26
feb
Seneste opdatering: 27/2-11 kl. 1356
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Rue Gît-le-Cœur nr 9, Paris – William S. Burroughs, Allen Ginsberg, Jack Kerouac og Peter Orlovskys hotel i Paris. Foto galleri: Harold Chapmans The Beat Hotel. Documentary: “The road to the Beat Hotel”

Jalving, Jonsson og den mentale Berlinmur

Stefan Jonsson, kulturredaktør på Dagens Nyheter haglede i 2006 den frie danske udlændingedebat ned i Lettres Internationale. Dengang mente han at danske journalister var ikke mindre end “racister”. I dag underspiller han igen kulturens betydning, snakker om “integration af iranere”, kalder SD ekstremister og lyver om den svenske debat, som den har været fremtil 2010, og stadig er. » Vi har den samme spændvidde i debatten som i Danmark.« Ganske vist forstår danskere ikke rigtig det svenske forhold til SD, fordi SD har et andet udspring end DF og fordi Sverige har haft og har værre ekstremister på begge fløje, men det er politiseren ikke at forholde sig til SD, som de er idag. Jonsson er den samme, han var for seks år siden, og mens han snakker udenom ændrer svensk demografi sig nærmest fra måned til måned. Jonsson fik sin globale vilje for længe siden, og mon ikke han som resten af den svenske elite, overlader det til andre at bære vægten af sine idealer ?

Jalving: »I gamle dage gik vi i regulær krig med hinanden – i dag er der en ordkrig på udlændingepolitikken. Gid det ikke var sådan, men når man læser, hvad der bliver skrevet om Danmark i svenske medier, handler det næsten kun om én ting – og det er altid noget med indvandring, om at vi er racister eller xenofober, og nu er vi blevet miskrediteret i EU eller FN,« siger Mikael Jalving.

»Jeg har skrevet om meget andet end indvandring, fordi vi bør komme udover den krig. Men man kommer ikke udenom det, fordi det indgår i svenskernes egen elitære fortælling. Det er det podium, de træder op på for at vise, hvor gode og moralsk overlegne de er.«

Men der jo svenskere, der kritiserer det svenske samfund – så hvor slem er den svenske konsensus egentlig?

»Ja du har fx Bergman, som hadede Sverige. Svenskerne kan leve med individuelle kritikere, men ikke med større bevægelser – som fx Sverigedemokraterne. De skal ikke have lov, de er udgrænsede. Men pointen er Sverigedemokraterna samtidig vokser i meningsmålingerne. Jo mere man dæmoniserer et parti, jo mere vil det bare vokse. Hvis man er så sikker på, at man har den rigtige moral og den rigtige politik, hvorfor er så bange for at tage debatten, hvorfor udelukker man dem fra Nobelfesten, hvorfor udelukker man dem fra debatterne?« Øresund – den mentale Berlinmur

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..”

Av Thomas Nydahl

“Ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp…””Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp – det är inte blott och bart ett brott mot ‘tryckfriheten’, det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten – och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden.”

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

“Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (…) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (…) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att “jag har post med mig från Moskva”. Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (…) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet “Gulagarkipelagen” och gjorde det känt. Han skrev bl a att “där blev det mitt öde att överleva medan andra – kanske med större begåvning och styrka än jag – gick under”.

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela västvärlden.

Vad de arabiska upproren innebär vet vi förstås inte ett dugg om. Men i själva störtandet av tyrannerna sker något oerhört. Redan en vecka in i den libyska revolten utges idag en av Kaddafi-regimen oberoende dagstidning. Vilken litteratur skrivs? Vilken kommer att skrivas?

Solsjenitsyn säger bland annat att “landsmän upphör att förstå landsmän”. Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet. Den svenska litteraturen befinner sig idag närmare statliga stödordningar och huvudstadens krogar än en verkligt läsande befolkning.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och att skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av “maktingrepp” (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter.

En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur, texter som är hala och anpassliga.

Thomas Nydahl

The Nobel Prize in Literature 1970, Alexandr Solzhenitsyn

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Peer Pedersen

    Stefan Jonsson är en renodlat “klaphat” där med sin inskränkte vokabulär bara styrkar det svenska Idiokrati…

  • Pingback: »The Beat Hotel« | TravelSquare()