Af Julia Caesar
Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!
Terrordåden i Norge den 22 juli sänder chockvågor inte bara över Norge utan över hela världen. Sjuttiosex döda, varav merparten ungdomar, i en massaker som saknar motsvarighet på våra breddgrader under fredstid. Ord som ”ufattelig” räcker inte för att beskriva en tragedi som är bortom normal mänsklig fattningsförmåga. Som alla terrordåd väcker även detta avsky och bestörtning över att så satanisk grymhet kan rymmas i en mänsklig hjärna.
Men var tragedin omöjlig att förutse? Är den omöjlig att förstå? Nej. Grunden för extremistiska terrordåd är för länge sedan lagd genom politikens utformning i de nordiska länderna – en splittringspolitik som bygger på en hejdlös och potentiellt explosiv blandning av vitt skilda kulturer, religioner och etniciteter. Historien slutar inte med Anders Behring Breiviks masslakt på sina egna landsmän. Vi kommer att få uppleva fler terrordåd; vänsterextremistiska, islamistiska, högerextremistiska – och dåd som begås till synes utan någon begriplig orsak alls.
Europas befolkning är hårt pressad av de kulturella, sociala och ekonomiska påfrestningar som massinvandringen från framför allt muslimska länder innebär. Från historien vet vi att alla försök att få islam och kristendom att leva sida vid sida har resulterat i krig, förföljelse, blodiga konflikter och död. Om de styrande eliterna framhärdar i att driva samma politik som hittills mot folkets vilja, samtidigt som de predikar ensidig tolerans och öppenhet – då fortsätter man också att tillhandahålla en konfliktfylld jordmån för fler terrordåd.
Det är inte klädsamt när just de som i årtionden har drivit fram det mångkulturella samhället nu står som fågelholkar över terrordåden i Norge. De om några har anledning att inse att ”det oväntade” händer och kommer att hända igen. Oväntat är det bara för den som lever med tjocka skygglappar och inte har haft modet eller viljan att avläsa och reflektera över de dramatiska och konfliktfyllda samhällsförändringar som massiv utomeuropeisk massinvandring har medfört i våra länder. Eller som inte kan avlyssna debattklimat och politiska och andra ideologiska strömningar i sin samtid, allt som pågår där vanliga människor lever sina vanliga liv, vid köksbord och på arbetsplatser i det så kallade folkdjupet.
Fluffiga utopier har manövrerat ut verkligheten
Den mångkulturella politiken utgår ifrån att människan bara är ett tomt skal, med psykologen och författaren Steven Pinkers ord ett ”oskrivet blad” som går att forma och anpassa till vad som helst.
De enda egenskaper som förutsätts följa med i leveransen är tolerans och godhet. Allt annat, som kulturellt och etniskt ursprung, politisk, religiös eller annan ideologisk övertygelse, har relativiserats bort. Fluffiga utopier har tillåtits manövrera ut verklighet och kunskap om människans natur. Men människan är inget oskrivet blad som låter sig skrivas med vad som helst som för tillfället anses ideologiskt lämpligt. Vi är biologiskt anpassade till den region där vi föds, vi är bärare av olika kulturer, ideologier, religioner och andra sammanhang. Vi är kort sagt olika. Drömmen om ”den nya människan” hör hemma i de gamla kommunistiska skräckväldena Sovjet, Kina och DDR. Där trodde man på allvar sig kunna stöpa om den mänskliga naturen till kommunistiska idealmedborgare i den totalitära staten. Hur det gick vet vi.
Jag tror att vi är många som är djupt berörda av terrordåden i Norge men inte förvånade över att de kunde hända. Det kunde lika gärna ha hänt i Sverige, där de samhällsförändringar som Anders Behring Breivik sagt sig vilja bekämpa (mångkultur, utplåning av den egna kulturen och islamisering) på många sätt har gått ännu mycket längre än i Norge.
Ondskan finns
Ondskan finns. Den finns i människan, lika självklart som godheten. Ingen är renodlat ond eller god. Vi rymmer båda, och alla nyanser däremellan, inom oss. Ändå blir vi lika chockade varje gång ondskan visar sitt nakna ansikte. I synnerhet svenska politiker verkar tro sig kapabla att radera ondskan ur det mänskliga känsloregistret, i enlighet med drömmen om det oskrivna bladet. Trodde vi att den skulle utrotas i takt med civilisationens utveckling? Lite beprövad svensk social ingenjörskonst som quick fix så ordnar sig allt?
Så enkelt löser man inga problem. Det vi måste börja med att besinna är att brutala terrordåd kan hända igen. Att det kommer att hända igen. Och människor kommer att säga samma sak som de brukar säga när terrordåd och andra tragedier inträffar: ”Inte trodde vi att sånt kunde hända i Sverige/Norge/Danmark.” I trygghetsnarkomanernas Sverige ingår inte terrordåd i föreställningsvärlden. Ändå är det bara ett drygt halvår sedan den irakiske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, 29, sprängde sig i luften mitt i julhandeln i Stockholms city. Det var bara teknisk klantighet som gjorde att han inte tog mängder av andra människor med sig i döden. Något borde vi ha lärt oss.
”Moraliska argument biter inte på omoraliska motståndare”
”Norgeattacken är en av flera som kommer i Europa och det får ni lära er leva med så länge ni ger politikerna frikort att riskera era liv hur de vill. Sveriges misstag är att inbilla sig att moraliska argument biter på en fullkomligt omoralisk motståndare” skriver Jan Kallberg, svensk debattör boende i Texas, USA, på Dagens PS.
”Det är lika poänglöst att söka moraliskt nedmontera politiskt våld med argument eftersom de som utför våldet redan har slutat lyssna. Mot hemodlad extremism har vi svårt att skydda oss eftersom de har lättare att röra sig i samhället och enskild som bestämmer sig för att göra terroristgärningar utan samverkan med andra. Det är svårt att avslöja någon som inte talar med någon.
Däremot, om vi möter internationell terrorism är det en motståndare som ser mjukhet som vekhet och en blotta, en motståndare som helt ignorerar varje mänsklig moralisk grund i syfte att ha ihjäl för ett politiskt mål. Så när det svenska samhället ignorerar terrorismen i en källarlokal nära dig bygger det på tron att någon form av moralisk insikt skall kliva in och förändra de skäggiga alternativt helrakade männen i källarlokalen så att de kramas på Fryshuset och börjar läsa feminism på ABF. Det kommer aldrig att inträffa. Det är tragiskt naivt. Det är nästan motbjudande naivt.”
Marionetterna gör jobbet
Anders Behring Breivik kan känna sig nöjd. Den 32-årige norske massmördaren har lyckats med sin plan. Isolerad i häktet behöver han som en demonregissör bara sitta passiv medan marionetterna gör resten av jobbet åt honom, precis som han har förutsett.
Om han inte vore avskuren från all mediekonsumtion skulle han antagligen njuta ohämmat av det som nu pågår i media när journalister och diverse andra ”experter” lika lydigt som förutsägbart axlar sina roller och bidrar till ökad polarisering och splittring. I Sverige med frontalfigurer som Lisa Bjurwald, Annika Hamrud, Daniel Poohl och Alexander Bengtsson från vänstertidningen Expo, Anna-Lena Lodenius och Lena Sundström, som verkar se sig själva upphöjda till objektiva ”experter på främlingsfientlighet” och anlitas som sådana av media, trots att det är uppenbart att de har en egen politisk agenda. Drevet går. Häxjakten är i full gång. Hyckleriet når nya höjder. Det sunda förnuftet lyser med sin frånvaro, liksom den eftertanke William Shakespeare talar om i Hamlets tredje akt:
”Så går beslutsamhetens friska hy
I eftertankens kranka blekhet över.”
”Högern är som skrämda råttor”
Det är eftertanke vi behöver. Tid för reflexion och begrundan. Men när vargflocken känner vittring av blod finns ingen plats för eftertanke. Här yppar sig ett fantastiskt tillfälle att positionera sig själv och legitimera sin självpåtagna expertstatus. I den svenska statsradion sitter vänsterextremisten och SD-hataren Täppas Fogelberg som programledare och kallar högern, det vill säga allting till höger om honom själv, för ”skrämda råttor” i direktsändning av Ring P1.
”Högern är ju som skrämda råttor! Till och med Sverigedemokraterna börjar snart bli invandrarkramare i pur rädsla för att sammanblandas med det här (terrordådet i Norge). Råttorna kryper ned från ljuset.”
Allting är med andra ord Sverigedemokraternas fel. Precis som vanligt. Om ett terrordåd inträffar i Norge är det Sverigedemokraternas fel. Om en irakier spränger sig till döds i Stockholm är det Sverigedemokraternas fel. Sverigedemokraterna är sedan valet 2010 ett demokratiskt invalt parti i riksdagen med 5,7 procent av väljarnas röster, men de har effektivt utestängts från politiskt inflytande av övriga sju partier. Ändå är allting på något märkligt sätt deras fel. Tala om häxprocesser och sandlådetaktik.
Och samma drev gör allt för att genom höggradigt patologisk guilt by association dyvla över skuld på de källor Anders Behring Breivik nämner vid namn i sitt 1 516 sidor tjocka manifest. Han nämner att han tycker om opera – Mozart, Verdi, Wagner. Anständigheten kräver att räfst och rättarting utkrävs av dessa döda kompositörer. Är de prostituerade kvinnor som han har frekventerat också medskyldiga till hans brott?
”Under fernissan finns det primitiva barbariet”
”Terrordådet påminner oss om att vår civilisation är en tunn fernissa, och under den finns det primitiva barbariet. Väldigt nära” skriver bloggaren Dick Erixon på Dagens PS.
”I Dagens Nyheter får Lisa Bjurwald oemotsagd sprida insinuationer och anklagelser mot alla som andas att det kan finnas problem med multikulturalismen. Genom att diskutera integrationen har man stimulerat till terror. Detta synsätt underkänner John Stuart Mills argument för en öppen och fri debatt. Lisa Bjurwald omyndigförklarar alla i samhället, eftersom det uppenbarligen inte kan hantera en öppen debatt utan att tillgripa våld. Hennes ståndpunkter leder logiskt till att allmän censur ska införas och en totalitär stat upprättas som håller ordning på medborgarna, så att de inte för “fel” debatter.
Det är självfallet en avgrundsdjup skillnad på att öppet diskutera integrationens misslyckanden i syfte att finna lösningar inom den demokratiska beslutsapparaten, och att avrätta dem som inte delar de egna åsikterna. Att medierna nu försöker sudda ut den här skillnaden är allvarligt. Det skadar det öppna samhället. Och därmed går man Breiviks ärenden.”
Gigantisk evakuering av skuld
När en tragedi som den i Norge inträffar utlöser det chock- och krisreaktioner inte bara hos de närmast berörda. Terrordådet sänder tryckvågor av chock ut över hela världen. En yttring av kris och chock är skulden. Skuld är en av människans mest outhärdliga känslor. Den som överlever en katastrof där många andra omkommer drabbas ofta av smärtsamma skuldkänslor – ”varför fick just jag överleva?” De ungdomar som klarade sig levande från massakern på Utöya kan inte förväntas jubla av lycka över att de överlevde. Inte än. Först måste de ta sig igenom skulden – som läggs ovanpå den tunga sorgen över förlusten av vänner som mördades.
Den som anar att han/hon har ansvar och skuld för något gör ofta allt för att bli kvitt den obehagliga känslan genom att evakuera skulden, vräka den på någon annan. Det som nu pågår i media är evakuering av skuld i gigantisk omfattning, i både Norge, Danmark och Sverige. Häxjakt pågår på allt och alla som kan associeras med Anders Behring Breivik, i synnerhet systemkritiska bloggar som han uppger att han har läst. I Norge document.no, i Danmark Snaphanen och Uriasposten, i Sverige Politiskt Inkorrekt. Syndabockar utses på löpande band i lika ohederliga som desperata försök att rentvå sig själv från skuld och delaktighet. Det är gyttjebrottning på så låg nivå att skammens rodnad borde färga kinderna på alla dem som nu kryper fram ur sina hålor med smutskastning som verktyg för att uppnå politiska mål. De som nu tjuter med ulvarna är samma människor som inte ens står ut med att andra människor har andra åsikter än de själva. I sin iver att korsfästa bloggvärlden kastar de all eventuell kvarvarande hederlighet över bord.
Bloggvärlden är en reaktion på ett inavlat debattklimat
Men det är inte Internet och bloggvärlden som har skapat det rådande debattklimatet. Bloggvärlden är en reaktion mot det inavlade debattklimat som i minst fyra årtionden har styrts med järnhand av en politisk och massmedial elit. Allra värst är det i Sverige. Denna elit med sina ständiga påbud om tolerans tolererar inga andra åsikter än sina egna och skyr inga medel att hålla oliktänkande borta från debattens arenor. Det är denna elits förgrundsfigurer, de som med största självklarhet har tillskansat sig både tolkningsföreträdet och megafonerna, som nu försvarar sina positioner genom energisk evakuering skuld. De skulle aldrig medge att de vill förhindra debatt i ämnen där de själva anser sig sitta inne med den absoluta sanningen. Men de är i praktiken yttrandefrihetens vaktkonstaplar och dödgrävare, uppfyllda av sin egen rättfärdighets salighet.
I Sverige sköts debatten huvudsakligen av ett begränsat antal proffstyckare som låtsas debattera med varandra men i praktiken är eniga om det mesta i enlighet med det rådande konsensustänkandet. Någon har sagt att om världen störtade samman och hela befolkningen försvann ned i ett bråddjup skulle debattproffsen inte märka någon skillnad. De skulle bara fortsätta debattera med varandra som om ingenting hänt.
Gammelmedia mörklägger
Ingen av de systemkritiska bloggar som Behring Breivik citerar i sitt manifest har såvitt jag kan se någonsin uppmanat till våld. Däremot skildrar och kritiserar de konsekvenserna av massinvandringspolitik och anpassning till islam i de berörda länderna, som en kraftigt ökande och alltmer brutal våldsbrottslighet där invandrare från framför allt Mellanöstern och Nordafrika är påtagligt överrepresenterade, en havererad integration, importerad heders- och skamkultur, barn- och tvångsäktenskap, islams syn på kvinnor som andrahandsvarelser, Europarekord i anmälda våldtäkter (i Sverige), ett snabbt växande antal bidragsförsörjda etniska enklaver som lever i självvald avskildhet från det övriga samhället och ständiga nedskärningar i välfärden till följd av invandringens oredovisade kostnader.
Det här är en verklighet som gammelmedia inte har lust att rapportera om. Bloggar och nätsajter tar det ansvar att spegla historiens största samhällsomvandling som etablerade media vägrar ta. Hellre än att riskera att ses som ”främlingsfientliga” smusslar gammelmedia undan sanningen och bokför invandringspolitikens sociala, kulturella och ekonomiska kostnader på mörklagda konton. Att följa med i de ideologiska svängarna i den statligt anbefallda mångkulturalistiska politiken är för dem oändligt mycket viktigare än att ge sina läsare/lyssnare/tittare korrekt och saklig information. Vi har aldrig någon gång i historien haft en journalistkår som så till den grad sviker sitt professionella ansvar.
”Det största journalistiska sveket”
