16
sep
Seneste opdatering: 16/9-11 kl. 1944
20 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Göteborgsförorten Backa – Janne Josefsson – Uppdrag Granskning, et uddrag af min. 57:70 (2011-09-14) Skyderier på Hisingen. Mord på Hisingen.

Välfärdsstaten, ömsesidigheten, och den stora bluffen

Essä av Kenneth Karlsson

Tre främmande länder har jag bott i, och då räknar jag inte in Skåne: Förenade Arabemiraten (2 år), Norge (2,5 år), och Spanien (snart 16 år). I alla dessa länder har jag varit en legal invandrare med mina papper i ordning; det har också i alla tre fall handlat om arbetskraftsinvandring.

När det gäller svenskar som flyttar ut ur Sverige så tror jag att mitt exempel är tämligen typiskt – man flyttar för att få arbete eller studera samtidigt som man är intresserad av att uppleva en ny kultur; det betyder att svenskar som flyttar utomlands relativt snabbt anpassar sig till de nya förhållandena i kraft av att man klarar sig själv och ofta har en nyfiken och öppen attityd till den nya miljön.

Svenskar flyttar inte som flyktingar, även om det finns några få kverulanter som använder det ordet också – skatteflyktingar – men de kan vi glömma i det här sammanhanget.

Tankelek

Låt oss ändå för ett ögonblick leka med tanken, att Sverige blir utsatt för krig och förtryck, och att stora delar av befolkningen tvingas fly för att klara livhanken. Vart flyr då svensken? Troligtvis över gränsen till Norge, Finland, eller Danmark. Vissa tar sig kanske till de baltiska staterna, till Polen, eller Tyskland, medan andra kan välja att ta sig till Storbritannien, USA, eller varför inte till Spanien.

Svensken skulle med stor sannolikhet inte fly till norra Afrika, till Mellanöstern, eller till främre Asien. Inte heller till Indien eller Kina eller ens Japan. Varför inte? Den frågan kan vem som helst svara på, orsakerna är uppenbara – geografiska avstånd i kombination med helt annan kultur plus i de flesta fall dåligt fungerande samhällen vad gäller ekonomi och demokrati.

De två största etniska grupper inom flyktingskaran som Sverige tagit emot de senaste åren utgörs av irakier och somalier. Varför väljer en relativt stor del av de irakiska och somaliska flyktingarna att fly, inte till geografiskt närbelägna samhällen, utan hellre till detta avlägsna land, dessutom ett land med en för en irakier eller en somalier troligtvis helt främmande kultur, vad gäller religion, kvinnosyn och demokrati? Även den frågan kan vem som helst svara på: det handlar om pengar.

Ekonomi är den absolut starkaste drivkraften bakom varför flyktingströmmen från MENA-länderna (Mellanöstern och Norra Afrika) går till Europa, och då inte minst till Sverige. Eller som man i en välmenande offentlig utredning från 1979 kunde förutspå: ”Ökad kännedom i världen om Sverige som flyktingland gör att man måste räkna med att Sverige blir ett eftertraktat resmål”. Med andra ord: flyktingcharter.

Ekonomiska drivkrafter

Pengar är en stark drivkraft. Vi är beredda att göra rätt mycket för pengar, som till exempel att jobba i fabrik i 45 år. I det normala arrangemanget, vad gäller pengarnas makt och drivkraft, ligger oftast ett kontrakt i botten. Gör du det och det så betalar jag dig så och så mycket – så ser till exempel mitt kontrakt ut med min arbetsgivare, och med min städerska Aida. En ömsesidighet uppstår, som i princip när som helst kan rivas itu om någon part inte håller vad den lovar. Det här är en ekonomisk grundval som alla demokratiska samhällen bygger på.

Då pengar är denna starka motiverare uppstår inte sällan situationer där människan försöker tillskansa sig pengar utan att bidra med motsvarande insats. Bankrån är ett sådant exempel. Svindleri är ett annat. Mutor ett tredje. Det här är brott mot det gemensamma samhällskontraktet, som i vår del av världen inte är accepterat och som därför kan leda till inte bara fängelsestraff utan också till social uteslutning.

Det finns dock också en gråzon, mellan det tydliga samhällskontraktet och det uppenbara brytandet av denna regel. Gråzonen kan illustreras av mannen som simulerar en ryggskada och får förtidspension vid 50 års ålder, trots att han mycket väl skulle ha kunnat fortsätta jobba i tio år till. Det här är inte okej i folks ögon, men då det inte är helt lätt att bevisa skuldbördan, lyfts sällan problematiken upp i offentligheten.

Det samhälle som tillåter en alltför stor gråzon riskerar att bli utnyttjat av en stor del av befolkningen. Att ha en så liten gråzon som möjligt torde därför vara en viktig målsättning för varje samhälle som önskar att fungera någorlunda väl.

En sådan grå, ogenomlyst zon, innehållandes en lockande mängd pengar, kan också bevisligen motivera människor från avlägsna länder att söka sig till vårt land. Det vet Domenico Lucano, borgmästare i den lilla italienska staden Riace. Han uttalar sig om de 150 palestinier som fått flyktingasyl i Italien, men som efter några år i Riace, där de inte garanteras försörjning av staten, flytt vidare till Sverige i hopp om att få ny flyktingasyl. Lucano säger att enda anledningen till att man valt Sverige är på grund av ett generöst bidragssystem som kan försörja dem livet ut.

Välfärdsstaten

Den svenska välfärdsstaten bygger till stor del på det ömsesidiga kontrakt jag skisserat i kapitlet ovan. Vill man hitta en startpunkt kan man nämna 1938 då arbetarorganisationen LO slöt ett avtal med Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), det så kallade Saltsjöbadsavtalet, där man i samförstånd reglerade hur man skulle agera i samhället.

Innan 1938 visade sig inte sällan klasskampen i sin nakna brutalitet. Mest var det arbetsgivarsidan som bromsade och förnekade rättvisa och bättre mänskliga förhållanden för den växande arbetarklassen. Socialdemokratin tycktes emellertid förstå hur man skulle gå tillväga, samtidigt som arbetsgivarsidan var pressad av vetskapen om kapitalismens nyligen upplevda kris. Saltsjöbadsavtalet var med andra ord en slags kompromiss, ett fredsfördrag, ett kontrakt som satte sig över eventuella motsättningar, i syfte att hitta gemensamma, mer fredliga, lösningar.

Tillsammans med socialdemokratins vision om Folkhemmet kom detta att leda fram till det vi idag kallar för Välfärdsstaten – en stat som önskar skapa bäst möjliga förutsättningar för sina medborgare och som i sin välfärd också tar hand om de svagaste; en väv av ömsesidiga beslut och relationer som tillsammans utgör vårt samhälle. Motsättningar fortsätter förvisso existera, men generellt sett hanteras dessa under fredliga och civiliserade former.

Det här sättet, att hellre försöka begränsa konfliktvågorna än att låta de löpa fritt, har bidragit till det vi idag kan igenkänna som ”Sverige”eller som ”Det typiskt svenska”; ett i stort vällyckat projekt som på många nivåer präglar våra handlingsmönster och som starkt bidragit till att lyfta ett fattigt land till att bli ett av de mest välmående.

Tittar man närmare på vad som utgör grunden i det gemensamma samhällskontraktet hittar man fyra nödvändiga fundament, fyra pelare.

Först, Arbete. Man ska arbeta, för att bygga landet, och detta arbete ska betalas skäligt. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja arbeta.

Dels handlar det om Demokrati. Demokratin är en förutsättning för välfärdsstaten. Yttrandefrihet, pressfrihet, politisk frihet; men också en kulturell demokratisk skolning som innehåller kvinnans och barnens rättigheter, sanitet, och förnuft i ekonomiska- och utbildningsfrågor. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor inte skulle vilja ha denna demokrati.

För det tredje handlar det om Fördelning. Välfärdsstaten skall utan att bryta mot äganderätten eller andra demokratiska ordningar sträva efter att i bästa förmåga fördela de vinster som arbetet genererar. På så sätt kan samhället också vettigt sörja för dem som av någon anledning inte kan delta i den direkta produktionen. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att människor istället för att nyttja denna fördelning enbart skulle vilja utnyttja den.

Till sist handlar det om Avgränsning. Utan den sociala konstruktion som en stabil nationsgräns är hade aldrig välfärdssamhället kunnat byggas; det gemensamma projektet blev genom landets avgränsning möjligt att genomföras. Dock: de människor som satt och skisserade välfärdsstaten räknade inte med att de styrande i Sverige en dag skulle betrakta gränser som något klandervärt.

En välfärdsstat, som vi känner den, kan inte fungera om så bara en enda av dessa pelare rasar samman. Utan arbete, finns ingenting att bygga med. Utan demokrati, så tystnar utvecklingen och det frigörande tankeutbytet. Utan fördelning, upprätthålls orättfärdiga klyftor. Utan avgränsning, rinner allt ut i sanden.

Kulturella skillnader

Måste ett samhälle vara kulturellt homogent för att fungera bra? Nej, inte om vi med kultur menar ytliga fenomen såsom vad man äter för mat, vad man berättar för historier, vilken musik man lyssnar på och så vidare. I själva verket är varje land uppbyggt runt en mängd sådana här olika kulturella signaturer; mångfalden kan vara enorm. Det finns till exempel kulturella skillnader mellan olika småbyar i Norrland, små dialektala skillnader, skillnader i sättet att tillaga vissa maträtter, till och med skillnader i temperament. Det finns förstås också ännu större sådana kulturella skillnader mellan de olika regionerna i ett land.

När jag flyttade till Skåne från Norrland, där jag är född och uppvuxen, och gifte mig med en tös från Malmö, frågade jag min svärfar, en inbiten malmöit, om jag nånsin kunde räkna med att bli en riktig skåning. Han tänkte efter i en sekund och svarade: ”Aldrig”.

Det här är ytliga kulturella skillnader som vi accepterar och odlar utan att det på något sätt känns hotfullt för det gemensamma samhällsprojektet. Vi kan som utbölingar i en annan del av landet förstås känna oss främmande, men det är mer av ett privatpsykologiskt dilemma än något annat.

Uppstår kulturella skillnader emellertid på ett djupare plan, kan följderna bli svårare, via destruktiva friktioner och splittringar i samhället. Vad kan då betraktas som djupare kulturella fenomen? Ekonomen Tino Sanandaji uttryckte det så här på ett seminarium i Almedalen sommaren 2011: ”Det jag menar…är de informella spelregler som styr samhället. Det handlar om värderingar och det handlar om normer.”

När jag flyttade till Skåne utmärkte jag mig framför allt genom min annorlunda dialekt. I övrigt, vad gällde syn på lagar och regler, demokrati och t.ex. kvinnans rättigheter, skilde jag mig inte från den gängse malmöiten.

När jag flyttade till Förenade Arabemiraten (UAE) dock, skilde jag mig avsevärt i dessa frågor från den lokala befolkningen, trots att UAE ändå måste betraktas som relativt liberalt för att vara ett muslimskt land. För att undvika konflikt var jag tvungen att anpassa mig till de regler som fanns på plats. Jag kunde äta min svenska mat, lyssna på min musik, i stort sett klä mig som jag alltid brukar, men jag kunde inte för ett ögonblick räkna med att min bakgrund och mina grundnormer skulle respekteras framför landets egna lagar och förordningar. Det kan förstås vara svårt att leva i en så pass diametral kulturell motsats, men det går om man anpassar sig, och klarar man inte av det kan man alltid resa vidare. Vilket jag gjorde efter två år.

Att bo i Norge hade också sina kulturella utmaningar, men enbart på det ytliga planet.

Spanien och Costa del Sol, där jag nu bor, är egentligen samma sak som Norge, fast med några intressanta skillnader. Den lilla spanska landremsan som sträcker sig från Nerja ner till Gibraltar är för Europa ett unikt multikulturellt ”experiment” (möjligtvis kan Monaco, Mallorca och Kanarieöarna också nämnas i sammanhanget), som uppstått på grund av ett jämnt och bra klimat, bra flygförbindelser, och ett överskott av pengar i de nordeuropeiska och östeuropeiska länderna. Här trängs finländare, danskar, norrmän, svenskar, engelsmän, irländare, holländare, tyskar, ryssar, med den inhemska spanska befolkningen. Och i stort sett sker detta friktionsfritt.

Hur kan det komma sig? Jo de ytliga kulturella uttrycken tillåts hållas intakta, men på det djupare planet råder ömsesidighet och konsensus; ”de informella spelregler som styr samhället” är alltså intakta; ingen förnekar eller utmanar de fyra pelarna – Arbete, Demokrati, Fördelning, och Avgränsning.

Att fly och få skydd

Det är naturligt för oss människor att ge skydd till den som är hotad till livet. Skydd, ett mål mat, och en säng att vila i. Inga motprestationer krävs. Det omedelbara skyddet är det viktiga. Sträcker sig emellertid skyddsbehovet över en längre tid, veckor, månader, år, uppstår naturligt en annan situation, där den som erbjuder skyddet, maten och sovplatsen, börjar ställa vissa förväntningar på den som är jagad. Denne bör i alla fall tvätta sängkläderna själv, kanske också hjälpa till att bereda maten och delta i andra dagliga göromål som ett hushåll kräver. Efterhand som tiden går, och flyktingen förhoppningsvis bidrar med sitt strå till stacken, kan denne successivt till och med bli en naturlig del av gemenskapen, och bli erbjuden att stanna trots att hotet är borta och det finns möjlighet att återvända till den egna boplatsen.

Men vad händer med relationen om denna förväntade ömsesidighet uteblir? Jag återkommer strax till den frågan, först lite historik.

De som sökt sig till oss

Svensk flyktinghistoria i modern tid kan sägas börja med de finska flyktingbarnen. När vinterkriget utbröt 1939 arrangerades snabbt en räddningsaktion som innebar att under årens lopp totalt ca 70 000 finska barn kom över till Sverige för att bo i svenska hem. När kriget var över återvände merparten av barnen tillbaka till sina riktiga familjer igen; cirka 15 000 kom dock att bli adopterade av svenska familjer.

Nästa flyktingvåg sågs i slutet av kriget, 1945. Norrmän hade under hela kriget tagit sig in i Sverige, liksom danska motståndsmän och judar, men det var i förbindelse med krigsslutet som den stora vågen kom, bland annat via de vita bussarna, med befriade koncentrationslägerfångar. Totalt handlade just denna grupp om ca 15 000 människor, varav halvdelen var skandinaver, och som den svenska staten tog omhand, gav mat och husrum till.

Totalt sett räknar man med att runt 200 000 människor kom till Sverige som flyktingar under andra världskriget. De flesta av dessa flyktingar återvände till sina respektive hemländer, eller reste vidare när detta blev möjligt, men tämligen många, speciellt de som kom från de baltiska och östeuropeiska länderna – som nu hamnat under sovjetiskt styre – valde att stanna och integrerades efterhand utan problem i det svenska samhället.

1956 upplevde Sverige ännu en flyktingström; det rörde sig om runt 8000 ungrare, män, kvinnor, barn, som i och med att Sovjet krossade det så kallade Ungernupproret flydde landet. Denna grupp flyktingar kom till största delen att antingen flytta vidare till andra västliga länder, eller bli bofasta och utan större problem bli införlivade i det svenska samhället.

Under Vietnamkriget, från ca 1967 till 1972, kom runt 800 amerikanska flyktingar så kallade vietnamdesertörer till Sverige. Många av dessa var influerade av den tidens hippiekultur, och kan nog betraktas som en brokig blandning av ”drop-outs” och småbrottslingar, men även med en och annan ärlig politisk medveten aktivist i församlingen. De blev behandlade som hjältar av den spirande vänstern i Sverige, och deras öden uppmärksammades relativt flitigt av media. De flesta återvände så småningom till USA.

Nästa stora flyktingvåg kommer från Sydamerika. Den 11 september 1973 störtas den chilenske socialistiske presidenten Salvador Allende i en blodig kupp ledd av Augusto Pinochet, och ett brutalt förföljande av oliktänkande inleds. Att så många som totalt 10 000 chilenare så småningom kommer att hamna i Sverige, på andra sidan jordklotet, kan egentligen förklaras med en mans verk, den svenska ambassadören i Santiago – Harald Edelstam. Svenska ambassaden råkade ligga granne med den kubanska dit många jagade sökt sin tillflykt. Edelstam inledde omedelbart ett samarbete med kubanerna, och lyckades också förhandla fram ett tillfälligt arrangemang med Pinochetjuntan om att ge fri lejd till tusentals flyktingar, som så flögs till Sverige. Sverige kom därför att för många förföljda latinamerikaner bli synonymt med skydd och hjälp, också även efter det att Edelstam utvisats och förklarats persona non grata av juntan.

Man kan konstatera att Sveriges agerande under och efter Chilekuppen kom att prägla bilden av Sverige som en fristad för förföljda människor. Olof Palmes internationella engagemang bidrog också till denna bild som fick många progressiva vänstermänniskor världen över att se mycket positivt på det mesta som kom från Sverige, något som författaren och journalisten Dilsa Demirbag-Sten vittnat om i sina böcker. Hennes fars beslut att lämna turkiska kurdistan för att söka lyckan i Sverige var helt tydligt inspirerat av denna frihetsvision.

Den chilenska flyktingskaran i Sverige (som egentligen innehöll också ett mindre antal flyktingar från andra latinamerikanska länder, som först flytt de egna länderna till Chile under Allende, men som nu efter kuppen alltså återigen tvingades på flykt) möttes av stor förståelse från den svenska staten och befolkningen. Häri låg, liksom med vietnamdesertörerna, en stor del politisk solidaritet.

Anpassningen till det nya samhället gick dock inte helt utan problem. Även om de flesta av chileflyktingarna var relativt välutbildade, fanns initialt ett motstånd till att bli en del av den svenska gemenskapen. En förklaring är att många upplevde situationen som enbart temporär; målet var att återvända inom kort, när väl, som man trodde, Pinochet störtats. Därför mottogs inte den svenska välfärdsstatens nyvaknande ambition gentemot flyktingar, i form av svenskundervisning och arbetsomskolning, entydigt positivt av chilenarna. Effekten av denna motvilja märktes snart i en såväl språklig som kulturell segregation, som också förde med sig sociala problem i form av ökade skilsmässor, brottslighet, och dåliga studieresultat hos de chilenska barn som kom i skola.

I dag, snart 40 år efter att den förste chilenske flyktingen satte sin fot på svensk mark, kan man fortfarande finna vissa sociala spår efter den delvis misslyckade anpassningen, men i stort sett är nu den chilenska gruppen, de som är kvar, med dess barn och barnbarn, väl fungerande i det svenska samhället.

Chileflyktingarna gav upphov till en ökad medvetenhet om flyktingproblematiken. Svenska staten genomförde runt denna tid flera program som alla syftade till att underlätta anpassningen till det svenska samhället, samtidigt som man också strävade efter att underhålla flyktingarnas egna kulturer. Man gick så långt som till att erbjuda s.k. hemspråksundervisning på statens bekostnad, så att ett flyktingbarn även skulle få undervisning på ursprungslandets modersmål. Också stöd till kulturell egenverksamhet och inrättande av olika myndighetsorgan för att tillgodose flyktinggruppernas behov infördes.

I och med den islamistiska revolutionen i Iran 1979, plus Sovjets invasion i Afghanistan senare samma år, och det stora och långa krig som året efter startas när Irak angriper Iran, ökade flyktingströmmarna från dessa oroshärdar. En del nådde Sverige, till exempel de iranier som flydde från Ayatolla Khomeinis islamska diktatur. De var till stor del från medel- och överklass, välutbildade, och sekulariserade; statistik från socialstyrelsen visar att de iranier som kom till Sverige runt 1980 hade högre utbildning än svenskar generellt sett, och denna grupp fann sig också snabbt till rätta i Sverige. Även i det här fallet kan vi räkna med att Sveriges renommé ute i världen, som progressivt och fritt sekulärt land, spelade en roll.

90-talet innebar en ökad flyktingström från Balkan. Då många jugoslaver kommit till Sverige på 60-talet som arbetskraftsinvandrare fanns det ett naturligt band mellan anhöriga i Sverige till många av de som drabbats av det blodiga inbördeskriget. Denna flyktinginvandring kom att föra med sig politisk extremism av diverse slag, samt kriminella gängbildningar, vars interna motsättningar vi än i dag tämligen ofta kan uppleva effekterna av.

De enskilda detaljerna i de senaste trettio årens flyktingströmmar kräver en noggrannare studie än vad jag ämnar göra här. Generellt kan sägas att flyktingströmmarna till största delen under dessa år kommit från de s.k. MENA-länderna – hit räknas förstås också de palestinska flyktingarna, som alltsedan tidigt sjuttiotal i en liten men fast ström kommit till Sverige, och inte minst de så kallade ensamkommande flyktingbarnen som ofta visar sig ha en stor familj någonstans ute i världen som sedan kan komma till Sverige som anhörigflyktingar.

Man kan också generellt konstatera att denna flyktingskara i betydligt sämre grad anpassar sig till det svenska samhället än tidigare kategorier. Många faktorer spelar in, men det är inte svårt att utpeka två avgörande orsaker: mängden, och de kulturella skillnaderna.

Stadsdelen Rosengård i Malmö illustrerar väl problemen med de senaste 30 årens flyktingpolitik: gettobildning, våldstendenser, dålig social och kulturell integration, med ökade motsättningar gentemot övriga samhället som följd.

Rosengård byggdes som en del av det s.k. Miljonprogrammet och stod färdigt 1972. De flesta som bodde där då var inflyttade svenskar från andra delar av landet som, liksom de 20 procenten invandrare, kommit för att jobba i den tunga malmöindustrin. Efterhand som svenskarna och arbetskraftsinvandrarna fick bättre ekonomi, köpte de gärna hus och villor och flyttade ut från Rosengård. Personer med sociala problem och folk som nyligen invandrat till Sverige flyttade in. Rosengård gick från att ha varit en stadsdel som ger till samhället, till att bli en stadsdel som får från samhället. 1998 var andelen invandrare 80% och 2007 hade den siffran stigit till 94%. Åtta av tio av dessa rosengårdsbor kommer inte ut i jobb de första åtta åren, utan lever på bidrag från stat och kommun.

Rosengård är för övrigt bara ett exempel, bland numer flera bostadsområden i Sverige.

Ömsesidigheten

När jag bodde i Förenade Arabemiraten jobbade jag tillsammans med en palestinier som hette Said. Han var flykting, läkare, som sökt sig till oljestaten för att tjäna pengar för kunna försörja sin familj i Gaza. Said levde i UAE på nåder kan man säga. Jobbade han inte så var han tvungen att lämna landet, flykting eller inte flykting. Så hårda var de lokala araberna mot alla som inte var medborgare i landet, vilket alltså även gällde det palestinska brödrafolket.

Said beklagade sig ofta, inte bara generellt över palestiniernas öde, utan också över sitt eget, att han inte blev behandlad med mer respekt av sina arabiska värdar och arbetsgivare; han menade sig vara diskriminerad och talade, när vi var ensamma, väldigt illa om lokalaraberna. Jag stöttade honom så gott jag kunde, men påtalade att han ju kommit till UAE, förvisso som flykting, men ändå av fri vilja, och att han därför kanske också borde känna lite tacksamhet över den chans han fått. Han höll inte med om det, även om han utåt sett visade upp en annan fasad, mest för att han inte vågade annat.

Man kan tycka vad man vill om de lokala arabernas skarpa regler omkring rätten att vistas i deras land, men redan då när jag bodde där, åren 1986-88, tyckte jag mig förstå bevekelsegrunderna; en politik som var formad runt tanken om ett ömsesidigt kontrakt. Den hållning som Said däremot bakom fasaden gav uttryck för, var en hållning som önskade riva sönder ömsesidigheten, och ersätta den med ett för honom, och hans folk, bättre och speciella förhållanden.

Jag känner inte till Saids vidare öde, jag flyttade och vi förlorade kontakten, men jag vet vad som senare drabbade palestinierna i oljestaterna i och med att Irak ockuperade Kuwait 1990 och PLO-ledaren Yasser Arafat begick det fatala misstaget att uttala sitt fulla stöd till Saddam Hussein. De rika oljestaterna tog då resolut bort sin skyddande hand från de palestinska gästarbetarna, och tiotusentals palestinska familjer fördrevs från shejkdömena; en i sig humanitär katastrof i Kuwaitkrigets skugga.

En sådan kollektiv bestraffning är förstås inte förenligt med en demokratisk tradition och att oljestaterna kunde göra det var just i kraft av deras odemokratiska styrelseskick. Reaktionen är ändå förståelig. Kuwait var före 1990 den största bidragsgivaren till PLO och palestiniernas sak. Nu höggs landet i ryggen av de som man försökt hjälpa. Den väv av hjälp, stöd, tillit, tacksamhet, och gentjänster, som utgör det ömsesidiga projektet, föll plötsligt och dramatiskt i bitar.

Saknas ömsesidighet raseras vilken god relation som helst. Det gäller såväl i det privata som i det offentliga.

“Den tilltagande brist på ömsesidighet vi ser i dagens svenska situation underminerar idén om välfärdssamhället”, som bloggen Oskorei.nu formulerar det. Motsättningarna ökar. De vackra ord om invandring i allmänhet som politiker och media gärna yttrar döljer ofta de verkliga förhållandena. Det uppstår därmed en diskrepans mellan vad det offentliga Sverige vill framvisa, och den verklighet som fler och fler kan uppleva i sin vardag, och som via statistiska fakta också kan sippra ut till menigheten. Häri ligger grogrunden till en växande spricka mellan offentligheten och folket – ett relativt nytt fenomen för Sverige, som genererar misstro och aggression, men även tystnad.

Ömsesidigheten undermineras också av det faktiska förhållandet att stora delar av flyktinginvandringen i dag kommer från dåligt utvecklade områden vad rör välfärdsstatens fyra pelare – Arbete, Demokrati, Fördelning, Avgränsning.

Den somaliska flyktingen och författaren och debattören Ayaan Hirsi Ali beskriver det så här i sin bok Nomad: ”Ens vanor och attityd har man fått i arv av sin klan och sin religion, men dessa härkomstbaserade värderingar är inte förenliga med dem som ligger till grund för medborgarskapet i den moderna världen. Om man vill lyckas i ett modernt samhälle måste man vänja sig av med anakronistiska, förlegade uppfattningar.”

Ingenting i den svenska situationen i denna fråga tyder i dag på en positiv utveckling. Snarare ser vi motsatsen; en tydlig ovilja att vänja sig av med anakronistiska, förlegade uppfattningar. Vi ser en minskad vilja till att arbeta, vi ser ett ökat förakt för den svenska demokratin, vi ser ett tilltagande utnyttjande av fördelningstanken, vi ser också en vilja att rasera gränserna.

Den goda människan

Enligt undersökningar som är gjorda är svenskarna bland de folk som har störst tillit till främlingar. Vi behöver inte gå in på orsaken, men kan konstatera att svensken överlag tror på vad främmande människor säger, och även öppnar upp sin dörr för dem. Det är naturligtvis en god egenskap.

Min farfar var fattig bonde i Norrland. Vem som helst, luffare eller andra okända, som klampade på hans farstubro välkomnades in och fick en kopp kaffe, eller ett mål mat. Tilliten och tryggheten var stark. Främlingar representerade aldrig något hotfullt, enbart något spännande och intressant.

Människor som växer upp i en sådan miljö, i en sådan kultur, lär sig att inte automatiskt misstro främlingar. Misstro mot främlingar uppstår först när ömsesidigheten rubbas. Om farfars naturligt avslappnade hållning en dag hade utnyttjats och någon stulit hans plånbok eller på annat sätt missbrukat tilliten, så hade han troligtvis i fortsättningen blivit mer på sin vakt.

Ett samhälle fungerar på samma sätt, då samhället är summan av de individer som bebor detsamma. Den stora skillnaden mellan oss som levde på farfars gård, och samhället i stort i dag, är att på gården fanns det ingen som kunde manipulera med farfars och våran uppfattning om sakernas tillstånd. Hade något tjuvat eller utnyttjat gästfriheten hade det sagts rakt ut, med namns nämnande. Hade en luffare missbrukat tilliten hade nästa luffare mötts med en smula mer misstänksamhet, något som alla runt omkring oss hade förstått, även luffaren.

När en flyktingfamilj flyr från sitt sargade land och får uppehållstillstånd i ett annat land, säg Sverige, ges gratis lägenhet, möbler och pengar på fickan så antar man att familjens tacksamheten mot mottagarlandet skulle vara stort. Tyvärr finns det mycket som tyder att så inte alltid är fallet. Man kan istället ofta läsa om, och kanske själv uppleva, sådant som tyder på motsatsen – att flyktingfamiljen kräver mer och mer. Denna attityd är något helt nytt inom flyktinghistorien.

Den goda människans öppenhet och nyfikenhet sätts därmed på svåra prov. Ingen vill nämligen i längden känna sig lurad och utnyttjad.

Den stora bluffen

Sverige kan inte försörja hela jordens befolkning. Det skriver alla under på när påståendet ställs så frankt. Ändå finns stora krafter inom den svenska politikergruppen som i dag strävar efter just detta – att öppna upp så att alla som kan ta sig till vårt land, ska få ta del av välfärdssamhällets frukter.

Problem som uppstår i Afrika ska alltså med fördel kunna lösas i Sverige. I grunden ligger en idé och ideologi som menar att den globala orättvisan mycket väl kan utjämnas genom migrationsströmmar – en i själva verket kommunistisk tanke, om att alla ska ha det lika bra, eller rättare sagt, lika dåligt.

Den fattige getaherden från den afrikanska savannen ska alltså på jämlika villkor kunna ta del av det som plikttrogna arbetssamma svenskar jobbat ihop under de senaste 100 åren. Så enkelt kan denna naiva vision uttryckas. En vision som till och med rättstrogna borgerliga politiker tycks skriva under på.

”Om vårt land öppnade upp för fri invandring skulle det ge många människor möjlighet att få ett bättre liv”. Och om personen i fråga som säger detta även öppnade upp sitt eget hem för alla att gå och komma som man vill, uteliggare, fattiga, i syfte att ge människor möjligheten att få ett bättre liv, skulle man kanske uppleva en form av konsekvens i tankegången. Men det gör denne person förstås inte. Samhället får gärna plundras i altruismens namn, bara inte den egna privata sfären. Samma sak med var man bor – multikulturen är så fantastisk, säger politiker och journalister, men ingen av dem vill bo där detta fantastiska utspelar sig. Så ser hyckleriet ut.

Vem citerade jag förresten? En vänstersocialdemokrat, Mona Sahlin kanske? Nej, en moderat ungdomspolitiker vid namn Jacob Lundberg.

Denna stora bluff, som politiker och media matar oss med dagligen, är en långsamt verkande underminering av välfärdssamhället. Det är dessutom också tveksamt om det ens är till fördel för de som lockas att söka sig till Sverige. Etniska motsättningar stimulerar inte anpassning och integration; att hamna som underklass i en svensk förort kanske inte i långa loppet är det mest lyckade scenariot, ens för en somalisk familj. Följden blir lätt en nedåtgående spiral: även människor, som kanske i hemlandet varit en skötsam medelklassfamilj, återfinns snart här i kriminalitet och ett livslångt bidragsberoende.

Sammanfattning

Är man flykting från ett krig är det oftast mest naturlig att man stannar kvar inom ett närbeläget geografiskt område och i en liknande kultur som ens egen. Flyr man till andra sidan jorden ligger oftast unika omständigheter bakom, eller något mycket simplare – pengar.

Sverige utgör i dag den starkaste magneten i Europa vad gäller flyktingar som söker ekonomisk lycka. Det skapar motsättningar inom samhället, då det ömsesidiga projekt som svensk flyktingpolitik normalt sett innehållit, rubbas. Denna aspekt bör man inte omtala i öppna ordalag i dag då man annars riskerar att stämplas som främlingsfientlig och rasist. Under den yta som politiker och media därmed försöker putsa med vackra ord, döljer sig svåra sprickor i det som utgör välfärdsstatens fyra grundpelarna – Arbete, Demokrati, Fördeling, Avgränsning.

Grundläggande kulturella skillnader, som rör normer, värderingar och spelregler, ökar motsättningarna i samhället. Den stora massinvandring till Sverige vi sett under de senaste trettio åren kommer till största delen från länder och områden med en helt annan grundläggande kultur än den svenska. Anpassningsproblem, i form av utanförskap, passivitet, och kriminalitet, är en tydlig följd av denna kulturella diskrepans. Svenskars i grunden öppna attityd mot främlingar sätts därmed också på svåra prov.

Få etablerade politiker och få representanter från media önskar omtala dessa problem i en öppen diskussion. I stället tycks retoriken styras av önsketänkande och dimridåer. Varken infödda svenskar eller flyktingar är betjänta av en sådan politik.

Kennethspain@hotmail.com

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Kenneth, det var roligt att se din fina essä här. Hoppas att många läser den idag!

  • Victor

    Jeg tror nogle af jer vil være interesserede i denne kroik, fra Daily Mail, om visse gruppers holdning til velfærdssamfundet:

    http://www.dailymail.co.uk/news/article-2037998/Polygamy-welfare-benef its-insidious-silence.html

  • AWSvensson

    Mer lättbegripligt än så här kan det inte uttryckas,ändå begriper inte våra politiker läs 7 klövern och media det,eller lossas inte begripa det.

  • Arvid Falk

    Mycket bra essä, som sätter fingret på, varför Sveriges världsunika invandringspolitik är orättfärdig och oförsvarlig.

  • Axel

    Så har Oliver/Kamal ‘Jarjolæge’ Qureshi lige – i et ganske kort interview på DR Update – to (2) gange fået nævnt, at han jo er læge.

  • JensH

    @Axel

    Er klovnen Oliver kommet ind igen??

    • Axel

      Der blev stadig talt stemmer – ingen afklaring.

  • Olav

    Takker for et meget velskrevet og klargjørende essay, Kenneth!
    Av en eller grunn ble aldri den nordiske velferdsstaten overlevert (överleverad?).
    Da jeg vokste opp, var jeg sikker på at alle kommende generasjoner skulle ta vare på den, ja, til og med utvikle den.
    Den var virkelig verdt det!
    De unge i dag har ingen ide om at den ble til, hvordan og hvorfor den ble til; kort tid tilbake..

  • En kille i Sverige hade svårt att skaffa sig ett arbete, då kom han på ett sätt, läs mer om det här http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/2011/09/16/fotograf-anlade-b rander-som-han-sen-fotograferade/

  • Menig 442

    “och den stora bluffen”
    For at forstå hvorfor muslimerne udvandrer til de vantro lande, skal man have den dimension med, som hedder pligten til jihad som udvandring og pligten til at hjælpe de udvandrende.
    Sura 8.74-75, 33.27 og 4.97b
    Sura 4.97b: Englene siger: Er jorden ikke vid nok, så I kan udvandre? De (som ikke tør) vil komme i helvede – et slemt endeligt!
    Det må være skønt at kunne samle himmelske point, ved at udvandre til Sverige, et sted hvor tjenende ånder vimser rundt om tag-selv-bordet. Fyldte fade ind med halal-retter og tomme fade ud. Hu-hej vilde dyr, som det foregår i Sverige. Hvornår er pengepungen tom og tjenerne faldet omkuld af stres?

  • Rita

    Lysande! Tack Kenneth för denna intressanta essä….ser fram emot fler!

  • PK

    Ang. stramninger på udlændige området i Holland,
    så hedder det i DR her kl. 10oo.
    “Det bliver svært at være udlænding i Holland nu.”

    Vi er fortabte med den radio og de journalister….

  • Elefanten

    Efter optællingen er der tre muslimer, som er uønskede af vælgerne. Det er Naser Khader, Yildiz Akdogan og Kamal Hameed Qureshi.
    Nyvalgt er Nadeem Farooq fra de radikale. En pakistaner, der går ind for grænseløs kærlighed.
    Antallet af muslimer er halveret til to. Den genvalgte er Özlem Cekic (SF).

    • Elefanten

      Fatma Øktem er valgt for venstre. Det bliver tre muslimer i alt.

  • Johannes Brahe

    Hej Kenneth,

    Tack för den mycket välskrivna, intressanta och belysande artikeln. Bra historisk sammanfattning. Logisk sammankoppling med ömsesidigheten, det underliggande “kontraktet”, våra nya, växande samhällsproblem och politikernas intrasslade lögner.

    Pusselbitar faller så på plats. Och så småningom blir den vaga insikten till en förmåga att kunna formulera sanningen i ord.

  • Marie

    Lysande essä. Tack. Man skulle också kunna sammanfatta hela detta fiasko med ett enda ord: IDIOTI

  • Kenneth Karlsson

    Tack alla för era uppmuntrande ord. Det värmer.

  • Bjovulf

    Inte dårligt … av en svensk att vara, Kenneth K. 😉

    Nä, jag skojar bara – fantastisk bra faktisk. Vi får hoppas, att såna fina essays kan
    få flera och flera i Sverige att öppna upp sina ögon och vakna från den massiva hjärntvätt,
    de har blitt utsatta för via sina skolor och svenska PK-media gennom allt för många år.

    En sak, som jag inte fattar, är att det forfarande finns så många, som köpar de svenska
    PK-tidningerna, som ju ser ut att tro, det är deras uppgift att uppfostra svenska folket till
    dom rätta åsikterna och att bara acceptera detta vansinniga multikulturella eksperiment
    i full skala – tom. helt utan säkerhetsnät! – utan den minsta lilla kritikken nånsin – hur Fan står folk ut?

    Värför börjar de inte boykotta dessa PK-tidninger i stort antal, tils de vågar att skriva sanningen och
    ärligt tillåtar folk att få debatera och uttrycka sina åsikter angåande de massiva problemerna
    kring “kulturberikningen” og de mycket alvarliga konsekvenserna på sikt för Sverige som nation
    och för det svenska folket som faktisk tvingas betala för sin egen undergång och tom. samtidigt
    förväntas att applådera och vara tacksamma för det?

  • Pingback: Folkhemmet är sedan länge dött och begravt « Snaphanen()

  • Lars

    Lysande krönika Kenneth! Du får ner mina egna tankar kring invandringspolitiken i en tydlig och balanserad text. Jag hoppas vi får läsa fler bra texter av dig.