Af Thomas Nydahl
Søren Ulrik Thomsen: Rystet spejl (Gyldendals forlag). Utkommer idag, den 1 mars 2011.

Jag träder in i Søren Ulrik Thomsens nya diktsamling när det är fyra år sedan mitt barnbarn Alfons dog i cancer, och det första jag ser och förstår är att döden kastar en mörk skugga över hans ord. Thomsens bok är hans första diktsamling på nio år och jag är djupt tacksam som får privilegiet att läsa den. Få danska diktare kan som han förena vardagslivets strävanden med den poetiska glöden.

Boken inleds med ett motto av Werner Aspenström som i Thomsens översättning lyder:

”Nylig blive til.
Snart forbi.
Vi?
En strøm
af langsomme lyn
på gaden.”

I dessa inledande ord finns temat sammanfattat: den korta tid vi lever på jorden, den korta tid som vi inte är döda. Ty så får Thomsen döden att bli det dominerande i våra liv, i andetagen och i dikten. Många diktare har skrivit på temat. Vi befinner oss mellan två mörker, det som fanns före och det som kommer efter oss. Thomsen står vid en grav där den döde inte finns, men där det ändå ges störst mening att befinna sig, vid stenen, ordlöst.

Han säger att hans eget liv ”blev et halvt århundrede kortere/ da du døde og efterlod mig/ foran supermarkedet ved frakørsel 17.” Och på nästa sidan konstaterar han att ”Også småbørn drømmer om deres fortid/som er stor og dunkel/og fuld af dufte og utydelige skikkelser”

Så ser de ut, liven.

Vi möter det i skuggan från våra döda förfäder. Vi möter det i barnen och i vår egen spegel. Själv står jag vid mitt barnbarns grav och är ödmjuk inför det som Thomsens samling påminner mig om: jag har privilegiet att just i detta nu få leva.

Det finns gott om poesi som får ämnena livet, kärlek och döden att svämma över av metaforer som tycks leva ett eget liv. Stora ämnen lockar fram stora känslor. En verklig poet förmår hantera dem, göra dem till skenbart enkelt vardagsspråk, slipa dem som man slipar fram en diamant. Det är en sådan poet vi har i Søren Ulrik Thomsen. Man behöver bara öppna den nya boken för att känna igen honom. Han tycks flanera genom språk och liv. Det som ter sig nedkastat i en anteckningsbok är i själva verket frukten av långvarigt arbete. Poeten väljer sitt tema för att sedan vrida och vända på det. Dikten förankras i en konkret verklighet. Hos Thomsen är det Köpenhamn med namngivna gator och kvarter. Men också när han i dikten placerar sig utomlands känner vi igen honom. Han är en besökare som bär med sig inte bara ett bagage utan också en identitet.

Han är den danske poeten Søren Ulrik Thomsen som sitter till bords i en lantlig polsk restaurang, njuter anonymiteten och den melankoliska musiken. Han är samme man i ett dubbelrum på The Waldorf-Astoria eller reser med tåget mellan Berlin och Moskva. Det är på rösten och melodin man känner igen honom. Om man dessutom sett Jørgen Leths film om honom kan man höra hans röst vid läsningen, man kan se hans arm som liksom dirigerar dikten.

”Til hver erindring hører en glemsel” säger Thomsen. Jag kan inte sammanfatta det bättre. Det är dessa minnen – och denna glömska – som röjer det stora i hans diktning. Se Thomsen här, och här på Copenhagen Jazz Festival.

Inför utgivningen har Thomsen intervjuats, och jag plockar några små citat ur tre tidningar:

Helt banalt er dødsfald noget, man oplever, når man kommer lidt op i årene. Det er en realitet, der fylder mere, end når man er 20 år, men der er ikke et eneste af digtene, som kun handler om, at vi skal dø, og hvor er det sørgeligt. De skriver sig alle frem til en tanke, som handler om noget i livet. Døden er et sort hul, der sætter nogle andre tanker i gang. (Jyllands-Posten)

I digtene kan der være noget, som vi ellers ikke kan være i hele tiden, og det skal vi heller ikke. Det kan være der, så længe digtet varer, inden for papirets firkant. Så længe det tager at læse det digt, måske et kvart minut. That’s it. Så kan vi ikke holde det ud mere.(Weekendavisen)

Der er ting, vi kan forklare rationelt. Det er for eksempel klart, at vi låser vores cykler inde om natten, for ellers bliver de stjålet. Det er ikke en handling, som har særlig stor betydning for os, den har bare en god forklaring. Men hvorfor gør de, som de gør i digtet? Det giver jo ingen mening. Afdøde havde fødselsdag på en tilfældig dato, så hvorfor kommer de efterladte på netop denne dag? Hvorfor overhovedet rejse tværs over landet for at møde op ved graven? Vedkommende er der jo slet ikke. Ud fra en rationel betragtning er det en meningsløs handling. Så når de alligevel gør det, må det jo altså være, fordi det er en handling af stor betydning.(Information)

Anders Johansson: Människan som objekt

Endnu et kapitel af fotografen og forfatteren Anders Johanssons bog, ”I sällskap med Vilhelm Moberg,” der udkommer i marts.

I sista brevet till Sverige, 1959, är Karl Oskar Nelson språkrör för det elände som ofta drabbade barnen i det fattiga Småland på 1800-talet. Svårast fann han det vara att höra berättelserna om spädbarnen som mödrarna inte förmådde nära vid sina bröst. ”En stor del av de barn som kom till världen i Smålands socknar under nödåren fick strax lämna den. Mödrar som mist sina små kom efteråt som ammor till rika hem, där de fick tillräckligt att äta. Mjölken kom tillbaka i deras bröst, och de kunde ge di åt herrskapsbarnen. I Sverige var kvinnor som hade fött oäkta barn fördömda av kyrkan, men mycket eftersökta av herrskapen om de gav tillräcklig di. Men de var tvungna att vänja av sina egna barn först, innan de gav sina bröst åt andras.”

Om detta hade Ulrika i Västergöhl berättat för Karl Oskar. Ulrika genomgår i Amerika en formlig metamorfos, från föraktad sockenhora till en fri och självständig kvinna och aktad hustru till en präst. Hon symboliserar förtrycket i det gamla landet och friheten i det nya som ger henne möjligheter att förvandlas. I sista brevet till Sverige heter det:

”När hon fick sin första oäkting blev hon anmodad att komma till Kråkesjö säteri och amma löjtnantens nyfödde son, för hans fru var klen och nervsvag och tålde inte att ge di. Hon var bjuden en riksdaler kontant i månaden för sin modersmjölk, och därjämte skulle hon få äta fem mål mat om dagen och sätta i sig så mycket hon tyade. För allt vad amman åt kom ju herrskapets nyfödde son till godo. Men Ulrika visade tillbaka löjtnantens anbud: Hon ville spara sin modersmjölk till sin egen unge. När barnet inte hade någon far så skulle det åtminstone få behålla sin mor hel och hållen och vara ensamt om hennes bröst. Men hon kunde inte ge ungen tillräcklig di, därför att hon själv inte hade nog att äta, och han dog, fyra månader gammal.”

I början på 1980-talet bodde jag under ett år på Drottninggatan i Stockholm och ägnade då några veckor åt arkivstudier för att sätta mig in i ammornas och fosterbarnens situation. Jag hade hört berättelser om hur föräldralösa barn som utackorderats som fosterbarn mot en viss ersättning, för det mesta till landsorten, ofta fick fara illa som grovt utnyttjad arbetskraft. Detta ämne var sopat under mattan och tabubelagt. Allmänna Barnhusets arkiv låg på Runebergsgatan 11. Där fann jag ett fotografi som talade till mig lika starkt som sockenhoran Ulrikas berättelse. Bilden föreställer en så kallad spädbarnssal på dåvarande barnhuset vid Norrtullsgatan. Den är tagen något decennium före förra sekelskiftet. De kvinnor som där fotograferats med sina spädbarn ser med tomma blickar rakt ut i luften. Det stränga reglementet och såplukten slår mot betraktaren. Kvinnorna på bilden tjänstgör som ammor på Allmänna Barnhuset. De har fött barn utanför äktenskapet och varit oförmögna att själva sörja för sina barn. Möjligheten för en ogift, fattig barnaföderska att göra detta var små i storstaden, dit hon ofta sökte sig från landsbygden på vinst och förlust för att föda sitt barn när graviditeten inte längre gick att dölja. För att få in sitt barn på Allmänna Barnhuset kunde kvinnan själv ”amma in” det tillsammans med ett främmande barn under åtta månader. Men efter avslutad tjänst måste hon lämna sitt barn – kvinnorna på bilden vet vad som väntar dem och det är inte egendomligt att de tittar med så tomma blickar.

Det är en djävulsk situation de befinner sig i och när jag studerar bilden känner jag kalla kårar längs ryggraden. Kvinnorna vet att de måste lämna sina barn. Jag har vid ett par tillfällen hört älgkor rusa runt i skogen medan de letat efter sina skjutna kalvar och tror mig förstå något av vad moderskänslor innebär både hos djur och människor. Allmänna Barnhusets uppgift var ända sedan starten 1638 att ta hand om föräldralösa barn och senare också om barn vars föräldrar inte klarade den uppgiften. Så snart det var möjligt utackorderades de små som fosterbarn. Mellan 1880 och 1922, då de sista barnen och ammorna lämnade barnhuset, skrevs ungefär 20 000 barn in där.

Hur gick det för de barn som föddes av ogifta mödrar – i Stockholm var nästan var tredje mamma ensamstående – i det sena 1800-talets och det tidiga 1900-talets Sverige? Om detta stora socialhistoriska ämne vet vi inte särskilt mycket. Men vi vet med säkerhet att de ogifta mödrarna och deras barn hade en obeskrivligt svår situation. När jag för 30 år sedan gjorde en rad intervjuer med åldriga människor vilka alla hade det gemensamt att de vuxit upp som fosterbarn var ämnet fortfarande känsligt, närmast tabubelagt. En gammal kommunalman sa:

”Jag har många gånger tänkt skriva om den vita slavhandeln. De fosterbarn som fick det bra stannade ofta kvar på orten, de andra stack iväg så fort de nånsin kunde, till Stockholm eller till Amerika. Ungefär en tredjedel av barnen fick det nog rätt så skapligt, resten hade ett rent helvete.”

Så var situationen sannolikt i många provinser. Fosterbarnen betraktades först och främst som en försörjningskälla, ett sätt att skaffa sig kontanter och billig arbetskraft, låt vara att omsorgen om barnet och utnyttjandet av det inte alltid var helt oförenliga ambitioner. Ett talesätt som bakom folkhumorns burdusa uttryck dolde en hård kärna av sanning var detta: ”På två tunnland jord, en ko och två fosterbarn kan vilken bonde som helst klara sig”.

Hur mäter vi de hunsade och misshandlade barnens lidande i det Sverige som inte är så avlägset? Sverige vid slutet av 1800-talet och ett gott stycke in på 1900-talet var ett annat land. Den suggestionen frammanas med all önskvärd tydlighet i Vilhelm Mobergs romaner som därför i allra högsta grad handlar om historien, folkets historia. Lägst på rangskalan i detta samhälle, som i grunden är omöjligt att föreställa sig i dag, stod de egendomslösa – åldringarna, backstugusittarna, de föräldralösa barnen och fattighjonen. Sedan kom torpare och tjänstehjon och slutligen de självägande bönderna. I toppen på samhällspyramiden fanns socknarnas adelsätter, storbönder och handelsmän. Lydnaden garanterades av kyrkan, genom lagen och legostadgan. Det var praktiskt taget omöjligt att stå utanför detta samhälle.

Den stora ”steriliseringsdebatt” som pågick i media under 1990-talet var säkert en viktig genomlysning av en många gånger orättfärdig politik över vilken makarna Myrdals ande svävade. 1934 hade deras bok Kris i befolkningsfrågan publicerats. Där hävdade de att Sverige hade alldeles för många lågvärdiga individer och författarna krävde en så sträng lagtillämpning som möjligt. Om så behövdes måste lagen skärpas och samhällets organ tillåtas sterilisera medborgare mot deras vilja. Den cynism som utvecklades i denna sociala ingenjörskonst är anmärkningsvärd.

DN-journalisten Maciej Zaremba tog munnen full och hävdade att socialdemokratin byggt sin välfärdspolitik på ett nazistiskt idéarv – att folkhemmet vilade på rasism. Det tycks än i dag vara lekande lätt för många journalister att klistra etiketter som ”nazist”, ”rasist” och ”islamofob” på meningsmotståndare; dock används aldrig ”kommunist”. Men en sådan argumentation är kontraproduktiv eftersom den förorenar språket och förtunnar begreppen. Den allvarligaste invändningen mot Zarembas sätt att resonera är dock att han utesluter en väsentlig dimension: det historiska perspektivet; att med historiens strävan efter oväld förklara och sätta i sammanhang. Hur hade oönskade graviditeter hanterats i Sverige före förra sekelskiftet, ja långt in i 1900-talet?

Spelade dessa skuggor från ett äldre Sverige fortfarande över den sociala scenen? Aldrig någonsin hörde jag i debatten talas om att någon försökt lyfta fram barnets perspektiv. Det handlade enbart om föräldrarnas rättigheter. Men hur var det till exempel att växa upp med utvecklingsstörda föräldrar? Hur skulle steriliseringsdebatten ha gestaltat sig om det huvudsakligen varit barnmorskor och socialarbetare som fört den? Skalan av motiv för de genomförda steriliseringarna måste rimligen ha spänt över hela fältet, från rasbiologisk maktutövning till ren omtanke om de inblandade. Jag vägrar faktiskt tro att Inga Thorsson och de övriga ledamöterna, alla kvinnor, av dåvarande Medicinalstyrelsens socialpsykiatriska nämnd hanterade dessa svåra frågor som om de bortsåg från sina medmänniskors väl och ve. Tvärtom vill jag gärna tro att de såg de oönskade barnens behov framför sig. Vilka chanser hade dessa barn? Och hur hade deras förutsättningar varit i ett samhälle som ännu präglades av grov dubbelmoral. Vi tolkar alltför gärna det förflutna utifrån vår egen tids begrepp och föreställningar.

Vi ska här återvända till den dubbelmoral Vilhelm Moberg skildrar i följande replikskifte i Utvandrarna, 1949. Han måste helt enkelt ha varit urförbannad:

Tig, din gamla hora!
Hora? Sa du hora?

Ulrika reste sig med sådan häftighet att stolen föll omkull bakom henne med stort buller. Hela hennes kropp skakade, hennes ögon gnistrade i vredesmod, hon skrek gällt åt kyrkvärden:

Hora? För dej, Per Persson? Ä ja en hora, så ä du en lika stor horbock!
Va vräker du ur dej, kvenna?
Hora för dej, kyrkvärd? Va sa du te mej förr i världen? När du kom hem te mej mä riksdalern i ena handen och kuken i den annra!
Tig, vanvettia varelse! Röt Per Persson av sina lungors hela kraft.
Va sa du de gångerna? När du ville att jag skulle lägga mej på rygg en stunn åt dej? Då va du beskedli! Då tiggde du och ba och va vänslig! Då dög jag åt dej! Då dög horan!”

Vid ett framträdande på Utvandrarnas Hus i Växjö 1968 berättade Vilhelm Moberg om hur han tog med sig sexton människor hemifrån socknen utan att veta vad som skulle hända dem när de kom till Amerika. På en inspelning berättar författaren så här, lätt redigerad:

”Var och en hade olika motiv. Karl Oskar och Kristina emigrerade för att få jord, Jonas Petter emigrerade för att han hade en elak hustru, Robert för att han var äventyrslysten, Arvid för att de kallade honom Tjuren på Nybacken och Ulrika för att hon var sockensköka och avstängd från nattvarden. Ulrika var ett problembarn från början. Jag visste inte om jag skulle ta henne med för jag tyckte att hon var så frispråkig, ful i mun, så hon skulle väl aldrig göra sig i Amerika. Jag visste ju att de var väldigt pryda där. Så det vete fan vad hon kunde ställa till om jag tog henne med. Men hon fick följa med så länge, jag kunde väl göra av med henne på något sätt om hon blev för besvärlig. Och så visar det sig att hon klarar sig bäst av allihop! Där ser man vad som kan hända. Jag hade min familj med mig i Amerika och den följde arbetet på personernas utveckling. Jag berättade varje dag vad som hände. En dag när jag kom in och åt middag sa jag: Vet ni vad som har hänt i dag? Kan ni tänka er, Ulrika har blivit gift med en präst. Nej, sa min fru, det är väl ändå inte möjligt. Jo, min själ har hon det, sa jag, och dom är vigda nu ordentligt så det går inte att ändra. De ville inte riktigt tro mig. Men så visade det sig att hon som var en före detta sköka hade fått fatt i en före detta tjyv, så jag tyckte att de kunde passa bra ihop. De hade båda ett förflutet. Hade jag vetat vad som skulle hända dem i Amerika hade jag inte behövt skriva boken för då hade det redan varit klart. Det var spännande att följa deras öden och äventyr ända till slutet. För det är ju så att människor man umgås med i en berättelse tar hand om sig själva och låter man dem vara som de är då utvecklas de efter sina egna oberäkneliga lagar.”

Nog var det tur att författaren inte dumpade Ulrika på vägen till Amerika. Frågan är om Vilhelm Moberg själv insåg att hon i själva verket är något av utvandrarromanens moraliska samvete och författarens särskilda språkrör, en uppkäftig men godhjärtat opolerad lantlig Vergilius med en slagruta som leder rätt i kinkiga situationer. När kommer doktorsavhandlingen om Ulrika i Västergöhl? När vi möter henne i slutet av Sista brevet till Sverige är hon änka efter pastor Henry Jackson. Hon har det gott ställt men ”ä otröstli för Henry”. Här får vi veta att Ulrikas största sorg är att hennes son, Lill-Henry, ”sketpojken” inte vill bli präst utan i stället gett sig av med en cirkus som djurtämjare. ”Kan du tänka dej”, säger hon till Karl Oskar ”Den pojklömmeln refjusar prästaämbetet!”

Men den hämnd hon planerat mot prästerna i Ljuder i Småland, nämligen att själv föda en präst, lyckas hon ändå till viss del kompensera genom att skänka en brudkrona i silver till kyrkan i Ljuder. Ulrika, den anonyma givaren av brudkronan, blir därmed den eviga kronbruden och får sin upprättelse i Sverige, landet hon var tacksam över att ha sluppit ut ur. Där hade hon bortsålts på auktion när hon var fyra år, våldtagits vid fjorton av bonden som köpte henne, frusit och svultit och inte kunnat nära sina barn, alltmedan allt folket spottat på henne.

Allt detta sorgliga hindrade mig inte från att formligen skrika av skratt när jag läste replikväxlingen mellan Ulrika och Karl Oskar. Vilhelm Moberg måste ha haft lika roligt när han skrev följande:

Har du själv föreskrevet att bara dygdia fruntimmer får sätta din brudkrona på huvet?
Di ska ha sin mödom i behåll, offkås. Den termen ä satt uti papperen. Bruarna ska va mödomar. Dä ä strängt, offkås.

Min läsning av Vilhelm Mobergs klarsynta gestaltning av dubbelmoralen som på sin tid kom så mycket buller åstad, inte minst därför att han använde det folkliga namnet på mannens könsorgan, har kommit mig att fundera över den syn på människan som i så många sammanhang exponeras i den kultur där jag lever. Den ”erotiska realism” vi nu kan se i televisionen, i datorer och på bio reducerar bara alltför ofta kärleken till sex och människor till ting. Pornografi är en människosyn, som i synnerhet är riktad mot kvinnor. Det är möjligen ett patriarkaliskt sätt att se saken, men även om det förhåller sig så att även kvinnor uppskattar pornografi fortsätter jag att se den som en form av manligt övervåld, vilket i så fall internaliserats också av vissa kvinnor. Pornografi och förtingligandet av kvinnan är i själva verket en av västvärldens största handelsvaror, närvarande i varje aspekt av vår kultur.

Det tycks finnas en, manlig, föreställning att pornografi är något som frigör, som gör oss öppnare mot det motsatta könet på samma sätt som frihet att få yttra sig i de mest skilda ämnen är något eftersträvansvärt. Genom historien har pornografen inte bara framträtt som en libertin utan även betraktats som en befrämjare av politisk och annan frihet, som ifrågasatt och i det offentliga samtalet yttrat sådant som traditionellt tillhör det fördolda. Men pornografens/libertinens idéer om frihet och att ”få göra som man vill” är inte detsamma som den mänskliga friheten, en humanistisk syn på förhållandet mellan könen. I själva verket tycks pornografens ensidiga frihetssyn stå i absolut motsättning till den frihet som kan kallas frigörelse. Denna frigörelse måste innehålla båda könens historia och se meningen ur två olika perspektiv, vilket jag anser att Vilhelm Moberg på ett beundransvärt sätt gör. Pornografens anspråk på att förvandla kvinnan till ”något annat” måste ställas mot kvinnans liv och kamp för emancipation och lika värde i ett hittills mansdominerat samhälle. Det pornografiska synsättet utesluter kvinnor, liksom man historiskt sett har marginaliserat ”svarta” och ”judar”. Pornografi är en mytologi, en föreställning som levt kvar utan att förädlas eller sublimeras, en intellektuell blindtarm eller en atavistisk föreställning, utan kontakt med de värden vårt samhälle i stort försöker gynna.

När jag går in på internet och ser det massiva utbudet av pornografi kan jag gripas av föreställningen att detta måste vara ödesbestämt, att det inte går att förändra och att det blott genom att finnas i denna omfattning kan åberopa ett existensberättigande. På samma sätt kunde man påstå att de i stor skala genomförda våldtäkterna under alla krig är något ödesbestämt, att detta våld tillhör de ofrånkomliga och mörka sidorna i det manliga psyket. Vi kan kanske uttrycka det så att kulturen är otillräcklig för att bekämpa vår egen natur, men vi kan också påstå att pornografi indikerar att kulturen vänt sig i raseri mot det naturliga för att ta hämnd på naturen. I mina skymningstankar kan jag tänka att inte mycket har förändrats i männens historia, att förändringen rentav ofta är till det sämre. Det som hände i till exempel det forna Jugoslavien har sin motsvarighet i alla andra krig.

I Folklivsarkivet i Lund har jag funnit en uppteckning som handlar om en båtsman Front som var med mot ”Bonnpatt”, som Napoleon kallades. Front berättar att det var gott om mat och dryck där soldaterna drog fram i de länder som var mot Napoleon. ”Förfärliga grymheter begingo vi”, berättar båtsmannen. ”Småpojkar satte vi bajonetten i magen på. När bajonetten restes högre med spetsen, trängde den vidare uppåt i deras kroppar.” Av uppteckningen framgår att Front när han blev äldre gick ut i skogen och hängde sig i ånger och grämelse över sina ogärningar.

Sigfrid i Din stund på jorden vägrade att döda. Han kräktes vid slakten på gården, och han gjorde det efter bajonettövningarna vid regementet. Han lade sig ner i snön och vägrade att lyda order. Sin olydnad fick han betala med livet, men framstår i sin protest som en motståndsman mot all militarism.

En av de många ruskiga bilder jag minns från kriget i det forna Jugoslavien togs av fotografen Ron Haviv i den lilla staden Bijeljina 1992. En kvinna kryper ihop mot en vägg med sitt barn medan en soldat måttar en våldsam spark med sin känga mot hennes huvud. Sekunden efter bilden togs måste han ha krossat det. I ena handen har han sitt maskingevär, i den andra en cigarett.

Nästan alla brott och det mesta av allt våld begås av män. De allra flesta som befolkar fängelserna är män. Män håller vapenindustrin igång, startar krig, våldtar, mördar. Allt detta är bara alltför välkända fakta. Men färdriktningen tycks vara utstakad en gång för alla och män fortsätter att ange den. Män står för våldet i samhället – och det är nästan alltid män som förklarar orsakerna till det. I våra medier reduceras oftast kvinno- och barnmisshandel och övergrepp mot djur, liksom miljöfrågor, till notiser. När manliga skribenter ska förklara orsakerna till krigen handlar det om institutionernas sammanbrott, korruption, ekonomiska motsättningar och klasskamp. Men stannar inte alla dessa förklaringar på ytan utan att beröra de dunkla skikten hos man(niskan)? Varför krossar småpojkar ryggraden på katter med käppar och kastar sten på vilande änder? Vad är det för drifter nedlagda i män som gör att de efter en konferens – oss grabbar emellan – inte drar sig för att gå på porrklubb eller till prostituerade? Eller, för den delen, bössbärare som släpper utvilade hundar på skarsnön efter harar som genomlidit en vinter vilken pressat dem till det yttersta?

Mycket av detta skymtar i Vilhelm Mobergs texter. Han var inte bara starkt samtidsmedveten och en aktiv debattör i freds- och konfliktfrågor, som vågade stå upp för sina åsikter under kriget, bland annat i en rad artiklar riktade mot nationalsocialismen, i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning. Få svenska manliga författare har som Vilhelm Moberg angripit allt övervåld mot den svagare, ofta med exempel från sitt eget liv, till exempel när han skildrar det torftiga söndagsnöjet tillsammans med två kamrater, vilket bestod i att kasta sten på ekorrar, men får en skarp tillsägelse:

”Varje ord Ebba hade sagt var rätt. Men jag svarade något dumt, jag sade något om att jag inte ville plåga djur: För mig var ekorrjakten bara ett tidsfördriv på söndan, bara en lek. Så dumt – som om jag trodde att ekorrarna gärna ville vara med och leka den leken! Men jag visste redan: I dag hade jag gjort någonting, som jag aldrig mer skulle göra om”(Berättelser ur min levnad).

1930-talet och decenniet tidigare präglades av en ambivalens i synen på sexualitet och kön. Den borgerlige flanören, fylld av begär efter kvinnors kroppar, var knappast längre gångbar som en litterär figur, men en allmän kamp mot sedesupplösande tendenser i litteraturen, med de nazistiska bokbålen som förebild, drabbade många av 30-talsförfattarna. När Vilhelm Moberg på 1930-talet skrev följande (i Sömnlös) polemiserade han mot en rådande tabuföreställning:

”Det var ju komiskt att konstaterandet av att kvinnan ägde könsdrift hade ropats ut i litteraturen som den största upptäckten hos henne på tusen år, men förklaringen till återupptäckten var ju den, att kvinnan hade ålagts att dölja sin drift för världen. Hon fick inte öppet erkänna naturens evighetsvilja inom sig, hon fick inte uppenbara att hon krävde och ville ge – om hon inte ville bli stämplad som en skamlös sköka.”

Mer än en gång har det hänt i rättsväsendets historia att domar mildrats därför att kvinnor varit ”lättsinnigt klädda” eller ”bjudit ut sig”. Ty om en kvinna genom sin skönhet kan förvandla en man till en våldtäktsman kan hon kanske också förvandla honom på andra sätt. Hennes överväldigande förmåga att förföra kan föra honom in i en värld som behärskas av köttet och djävulen. Han rör sig in i evig fördömelse och förlorar sitt eviga liv.

Objektifieringen av en människa till ett ting är pornografins centrala metafor. Men vad är det hos pornografen som skapar illusionen att en verklig varelse är ett ting? Sannolikt hans uppfattning om vad kärlek är. Här möter vi på nytt pornografens medvetande. För att undfly sig själv, sina egna naturliga behov, och sin egen natur, skapar han en fantasi som ersätter naturen. Men att objektifiera livet är aldrig oskyldigt. Från det ögonblick medvetandet bestämmer sig för att förneka naturen genom kulturen, överlämnas det till en skärseld av grymhet och lidande.

Anders Johansson, författare, Kalmar

PS: När jag skickade en artikel om pornografi och jakt, som jag anser ha vissa beröringspunkter, till tidskriften Glänta i Göteborg fick jag efter några månader ett svar från en kvinnlig redaktör som bland annat innehöll följande frågor: ”Tittar kvinnor aldrig på porr? Är alla heterosexuella? Kan kvinnor aldrig njuta av porr?” Om detta svar vill jag bara säga: Hoppas småflickorna i tredje världen har lika stort utbyte av pornografi som sina progressiva och av genusperspektiv så medvetna medsystrar på svenska kulturtidskrifter. Tidskriften Glänta mottar 600 000 kronor årligen i kulturstöd av Statens kulturråd. Varför?