djupt att de gråter och jublar av upphetsning? Som trollbinder och fångar generationer världen över? Är det vemodet, barnets ogråtna gråt som träffar oss rakt in i den djupaste livskänslan, rakt i det vemod vi alla bär inom oss? Eller är det tonbildningen, den enorma styrkan och precisionen som stiger liksom rakt ur själva jordens urkraft tills den utlöses i ett höga c eller höga h? Vad det än är lämnar rösten ingen människa oberörd.

”Man tappar andan och orden, allt är oceanisk skönhet och sorg” skriver Yrsa Stenius.

”Ja, jag tror att Jussi Björling i sin mest gudabenådade sång befinner sig i en oceanisk dimension av sin existens, i ett gränslöst tillstånd där allt är helt och sammangjutet, kroppen, själen, känslan, tanken, himmelen, helvetet, lammen, lejonet och Gud.”

Jussis far David Björling hade lärt sina söner: ”När en ton är fulländad ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän”. På det sätt som fadern lärt honom fortsatte Jussi Björling att mejsla ut sina toner mot allt större fulländning. Själv har han uttryckt det så här:

”Jag grundar tonen som man grundar ett hus. Ju högre desto bredare fundament. Till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop.”
”Ibland när jag lyckas fullständigt med en ton och får den precis som jag vill ha den förefaller det mig som om den uppstod, inte i mig själv, i min strupe, utan ovanför mitt huvud. Ovanför pannan någonstans ljuder den.”

En gång fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara så begåvad. ”Vet inte. Jag har aldrig känt efter” svarade Jussi.

”The Bjoerling Male Quartet”

Jussi Björling fick aldrig vara barn. Från tidig ålder hårdexploaterades han som barnstjärna tillsammans med sina bröder. När han var sex år gammal förlorade han sin mamma. David Björlings hustru Ester Björling hade, trots att hon var svårt sjuk i tuberkulos, fött tre söner under loppet av fyra år. Strax efter att hon fött den fjärde sonen, Karl 1917, dog hon. David Björling hade då redan i flera år rest på konsertturnéer med sina tre pyttesmå söner Olle, Jussi och Gösta, klätt dem i folkdräkt och lyft upp dem på bord och stolar så att publiken skulle kunna se dem. Jussi Björling var bara fyra år gammal när han debuterade i Örebro 1915. Efter hustruns död bestämde sig David Björling för att söka lyckan i det stora landet i väster. Sina egna karriärdrömmar och ambitioner överförde han nu på sina barn. Tillsammans med de tre äldsta sönerna bildade han ”The Bjoerling Male Quartet” och kuskade runt med barnen halvårsvis på den amerikanska kontinenten utan fast punkt någonstans.

Det kringflackande livet ledde till att pojkarna inte fick någon organiserad skolgång. Det var bara disciplin och hårt arbete med hundratals konserter som gällde. Pappa David var den store domptören och slavdrivaren som kompenserade sig för sitt eget havererade livsprojekt via sina söner. Ingen av pojkarna gick igenom något målbrott. Deras gossopraner förvandlades omärkligt till tenorer. Jussi Björling har berättat att fadern brukade massera sönernas struphuvuden en stund varje kväll innan pojkarna somnade. Det, påstod han, var hemligheten bakom det uteblivna målbrottet. Gossarnas strupar var hans ägodelar. Det var de som försörjde honom. Och han trimmar dem så att de länge ska kunna göra tjänst.

”Sexåringen slutade aldrig att ropa på mamma”

Den äldste sonen Olle led av rakitis eller ”engelska sjukan”, en vitaminbristsjukdom som leder till att skelettet mjuknar. Läkarna förklarade för David Björling att Olle borde ligga i gipsvagga för att inte bli helt deformerad. ”Det kan jag inte ta någon hänsyn till” svarade David Björling. Olle måste med för att göra kvartetten fulltalig och dra in de nödvändiga pengarna. Och Olle fick för resten av livet betala med sin hälsa. Han blev puckelryggig. Han gjorde sångarkarriär, men operaroller var uteslutna på grund av hans invaliditet.

För Jussi Björlings del ledde den bristande skolgången till att han livet igenom led av osäkerhet och dåligt självförtroende som bottnade i stora kunskapsluckor. Men de svarta bråddjup som han bar inom sig hade framför allt sin grund i den svåraste förlust som kan drabba ett barn, den tidiga förlusten av modern. Genom hela sitt långa äktenskap kallade Jussi Björling sin hustru Anna-Lisa ”mamma” eller ”morsan”. I sin bok ”Mitt liv med Jussi” berättar Anna-Lisa Björling om hur Jussi varenda gång han kom hem öppnade ytterdörren och ängsligt ropade ”mamma!” innan han steg över tröskeln. Om hon var hemma, vilket hon i allmänhet var, följde han efter henne från rum till rum.

Sent på kvällen den 8 september 1960 ligger Jussi Björling på övervåningen i sin villa på Siarö i Stockholms skärgård. Tre veckor tidigare hade han inför jublande folkmassor gjort det framträdande som skulle bli hans sista, på Sollidens scen på Skansen den 20 augusti 1960.

Från övervåningen ropar han ned till hustrun: ”Mamma, kommer du inte upp och lägger dig nu?”. Några timmar senare är han död.

”Det blev veterligen det sista han yttrade i sitt liv. Sexåringen slutade aldrig att ropa på sin mamma” skriver Yrsa Stenius i ”Tills vingen brister”.

När Jussi Björling är 15 år förlorar han och hans tre bröder också sin pappa. Under en sångturné avlider David Björling i Västervik 1926. Fyra pojkar mellan nio och sjutton år står helt ensamma i livet. Tappert fortsätter de att turnera och ge konserter på egen hand men tas så småningom om hand av olika släktingar.

Berövad sin barndom

Man kan bli berövad sin barndom på olika sätt. Under de mest skinande fasaderna döljer sig ibland de största fasorna. Olof Lagercrantz föddes in i en solid överklassfamilj. Materiellt led familjen ingen nöd, de saknade ingenting. Men familjen präglades av självmord och psykisk sjukdom i flera generationer. Barnen Lagercrantz fick heller inte vara barn.

”Till solidare villkor kan man knappast födas. Den gamla överklassvärlden stod skyddande vid min vagga. Jag skulle komma att växa upp till en typisk företrädare för denna övermodiga och från verkligheten egendomligt avskärmade värld” skriver Olof Lagercrantz i självbiografin ”Min första krets”.

Hans mor Agnes, född grevinna Hamilton, fick fem barn i rask följd tillsammans med sin make Carl Lagercrantz. Olof var barn nummer två och den förste sonen.

”Men knappt hade det sista barnet, en gosse, fötts förrän trollen övermannade henne och hon greps av en fruktansvärd sorg med dag och natt flödande tårar. Inget av hennes barn skulle minnas henne i en vårdarroll. Jag kan inte erinra mig Agnes annat än som alldeles stilla och inaktiv” skriver Olof Lagercrantz.

”Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. (…) Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag kommer hela mitt liv att känna en dragning till sjukbäddar, till gråtande kvinnor att trösta, till rollen av räddare i nöden.”

Den ”argsinta” ettåringen

De sista närmare fyrtio åren av sitt liv var Agnes Lagercrantz intagen på Långbro mentalsjukhus. ”Ett besök där blev liktydigt med ett besök i helvetet.” Carl drev enligt Olof Lagercrantz sin hustru in i sinnessjukdomen. Carl och Agnes var ”förutbestämda att bli olyckliga med varandra”. Han var sjöofficer och sparbanksdirektör, extremt fantasilös, stel, glädjelös och bestraffande. ”Vi barn var rädda för Carl. Han var sträng av princip och hans tunga humör verkade i samma riktning” skriver Olof Lagercrantz. Redan som ettåring misshandlades den lille Olof med ris varje dag. Fadern ansåg det nödvändigt, eftersom ettåringen var så ”argsint”. Men det som verkar ha satt djupast spår hos pojken var den psykiska oförståelsen och främlingskapet från fadern.

”Livet existerade för honom endast i det konkreta. Allt rörligt och andligt fruktbart dog därför ut i hans närhet. (…) Tusen gånger och mer har jag i min barndom och ungdom stått inför Carl och försökt förklara något som upprört mig eller glatt mig. Varje gång har Carl gått till sin signalkodbok, Nordisk familjebok i uggleband eller någon annan källa för god och solid kunskap och krossat mig. Alltid lyckades det honom att transponera ned vad som var högt och viktigt på ett lågt och trivialt plan och livet som nyss var spännande blev intresselöst och grått.”

Nitton år gammal tar Olof Lagercrantz yngre syster Lottie livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret. Hela sitt liv hade hon känt hon sig som en bortbyting i den galna familjen.

”Författarna är mänsklighetens tattarfölje”

Den frånvarande, aldrig tillgängliga modern och den stränge, auktoritäre fadern som slog och inte förstod lade grunden för den vrede som blev den starkaste drivkraften i Olof Lagercrantz professionella liv. Hatet mot det borgerliga ursprunget och upproret mot fadern höll honom sysselsatt hela livet. Men innan han släppte loss på allvar gjorde han skönlitterär karriär som lyriker. Både i sin litteraturkritik och sitt eget författarskap är han en språkets mästare. Han skriver avklarnat och precist, varje ord är en slipad diamant. I ”Min första krets” återger han vad han som sjuttonåring skrev i dagboken:

”Jag vill bli något oändligt fritt, absolut fritt!” Men var fanns en sådan frihet? Skrivaryrket, som jag valde till slut, är ett svar på frågan. Kanske är det en önskan att slippa ansvar, att äga en självisk frihet, att få handla utan att tänka på andra som driver folk att bli författare. Författarna är mänsklighetens tattarfölje som lever i utkanterna som parasiter. (…) Endast den som står utanför, menade Strindberg, ser helheten, kan och vågar ta ett ansvar för hela mänskligheten.”

Som chefredaktör för Dagens Nyheters kulturredaktion från 1960 fick Olof Lagercrantz all den frihet han önskade sig. Han efterträdde och hade under 1950-talet arbetat parallellt med Herbert Tingsten (1896-1973), som var chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-59. Tingsten gjorde sig känd för sin liberala hållning och konsekventa kritik mot kommunistiska diktaturer. Han är ett av ytterst få namn bland 1900-talets publicister som fortfarande är förknippat med yrkesheder. Från mitten av 1960-talet iscensatte efterträdaren Olof Lagercrantz ett av sina fadersmord genom en hätsk kampanj mot Tingsten. Han ville få bort honom från tidningen. Han kallade Tingsten ”maktlysten och ytlig”, skrev att ”han förde ingenting eller litet framåt” och ”han får så lätt att röra sig i tankens värld därför att han begagnar så få tankar”. (Dagens Nyheter 24 augusti 1964).
Carl Lagercrantz kunde inte ha beskrivits mer träffsäkert.

När Dagens Nyheter blev kommunistmegafon

Olof Lagercrantz lyckades. Herbert Tingsten bröt helt med tidningen. Därmed inleddes en era av enögd och hämningslös prokommunism på Dagens Nyheter. ”Medan Tingsten hade slitit sönder diktaturernas propagandafraser lyfte Olof Lagercrantz fram dem som visdomsord som vi alla bör lära av” skriver författaren och före detta politikern Per Ahlmark (fp) i boken ”Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet” (1994). Antikommunismen, ifrågasättandet av totalitära diktaturer, avfärdade Olof Lagercrantz med en fnysning: ”Antikommunismen – denna träsklära!”.

Han gjorde 1970 flera reportageresor i kulturrevolutionens Kina, där Mao Zedong (1893-1976) var i full färd med att avrätta miljoner människor. Av detta såg och hörde Olof Lagercrantz ingenting. Han lät sig godtroget vallas runt bland de kulisser som regimen visade upp för honom och slukade den tillrättalagda propagandan med hull och hår. I sexton artiklar gjorde han sig till megafon för den största totalitära diktatur som någonsin existerat och den som skördat flest dödsoffer. Inte förrän 1992, alltså 22 år senare, skulle Dagens Nyheter publicera fasansfulla uppgifter om rituell kannibalism i Kina under den kulturrevolution som Olof Lagercrantz lovprisade medan den pågick.

Ett ständigt pågående krig

”Den känslighet och kunskapstörst som har gjort Lagercrantz till en av århundradets stora litterära kritiker i Sverige blåser bort i samma ögonblick som han utsätter sig för den totalitära propagandan. (…) Dessa snillrika författare och introduktörer blir som jollrande barn när de möter maktens män och anspråk” skriver Per Ahlmark.

Sven-Erik Larsson var chefredaktör på Dagens Nyheter samtidigt som Olof Lagercrantz. Även han drabbades av Lagercrantz fadersuppror. Bakom Larssons rygg kunde Olof Lagercrantz göra ändringar i hans ledare. Några dagar efter att Sven-Erik Larsson publicerat en ledare kunde Lagercrantz publicera en med rakt motsatt budskap. Det var ett ständigt pågående krig. Tidningen utvecklades i alltmer vänsterradikal riktning, och precis som i radio-TV-husen vällde rödgardisterna in på DN:s redaktion under 1960- och 70-talen – och stannade dessvärre kvar i decennier.

”En grotesk ”förståelse” för kommuniststater kunde nu prägla till och med den tidning i landet som tidigare varit den mest kraftfullt antikommunistiska” skriver Per Ahlmark i ”Vänstern och tyranniet”.

Palme och Lagercrantz – en ödesdiger kombination

Under samma tid som Olof Lagercrantz kapade åt sig tolkningsföreträde i den kulturella och politiska debatten var Olof Palme verksam som partiledare och statsminister (s). Det var en ödesdiger kombination som för årtionden framåt skulle komma att stampa ned liberala och värdekonservativa åsikter i underjorden och nästan helt lyckades tysta den liberala debatten och ifrågasättandet av kommunistiska diktaturer. 1973 ströks ordet ”liberal” från ledarsidans beskrivning av sin politiska profil. Dagens Nyheter under ledning av kommunisten Lagercrantz blev den socialdemokratiske statsministerns ideologiskt allierade i utrikespolitiken, och Lagercrantz hyllade Palme med samma lismande emfas som han tidigare hyllat Mao:

”Olof Palme är på gott och ont och i viss mån mot sin egen natur den landsfader vi själva skapat och röstat fram genom århundraden. Han är den i grunden alla vill ha.” (Dagens Nyheter 4 april 1974.)

”Nog är det gåtfullt. När Lagercrantz skriver om Dante, Joyce och Nelly Sachs trollbinder han oss med sin förmåga att blottlägga det sammansatta, att skilja mellan djup och yta samt att både systematiskt och intuitivt fånga det viktiga och gripande i en bild, en tanke, en gestalt eller ett författarskap. Hur kan han ställa sig med mössan i hand när gangsters, hetsade av direktiv uppifrån, rabblar slagorden om varför samhället ska likriktas?” skriver Per Ahlmark.

Utan sin fru skulle han gå under

Jussi Björling, en16 år gammal pojke, utfattig och föräldralös, har siktet inställt på en operakarriär i Stockholm, och han tar sig dit med den envishet som också kännetecknar honom. Operasångaren John Forsell inser omedelbart Jussis begåvning, tar honom under sina vingars skugga, blir lärare och förmyndare. Strax efter ankomsten till Stockholm gör Jussi hyresvärdens dotter gravid. Sjutton år gammal blir han pappa. Ironiskt nog blev den utomäktenskaplige sonen Rolf Björling (1928-93) den som ärvde mest både av sin fars utseende och sångarbegåvning.

1935 gifter sig Jussi Björling med Anna-Lisa Berg. Jussi blir hennes livsprojekt, liksom han varit faderns. Hon styr med järnhand hans liv, hans operaengagemang, hans kontrakt och hon följer med honom på så gott som alla turnéer – även när det innebär att båda föräldrarna är borta halvårsvis eller mer från sina små barn. Hon är filtret mellan Jussi och omvärlden, hon får eller tar på sig rollen av allsmäktig morsa, domptör och kontrollant. Det hon betonar starkast är ömheten. Hon ser hans sårbarhet och utsatthet, hon vet att utan henne skulle han gå under.

”Jag kände att jag hade något som han behövde och som jag så innerligt gärna ville ge honom” skriver Anna-Lisa Björling i sin bok.

Det redlösa ruset skänker vila

Hos Jussi Björling innebar de svarta bråddjupen en aldrig sinande självdestruktivitet. När han har lyckats, till ett svindlande högt personligt pris, börjar han förstöra det han har uppnått. Det är spriten och endast spriten som kan släcka överhettningen från hans inneboende högspänning. Det redlösa ruset skänker den djupa regression och vila från de höga kraven och förväntningarna som gastkramar Jussi Björling hela livet. Ruset är den oceaniska sångens baksida.

”Han grovhånglar med undergången när himlen väntar runt hörnet” skriver Yrsa Stenius.

Jussi Björling själv har varit tystlåten om det pris han betalade för sin uteblivna barndom. Den världsberömda sopranen Maria Callas (1923-77), som också hårdexploaterades som barnstjärna och plågades svårt av ångest sa 1961, när hon stod på höjden av sin karriär:

”Det borde vara i lag förbjudet att driva sina barn som min mor drev mig.”

Båda fick sina ömtåliga psyken genomborrade av upplevelsen att vara någon annans livsprojekt, att inte få finnas till i sin egen rätt. Det präglade deras liv för alltid.

Ett långt liv behöver inte vara positivt

När Jussi Björling dog 1960 var han älskad av en hel värld. Han kommer ständigt att erövra nya generationer som förtrollas av honom och älskar honom. I varje ton ger han oss sin smärta och sin gudomlighet.

Olof Lagercrantz blev 91 år, ett halvt sekel äldre än årskamraten Jussi Björling. Det leder till reflexionen att en lång livslängd inte per automatik behöver vara något positivt. Det kan tvärtom innebära långt fler tillfällen att åstadkomma skada. I Olof Lagercrantz fall var det definitivt på det sättet. Utan sitt hat och revanschbehov mot fadern hade han kunnat fortsätta som skönlitterär författare och besparat både sig själv och omvärlden sina fruktansvärda politiska misstag. Hans skugga faller långt in på 2000-talet mörk över hela det svenska debattklimatet. Kulturvänstern och medieeliten kommer under lång tid framåt att vara strängt upptagen med att vädra ut odören efter Olof Lagercrantz framfart. Det är bara att sätta igång. Ju längre de skjuter upp renhållningsarbetet desto tuffare blir det.

Av Julia Caesar

JUSSI BJÖRLING PÅ YOUTUBE – ETT URVAL:

”E lucevan le stelle” ur Tosca av Giacomo Puccini.

”Salut! Demeure chaste et pure” ur Faust av Charles Gounod i en tidig inspelning med en ung Jussi Björling.

”Au fond du temple saint”, den berömda duetten med Robert Merrill ur Pärlfiskarna av Georges Bizet.

”Che gelida manina” (Så kall ni är om handen) ur La Bohème av Giacomo Puccini.

”Nessun dorma” ur Turandot av Giacomo Puccini.

”Land du välsignade” i en inspelning från 1937, vackert bildsatt på youtube.

Tidligere  kronikker af samme forfatter