22
feb
Seneste opdatering: 22/2-11 kl. 1405
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Et bearbejdet kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

Af Anders Johansson

Vilhelm Moberg är den upproriske som knyter näven mot Gud och makten – och mot media, denna skuggbild av den verkliga världen, självutnämnd, självreglerande, som föder sig på bottnen som fiskarna, inte riktigt celebritet men beroende av Celebriteter, av Makten, Auktoriteterna och Okunnigheten.

”Han gisslade svensken för undersåtlighet, den svenska pressen för kryperi och överheten för korruption och vanstyre. Hans kritiska journalistik är i hög grad relevant för vår tid. Sverige är i mycket detsamma”, skriver Otto v. Friesen i förordet till Mobergs I egen sak med undertiteln ”Obekväma inlägg i det offentliga samtalet”, som verkligen visar vilken fullfjädrad journalist Moberg var. I hans uppgörelse med tiden fanns aldrig en önskan att behaga eller passa in, av sådan servil anpassning fläckades inte hans självständiga ståndpunkter.

Otrons artiklar, Läsning i blandade ämnen blev Vilhelm Mobergs sista bok. Den utkom några månader före hans död, 1973, och är en liten pärla av vital debattlust, ett äreminne över ett författarliv i sanningens tjänst. Här läste jag för första gången att hjältekonungen Gustav II Adolf borde ha genomfört och befästat den religiösa trosfriheten i sitt eget land innan han gav sig ut i ett främmande land för att kämpa för den. Människorna i Småland ville inte skickas ut som soldater och dö för den saken och gjorde därför uppror: ”Varför skulle svenskarna kämpa på tyska slagfält under 18 hela år av det 30-åriga kriget? Den frågan skulle jag vilja se utredd och klarlagd och övertygande besvarad.”

Vilhelm Moberg ansåg att den stora menigheten hade undanhållits historien om sig självt, medan de män som skapat Sveriges stormaktstid, som han kallar det stora eländets tid, fått ett lysande eftermäle i våra hävder. Han berättar hur den 17-årige Karl XII övade sig för människoslakt genom att halshugga kalvar med sin värja. Han redogör för bråken kring hedersdoktoraten, ironiserar över ordnar och andra ärebetygelser: ”Serafimerorden är den högsta svenska utmärkelsen”, skriver han, ”och den har få bärare. Kungliga barn får den i vaggan som belöning för att de låtit sig födas. Bland vår tids berömda serafimerriddare märkes Göring och Mussolini. Vid deras frånfälle blev det dock av någon anledning inte den ringning i kyrkklockorna i Sverige, varmed avlidna innehavare av Serafimerorden eljest brukar hedras.” (Vilhelm Moberg, teckning av Uno Stallarholm)

Här häcklas både hjältekungar och en religiös makthavare som Martin Luther, vilken i en av sina kampskrifter kallade de bönder som satsade sina liv för att befria sig ur träldomen för ”galna hundar”, som saklöst borde dödas. Att Martin Luther, ”furstarnas tjänstvillige dräng, feodalherrarnas medlöpare” tillhörde Mobergs verkliga hatobjekt illustrerar han med ett lämpligt citat av den tyske teologen: ”Ingenting djevligare finns än en upprorisk människa.”

Rättsröteaffärerna kommenteras; han jämställer Karl XII och Nixon, vilka han ansåg fullständigt sakna känslor för andra människors lidanden. Ja, han undrar om Nixon egentligen var en människa. Jag minns hur mina kinder glödde när jag läste denna bok sommaren 1973 och gladde mig åt formuleringar som dessa:

”Av intet skapade Gud världen, TV tillverkar berömdheter av samma material. En stor del av de svenska TV-programmen utgör intet annat än en kult av det som saknar all betydelse, en apoteos av det efemära, en dyrkan av dagssländan. Föremålet är dömt att dö före solens nedgång, men det bekymrar inte programmakarna som upphöjer det – de skapar ett nytt att ära när solen går upp nästa morgon”.

Vilhelm Mobergs beteckning på kvällstidningarna var ”vår tids rackarkärror”. Om detta gällde redan då får det nog sägas gälla mångfalt i vår alltmer narcissistiska kultur.

”Fortfarande saknas det fullständigt erkännande av honom på det här området. Till det är han fortfarande alltför kontroversiell och obekväm”, skriver Anna-Karin Carlstoft i uppsatsen ”Etik och retorik. Några nedslag i Vilhelm Mobergs författarskap 1950-53” (Vilhelm Moberg i blickpunkten, 1999). Marianne Forssell, dotter till Vilhelm Moberg, berättar i en skrift utgiven av Vilhelm-Moberg-Sällskapet (småskrifter nr 2) om hur hon började titta närmare på vad som fanns att läsa om 1950-talets rättsaffärer. I Nationalencyklopedin, NE, fann hon under ordet rättsröta, som förklarades med en enda mening, ordet ”förment” upprepat två gånger. Förment betyder ”påstådd, så kallad, med orätt antagen”. Hon drar den självklara slutsatsen i en närmast förintande replik: ”Rättsskandalerna var alltså enligt artikelförfattaren påhittade, hade aldrig funnits. Den som skrivit artikeln, juridikprofessorn, förre rektorn vid Uppsala Universitet, Stig Strömholm, vill alltså sprida uppfattningen att någon rättsröta aldrig funnits i de rättsaffärer som var anledning till att ordet skapades.”

Vilhelm Moberg har under decennier genomgående behandlats styvmoderligt i media, ibland föraktfullt, och marginaliserats till något föråldrat och alltför folkligt, kanske dessutom politiskt inkorrekt eftersom hans tolkning av begreppet frihet knappast överensstämde med den förhärskande ideologiska etiketten.  Ganska typisk är säkert Christer Erikssons reaktion inför läsningen av Moberg (BLM, nr 5, 1995)

: ”Jag hade en sorts förutfattad mening om Moberg som en i grunden trist och entydig författare. För några år sedan bestämde jag mig för att ändå läsa de fyra delarna (i Utvandrareposet). Mina fördomar förvandlades redan efter några sidor till en bestående kärlek.”

Den stora kulturpåverkan ett litet land som Sverige har varit exponerad för under århundraden är en sak; genom kontakt med andra kulturer har den svenska kulturen berikats utan att förlora sin särart. Men den extremt stora invandringen till Sverige under senare decennier kommer sannolikt att i en tidigare oanad utsträckning att omskapa litterära, kulturella och religiösa förutsättningar, så mycket mera som vi i Sverige inte kan räkna med en dominerande svensk kultur. Vårt (vems?) land har, till skillnad från till exempel USA, utropat sig som en mångkulturell stat. I USA strömmar till sist ändå alla olika kulturyttringar i riktning mot en enda dominerande kultur. Så blir inte fallet i Sverige. En debattartikel i Dagens Nyheter duger gott för att illustrera min tes.

Sålunda har ett antal politiker och representanter för kyrkorna, däribland Caroline Krook, biskop emeritus i Svenska kyrkan, tagit sig för att plädera för att de judiska och arabiska slaktmetoderna, kosher respektive halal, ska tillåtas, utan bedövning. Förslaget backades dagen därpå upp i en ledare av tidningens politiske chefredaktör Peter Wolodarski. Dessa slaktmetoder innebär att ett obedövat djur får halsartär och luftstrupe avskurna. Djuret får förblöda. Det är en död i smärta och dödsångest och den är oförenlig med vad vi i dag vet om djurs förmåga att lida. Om sådana propåer blir verklighet vore det förutom ett utslag av förakt för djurs värde även ett förakt för vetenskaplig rationalitet och modern naturvetenskap. Man kunde säga: ett anammande av religiös vidskepelse eller ett reliktbeteende med rötter i medeltida tänkande då himlakropparna ännu hade sin gång kring sin medelpunkt, jorden. Här är det inte längre fråga om rimliga kulturimpulser utan om ett attentat mot det sekulära civiliserade samhällets landvinningar, i detta fall djurskyddstanken. Jag har funderat, utan att ha funnit någon förklaring, över vad som får en biskop att överge en ståndpunkt som är starkt förankrad i vårt land för en rent stötande och i djupaste mening ogudaktig sådan?

Det har sagts att vår tid är desillusionerad. Det är säkert värre än så. Sverige har i dag en galopperande kriminalitet där särskilt ett grovt våld, inte minst Europas kanske högsta frekvens av våldtäkter, har blivit ett ständigt återkommande inslag i vårt samhälle. Detta har aldrig haft någon motsvarighet i modern tid. När jag skriver det här har en muslimsk självmordsbombare för första gången i Norden utlöst en bomb mitt under julhandeln i Stockholm. Ett mycket stort antal människor hade kunnat dö i detta nidingsdåd som söker sin motsvarighet i fråga om utstuderad grymhet eftersom det riktar sig mot oskyldiga. I Nordens historia är något liknande okänt. ”Angående människooffren tål det att påpekas att endast män och inga kvinnor offrades bland de forna nordborna”, skriver till exempel Lars Magnar Enoksen (Djur och natur i fornnordisk mytologi, 2006). Händelsen har mer eller mindre förringats av statsministern samt helt förtigits av kungen i hans jultal. Medan de flesta civiliserade nationer behandlar sitt folk med viss respekt har Sverige haft en statsministerkandidat, Mona Sahlin, som visat rent förakt för de svenska symbolerna. I vilket annat land kan en ledande politiker säga något med motsvarande innebörd: ”Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker”(Euroturk, mars 2002, Turkiska ungdomsförbundets tidning).

Denna perverterade form av nationalism är ytterst destruktiv. I stället skulle man någon gång vilja se stolthet över den egna nationen, en stolthet som lade en grund för en generositet mot omvärlden. Kungen, själv i blåsväder efter en synnerligen avslöjande rapportbok, tror sig vara säker i orkanens öga. Inför medieuppbåd och hela svenska folket fäller han en kommentar som säkert kommer att bli ett klassiskt kungsord: Nu vänder vi bladet. ”Nu vänder vi bladet”, sa kungen. Det är inte utan att man erinrar sig Vilhelm Mobergs uppfattning att ”monarkin är trolldom, med ett förunderligt grepp om människorna”. Det finns även anledning att påminna om Benjamin Franklins tes: ”Den som ger upp väsentlig frihet för att uppnå en tillfällig trygghet förtjänar varken frihet eller trygghet.” Alldeles självklart har en intellektuell haverist – mannen som en gång beskrev Saddam Hussein som en landsfader – som Jan Guillou, i tidningen Aftonbladet förringat både självmordsbombare och terrorister. Han ser orsakerna till dåden i de förföljelser han påstår att muslimerna utsatts för i vårt land. Sverige har denna vinter förlorat de sista resterna av sin oskuld.

Islam är en religion, som inom sina råmärken tycks rymma en potentiell dödskultsideologi. Den ”mångkultur” utan krav på rimlig integration i vårt samhälle som aningslösa och okunniga politiker i rasande takt främjat genom västvärldens mest generösa invandringspolitik, därtill frampiskade av media som nästan alla dominerats av den politiska vänstern, har tidigare än någon kunnat ana resulterat i en konfrontation med det sekulära Sverige. Vad som skett under de senaste decennierna är sannolikt den största omvälvningen i svensk demografisk historia. Denna förändring har genomförts utan att svenska folket på allvar har fått göra sin röst hörd, trots vår omskrutna demokrati. De som har protesterat har marginaliserats och tystats som ”rasister” och ”islamofober” på ett sätt som nästan kan föra tankarna till den katolska kyrkans behandling av Galilei, vilken tvingades ”avsvärja, förbanna och avsky” sin lära, att det är jorden som rör sig och inte solen. Detta hände på 1600-talet, men inget är, som vi vet, nytt under solen. När jag talat med vanligt hyggligt folk på den småländska landsbygden brukar det heta när något kontroversiellt kommer på tal, att ”det är sådant man inte får tala om”; gärna sänker man samtidigt rösten en smula. Det hela påminner om ett brev Vilhelm Moberg skrev från 1930-talets Tyskland till sin vän Eyvind Johnson där han säger att han fått nog av ett land där varannan människa är en Führer som går i uniform. Brevet avslutas på följande sätt: ”Någon brevcensur är det väl inte, men annars kan man tro dem om vad som helst. När våra tyska författarvänner säger vad de menar, så viskar de alltid. Jag har försökt skriva detta brev viskande.”

Varför är svensken så märkligt undergiven och lojal med det som sägs i media? Kanske förhåller det sig ändå så som Vilhelm Moberg säger om svenskarna i Det gamla riket, 1953, denna skildring av landet Idyllien som är skriven i samma anda som Strindbergs Det nya riket och Swifts Gullivers resor:

”De kan tycka att en förordning är dum, löjlig, ja, vanvettig – men de följer den! Svensken i gemen vill inte bråka – framför allt inte med de styrande. Han knorrar mycket, mest i det tysta, men han lyder sina myndigheters bud.”

En debattartikel (DN 7.11.47) avslutar Moberg med följande ord: ”Ju likgiltigare ett folk förhåller sig inför sina egna angelägenheter desto lättare blir det ett offer för diktaturen.” Det finns anledning påpeka att bibeln var en förbjuden bok i alla ryska folkbibliotek några år efter revolutionen! En motsvarighet till den katolska kyrkans index över förbjudna böcker utgör i praktiken Statens kulturråd som knappast beviljar kulturstöd till böcker som inte är politiskt korrekta; det kan man lätt förvissa sig om genom att botanisera på den hylla över ”kulturrådsböcker” som finns på varje bibliotek. Tveklöst påverkas också bibliotekens inköpspolitik av de förhärskande ideologiska vindarna.

1966, medan jag ännu var omedveten om världens ondska, stängdes alla blomsteraffärer i Kina och människorna fick order att dumpa sina guldfiskar i floderna. Skönheten skulle förbjudas. Men flickorna sydde fast silkestyg på jackornas insidor och pressade blommor i Maos skrifter. Guldfiskar i sina skålar gömdes under sängarna. 1973, under ett enda år, dog marxismen; det gjorde den med utsmugglingen av Aleksandr Solzjenitsyns Gulagarkipelagen, denna två tusen sidor långa, detaljerade, icke-fiktiva redogörelse för det sovjetiska kommunistpartiets systematiska utrotning av sina fiender, verkliga och inbillade, av sina egna landsmän, tiotals miljoner av dem, i ett enormt, metodiskt och byråkratiskt ”mänskligt avfallssystem” som Solzjenitsyn kallade det.

Vi minns ännu Vilhelm Mobergs debatt i tv:s Kvällsöppet 1971 där han hårt pressade Olof Palme med anledning av de politiska turerna kring Solzjenitsyns nobelpris i litteratur, liksom Mobergs envetna kamp mot nationalsocialism och kommunism. Marxismen kollapsade som andlig kraftkälla och led sitt fullständiga nederlag med Berlinmurens fall den 9 november 1989; Sovjets 72 år långa experiment i socialism hade nått vägs ände. Av historiens alla ironier är kanske den så kallade ryska revolutionen, som egentligen var en infernalisk statskupp, en av de allra största. Den avsåg naturligtvis inte bara eliminerandet av tsarväldet, utan också att ge bröd, arbete, frihet och rättvisa åt de fattiga i Ryssland. Snart övergick de goda tankarna i ett än värre skräckvälde med Stalin och hans mördargäng. Lenin och Trotsky, liksom Marx före dem, hade förkunnat nödvändigheten, den historiska dygden av ett ”proletariatets diktatur”. Samma ironi vidlåder den ”vetenskapliga” basen hos ”marxism-leninismen” och dess välkända och högt proklamerade aversion mot en ”opiat” som religionen. Leninmausoleum, bilder av Marx och Stalin överallt, paraderna till deras ära; det är 1900-talets ryska ikoner – sardoniska lektioner för de korsfarare som vill fördriva andras uppfattningar och kritiklöst införa sina egna.

Jag tänker på detta när jag då och då noterar att delar av den svenska pressen och även akademiska forskare fortsätter att omhulda den lindrigt sagt svårtuggade grisen Särimner, vilken alltid tycks återuppstå från de döda. Ett svårslaget lågvattenmärke utgör det så kallade ”Historikerupproret” då 457 akademiker – professorer, docenter och doktorander – undertecknade en protest mot regeringens direktiv till myndigheten Forum för levande historia om att upplysa landets gymnasieungdom om brott begångna i kommunistiska regimer; de värsta i historien, däribland Maos och Stalins dödsfabriker. I annonser i pressen kungjorde man att det är olämpligt att granska kommunismen. Säkert sved det för professorerna och deras skyddslingar att påminnas om att man en gång gick och viftade med Maos lilla röda!

Men en sådan inställning till det historiska skeendet är närmast en intellektuell motsvarighet till en gammal bilkyrkogård. Historiker och intellektuella av den kalibern begår, i Arthur Koestlers terminologi, den åttonde dödssynden, den dödligaste av dem alla: missriktad hängivenhet. I sin bok The Ghost in the Machine, 1967, konstaterar Koestler att krigen i första hand har utkämpats för gudarna, kungen eller för mänsklighetens framtida lycka. Det antal människor som fallit offer för rövare och gangsters är försumbart jämfört med de oerhörda massor som utan samvetsbetänkligheter slagits ihjäl i namn av den sanna religionen och den rätta ideologin. Koestlers skrifter, i synnerhet Den osynliga skriften, 1954, och Natt klockan tolv på dagen, 1940, med motiv från Moskvaprocessernas politiska skenrättegångar mynnar i följande bikt:

”Jag gick till kommunismen som man går till en källa av friskt vatten och jag lämnade kommunismen som man kravlar sig upp ur en förgiftad flod täckt av spillror från översvämmade städer och lik av drunknande”.

Historieprofessorer var, inte oväntat, jämte präster de ämbetsmän Moberg ogillade mest! Han ställde den oerhörda frågan: ”Är det rätt?” och ansåg inte att en handling kunde rättfärdigas med att den var samhällsanpassad eller gruppanpassad, det vi nu benämner politisk korrekthet. Han var främmande för den moraldoktrin som anser att makt är rätt, d v s den ideologi som ofta gestaltats i  svensk efterkrigspolitik. Vilhelm Moberg lyckades med konststycket att vara en nagel i ögat både hos det konventionellt borgerliga lägret och hos den socialdemokratiska nomenklaturan. ”Moberg spelade åtminstone två roller under flera decennier av sitt liv – den som diktare, älskad av alla och den som folktribun, hatad av de politiskt korrekta”, skriver Anders Ringblom (Vilhelm Moberg i blickpunkten). Tragikomiskt är hur han, när han av universitetet i Lund föreslogs till hedersdoktor ärendet stoppades av kanslern för rikets universitet.

En av de professorer som fanns med bland undertecknarna av ”Historikerupproret” var Lars Olsson vid universitetet i Växjö och man frågar sig hur många sanningssökare som skrämts bort från den institutionen? Intellektuellt sett, inför historien, hamnar Olsson, i samma föga hedervärda sällskap som de präster och högerriksdagsmän som gick ut med en protestlista mot Vilhelm Mobergs sätt att skildra de småländska utvandrarna, vilka man påstod vara porträtterade som en samling sedeslösa lortgubbar. I båda fallen handlar det om att agera till makthavarnas behag och förtiga sanningen när den är opassande.

Moberg fick erfara hur hans utvandrarroman brännmärktes från predikstolen i Algutsboda av kyrkoherden Johannes Olsson. Han fick uppleva hur präster och riksdagsmän gick i spetsen för ett hemligstämplat upprop mot utvandrarromanen. ”Men i stället för att lägga skulden på religiositeten som sådan, riktade han sin bitterhet mot de religiösa auktoriteterna och prästerna”, skriver Jens Liljestrand i Mobergland och fortsätter: ”Moberg uppfattade en distinktion mellan verklig och förljugen kristendom, där det ena stod för kärlek och förlåtelse och det andra för förmynderi och maktmissbruk”. Nio personer från Algutsboda undertecknade dokumentet. Den protestlistan sitter uppsatt i Emigrantinstitutet i Växjö och borde för helhetsbildens skull kompletteras med namnet på de 457 undertecknarna av ”Historikerupproret”.

Hur kan vi förklara att så många svenska intellektuella har lyssnat till kommunismens locktoner och mjuknat till mer eller mindre okritisk beundran inför ett politiskt system som i nästan allt är raka motsatsen till de idéer om mänsklig frihet som rimligen borde vara själva livsluften i ett sammanhang där åsikter dryftas? Ett skäl kan säkert vara en bristande kunskap om den svenska historien och oviljan att förbinda sådan kunskap med nuet. När den kommunistinfluerade vänstern tar begreppet frihet i sin mun avser de uppenbarligen endast vissa folks, klassers och individers frihet, som man sympatiserar med. Mot det amerikanska ”förtrycket” ställer man det kinesiska eller ryska ”upproret”. En man som Jan Myrdal har hållit flammande tal om albanernas rätt till frihet men så vitt jag vet aldrig någonsin protesterat mot det förtryck och de grymheter ryssarna utövade mot baltstaterna som ligger oss så nära i både historia och geografi. Exemplen kunde bli många. Jag ska nöja mig med P O Enquist som 1972 kallade Münchenolympiaden 1972 för ”den lekfulla olympiaden” och cyniskt konstaterade att ”bygger man en så perfekt världsteater så kommer den att användas”. Detta sagt efter massakern på de israeliska idrottsmännen.

De röda khmererna och Pol Pot-regimens makalösa grymheter i Kambodja då mellan en och två miljoner människor avrättades, ofta med hackor, beskrevs av Enquist i tidningen Expressen på följande vis: ”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Det är en andens imperialist som berättar att det inte gör så mycket att dessa asiater går under eftersom saken är så god. Samme Enquist har i sin bok Legionärerna gett sig till att skildra baltutlämningen 1946, denna politiska skamfläck i svensk historia. Detta är sannolikt en av efterkrigstidens mest förljugna och försåtliga böcker. Den som vill närmare studera detaljerna hänvisas till Curt Ekholms avhandling Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, där både baltutlämningen och Enquists pretentiösa halvbildning får sin rimliga belysning. Om P O Enquist som talesman för det intellektuella samhället gäller i hög grad de ord Vilhelm Moberg fällde över ”våra förtroendemän”, de som svek norrmännen under andra världskriget och lät tågen med tyska soldater rulla genom vårt land:

”Det är väl dock inte möjligt att männen som en gång klart och tydligt blottat anpassningens anda utan vidare skall få avskriva sitt förflutna, stryka över och sitta kvar…” (Att stå det onda emot, om kriget och friheten, 2002).

Priset i fråga om intellektuell orenlighet tar möjligen ändå den allestädes närvarande ”experten”, islamologen Jan Hjärpe som gömmer sig bakom sin förmenta vetenskap. Inom den politiska trossfären bryr han sig inte om sakskäl. Om forskningen kolliderar med dogmerna, så får forskningen vika. Vi känner igen mönstret från de katolska forskare som först ska se efter i facit innan de startar en undersökning, liksom i de ”vetenskapliga resultat” i Sovjet som bör vara i överensstämmelse med tankar som redan tänkts av Marx och Lenin. ”Lysenkojournalister” är den rimliga benämningen på de dagens journalister som envisas med att arbeta i denna anda, och de är, som vi har erfarit, inte få. Skada att vi saknar intellektuellt hederliga, verkligt kraftfulla debattörer med civilkurage och mod, en Bengt Lidforss eller en Kellgren, den främste företrädaren för 1700-talets upplysningsfilosofi. Lidforss politiska ståndpunkt var med hans eget uttryck social radikalism. Mammondyrkan, klassegoism och affischerad fosterländskhet hade i honom en svuren fiende. Som kritiker brännmärkte Kellgren med ett heligt raseri sin tids lysenkianer: swedenborgare, somnambuler, nummerpunkterare, guldmakare, andeframkallare, magnetisörer, vilka alla, menade han, förnedrade människosläktet. Båda såg i kristendomens dogmatik en dimbildning som drog människornas blickar från den jordiska kampen för bättre levnadsförhållanden.

Rätt och rättvisa bör, med de ovan relaterade exemplen i minnet, således inte existera som ett skydd för den enskilde utan endast ha karaktären av en övergripande norm som tjänar att befordra tillkomsten av ett visst samhällssystem, en socialistisk stat. Konsekvensen av detta blir att det är berättigat att låta miljoner och åter miljoner människor möta sin död i slavläger i avsaknad av föda och skydd mot köld, brist på läkarvård, bara de som brickor i ett spel hinner utföra ett visst kvantum samhällsnyttigt arbete. Ett vårdande av individen är uppenbarligen en alltför stor kostnad som man inte anser sig ha råd med. Cynismen blir inte mindre av att man gärna ser saken ur ett ”västerländskt” perspektiv och finner kommunismen vara lämplig i en annan stat, med andra förutsättningar. Men om man hyllar en sådan övergripande syn på samhället där individernas rätt måste underordnas en större statsnytta måste man, i konsekvensens namn, även förstå att nationalsocialisternas utplånande av 6 miljoner judar är i linje med deras föreställningar om en överordnad syn på människan och staten.

”Stalin var dock ännu brutalare än Hitler, särskilt när det gällde att förinta egna landsmän. Detta är ett faktum som vänstern i Väst har haft svårt att acceptera. Och fortfarande är denna sanning salt i ögonen på troende”,

skriver Melker Johnsson i artikeln ”Ofrihetens vägar” (Fenix 2/1985). Han konstaterar att samma rättslöshet och vanvård av individens livsvillkor som man vänt sig mot under den tsaristiska regimen odlades i långt större utsträckning under Lenins och Stalins skräckvälde. Specialisten på Stalins terror, Robert Conquest, räknade med minst 20 miljoner offer för utrensningarna under Stalins 23 år vid makten, men anser personligen att denna siffra i realiteten är betydligt högre. Solzjenitsyn kom med hjälp av den ryske statistikern Ivan Kurganov fram till sammanlagt 60 miljoner offer för terrorn (och för ”socialismen” från 1917 till 1959 till 110 miljoner). Kanske berördes varannan familj i det arma landet av utrensningarna. Hur man än räknar – ”Varje trovärdig siffra kommer under alla omständigheter svindlande långt från de fjorton tusen, som avrättades under de sista femtio åren av tsarregimen”, skriver Melker Johnson. Mot den bakgrunden framstår titeln på Sebag Montefiores lysande biografi Stalin, Den röde tsaren och hans hov, 2007, som bara alltför välsinnad inför mördarfursten Josef Stalin. Resultatet blev att tsaren framstod som en ovanligt mild, generös och inlevelsefull ledare – så mycket var den historiens dialektik värd.

Inkonsekvensen och likgiltigheten hos de intellektuella som framhärdar i sin syn på kommunismens berättigande måste bottna i en bristande teoretisk analys, som i sin tur hänger ihop med en oförmåga att tänka i abstrakta kategorier. Vad de nämligen postulerar är detta: rättsidéerna ska inte gälla alla människor. Men inte ens en Jan Guillou eller Jan Myrdal kan väl tro att slavläger alstrar arbetsglädje, att spioneri skänker tillit och att hårda domar över oskyldiga föder gemenskapskänsla? För en demokrat, en Hjalmar Branting, en Bengt Lidforss, en Torgny Segerstedt, en Herbert Tingsten, en Harry Järv, en Per Ahlmark, en Lars Gustafsson eller en Vilhelm Moberg är det alldeles uppenbart att den allmänna och pålitliga lagen och rätten är grunden för mänsklig samlevnad, folken i de tidigare kommunistiska staterna inte undantagna.

Det vi ser präglas i hög grad av det vi vet och föreställer oss. Eller med andra ord av det vi vill se. Det är, som vi har fått veta i ”Historikerupproret”, endast kommunismen som bör gå fri från en moralisk förkastelsedom och leva vidare vid sidan av andra samhällssystem. Den som resonerar på detta sätt har i själva verket förlorat sin rätt till talan. Vad eleverna, i detta fall gymnasieeleverna, bör bibringas är respekt för kunskap, och att lära sig använda den utan ideologisk barlast i en obunden kritisk attityd till verkligheten.

Med likartad uppslutning från Särimnervänstern omfattas nu kritiklöst den nya läran från Mellanöstern. Hur ska vi kunna lita på de medier som i sin kärlek till vänsterdiktaturerna hoppade i helt galen tunna när de nu febrilt omhuldar mångkulturalismen och islam? Vad man aningslöst blundar för i den selektiva tolerans man så rundhänt förespråkar är att denna tolerans aldrig kommer att återgäldas. Man kan ställa den retoriska frågan om världen känner något exempel på en muslimskdominerad nation som samtidigt är en demokrati? Det förtjänar också att upprepas att nationalsocialismen kom till makten med hjälp av demokratin. Trots att här finns grunden för allvarliga konflikter mellan religiös vidskepelse och försvarare av ett sekulärt samhälles landvinningar nonchaleras eller rentav uppmuntras den rådande utvecklingen av politikerna. Men inte mycket, om ens något, ger oss stöd för den svenska ingenjörskonsten där politikerna tycks arbeta på att marginalisera och kanske utplåna den svenska identiteten till förmån för den begreppsliga hydra som kallas ”mångkultur” vilken ingen vet vad den består av. Sådana kulturblandningar är nästan hopplösa att genomföra utan svåra konflikter därför att människor är så starkt rotade i erfarenheter som omfattar generationer och århundraden, tid och plats och samspelet mellan dem. Med sin sociala ingenjörskonst, som dränker de små stegen i den verklighet där vi lever, har politikerna gjort landet en omätlig skada.

När bombdådet i Stockholm kallnat i pressen var det dags för nästa missdåd: fem män grips för en planerad terroristattack. Beväpnade med automatvapen skulle männen attackera Jyllands-Posten i Danmark och mörda journalisterna. Två nästan osannolika händelser har således inom kort tid inträffat i Norden; med Sverige som utgångspunkt. Det ger en vink om hur framtiden kan komma att gestaltas. Europa befinner sig med stor sannolikhet inom några decennier i ett kulturellt, socialt och religiöst krig med den muslimska världen, i grunden ännu en repris på den gamla segdragna och uppslitande kampen mellan tro och vetande som tagit så oändligt mycket energi och kraft i anspråk under tidigare århundraden. Politiker och intellektuella tycks tro att det är möjligt att bemöta en attack mot det sekulära samhället genom att vända andra kinden till, förlåta, blott bortse från, eller hänvisa till budorden. Jag tror fullt och fast på något så otidsenligt som nationell säkerhet och på ordens och tankens frihet. Det var inte många i vårt land som vågade slå larm mot nationalsocialismen, ännu färre vågade göra det mot kommunismen. Ska samma sak behöva hända med det nuvarande fundamentalistiska hotet? ”Religionen är i dag ofarlig på våra breddgrader”, skriver Harry Järv förhoppningsfullt (Radix nr 2/1981). Han visste inte då vad vi vet i dag.

Radikal kan betyda mycket. Vanligtvis syftar vi inte så mycket på den politiska hemvisten som på graden av upproriskhet. Vi kan knappast tvivla på att Vilhelm Moberg skulle ha vänt sin vredes skålar mot det massiva förnekandet av allt svenskt som blivit ett mode bland politiker i de flesta partier. I kapitlet ”Vi får inte glömma” i Att stå det onda emot med undertiteln om kriget och friheten berättar Moberg om hur socialminister Möller med gott stridshumör i skarpt fördömande ordalag, ”rakryggat” uttalade sig om den forne diktatorn Mussolini – dagen efter hans fall. Moberg fortsätter i samma sarkastiska anda:

”När skall man kämpa för det man anser vara rätt och riktigt – när det råkat i den största fara eller när faran försvunnit eller håller på att försvinna? När skall nu t ex en övertygad svensk demokrat kämpa för sin tro, för demokratin – när den befinner sig i största fara eller när den i det närmaste tycks ha undgått faran? När skall en människa överhuvud kämpa för sina ideal, vilka de nu må vara – när dessa ideal är som mest hotade eller hotet håller på att avlägsnas?”

Moberg konstaterar att svaren på dessa frågor borde vara självklara men att de faktiska händelserna visar något helt annat, ”än det enda, som man trodde skulle vara möjligt”. Han fortsätter:

”Och det oerhörda är, att det här är fråga om en hel del av de personer, som haft vårt folks uppdrag att utöva och förvalta vårt fria folkstyre, som av oss givits förtroendet att vårda och försvara vårt demokratiska samhällsskick. Det är inga mindre än våra ledare själva, som icke rätt vetat, när det är angelägnast att värna om demokratin. Det är våra hövdingar under andra världskriget, som har svävat på målet i denna fråga och sviktat inför det stora provet. Och det är dessa våra hövdingars hållning, som nu måste kräva en särskild eftertanke hos vårt folk.”

Till skillnad från de flesta svenska intellektuella i sin samtid jämställde Vilhelm Moberg kommunismen med nazismen och visade tidigt samma avsky mot Sovjetunionen som mot Nazityskland. Han upprördes över att de som stått på samma sida som antinazisterna mot Hitler under beredskapstiden, inte på samma vis bekämpade kommunismen under det kalla kriget. Anna-Karin Carlstoft Bramells avhandling Vilhelm Moberg tar ställning med undertiteln En studie av hans journalistik och tidsaktuella diktning, 2007, ger bilden av Vilhelm Mobergs imponerande gärning som undersökande journalist och debattör.

”I samband med debatterna om rättsaffärerna ville han göra gällande att pressen svek sin plikt att gräva i skeendet. En journalist var en som hade ett ansvarsfullt uppdrag att utföra. Till det hörde inte att stryka medhårs, varken uppåt – mot den som rapporteringen handlade om, eller nedåt – gentemot läsekretsen. Den enda skyldigheten gällde sanningskravet, och det var absolut”.

I Vilhelm Moberg – en vänbok berättar Eric Wennerholm hur han delgav Vilhelm Moberg sin uppfattning att han var oersättlig som författare och i lugn och ro borde ägna sig åt detta medan han med varm hand kunde överlåta till politiker och tidningsmän att tvätta nationens smutsiga linne. Han fick då svaret: ”Det kan jag inte, för mitt samvete. Det är inte andras aktning du behöver, utan det är aktningen för dig själv, som du inte kan leva utan.”

Hur många av dagens journalister kan – och vill – göra en sådan ambition till sin? Hur ser den svenska pressens ansikte ut i dag? Nog värderas den politiska korrektheten ofta högre än frihet och demokrati även om det kan skönjas allt fler friska utväxter på den slumrande journalistiken, till exempel i den lista över Sveriges viktigaste opinionsbildare som den systemkritiska tidskriften DSM publicerar en gång om året. Det bör tilläggas att detta också är enda gången denna publikation får komma fram ur anonymiteten och bli citerad i övrig svensk press! Jag minns med vilken njutning jag en gång läste Dagens Nyheter och klippte ut ”de stora sanningarna” och klistrade in dem i klippböcker för att bevara dem, ta fram dem och begrunda dem. Det dröjde länge innan jag greps av tvivel; det skedde när jag inte längre såg överensstämmelsen mellan det jag läste och det sätt på vilket jag kom att betrakta världen. Det var en obehaglig upplevelse: som att gå länge i naturen och sedan träda in i en kyrka där naturen förnekas, banaliseras och byggs över en helig källa för att eliminera den. Så småningom kände jag förakt för hela det sätt nyheter och kulturföreteelser presenterades, för hela den skruvade världsbild som kolporterades ut. Det var inte bara det att det nästan alltid låg ett politiskt filter över det som skrevs; journalisterna måste ha internaliserat en piska och sedan med glädje ålagt sig censur. Ändå talade man vitt och brett om sådant som frihet. När jag tänker på hur den svenska pressen nu i decennier har fördunklat och beljugit min verklighet ser jag framför mig ett varuhus, en eftermiddag strax före jul då man bjuder på choklad för avsmakning. Journalisten stannar envist kvar och fortsätter att äta medan kön växer och pannorna rynkas. Därefter lämnar han platsen utan att köpa något. Dagens Nyheters debattsida och dess redaktör Mats Bergstrand, som citerades i tid och otid och var mediavärldens kanske viktigaste skyltfönster, vägrade år efter år befatta sig med artiklar som på ett kritiskt sätt försökte belysa verkningarna av islam och vår invandringspolitik. Det spelade ingen roll vem som skrev, artiklarna kom alltid i retur med beklagandet att det inte fanns utrymme. Mats Bergstrands eftermäle måste därför bli journalistens som inte trodde på pressens skyldighet att säga och söka sanningen. Någon enda gång framskymtar en avvikande röst, t ex när tidningens förutvarande chefredaktör Hans Bergström, som väl inte så lätt censureras, skriver följande i debattartikeln ”Sjunga med änglarna” (2011-01-25):

”Av cirka en miljon personer som beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan 1990 har en (1) procent fått det för att ta ett arbete. Kombinationen av helt öppna gränser, ett generöst välfärdssystem och en arbetsmarknad med höga ingångslöner och andra spärrar för inträde är katastrofal, såväl socialt som finansiellt. Ledande politiker inom alla ansvarsbärande partier, inte minst socialdemokratin, förstår det. Säkert även en och annan journalist. Men inför offentligheten, när det bränner till, tar den politiska korrektheten över. Ingen får sjunga i disharmoni med änglarna.”

Vi talar gärna vitt och brett om vår gamla fina frihetstradition. Men den censur pressen, alldeles frivilligt, har ålagt sig saknar möjligen motsvarighet i ett västligt land under fredstid? I realiteten existerar varken verklig tryck- eller yttrandefrihet i Sverige. Den som vill tränga in i detta ämne hänvisas till signaturen Julia Caesars bok Världsmästarna, 2010, en kraftprestation, utförd av en journalist som tidigare varit verksam på en av landets största tidningar. Denna gedigna journalistik är satt i blockad av gammelmedia. Författaren har berättat för mig att boken skickats till 90 dagstidningar och 26 fackförbundstidskrifter plus ett stort antal enskilda journalister. Men inte ett ord, förutom Ulf Nilsons i Expressen och en ytterst osaklig ”recension” i Dalarnas Tidningar ”som fick 93 arga kommentarer emot sig”.  Detta skall till exempel jämföras med Anders Ehnmarks bok om den socialistiske filosofen Gramsci som utkom för några år sedan och omnämndes i praktiskt taget alla svenska tidningar! Tydligare än så kan inte författarens bärande tes om den svenska pressens försumpning illustreras. Här är det de gamla internatskolornas etik som gäller: belöningar för dem som är lojalt konforma, straff för oliktänkande. Men rymdens media belönar författaren desto mer: på tidskriften DSM:s lista över landets viktigaste opinionsbildare har Julia Caesar nått en god position.

Har inte varje journalist eller författare en skyldighet att skriva på ett sådant sätt som är befriat från en önskan att behaga eller passa in, i en grupp eller i ett större sammanhang? Borde det inte vara en självklarhet att fråga sig hur den egna erfarenheten ser ut i en fråga, utan att vi behöver undra över om någon kommer att kalla oss galna eller bakåtsträvare och utan att vi känner oss bestraffade av den fruktan som följer med att inte vara till lags? Borde det inte vara en självklarhet för en journalist att vara konsekvent oppositionell, i motsättning till allt officiellt – och obunden av politiska partier och ideologier i yrkesutövningen? Det politiskt korrekta eller socialt accepterade är inte förenligt med skrivandets verkliga mening: att synliggöra.

Anders Johansson, författare, Kalmar

minnesstenen över Vilhelm Moberg på födelseplatsen i Algutsboda (fotos © Anders Johansson)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Josefina Bergfast

    Det var en lång och välskriven text.
    Och ett aktningsfullt hyllande till Mobergs gärning.
    Men texten glömmer vissa aspekter kring det mänskliga livets fundamenta, och om och kring hur känslig, skör, ömtålig och påverkbara människan är. Att överge en trosföreställning för en annan är mycket svåra ingrepp i den ”kulturella” uppsättning och identifikation som ett samhälle och dess människor/medborgare/medlemmar är och bär med sig, generation efter generation.
    Det försök till ett totalt utrotande av just de kristna maktstrukturerna i Sovjet (och även kanske den franska revolutionen till viss del) kanske inte enbart hänger samman med föreställningar som att ”religionen bara är opium, att religion är bara att tro på tomtar och troll, samt att religion bara är till för att trösta människor som är rädda för att dö och liknande, samt också bara är ett stort hinder för människor att befatta sig med det verkliga livet, och ta itu med att förändra det”, osv..osv.
    Den brutalitet och det hat med vilket den ryska nationen, och inte minst den ortodoxa kristna kyrkan och dess makt, samt hela den kristna elit som fanns i Ryssland, bekämpades, den härrörde nog inte enbart från den materialistiska världsåskådningen och från kommunismens revolutionära och samhällsomstörtande ideologi. Kommunismen, den världsomspännande, som skulle befria människor till att bli den nya människan, arbetaren, proletären och den jämlika kamraten i det jämlika samhället hade kanske fler anledningar till att bekämpa just kristendomen. De kommunistiska ”fina”, men samtidigt förförande orden, som kanske ganska lätt kunde tilltala många fattiga, fabriksarbetande människoskaror, och få dem att ”komma till tro” just där och då, men samtidigt också förblinda dem med ett hat mot ”fienderna” som var bortom all rationalitet, all godhet och allt sunt förnuft. Detta hat, som måste mobiliseras av ”krigsledningarna” och ”härförarna”, som i alla krig är de som mobiliserar soldaterna med propaganda så att de över huvud taget vill anfalla och mörda ”fienderna” skoningslöst. Utan ”propaganda” skulle kanske krig inte kunna föras?
    Industrialismen och de alltmer rationella produktionsmetoderna kanske var en del av bakgrunden till hur det då nya ”kommunistiska manifestet” kunde författas och sammanställas, men också andra faktorer medverkade till att hela rörelsen kunde bli så pass hatisk och mördande som den blev.
    Inte så helt oförståeligt och helt konstigt eller fullständigt obegripligt att Tyskland som nation försökte försvara sig mot kommunisterna, spärra in dem i fängelser, sätta dem i arbetsläger, och förklara dem vara ”fiender till nationen”, då kommunisterna hotade att göra samma sak (som de gjort i Ryssland) om de kommit till makten.
    Oftast är det väl så i de flesta länders historia, och också i varje enskilt människoliv egentligen, att det ena leder till det andra, som leder till det tredje, till det fjärde, femte, sjätte och sjunde, et cetera, i långa oftast någorlunda sammanhängande kedjehändelser som påverkar varandra. Samtidigt är det inte alltid lätt att förstå hur exakt de gick till, eller hur det blev som det blev, och vad det berodde på att man gjorde de val man gjorde just när man gjorde dem osv. Det är väl alltid en mängd oöversiktliga och omätbara faktorer som har varit påverkande, utan att man kanske riktigt varit medveten om dem.
    Idag finns fortfarande många socialister och kommunister, som är ”troende” på den ”ideologin”, trots dess grymma historia. De nya varianterna heter väl mer ”neoliberalism”, ”kulturmarxism” och förespråkar det ”fria, öppna och mångkulturella” samhället, och har kanske i sitt tankebagage viljor kring ”den nya globala världsordningen”, och det nya folkblandande, nationsupplösande, jämlika, könsneutraliserande och individualistiska och sekulära samhället”, som ”till alla lycka bär”….
    Idéer som kanske också vill bekämpa det mesta av vad religion heter, i den krassa materialistiska världsåskådningens namn.
    Men man vill då samtidigt förneka en stor del av vad det innebär att vara människa utöver arbetet, brödet och skådespelet. För att livet skall kunna kännas meningsfullt och innehållsrikt just för människan kanske den ”mänskliga kallelsen” behöver uppfyllas. En ”kallelse” som innehåller möjligheter, men också krav, som skiljer sig från de ”övriga djurens” villkor för liv och existens, där identitet, sammanhang, samhörighet ger mål och mening, som ingår som betydelsefulla ingredienser utan vilka människor lätt faller ihop som korthus, jaglösa, själlösa, identitetslösa och tomma, och alla deras ansträngningar att bygga relationer av olika slag blir förgäves. Att därför förneka de existentiella (eller religiösa) sidorna i det mänskliga livet, till förmån endast för arbete, bröd och skådespel, det är i förlängningen en självmördande och också dödande inställning.

  • Peter Buch
  • PBr.

    På div. Islam modstandsblogge støder man så gentagende gange på det problem at mange, pga. kulturel og åndelig armod, bla. grundet i den semisocialistiske opdragelse vort samfunds institutioner har været/er underlagt de seneste 50 år, fuldstændig frakender værdien af den åndelig side af modstanden mod islam.
    Jeg vil her blot gøre opmærksom på at allerede Hildegard von Bingen beskriver forskellen på godt/ondt, lys/mørke og op i vor tid feks. Luther, Karen Blixen og Winston Churchill, advarer om islams indbyggede slave mentalitet og ondskab.
    Islam er, for de troende , satans redskab og manifestation, muhammed, dets redskab.

    Lader enten Træet være godt og dets Frugt god; eller lader Træet være raaddent, og dets Frugt raadden; thi Træet kendes paa Frugten.

    I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.

    Ἢ ποιήσ
    ατε τὸ δένδρον καλὸν καὶ τὸν καρπὸν αὐτοῦ καλόν, ἢ ποιήσατε τὸ δένδρον σαπρὸν καὶ τὸν καρπὸν αὐτοῦ σαπρόν, ἐκ γὰρ τοῦ καρποῦ τὸ δένδρον γινώσκεται.

    Matthew 12:33

    Da vi taler om en “trosbaseret” forgiftning af verdens åndelige udtryk og reference rum er der også behov for en imødegåelse på dette felt.

    http://www.youtube.com/watch?v=7z1i88IpzTY

    http://www.youtube.com/watch?v=vME2lQc9ynY

  • Josefina Bergfast

    PBr skriver: ”I måsten döma så: antingen är trädet gott, och då måste dess frukt vara god; eller är trädet dåligt, och då måste dess frukt vara dålig. Ty av frukten känner man trädet.”
    *Det som för t ex kommunisterna var något ”gott”, det var ju naturligtvis för de kristna, och för den kristna maktstrukturen och samhällsordningen, i (t ex Ryssland), någonting fruktansvärt ”ont”.
    *När World Trade Center bombades, var det någonting fruktansvärt ”ont” för USA, som kände sig attackerat i ”lönndom”. Men Israel uttalade sig och tyckte att det var någonting ”gott” (för Israel).
    *När den muslimska ”väckelserörelsen” tog fart i Iran, som en motståndsrörelse mot shahen, (och mot västvärldens utnyttjande av den Iranska oljan som pågått mycket länge, (tidigare hade Mozzadek velat nationalisera utvinningen av Irans oljetillgångar, vilket västländerna (Britterna) motsatte sig det, och föste undan Mozzadek och stödde istället shahen på tronen, vilket medförde att exploateringen av den Iranska oljan kunde fortsätta till fördelaktigt pris), som leddes av Ayatollan som hade levt i landsflykt då shahen satt vid makten, så tyckte förstås många iranier att ayatollans stöd och vägledning, (som gjorde många iranier starka och försvarsbenägna av både sitt land, sin olja och sin religionstradition) att både islam och ayatollan var någonting ”gott”, och som för dem gav ”goda frukter”?
    *Däremot tyckte förstås västländerna att islam var någonting ”ont”, som innebar att de förlorade kontrollen över oljan?
    *När Paulus gav sig ut på mördarjakt på Jesus efterföljare, som av de judiska skriftlärde ansågs vara en irrlära, och någonting ”ont”, så lyckades han också döda några lärjungar innan han själv fick sin ”omvändelse”, och bidrog till att sprida läran, som sedan blev Kristendomen.
    *När kristendomen i sin tur blev statsreligion, och fick mycket makt och inflytande i nationerna, så blev den lika sträng mot ”irrlärare” och ”kättare” i sin tur, som betraktades som ”onda” om de framförde kritik, och som brändes levande på bål, sattes i fängelse eller mördades under tortyrliknande former. Hur ”god” betraktades kristendomen då vara, av dessa, eller andra som fick ”bannbullor” på sig av olika slag? Och när kristendomen var som mest kontrollerande, med kyrkotvång och andra kontrollerande egenskaper mot ”menigheten”, i sin praktiska maktutövning, hur ”god” uppfattades den då vara?
    *Kristenheten har själv också krigat genom det trettioåriga kriget, då protestantismen frigjorde sig från den Katolska kyrkan, och katolska och protestantiska motsättningarna har ju funnits långt in i vår tid.
    *Den kristna religionsutövningen i de kristnade staterna har nog inte alltid ansetts som någonting ”gott” av praktiserare av judendomen, av judar. Därför att dessa har ett flertal gånger blivit utkörda och diskriminerade i de kristna länderna, och det har funnits en ”fiendskap” mellan judendomen och kristendomen under långa tider. Det som varit någonting ”gott” för de kristna har varit någonting ”ont” för judar.
    *Alla människor, och nationer, utgår från sin verklighet, sitt perspektiv och från sin tradition, samt från sina omständigheter och från sin kultur, när de gör bedömningar om någonting är ”gott eller ont”. Särskilt kanske när det gäller religionskulturer, eller när bedömningar görs om ”frukterna” hos en lära, eller en ideologi, eller en religionskultur, är ”goda frukter”, eller ”onda frukter”.
    *Det finns förmodligen både goda och onda människor i alla olika läror, ismer och religionstraditioner.
    *Det är svårt att kunna peka ut den ena ”läran” eller traditionen, mot den andra, och kategoriskt beskriva den ena som helt igenom ”ond”, och den andra som helt igenom ”god”.
    *Man kan undra, fundera och reflektera, och också utifrån sitt eget perspektiv kanske känna sig kritisk till olika aspekter inom olika religioner. Olika teologiska frågor, lagar och begrepp osv., behöver man ju kanske fundera över innan man kan ta ställning för egen del, för eller emot en religion, eller en ideologi för den delen. Denna rätt är ju given människan av Gud. I många religioner, även judendomen, men också förstås kristendomen och också islam, så varnar Gud och säger att det medför negativa konsekvenser för dem, från deras Gud, om de vänder sig bort från Honom.
    * GT är full av hotelser mot israeliterna, från deras Gud, som hotar dem med fruktansvärda saker, om de inte gör som Han vill, om de inte är hörsamma och lydiga, och lyder endast Honom osv. Vilket ju också förstås innebär att absolut inte underordna sig några andra gudar… eller folkstammar…osv.
    *Islam och judendomen är nog mer lika varandra där, genom att de båda uppmanas av sin Gud, att absolut inte underordna sig några andra folk, eller Gudar, än just deras egen ende Gud, JHWH och Allah. Om respektive Gud över huvud taget skall vara ”god” mot dem och ge dem ”framgång” i ”världen” i allt vad de företar sig osv.
    *Kristendomens lära handlar mer om att ”vara död för världen”, samt helt och hållet inriktad på det ”Himmelska Jerusalem”, och inte förvänta sig några ”jordiska framgångar” som ”belöning” från Kristus, utan just att självuppoffrande tjäna människor i alla situationer som Gud och Jesus Kristus försätter den kristne lärjungen i. Den kristne ska heller inte göra sig själv ”märkvärdig” och tro att h-n ”är något”, eftersom ju kristendomen är ”de inympade grenarna” till det ”ädla olivträdet”, dvs. judendomen och Abrahams, Isaks och Jakobs Gud´s hus…..

    • PBr.

      Spørgsmålet om det ondes tilstedeværelse i verden – det ondes problem – er efter min mening et af de største mysterier indenfor teologien, og har været det i hele kristendommens historie. Det er med andre ord et evigt aktuelt og brændende spørgsmål, fordi det onde manifesterer sig overalt, i alle tænkelige skikkelser og til alle tider. Det er også et provokerende spørgsmål, fordi det sætter spørgsmålstegn ved det traditionelle gudsbegreb, for hvordan kan en almægtig og alkærlig Gud tilsyneladende tillade det onde?

      Hvad er det onde egentlig, og hvorfra kommer det? Er det onde privatio boni, sådan som Augustin hævdede. En mangel der parasitagtigt lever af det gode, fordi det ikke har nogen selvstændig eksistens? Eller er det onde godt for noget, sådan at det ikke er virkeligt ondt, som Irenæus mente? Har Gud en dunkel side, sådan at han selv er skaber også af det onde, som Luther hævdede med sit begreb om Deus Absconditus, eller kommer det onde fra Guds modstander Satan? Lider Gud, ligesom skabningen, selv under det onde, så der i virkeligheden snarere er tale om en lidende Gud frem for en almægtig Gud?

      Dette sidste synspunkt hævder teologen N. Kermani i Der Schrecken Gottes, er blevet fremtrædende blandt nyere tids åbenbaringsteologer. I moderne tid er det almindeligt at løse det ondes problem ved at hævde, at Gud ikke i virkeligheden er almægtig, hvor det tidligere var almindeligt at løse det ondes problem ved at hævde, at det onde ikke i virkeligheden er ondt. Kermani mener at dette gælder fx Hans Urs von Balthasar, Walter Kasper, Eberhardt Jüngel, Jürgen Moltmann, Dietrich Bonhoeffer og Karl Barth.

      Denne tilgang til det ondes problem forekommer mig at være et spændende bud på et svar på spørgsmålet om det onde. Da både Bonhoeffer og Barth i kraft af 2.Verdenskrig og nazismen frem for nogen, har følt det onde på deres egen krop, mener jeg, at det er oplagt at se på deres synspunkter vedrørende det ondes problem. Hos disse teologer er der ikke tale om metafysiske spekulationer på bekvem afstand af onde men om påtrængende og smertefuld virkelighed. Af denne grund har deres budskab i mine øjne stor vægt.

      • Josefina Bergfast

        ”for hvordan kan en almægtig og alkærlig Gud tilsyneladende tillade det onde?”
        På något vis, någon stans, så måste ju Gud känna till och veta om ”det onda”, därför att Han låter hela tiden profeter uppträda med varningar till människorna? Han skickar budbärare och profeter och låter dem berätta om de fruktansvärt hemska konsekvenserna, ja ren ondska, som skall drabba dem om de inte hörsammar Guds vilja, och Guds ord?
        Det är ju märkligt att Gud skulle kunna uttala några sådana hotelser, om Han inte skulle kunna sätta dem i verket, eller låta dem ske? Då skulle ju Hans ord bara vara ”tomma hotelser”?
        Men det är inte Han själv, som vill att detta ”onda” skall komma över dem, utan det Han hela tiden vill är att varna, tukta, vägleda och bevara och skydda dem från allt detta onda, som han låter profeterna beskriva skulle kunna inträffa OM de inte lyssnar och lyder vad Gud säger?
        Men hur skulle då Gud kunna vara så ”elak”, att Han skulle kunna tillåta så hemska och onda saker att drabba människorna? Och varifrån kommer denna ondska i så fall? Om Gud är allsmäktig, och god?
        Ja, ondskan måste på något vis ändå vara ett ”verktyg” för Gud som Han faktiskt kan använda sig av, eftersom Han kan varna och hota med den? Han kan låta den komma över både en enskild människa, en familj och en nation, och söndra, bryta ned, och i förlängningen döda den, och de som inte hör, lyssnar och efterlever Gud och Guds vilja? Varför skulle Han annars hela tiden varna (eller hota) med allt detta onda? Hur skulle Han kunna varna, om Han inte visste att det är de konsekvenserna som blir när människorna avviker från Honom?
        När människornas jag, när deras själar, befinner sig nära Gud, nära Livgivaren, nära Existensgivaren, så är de relativt skyddade mot sönderfall, splittring och undergång, både som enskilda individer, som familjer och som nationer. Om de faller ifrån, om de börjar identifiera sig själva, sina jag, sina själar, med ”andra gudar”, så kommer konsekvenserna ”som brev på posten”, och deras jag, deras själar, splittras, sönderfaller och dör?
        De har då avfallit ifrån Gud, Fadern, och fallit ifrån Livgivaren, och tror sig själva om att kunna få liv och existens från några andra gudar, som i sig själva inte har liv och existens att ge? Och där och då börjar sönderfallet?
        Det byggnadsarbete som Gud vill bygga upp genom att göra människans själ, jag, hel och fast rotad och stark, och därmed under beskydd från Gud, som en fästning, som helst inte skall ha några sprickor i muren? När jaget är i en helhjärtat i en förtröstansfull och tillitsfull relation till Gud, Fadern, Skaparen, då kan Gud bygga allt gott? Med hela själar, med hela jag, som kan bygga hela relationer, hela familjer och hela nationer, där godhet, sanning, tillitsfullhet och förtröstansfullhet kan råda?
        Om avvikelse från Gud sker, så uppstår just sprickor i muren, och människors jag, själar, går sönder, brister, förloras, (vad hjälper det en människa om hon så vinner hela världen men förlorar sin själ?) och Gud kan inte bygga någonting helt och gott, och det onda får därmed inflytande? Utan tilliten till och lydnaden för Gud, så brister själen, jaget, och splittras? Misstänksamheterna ökar? Misstron likaså? Tillsammans med fruktan och kanske paranoia? Och allt rasar samman, individerna, familjerna och nationerna, och det onda får allt mer inflytande?

        • Josefina Bergfast

          Ps. “Det goda”, skulle också kunna beskrivas som “det konstruktiva”, det “kärleksfulla”, i betydelsen det tillitsfulla, det (tillstånd) som är utan fruktan? Likaså “det onda”, skulle då kunna beskrivas vara “det destruktiva”, det (tillstånd) som är utan kärlek, i betydelsen utan tillit, och som istället är fullt av rädsla, misstro och kanske förtvivlan, till och med fruktan och paranoia, (som ju kan genomsyra, både individer, familjer och hela samhällen? Som under det fasansfulla 2:a kriget? Ja alla krig, och alla revolutioner?) Ds.

      • Josefina Bergfast

        Pps.
        PBr sa:
        ”Lider Gud, ligesom skabningen, selv under det onde, så der i virkeligheden snarere er tale om en lidende Gud frem for en almægtig Gud?”
        Jag kom att tänka på detta om lidandet….
        Själva ordet l i d a…tror jag i sig har en betydelse och innebörd att uthärda…att tåla (?) att lida…?
        Lider Gud? Kan Gud lida under ”det onda”?
        Nej, så ser jag inte …men människans lidande behöver inte alltid och i alla sammanhang vara ”av ondo”, så att säga, tror jag inte i alla fall… på det sättet att genom att l i d a lidandet,( som förmodligen de flesta människor kan uppleva i tillvaron, på ett eller annat sätt, och genom att inte försöka fly ifrån det lidande som ju finns bara genom att vara levande (?), och ”kämpande” med olika svårigheter av olika slag? Ja, från början när vi ”alla är små”, hur lider vi inte alla när vi lär oss att gå? Vi ramlar omkull stup i kvarten och vi slår oss och vi gråter? Och vi lider?)
        Genom hela livet är det ju olika svårigheter av olika sort och grad som kan drabba oss alla, som vi kanske vinner på att försöka ”lida”, uthärda? Om vi lyckas att uthärda, så kanske vi blir stärkta? På samma sätt är väl relationen till Gud inte alltid någon ”dans”, utan kan vara smärtsam också? Smärtsamt att ”få syn på” alla sina brister och tillkortakommanden, och brister, i sitt jag, i sin själ?
        Men att ändå inte försöka fly (från sig själv, sin själ), utan att fortsätta att ”odla”, ”kultivera”, sin relation till Gud, Fadern, Skaparen, Identifieraren som också är själens och jagets Livgivare och Existensgivare, och genomlida de lidanden som kanske just jag som individ har att genomlida (eller min familj har att genomlida, eller min nation har att genomlida?)
        Lidandet kan då ha något gott med sig, i förlängningen, om man inte ”flyr” från det?(Genom ”bedövningar” av olika slag, som t ex alkohol eller andra droger?)
        Om man ”genomlider” sitt lidande, med fokus på Gud, och genom att försöka fortsätta att känna en tillit till, förtröstan på och närhet till Gud, så kan lidandet föra individen, familjen och nationen, till nya insikter och till ny förståelse för olika slags problem, och hur de skall lösas? ….
        ”Människan skapades till Guds avbild. Till Sin avbild skapade Han dem”….
        Människan säger inte om sitt jag, sin själ, att ”jag är något”, utan hon säger ”jag är någon”?
        Hos Gud har människans själ, människans jag, sin yttersta identifierare, sin existentiella källa….. som svarar på människans fråga: ”Vem är jag”, och där människan kan just identifiera sig själv med ”Någon”, till skillnad från (”falska gudar”?) och ”något”…(dvs. ”död materia”, någonting utan ”vara”, och något utan Existens?)
        ”Vem skall jag säga har sänt mig”, sa Mose till ”Den brinnande busken”, som hade talat till honom. Gud svarade Moses: ”Jag är Den som skall bevisa mig vara Den som Är” (Eller: ”Jag, Den som Är”), har sänt dig……
        Livet är väl en vandring för alla, genom ständiga val och olika labyrinter…..

  • Arvid Bengtsson

    Anders Johansson! Inte många offentliga personer vågar säga sanningen. Du har min djupaste respekt.