6
feb
Seneste opdatering: 6/2-11 kl. 0837
23 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Så står han där i strålkastarljuset på världens mest prestigefyllda operascen, Metropolitan i New York. Svensken med den satta kompakta kroppen är bara 27 år gammal, men han har sjungit för publik i mer än tjugo år. Han har rutin. Rollen som poeten Rodolfo i Giacomo Puccinis opera La Bohème, alla lyriska tenorers drömroll, har han sjungit många gånger. Han skulle kunna sjunga den i sömnen. Men nerverna lever sitt eget liv. Det är hans debut på Met, och hans knän vill inte sluta skaka. Särskilt det vänstra knät hoppar så att byxbenet fladdrar. Från sin plats i direktionslogen ser hans hustru hur han kämpar för att återfå behärskningen.

Då inträffar miraklet. Han håller Mimis (Mafalda Faveros) hand mot sitt bröst, och ett ögonblick senare fyller hans ljusa, oändligt vackra röst Met´s salong: ”Che gelida manina”, så kall ni är om handen… Även när benen skakar av nervositet står hans lydiga instrument, rösten och kroppens inövade teknik, honom bi. Först när ovationerna brakar loss släpper skakningarna. Benen bär honom igen. Än en gång har han klarat det. Än en gång har han levt upp till publikens förväntningar. Orkestern ger honom touche. New Yorkpressens recensioner är lysande.

Det är den 24 november 1938, en söndagskväll. Mannen som sjunger Rodolfos roll i La Bohème är Jussi Björling, världens störste tenor någonsin. Han ska komma att sjunga rollen i 114 scenföreställningar av de cirka 3 000 han ger under sitt liv. Många andra tenorer har korsat etern och operascenerna; Enrico Caruso, Tito Schipa, Benjamino Gigli, Giuseppe Di Stefano, Nicolai Gedda, Alfredo Kraus, Fritz Wunderlich, Gösta Winbergh, José Carreras, Placido Domingo, Luciano Pavarotti. Ingen har överträffat Jussi Björling. I internationella omröstningar koras han som nummer ett, år efter år.

Hans säreget silverskimrande tenor har en oförliknelig klang av skönhet och djup. Med den trollband han under hela sin livstid publiken på världens operascener. Jussi Björling dog bara 49 år gammal. Men med sin röst har han skrivit in sig i evigheten. Med den fortsätter han ständigt att trollbinda nya generationer.

(foto forfatteren)

Hundra år sedan Jussi Björling föddes

Flera biografier har skrivits om Jussi Björling. I en av de intressantaste, ”Tills vingen brister” (2002), berättar Yrsa Stenius om Jussi Björlings debut på Metropolitanoperan. Kvällen började inte bra för sångaren och hans hustru Anna-Lisa den där söndagen i november 1938. När de ska bege sig från hotellet till operan finns inte en enda taxi att uppbringa. Det blåser snöstorm i New York, och alla färdmedel står stilla, även metron. Paret får gå till fots, pina sig fram i snöstormen och bli rejält nedkylda för att ta sig till Jussis Metdebut och paradarian ”Che gelida manina” med dess skräckinjagande höga c på slutet.

Det är hundra år sedan Jussi Björling föddes. Uppgifterna om exakt födelsedatum är osäkra. Kyrkböckerna anger att han föddes den 2 februari 1911 i Stora Tuna församling i Dalarna, men enligt barnmorskans anteckningar föddes han den 5 februari. Det var inte så noga med exakta uppgifter för hundra år sedan, och Jussi Björling föddes i en familj som inte stod högt på samhällsstegen. Fadern David Björling var en sångarbegåvning som hade goda chanser till en operakarriär men gjorde sig omöjlig överallt genom en fenomenal förmåga att råka i gräl med alla. Han hamnade i Borlänge och försörjde sig som verktygssmed – tills han gjorde exploateringen av sina söner till sitt livsprojekt.

Två hundraåringar som präglade 1900-talet

Om man vill förstå samtiden finns det anledning att granska det förflutna. Den här krönikan tillägnar jag två hundraåringar som båda har satt djup prägel på det svenska 1900-talet, Jussi Björling (2-5 februari 1911 – 9 september 1960) och Olof Lagercrantz (10 mars 1911 – 23 juli 2002). Vare sig vi vill det eller inte bär vi båda med oss in på 2000-talet, Jussi Björlings stämma och Olof Lagercrantz skugga.

Jussi Björling. Världstenoren. Den ensamme mannen i strålkastarljuset på världens operascener. Prestationstvånget som livsform, kampen mot de svarta bråddjupen inuti som han flydde ifrån med alkoholens hjälp. Den ofattbara, gudabenådade begåvningen vars röst inte lämnar någon oberörd – och en liten sårig pojke som berövades sin barndom. Han är fågeln som flyger ända tills vingen brister. När han avlider 49 år gammal är hans hjärta lika söndertrasat av infarkter som hans själ av barndomstrauman.

Olof Lagercrantz. Samma år som Jussi Björling går bort, 1960, blir den 49-årige Olof Lagercrantz chefredaktör för kulturredaktionen på Dagens Nyheter, där han har varit kulturchef sedan 1951. Han är mannen från överklassen som blev glödande kommunist och skulle komma att bli tongivande försvarsadvokat för de grymmaste folkmordsdiktaturer världen skådat, Josef Stalins Sovjet och Mao Zedongs Kina. Hans strålkastarljus är trycksvärtan. Skrivandet är hans uttrycksform. Genom att bli läst får han den bekräftelse han behöver.

”En skribent lever inför de ögon som är riktade mot honom och dör när ingen lyssnar mer. Mina läsare har varit ett hem för mig och jag sträcker mig alltid mot dem” skriver han som 70-åring i förordet till sin självbiografi, ”Min första krets” (1982).

Liksom Jussi Björling bär Olof Lagercrantz gruvschakt från barndomen inom sig, men de ska komma att ta sig andra uttryck. Jussi Björlings svarta bråddjup gick i första hand ut över honom själv och hans familj. Han är blosset som tindrar och sprakar för en bedårad värld men förtärs av elden och bränner sig själv till döds. Det Olof Lagercrantz bar på skulle komma att under mer än ett halvsekel drabba det kulturella och politiska klimatet i ett helt land. Jussi Björlings tragedi var personlig. Olof Lagercrantz tragedi blev nationell. Inom kulturvänstern och medieeliten har han ikonstatus fortfarande 35 år efter att han lovprisade Maos diktatur i alla tonarter. Diktaturens pris i blod, sjuttio miljoner dödsoffer, låtsades han aldrig om.

”Oceanisk skönhet och sorg”

Vad är det i Jussi Björlings röst som berör människor så djupt att de gråter och jublar av upphetsning? Som trollbinder och fångar generationer världen över? Är det vemodet, barnets ogråtna gråt som träffar oss rakt in i den djupaste livskänslan, rakt i det vemod vi alla bär inom oss? Eller är det tonbildningen, den enorma styrkan och precisionen som stiger liksom rakt ur själva jordens urkraft tills den utlöses i ett höga c eller höga h? Vad det än är lämnar rösten ingen människa oberörd.

”Man tappar andan och orden, allt är oceanisk skönhet och sorg” skriver Yrsa Stenius.

”Ja, jag tror att Jussi Björling i sin mest gudabenådade sång befinner sig i en oceanisk dimension av sin existens, i ett gränslöst tillstånd där allt är helt och sammangjutet, kroppen, själen, känslan, tanken, himmelen, helvetet, lammen, lejonet och Gud.”

Jussis far David Björling hade lärt sina söner: ”När en ton är fulländad ska den ligga och dallra som en metallkula ovanpå vattenstrålen i en fontän”. På det sätt som fadern lärt honom fortsatte Jussi Björling att mejsla ut sina toner mot allt större fulländning. Själv har han uttryckt det så här:

”Jag grundar tonen som man grundar ett hus. Ju högre desto bredare fundament. Till sist sätter jag höga c som ett torn över alltihop.”
”Ibland när jag lyckas fullständigt med en ton och får den precis som jag vill ha den förefaller det mig som om den uppstod, inte i mig själv, i min strupe, utan ovanför mitt huvud. Ovanför pannan någonstans ljuder den.”

En gång fick han frågan av en journalist hur det kändes att vara så begåvad. ”Vet inte. Jag har aldrig känt efter” svarade Jussi.

”The Bjoerling Male Quartet”

Jussi Björling fick aldrig vara barn. Från tidig ålder hårdexploaterades han som barnstjärna tillsammans med sina bröder. När han var sex år gammal förlorade han sin mamma. David Björlings hustru Ester Björling hade, trots att hon var svårt sjuk i tuberkulos, fött tre söner under loppet av fyra år. Strax efter att hon fött den fjärde sonen, Karl 1917, dog hon. David Björling hade då redan i flera år rest på konsertturnéer med sina tre pyttesmå söner Olle, Jussi och Gösta, klätt dem i folkdräkt och lyft upp dem på bord och stolar så att publiken skulle kunna se dem. Jussi Björling var bara fyra år gammal när han debuterade i Örebro 1915. Efter hustruns död bestämde sig David Björling för att söka lyckan i det stora landet i väster. Sina egna karriärdrömmar och ambitioner överförde han nu på sina barn. Tillsammans med de tre äldsta sönerna bildade han ”The Bjoerling Male Quartet” och kuskade runt med barnen halvårsvis på den amerikanska kontinenten utan fast punkt någonstans.

Det kringflackande livet ledde till att pojkarna inte fick någon organiserad skolgång. Det var bara disciplin och hårt arbete med hundratals konserter som gällde. Pappa David var den store domptören och slavdrivaren som kompenserade sig för sitt eget havererade livsprojekt via sina söner. Ingen av pojkarna gick igenom något målbrott. Deras gossopraner förvandlades omärkligt till tenorer. Jussi Björling har berättat att fadern brukade massera sönernas struphuvuden en stund varje kväll innan pojkarna somnade. Det, påstod han, var hemligheten bakom det uteblivna målbrottet. Gossarnas strupar var hans ägodelar. Det var de som försörjde honom. Och han trimmar dem så att de länge ska kunna göra tjänst.

”Sexåringen slutade aldrig att ropa på mamma”

Den äldste sonen Olle led av rakitis eller ”engelska sjukan”, en vitaminbristsjukdom som leder till att skelettet mjuknar. Läkarna förklarade för David Björling att Olle borde ligga i gipsvagga för att inte bli helt deformerad. ”Det kan jag inte ta någon hänsyn till” svarade David Björling. Olle måste med för att göra kvartetten fulltalig och dra in de nödvändiga pengarna. Och Olle fick för resten av livet betala med sin hälsa. Han blev puckelryggig. Han gjorde sångarkarriär, men operaroller var uteslutna på grund av hans invaliditet.

För Jussi Björlings del ledde den bristande skolgången till att han livet igenom led av osäkerhet och dåligt självförtroende som bottnade i stora kunskapsluckor. Men de svarta bråddjup som han bar inom sig hade framför allt sin grund i den svåraste förlust som kan drabba ett barn, den tidiga förlusten av modern. Genom hela sitt långa äktenskap kallade Jussi Björling sin hustru Anna-Lisa ”mamma” eller ”morsan”. I sin bok ”Mitt liv med Jussi” berättar Anna-Lisa Björling om hur Jussi varenda gång han kom hem öppnade ytterdörren och ängsligt ropade ”mamma!” innan han steg över tröskeln. Om hon var hemma, vilket hon i allmänhet var, följde han efter henne från rum till rum.

Sent på kvällen den 8 september 1960 ligger Jussi Björling på övervåningen i sin villa på Siarö i Stockholms skärgård. Tre veckor tidigare hade han inför jublande folkmassor gjort det framträdande som skulle bli hans sista, på Sollidens scen på Skansen den 20 augusti 1960.

Från övervåningen ropar han ned till hustrun: ”Mamma, kommer du inte upp och lägger dig nu?”. Några timmar senare är han död.

”Det blev veterligen det sista han yttrade i sitt liv. Sexåringen slutade aldrig att ropa på sin mamma” skriver Yrsa Stenius i ”Tills vingen brister”.

När Jussi Björling är 15 år förlorar han och hans tre bröder också sin pappa. Under en sångturné avlider David Björling i Västervik 1926. Fyra pojkar mellan nio och sjutton år står helt ensamma i livet. Tappert fortsätter de att turnera och ge konserter på egen hand men tas så småningom om hand av olika släktingar.

Berövad sin barndom

Man kan bli berövad sin barndom på olika sätt. Under de mest skinande fasaderna döljer sig ibland de största fasorna. Olof Lagercrantz föddes in i en solid överklassfamilj. Materiellt led familjen ingen nöd, de saknade ingenting. Men familjen präglades av självmord och psykisk sjukdom i flera generationer. Barnen Lagercrantz fick heller inte vara barn.

”Till solidare villkor kan man knappast födas. Den gamla överklassvärlden stod skyddande vid min vagga. Jag skulle komma att växa upp till en typisk företrädare för denna övermodiga och från verkligheten egendomligt avskärmade värld” skriver Olof Lagercrantz i självbiografin ”Min första krets”.

Hans mor Agnes, född grevinna Hamilton, fick fem barn i rask följd tillsammans med sin make Carl Lagercrantz. Olof var barn nummer två och den förste sonen.

”Men knappt hade det sista barnet, en gosse, fötts förrän trollen övermannade henne och hon greps av en fruktansvärd sorg med dag och natt flödande tårar. Inget av hennes barn skulle minnas henne i en vårdarroll. Jag kan inte erinra mig Agnes annat än som alldeles stilla och inaktiv” skriver Olof Lagercrantz.

”Jag kommer in i sängkammaren där Agnes ligger ensam i den väldiga dubbelsängen av ek med höga skulpterade gavlar. Det är mitt på dan men rullgardinen är neddragen. Agnes gråter. En ändlös gråt ur källor som aldrig vill sina. (…) Jag är insänd av syskonen att trösta henne ty jag anses framstående i genren. Jag är högmodig över denna talang som skänker mig en känsla av utvaldhet. Jag kommer hela mitt liv att känna en dragning till sjukbäddar, till gråtande kvinnor att trösta, till rollen av räddare i nöden.”

Den ”argsinta” ettåringen

De sista närmare fyrtio åren av sitt liv var Agnes Lagercrantz intagen på Långbro mentalsjukhus. ”Ett besök där blev liktydigt med ett besök i helvetet.” Carl drev enligt Olof Lagercrantz sin hustru in i sinnessjukdomen. Carl och Agnes var ”förutbestämda att bli olyckliga med varandra”. Han var sjöofficer och sparbanksdirektör, extremt fantasilös, stel, glädjelös och bestraffande. ”Vi barn var rädda för Carl. Han var sträng av princip och hans tunga humör verkade i samma riktning” skriver Olof Lagercrantz. Redan som ettåring misshandlades den lille Olof med ris varje dag. Fadern ansåg det nödvändigt, eftersom ettåringen var så ”argsint”. Men det som verkar ha satt djupast spår hos pojken var den psykiska oförståelsen och främlingskapet från fadern.

”Livet existerade för honom endast i det konkreta. Allt rörligt och andligt fruktbart dog därför ut i hans närhet. (…) Tusen gånger och mer har jag i min barndom och ungdom stått inför Carl och försökt förklara något som upprört mig eller glatt mig. Varje gång har Carl gått till sin signalkodbok, Nordisk familjebok i uggleband eller någon annan källa för god och solid kunskap och krossat mig. Alltid lyckades det honom att transponera ned vad som var högt och viktigt på ett lågt och trivialt plan och livet som nyss var spännande blev intresselöst och grått.”

Nitton år gammal tar Olof Lagercrantz yngre syster Lottie livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret. Hela sitt liv hade hon känt hon sig som en bortbyting i den galna familjen.

”Författarna är mänsklighetens tattarfölje”

Den frånvarande, aldrig tillgängliga modern och den stränge, auktoritäre fadern som slog och inte förstod lade grunden för den vrede som blev den starkaste drivkraften i Olof Lagercrantz professionella liv. Hatet mot det borgerliga ursprunget och upproret mot fadern höll honom sysselsatt hela livet. Men innan han släppte loss på allvar gjorde han skönlitterär karriär som lyriker. Både i sin litteraturkritik och sitt eget författarskap är han en språkets mästare. Han skriver avklarnat och precist, varje ord är en slipad diamant. I ”Min första krets” återger han vad han som sjuttonåring skrev i dagboken:

”Jag vill bli något oändligt fritt, absolut fritt!” Men var fanns en sådan frihet? Skrivaryrket, som jag valde till slut, är ett svar på frågan. Kanske är det en önskan att slippa ansvar, att äga en självisk frihet, att få handla utan att tänka på andra som driver folk att bli författare. Författarna är mänsklighetens tattarfölje som lever i utkanterna som parasiter. (…) Endast den som står utanför, menade Strindberg, ser helheten, kan och vågar ta ett ansvar för hela mänskligheten.”

Som chefredaktör för Dagens Nyheters kulturredaktion från 1960 fick Olof Lagercrantz all den frihet han önskade sig. Han efterträdde och hade under 1950-talet arbetat parallellt med Herbert Tingsten (1896-1973), som var chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-59. Tingsten gjorde sig känd för sin liberala hållning och konsekventa kritik mot kommunistiska diktaturer. Han är ett av ytterst få namn bland 1900-talets publicister som fortfarande är förknippat med yrkesheder. Från mitten av 1960-talet iscensatte efterträdaren Olof Lagercrantz ett av sina fadersmord genom en hätsk kampanj mot Tingsten. Han ville få bort honom från tidningen. Han kallade Tingsten ”maktlysten och ytlig”, skrev att ”han förde ingenting eller litet framåt” och ”han får så lätt att röra sig i tankens värld därför att han begagnar så få tankar”. (Dagens Nyheter 24 augusti 1964).
Carl Lagercrantz kunde inte ha beskrivits mer träffsäkert.

När Dagens Nyheter blev kommunistmegafon

Olof Lagercrantz lyckades. Herbert Tingsten bröt helt med tidningen. Därmed inleddes en era av enögd och hämningslös prokommunism på Dagens Nyheter. ”Medan Tingsten hade slitit sönder diktaturernas propagandafraser lyfte Olof Lagercrantz fram dem som visdomsord som vi alla bör lära av” skriver författaren och före detta politikern Per Ahlmark (fp) i boken ”Vänstern och tyranniet. Det galna kvartsseklet” (1994). Antikommunismen, ifrågasättandet av totalitära diktaturer, avfärdade Olof Lagercrantz med en fnysning: ”Antikommunismen – denna träsklära!”.

Han gjorde 1970 flera reportageresor i kulturrevolutionens Kina, där Mao Zedong (1893-1976) var i full färd med att avrätta miljoner människor. Av detta såg och hörde Olof Lagercrantz ingenting. Han lät sig godtroget vallas runt bland de kulisser som regimen visade upp för honom och slukade den tillrättalagda propagandan med hull och hår. I sexton artiklar gjorde han sig till megafon för den största totalitära diktatur som någonsin existerat och den som skördat flest dödsoffer. Inte förrän 1992, alltså 22 år senare, skulle Dagens Nyheter publicera fasansfulla uppgifter om rituell kannibalism i Kina under den kulturrevolution som Olof Lagercrantz lovprisade medan den pågick.

Ett ständigt pågående krig

”Den känslighet och kunskapstörst som har gjort Lagercrantz till en av århundradets stora litterära kritiker i Sverige blåser bort i samma ögonblick som han utsätter sig för den totalitära propagandan. (…) Dessa snillrika författare och introduktörer blir som jollrande barn när de möter maktens män och anspråk” skriver Per Ahlmark.

Sven-Erik Larsson var chefredaktör på Dagens Nyheter samtidigt som Olof Lagercrantz. Även han drabbades av Lagercrantz fadersuppror. Bakom Larssons rygg kunde Olof Lagercrantz göra ändringar i hans ledare. Några dagar efter att Sven-Erik Larsson publicerat en ledare kunde Lagercrantz publicera en med rakt motsatt budskap. Det var ett ständigt pågående krig. Tidningen utvecklades i alltmer vänsterradikal riktning, och precis som i radio-TV-husen vällde rödgardisterna in på DN:s redaktion under 1960- och 70-talen – och stannade dessvärre kvar i decennier.

”En grotesk ”förståelse” för kommuniststater kunde nu prägla till och med den tidning i landet som tidigare varit den mest kraftfullt antikommunistiska” skriver Per Ahlmark i ”Vänstern och tyranniet”.

Palme och Lagercrantz – en ödesdiger kombination

Under samma tid som Olof Lagercrantz kapade åt sig tolkningsföreträde i den kulturella och politiska debatten var Olof Palme verksam som partiledare och statsminister (s). Det var en ödesdiger kombination som för årtionden framåt skulle komma att stampa ned liberala och värdekonservativa åsikter i underjorden och nästan helt lyckades tysta den liberala debatten och ifrågasättandet av kommunistiska diktaturer. 1973 ströks ordet ”liberal” från ledarsidans beskrivning av sin politiska profil. Dagens Nyheter under ledning av kommunisten Lagercrantz blev den socialdemokratiske statsministerns ideologiskt allierade i utrikespolitiken, och Lagercrantz hyllade Palme med samma lismande emfas som han tidigare hyllat Mao:

”Olof Palme är på gott och ont och i viss mån mot sin egen natur den landsfader vi själva skapat och röstat fram genom århundraden. Han är den i grunden alla vill ha.” (Dagens Nyheter 4 april 1974.)

”Nog är det gåtfullt. När Lagercrantz skriver om Dante, Joyce och Nelly Sachs trollbinder han oss med sin förmåga att blottlägga det sammansatta, att skilja mellan djup och yta samt att både systematiskt och intuitivt fånga det viktiga och gripande i en bild, en tanke, en gestalt eller ett författarskap. Hur kan han ställa sig med mössan i hand när gangsters, hetsade av direktiv uppifrån, rabblar slagorden om varför samhället ska likriktas?” skriver Per Ahlmark.

Utan sin fru skulle han gå under

Jussi Björling, en16 år gammal pojke, utfattig och föräldralös, har siktet inställt på en operakarriär i Stockholm, och han tar sig dit med den envishet som också kännetecknar honom. Operasångaren John Forsell inser omedelbart Jussis begåvning, tar honom under sina vingars skugga, blir lärare och förmyndare. Strax efter ankomsten till Stockholm gör Jussi hyresvärdens dotter gravid. Sjutton år gammal blir han pappa. Ironiskt nog blev den utomäktenskaplige sonen Rolf Björling (1928-93) den som ärvde mest både av sin fars utseende och sångarbegåvning.

1935 gifter sig Jussi Björling med Anna-Lisa Berg. Jussi blir hennes livsprojekt, liksom han varit faderns. Hon styr med järnhand hans liv, hans operaengagemang, hans kontrakt och hon följer med honom på så gott som alla turnéer – även när det innebär att båda föräldrarna är borta halvårsvis eller mer från sina små barn. Hon är filtret mellan Jussi och omvärlden, hon får eller tar på sig rollen av allsmäktig morsa, domptör och kontrollant. Det hon betonar starkast är ömheten. Hon ser hans sårbarhet och utsatthet, hon vet att utan henne skulle han gå under.

”Jag kände att jag hade något som han behövde och som jag så innerligt gärna ville ge honom” skriver Anna-Lisa Björling i sin bok.

Det redlösa ruset skänker vila

Hos Jussi Björling innebar de svarta bråddjupen en aldrig sinande självdestruktivitet. När han har lyckats, till ett svindlande högt personligt pris, börjar han förstöra det han har uppnått. Det är spriten och endast spriten som kan släcka överhettningen från hans inneboende högspänning. Det redlösa ruset skänker den djupa regression och vila från de höga kraven och förväntningarna som gastkramar Jussi Björling hela livet. Ruset är den oceaniska sångens baksida.

”Han grovhånglar med undergången när himlen väntar runt hörnet” skriver Yrsa Stenius.

Jussi Björling själv har varit tystlåten om det pris han betalade för sin uteblivna barndom. Den världsberömda sopranen Maria Callas (1923-77), som också hårdexploaterades som barnstjärna och plågades svårt av ångest sa 1961, när hon stod på höjden av sin karriär:

”Det borde vara i lag förbjudet att driva sina barn som min mor drev mig.”

Båda fick sina ömtåliga psyken genomborrade av upplevelsen att vara någon annans livsprojekt, att inte få finnas till i sin egen rätt. Det präglade deras liv för alltid.

Ett långt liv behöver inte vara positivt

När Jussi Björling dog 1960 var han älskad av en hel värld. Han kommer ständigt att erövra nya generationer som förtrollas av honom och älskar honom. I varje ton ger han oss sin smärta och sin gudomlighet.

Olof Lagercrantz blev 91 år, ett halvt sekel äldre än årskamraten Jussi Björling. Det leder till reflexionen att en lång livslängd inte per automatik behöver vara något positivt. Det kan tvärtom innebära långt fler tillfällen att åstadkomma skada. I Olof Lagercrantz fall var det definitivt på det sättet. Utan sitt hat och revanschbehov mot fadern hade han kunnat fortsätta som skönlitterär författare och besparat både sig själv och omvärlden sina fruktansvärda politiska misstag. Hans skugga faller långt in på 2000-talet mörk över hela det svenska debattklimatet. Kulturvänstern och medieeliten kommer under lång tid framåt att vara strängt upptagen med att vädra ut odören efter Olof Lagercrantz framfart. Det är bara att sätta igång. Ju längre de skjuter upp renhållningsarbetet desto tuffare blir det.

Av Julia Caesar

JUSSI BJÖRLING PÅ YOUTUBE – ETT URVAL:

”E lucevan le stelle” ur Tosca av Giacomo Puccini.

”Salut! Demeure chaste et pure” ur Faust av Charles Gounod i en tidig inspelning med en ung Jussi Björling.

”Au fond du temple saint”, den berömda duetten med Robert Merrill ur Pärlfiskarna av Georges Bizet.

”Che gelida manina” (Så kall ni är om handen) ur La Bohème av Giacomo Puccini.

”Nessun dorma” ur Turandot av Giacomo Puccini.

”Land du välsignade” i en inspelning från 1937, vackert bildsatt på youtube.

Tidligere  kronikker af samme forfatter

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • När skall man på Dagens Nyheter göra upp med sitt förflutna,så som tyskarna gjort upp med sitt,och detta dessvärre av mycket likartade skäl?.Det var plågsamt att iakttaga,hur DN blev en plattform och megafon för den socialnazistiska debatt-,akademi-,media- och kulturvänstern,samtidigt som våra gator,torg och rännstenar intogs av den socialnazistiska skrik- och skrän-och skrål-och vrål-och bröl-och brunvänstern.Det svenska 60-talet hämtade tydligt sin inspiration i det tyska 30-talet.Hägerström,Hitler,Hedenius och Lagercrantz låter hälsa.Samtidigt genomfördes Hitlers och Speers Germaniaprojekt i Stockholm,komplett med uppmarschplats och Kulturhus,dock i socialfunktionalistisk stil,samtidigt som vårt byggnadsarv förintades runtom i vårt land av den Nya klassen,utan bildning,utan kultur,utan historia,utan förankring,som tog makten i Sverige under efterkrigstiden.Sålunda har Hitler genom sina ombud att för alltid kommit att prägla vårt land.

  • En tankeväckande krönika, som får mig att tänka på det som sägs i Havamal: “…; ett vet jag som aldrig dör: domen som fälls om den döde”. Lika njutbar som Jussis sång fortfarande är som ett tonande eftermäle, lika förfärande är det arv Lagercrantz lämnade i svensk kulturdebatt.
    Det har alltid förundrat mig att DN:s ägare under så lång tid kunde låta Lagercrantz få drypa sitt gift i en tidning som länge sågs som liberal.

  • Julia Caesars betraktelse om två svenskars förlorade barndom med fadersgrymhet bidrar till att förstå bl.a. glappet mellan medias produkter och verkligheten.

    “Det finns en betydande risk att den egyptiska revolutionen förbyter Mubaraks envälde mot Muslimska brödarskapets teokrati, vilket kommer att äventyra freden med Israel och undergräva de mänskliga rättigheterna. Folkliga resningar för alltid med sig både risker och möjligheter,” skriver Peter Wolodarski i DN:s Söndagskrönika Sveket mot Egypten. http://www.dn.se/ledare/signerat/sveket-mot-egypten

    Rikslikaren Dagens Nyheter – outstanding i sin medieposition och i en påbörjad förnyelse – skildrar enbart det som inte stör den kulturella marxismen. Det mångkulturella experimentet, där Sverige intagit något av en ledarroll, får stå oomkullrunkeligt och okritiserat. David Cameron framför under lördagen stark kritik mot mångkulturens misslyckande i München; svenska media har totalt ignorerat denna brittiska självkritik.

    ‘Sveket mot Sverige’ skulle man med Peter Wolodarski dagsbetraktelse över Kairo kunna ägna en månadslång serie åt, när folket reagerar som det gjort och gör såsom t.ex via Julia Caesars Söndagskrönikor i Snaphanen. Min fromma förhoppning är att DN som rikslikare vågar göra en Cameron. Om DN agerar på det folkliga upproret mot den politiska och mediala tystnaden om mångkulturens misslyckande, så kanske tidningen åter kunde placera ‘liberal’ som DN:s politiska tillhörighet. Om Egyptens folk är trött på Mubaraks 30-åriga diktatur, så gäller samma trötthet hos det svenska folket över riksdagens, regeringens och medias (med DN som anförare) tystnad om mångkulturprojektets misslyckande och förfärande konsekvenser.

    • Regimkritiker

      Skriv pappersbrev till de DN-journalister som gör allt för att tysta ner och mörklägga de delar av den svenska verkligheten som de innerst inne vet att de inte kan försvara.

    • patrik blom

      Mycket väl formulerat, Dag. Även jag hoppas att du framför budskapet direkt till DN:s journalister.

  • Humanist

    Julia Caesars krönikor har utvecklats från ganska rak, okomplicerad kritik av den rådande invandrings- och integrationspolitiken till mera komplexa kritiska analyser av svenskt samhälls- och kulturliv under de senaste 100 åren. Detta är positivt! För det första – givetvis – därför att det är en njutning att läsa dessa välskrivna, intressanta texter. Och för det andra därför att den invandringskritiska, värdekonservativa rörelsen behöver intellektuella.

    Det hävdas ibland från politiskt korrekt vänsterhåll att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater; att de debattörer som representerar en invandrings- och islamkritisk, värdekonservativ diskurs genomgående är vulgära, obildade populister som i bästa fall är bra på att rabbla siffror om t.ex. kostnader för flyktingmottagning. Julia Caesar visar att så inte är fallet. Hon visar att en värdekonservativ hållning och invandringskritiska åsikter mycket väl kan gå hand i hand med gedigen humanistisk och samhällsvetenskaplig bildning och ett resonerande, analytiskt förhållningssätt till komplexa samhällsfrågor. Enkelt uttryckt: Hon visar att man kan vara kritisk mot invandringen, mångkulturidealet och vänsterns åsiktshegemoni utan att för den sakens skull vara en vulgär, obildad bonnläpp.

    Jag hoppas att den person som döljer sig bakom pseudonymen Julia Caesar så småningom kommer att börja delta i samhällsdebatten under sitt riktiga namn och kanske t.o.m. bli partipolitiskt aktiv. För det är just sådana som Julia Caesar den invandringskritiska rörelsen behöver!

    • Svensk medborgare

      Mycket bra beskrivning av Julia.
      Nu är ju inte jag så bra på att säga mina tankar i text.
      Men jag läser alltid dessa krönikor o kommentarer.
      Hoppas verkligen att hon vågar komma fram i ljuset till slut.
      Det behövs verkligen i dagens Sverige vi är tyvärr,
      på väg mot undergången i snabb takt.
      Nu efter Tyskland, Frankrike, har även England kommit tiil,
      slutsatsen att mångkultur inte fungerar.
      När ska Sveriges statsminister gå ut i media att erkänna att det här inte fungerar.
      Lär nog ta flertalet år till men till slut kommer sanningen ifatt.

    • Arvid Bengtsson

      Intellektuella tror jag man kan klara sig utan. Sådana har sällan fört något gott med sig. Men ett tillskott av personer med lite bildning skulle kanske inte skada.

      • Humanist

        Jag vet att vissa människor provoceras av ordet “intellektuell”, och du är tydligen en av dem. För mig är ordet intellektuell positivt laddat. Med intellektuell menar jag en person med god bildning och en förmåga att resonera kring t.ex. samhällsfrågor på ett nyanserat och analytiskt sätt. Att vara intellektuell innebär för mig också en god förmåga att abstrahera; att kunna höja blicken från det konkreta, i nuet närvarande och istället se större, övergripande mönster och tendenser. Just detta tycker jag att Julia Caesar gör i sina utmärkta texter.

  • Maj

    Mycket bra krönika Julia. Du har en sylvass penna. Jag har läst Vänstern och tyranniet och jag frågade mig; Var har Per Ahlmark tagit vägen?
    Effektivt och rationellt suddar det marxistiska etablissemanget ut de oliktänkande. I bästa fall får de en krönikeplats, som t ex Ulf Nilsson. Till skillnad mot USA, där olika radiostationer profilerar sig i olika politiska riktningar, är svensk media kategoriskt socialistisk längs hela den sunkiga vägen.
    En liten sol i mörkret är dock Per Gudmundsson i Svd. Hans blogg är också mycket bra.
    Att DN så fatalt dödade sin liberala hållning är oförlåtligt. Psykiskt skadade överklassgossar är de nästan allihop, från Olof Palme till Jan Guillio och Gudrun Schyman (förlåt Gudrun, gosse ska jag väl ändå inte kalla dig). Att de väljer att dyrka mördarregimer och diktaturer är ingen tillfällighet. Deras vardag har från början präglats av dominans resp underkastelse.
    Och upprepningstvånget är ett psykologiskt fenomen som innebär att man tenderar att upprepa det man själv blivit utsatt för. Fast nu är det man själv som är förövaren. Makt är berusande. Den optimala dominansen är den man utövar över ett helt folk. Att få folk att hoppa när man säger “hoppa” och att intala människor att skit är gott har tyvärr varit alltför lätt även i Sverige.
    Den demokrati vi har är så ihålig att en schweizerost ter sig som en ren betongvägg i jämförelse.

  • Tony Ingman

    När man kan bli en sådan vänstervriden person som Olof Lagerkrantz på grund av en svår barndom, då måste
    det vara många som haft en liknande barndom, eftersom det i mediavärlden nästan uteslutande tycks bestå
    av folk av samma sort!
    Många av dessa vänsterfolk figurerar säkert också i Stasiarkiven, dessa arkiv som av någon underlig anledning
    inte skall visas upp för svenska medborgare, förmodligen på grund av att många kända namn som innehar
    betydande befattningar i sammhället finns med där.
    Kan inte du julia, som tycks ha bra kontakter i t.ex Danmark luska fram namn på dessa landsförrädare, så att
    dom kunde hängas ut till allmän beskådan? Danmark är i många avseende ett ärligare land med ärligare politiker
    och journalister än dito Svenska. Så i den mån du skulle lyckas, BARA HÄNG UT DEM!

    Tack för en som vanligt underbar krönika Julia, speciellt beskrivningen av en av våra nationalklenoder Jussi Bjöling.
    Konstigt ändå, för enligt Reinfeldt har ju enbart barberiet kommit från Sverige.Var han verkligen Svensk??

  • Ett stort tack till dej Julia, för du låter mig få veta den väl fördolda sanningen om våra murvlars agerande under årens lopp. Det enda
    jag kan känna är en vrede och ett stort förakt mot dessa landsförrädare. Maj den beskrivning du ger av svensk demokrati är väldigt
    träffande. Jag undrar om det längre finns någon framtid för Sverige och svenskarna?

  • Bjovulf

    Melanie Phillips i BBCs Question Time om Egypten & Terror:

    http://www.youtube.com/watch?v=VvgHk9bdYH0

    • Bjovulf

      Newsnight – Douglas Murray on the Muslim Brotherhood

      http://www.youtube.com/watch?v=5VDEEESI2g0

    • Den her med “radical islam” bør man droppe!

      Islam er nok.

      Men det kan man ikke i den nuværende situation, hvis man vil have taletid i det “gode” selskab, hvilket vidner om vores selvpåførte svaghed.

  • Bjovulf

    Bluesguitarens mester er død ;(

    http://politiken.dk/kultur/musik/ECE1188343/bluesguitarens-mester-er-d oed/

    Musik 6. feb. 2011 KL. 19.48

    DØDSFALD. Blues- og rockguitaristen Gary Moore er død 58 år gammel. Her ses han til en koncert i Moskva sidste år. – Foto: RUSLAN KRIVOBOK

    Rock- og bluesguitaristen Gary Moore blev 58 år.

  • V.K.

    Den psykologisk-psykiatriska forskningen och genetik-forskningen har onekligen en jätteuppgift framför sig att förklara mysterier som Olof Lagercrantz, Jan Myrdal, Jan Guillou m.fl. (för att inte tala om Stalin och Hitler).

    Frågan är om det inte har varit alltför lätt att skylla på missförhållanden i uppväxten. Varför skulle vi lita på vad professionella manipulatörer har att säga om sin egen uppväxt ?

  • Dessa landsförrädare likt Lagercrantz som tycks ha spritt sig som ett ogräs i de inflytelserika salongerna. Att de har svårt att möta motstånd framgår med all önskvärd tydlighet i Lagerkrantz sätt att göra sig kvitt Tingsten. Rysansvärt. Men det är denna retorik vi stöter på dagligdags i kommentarsfält och annorstädes när vi diskuterar med dessa ättelägg, och när det börjar närma sig pudelns kärna, alltid bli avfärdade med diverse invektiv och kvädingsord.

    Det bästa är att, som Julia gjort här, klä av dem inpå bara skinnet och blottställa dem. Visst, de agerar i flock, och täcker upp för varandra, men droppen kommer att urholka stenen. När korthuset väl faller, ska det bli intressant att se vilken ism de kommer att kämpa för härnäst.

  • Josefina Bergfast

    En fin krönika Julia Ceasar Tack för den.
    Alla dessa –ismer som genomsyrat 1900-talet, kommunismen, marxismen, socialismen, nationella socialismen, liberalismen, sionismen, internatonationalismen…..-ismer, ismer, -ismer…
    Det finns folkgrupperingar som driver internationalism, kommunism och kapitalism, och kulturmarxism, mycket hårt, och som kraftigt säger sig vilja motarbeta nationalismer, för att de inte tror på de ”lärorna”, ja, säger sig inte tro på ”patriotism” , därför att det innebär ”inskränkthet” och ”enfald”….
    Men om man i fantasin skulle föreställa sig att Sverige var (-ett mini) USA, och översätta hur ”statsministern” (presidenten) skulle kunna låta, om Sverige tilläts att vara lika ”nationalistisk” som USA?…
    _____
    Reinfeldt (fantasital):
    ”Mina kära landsmän! Vår nation, vårt land, står inför en del svårigheter, men med Guds hjälp, och allas våra gemensamma ansträngningar och uppoffringar för vårt kära, älskade land, skall vi klara av det! Ja, jag är säker!
    Vi kan klara av svårigheter! Vi är en rik nation, med starka, kloka och arbetsamma medborgare, som har klarat av svårigheter förr! Vi kan, och vi vill, för vi är en stolt nation med stolta patrioter och hängivna medborgare! Vi älskar vårt land, och vi älskar vår frihet och vi älskar vår Gud!
    Vårt älskade Sverige kommer att resa sig till ytterligare nivåer, genom våra kraftansträngningar och stolt övervinna prövningar, motsättningar och motgångar! Jag tror på Sverige och på svenskarna, och jag älskar mitt land och jag tjänar det med glädje! Jag kommer att göra allt jag kan för mitt land och mitt folk på det bästa sätt jag kan. Alla medborgare i vår stolta nation skall känna att här kan alla växa och utvecklas till sin maximala potential.
    Kära med-svenskar! Jag vet att jag vill tjäna mitt land, jag vet att jag tror på mitt land, jag vet att jag tror på mina landsmän och jag vet att jag hyser tilltro till deras förstånd, deras klokhet, deras intelligens och deras goda vilja och deras kämpaglöd. Ja, jag vet att vi kan när vi vill! Ja, vi kan allt vi vill! Ja, vi kan! Ja, vi kan! Ja vi kan! I själ och hjärta älskar vi alla vårt land och vi är alla patrioter som mer än gärna tjänar vårt land! Var och en så gott den kan och förmår! Alla kan bidra till vårt lands tillväxt och utveckling. Jag älskar mitt land! Jag älskar min flagga!
    Gud välsigne Sverige!!”
    _______
    Ja, så kan det låta i vissa länder utan att några ”anklagelser” om ”nationalism” hörs!
    Är inte det märkligt?

    • Tony Ingman

      Nu är det väl knappast Nationalismen som är den stora faran för Sveriges del, utan en annan ism,
      nämligen Islamismen, och även deras budskap sker i guds namn.

  • Victor

    I Welt i går har Hamed Abdel-Samad begået en artikel om sine oplevelser i Cairo….

    http://www.welt.de/politik/ausland/article12458545/Mein-Land-meine-Leu te-meine-Revolution.html

  • F.d. statsministern Göran Persson (S) ljuger i SVT:

    http://www.youtube.com/watch?v=r8-FD_HmC1s

  • Victor

    Jeg faldt over dette telegram fra i Dag – Norske Arbeiderpartiet vil forbyde fætter-kusine ægteskaber:

    http://politiken.dk/udland/ECE1188543/norge-vil-forbyde-faetterkusine- aegteskaber/

    En gang imellem har man mere sjov med en klæbehjerne – dette telegram er over otte år gammelt:

    http://www.information.dk/69706