9
okt
Seneste opdatering: 9/10-11 kl. 1949
43 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

De var unga idealister som drömde om en bättre värld. Bakom dem låg andra världskriget och nazismens grymheter. Nu ville de vara med och skapa det goda, antifascistiska samhället. De bars av en ideologisk-moralisk övertygelse om att de hade valt den rätta sidan i kampen mellan två samhällssystem som stod emot varandra; socialism och kapitalism. Det kalla kriget sågs som en strid mellan det goda och det onda. Socialismen var god, kapitalism och USA-imperialism representerade ondskan. Det gällde att rädda freden och socialismen och avslöja imperialism och kapitalism. Så såg de viktigaste drivkrafterna ut för majoriteten av dem som lät sig värvas som agenter för den östtyska säkerhetstjänsten Stasi.

För att slippa känna sig som simpla tjallare kallades de IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det var de ”små diskreta fiskarna” som värvades av den östtyska diktaturen DDR för att förråda sitt land – Sverige. Strategin att välja vanliga unga personer som inte väckte uppmärksamhet och därmed riskerade att avslöjas var mycket medveten. Vad de ”stora fiskarna” anbelangar behövde Stasi aldrig anstränga sig. Politiker och kulturpersonligheter gav under större delen av DDR:s existens 1949-1990 alldeles öppet sitt massiva stöd till landets totalitära kommunistregim. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och samarbete.

DDR i upplösning, alla spår bränns

Det är januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.

I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns. Dokumenten över drygt 40 år av mänskligt lidande, av kommunistiskt förtryck, angiveri, fängslande av och mord på regimkritiker och oliktänkande går upp i rök. När ondska brinner känns lukten genom tid och rum.

Utåt presenterade sig DDR som liberalt, humanistiskt och progressivt. Men sedan Walter Ulbricht (1893-1973) 1971 avlösts som statschef av Erich Honecker (1912-1994) och DDR erkänts av allt fler stater hårdnade förtrycket mot regimkritiker och oliktänkande. 1989, strax före DDR:s sammanbrott, fanns det totalt 189 000 IM (Inoffizielle Mitarbeiter) i DDR. Det fanns med andra ord en IM på var åttionionde DDR-medborgare. Under hela DDR:s drygt 40-åriga existens fanns det cirka 620 000 IM.

Kartotek hamnade hos CIA

Det märkliga händer denna januari. Stasis högkvarter stormas, och filialer ute i landet ockuperas av uppretade ungdomar som lyckas rädda mängder av dokument. Mycket av originalrapporterna som gäller Sverige förstörs, men inte allt. 1998 återfinns säkerhetskopior av de stora elektroniska databaser, SIRA, som innehåller information om DDR:s utlandsspionage 1969-1989. När forskare lyckas dechiffrera SIRA-data kan DDR:s västspionage till största delen rekonstrueras.

I turbulensen vid DDR:s sammanbrott försvinner det så kallade Rosenholzkartoteket med namn och persondata från Stasis utlandsspionage. På mystiska vägar hamnar det hos amerikanska CIA i deras högkvarter i Virginia, USA. Exakt hur det gick till är fortfarande höljt i dunkel. De män som skulle kunna bringa klarhet i frågan är alla döda. CIA har efter kraftiga påtryckningar sent omsider börjat lämna tillbaka Rosenholzkartoteken till berörda länder. När Tyskland 1993 fick tillgång till kartoteket ledde det till att 253 agenter från Västtyskland och 23 före detta DDR-medborgare dömdes.

Deras namn skyddas av regeringen

I Sverige lät sig bland annat journalister, lärare, ingenjörer, företagare och kulturarbetare värvas som agenter för Stasi. De förrådde sitt land mot betalning. Obegripligt nog skyddas deras namn fortfarande av den borgerliga alliansregeringen. Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola har efter många överklaganden genom en dom i regeringsrätten i augusti 2010 fått ta del av Säpos hemligstämplade handlingar över de svenskar som lät sig värvas som IM eller kontaktperson för Stasi. Men hennes händer är bakbundna. Utlämnandet av handlingarna har ett stort förbehåll. Om hon röjer namnen på dem som samarbetade med Stasi kan hon straffas med fängelse. Hon får inte heller kontakta de personer som Säpos utredning omfattar. I den nyutkomna boken ”Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” redovisar Birgitta Almgren det hon genom många års forskning har fått fram, dels från Stasiarkivet i Berlin, dels genom Säpos undersökning 2000/2001 av svenska Stasiagenter som hon har fått ta del av.

År 1969-1989 hade Stasi cirka 32 IM plus 21 kontaktpersoner bosatta i Sverige som stod i ”stabil kontakt” med Ministerium für Statssicherheit. Till detta kommer de cirka 71 tyska agenter som sändes till Sverige på kortare uppdrag. Alltså cirka 124 personer som samarbetade med eller hade kontakt med Stasi. Hur många totalt som arbetade för Stasi i Sverige är ännu okänt. Rosenholzkartoteket ligger fortfarande hos CIA, och mängder av säckar med sönderrivna Stasidokument väntar på att rekonstrueras med hjälp av avancerad datateknik.

Landsförrädaren som brann för DDR

Ett av agentnamnen är offentligt sedan länge – den socialdemokratiske journalisten Björn Jensen, född 1923. Han arbetade bland annat på Arbetarbladet och Aktuellt i Politiken (tillsammans med den socialdemokratiska politikern Birgitta Dahls man Enn Kokk).

Under täcknamnet ”König” och registreringsnumret XV/2924/77 blev han en av de viktigaste IM som verkade i Sverige. Siffrorna 77 i registreringsnumret visar att han började arbeta för Stasi 1977.

Säpo ansåg sig inte ha några bevis för att Björn Jensens verksamhet också omfattat Sverige, och gick aldrig vidare till Stasiarkivet i Berlin, där uppgifter visar att han var en av de mest produktiva IM som opererade i Sverige. Själv har han ihärdigt förnekat att han spionerat på Sverige men säger att han ”brann för DDR”. Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista. Hans informationer fyller många pärmar i Stasiarkivet. Han har aldrig åtalats.

Med nuvarande lagstiftning kan främmande makt bedriva industriellt och politiskt spionage mot Sverige utan att det bedöms som straffbart. Det pågår en utredning som ska vara klar i april nästa år som ska visa om Sverige har tillräckligt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet eller om det behövs en lagändring.

Lärare, journalister, företagare…

Birgitta Almgren har kunnat fastställa yrke för 54 av de 57 misstänkta personer som har utretts av Säpo. Den största gruppen är tolv lärare/utbildare/forskare, följda av nio journalister, nio företagare, sex sekreterare, fyra jurist/präst/läkare/socialarbetare, två kulturarbetare och två utbildade yrkesarbetare.

Deras spionage riktade sig mot:

 Industri, teknologi och handel (17 agenter).

 Militärt spionage (5 agenter).

 Politik och samhälle (26 agenter).

 Skolor och universitet (5 agenter).

”Vi vill ju inte skada enskilda personer”

Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige, nästan 3 000 stycken. De 57 personer som omfattades av Säpos utredning är födda 1921-1960 och är i dag alltså mellan 51 och 90 år gamla. Flera är avlidna. Samtliga förhörda har medgivit att de haft kontakter med Stasi. Tio erkänner att de har arbetat för Stasi. De enda agenter som har dömts dömdes redan 1971. Det var ett par, man och hustru, som dömdes till sex månaders fängelse för Stasisamarbete. Efter överklagande sänkte hovrätten straffet till fyra respektive tre månader. Säpos prioritering var inte att lagföra personer utan att förhindra olovlig verksamhet. I en intervju med Birgitta Almgren säger kriminalkommissarie Birgitta Persson vid Säpo som på 1980-talet ledde spaningarna kring Stasis infiltration i Sverige:

”Vi vill ju inte skada enskilda personer.”

Vid flera tillfällen noterar Birgitta Almgren att dokument och material saknas i Säpos handlingar, dokument som normalt borde ha funnits där. Har de gallrats ut till exempel av hänsyn till rikets säkerhet?

Det utesluter kriminalkommissarie Birgitta Persson men svarar egentligen inte på frågan:

”Säpos uppdrag är att förhindra och förebygga brottslig verksamhet.”

Det kalla kriget mellan Öst och Väst

Berättelsen om de svenska Stasiagenterna utspelar sig mot en mörk fond: det kalla kriget som pågick från andra världskrigets slut 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991.

Det kalla kriget var inget krig i vanlig mening. Men i psykologisk mening befann sig världen ständigt på randen av ett krig i en 46 år lång kylskåpsvandring av djupfrysta relationer, terrorbalans och kapprustning mellan östblockets Warszawapakt och västalliansen Nato. Båda maktblocken utvecklade tillräckliga kärnvapen för att kunna förinta varandra. Skräck och ångest för ett kärnvapenkrig låg som en våt filt över alla som orkade ta del av de mullrande hoten i nyhetssändningarna. Språket användes av båda sidor som symbolladdat vapen. I väst kallades Berlinmuren ”skammens mur” och i öst ”antifascistisk skyddsvall”. Bakom den antifascistiska skyddsvallen hölls 17 miljoner östtyskar fångna som i ett jättelikt koncentrationsläger i nästan 30 år.

”Den tappre journalisten Jan Guillou”

Spionaget och den politiska propagandan blev viktiga och avgörande delar av den psykologiska krigföringen. Näst efter sovjetiska KGB var östtyska Stasi den största underrättelse- och säkerhetstjänsten i Östeuropa med 91 000 heltidsanställda och 189 000 inofficiella medarbetare, IM. Stasi hade byggts upp 1950 efter sovjetiskt mönster och var KGB:s förlängda arm. Deras verksamhet styrdes av det enväldiga partiet SED (Sozialistische Einheitspartei Deutschlands) och dess politbyrå.

Sverige försökte gå balansgång och ville representera en tredje väg mellan de båda supermakterna. Men Boris Grigorjev, överste inom den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB och stationerad i Sverige 1977-1982, hävdar att Sveriges neutralitet och alliansfrihet under det kalla kriget var ensidig. Sovjetunionen misstänkte att svenskt territorium användes som bas för spionage mot Sovjet. Men de hade inga säkra upplysningar om detta förrän, som Grigorjev skriver ”den tappre journalisten Jan Guillou” gjorde ”utomordentligt bra” researcharbeten som 1973 resulterade i artiklar i FiB/Kulturfront (om bland annat IB-affären). Grigorjev berömmer Guillou och understryker att hans avslöjanden ”gjorde stor nytta för oss”.

Sveriges intima förbindelser med DDR

Under den tid som DDR existerade, 1949-1990, hade Sverige socialdemokratiska regeringar med undantag för åren 1976-1982, då borgerliga regeringar leddes av Thorbjörn Fälldin (c) och Ola Ullsten (fp). Färgen på de svenska regeringarna spelade ingen större roll för Sveriges förbindelser med diktaturen DDR. Men i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969 var de ytterst vänskapliga, för att inte säga intima. I juni 1986 besökte Erich Honecker Sverige, och året dessförinnan hade hans hustru, folkbildningsminister Margot Honecker entusiastiskt tagits emot i Stockholm.

En rad svenska ministrar reste till DDR för ömsesidigt utbyte. Olof Palme reste som statsminister (s) 1984, och Ingvar Carlsson gjorde samma sak 1989. Under en och samma augustivecka 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Men det var inte bara socialdemokrater som gästade DDR. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977. Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller alla som mördats när de försökt fly talade man inte om.

Den svenska grundskolan skapades efter DDR-modell

DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, blev modell för den svenska grundskolan genom insatser av framför allt två DDR-propagandister. Den ene var Stellan Arvidson (1902-1997), litteraturforskare, rektor och riksdagsman (s) samt under många år ordförande i Vänskapsförbundet Sverige – DDR. Den andra var Britta Stenholm (1916-2002), skolinspektör i Stockholm, statlig utredare av skolsystemet och senare skoldirektör i Täby.

Vänskapsförbundet Sverige-DDR:s syfte var som namnet antyder att skapa vänskapliga förbindelser mellan de båda länderna och att ”motverka antisovjetiska stämningar och hetsen mot de socialistiska staterna”. Förbundet hade grundats redan 1956 efter sovjetisk förebild, initiativet och finansieringen kom från DDR. Under sin mångårige ordförande Stellan Arvidson bedrev förbundet energisk och framgångsrik propaganda för att ställa DDR i så positiv dager som möjligt. Han var den som briefade alla svenska ministrar inför deras resor till DDR. 1987 avlöstes han som ordförande av biskop Lars Carlzon (1918-2004). I styrelsen för vänskapsförbundet satt också chefen för byggföretaget SIAB, Kurt Nordgren., med omfattande affärsintressen i DDR. Han hörde till förbundets inre krets av DDR-vänner. Vid en medlemsvärvningskampanj 1988 skickade han ut värvningsbrev till 650 SIAB-anställda. Många fina middagar på Grand Hotell i Stockholm och Foresta på Lidingö blev det med Kurt Nordgren som värd.

Kulturvänstern var lobbyister för diktaturen

Sverige erkände DDR diplomatiskt i december 1972. Då hade en svensk ”erkännandekommitté” av kulturaktivister lobbat hårt och utövat politiska påtryckningar” i tre år. I kommittén ingick författarna Sara Lidman, Peter Weiss, Sivar Arnér, Per Wahlöö och Thomas von Vegesack. Stora delar av den svenska kulturvänstern med en lång rad kända namn var mycket vänskapligt sinnad till DDR och entusiastisk inför diktaturens progressiva politik.

I december 1967 öppnade DDR Kulturcentrum på Upplandsgatan 32 i Stockholm. Det styrdes helt enligt direktiv från det östtyska regeringspartiet SED och hade bland annat i uppdrag att ”avslöja imperialismens förbrytelser och kritisera det kapitalistiska systemet” samt: ”påvisa det socialistiska systemets överlägsenhet i den fredliga samexistensen”. Verksamheten finansierades till mycket stor del av kommuner, det vill säga de svenska skattebetalarna. (foto: Sara Lidman)

Kulturen användes som vapen, och kulturarbetarna sågs som soldater i diktaturens tjänst. Det som förenade de svenska kulturradikalerna var enligt DDR Kulturcentrums föreståndare Jan Peters ”övertygelsen om att konst och kultur hade ett (underförstått socialistiskt) uppdrag i samhället”. Studieförbundet ABF blev en dörröppnare för DDR i Sverige, och arbetarrörelsens Folkets Husföreningar rullade ut röda mattan. 1974 undertecknades ett avtal med ABF och dess studieorganisationer inom vuxenutbildningen. Medborgarskolan ville inte vara sämre utan hakade på samarbetet med DDR.

Den östtyske pressattachén och hans journalistvänner

Efter Sveriges erkännande av DDR fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv, och många hade kontor i Östberlins internationella handelscentrum. Bland de svenska företagen fanns Atlas Copco, Electrolux, ASEA, Johnsonkoncernen, Alfa Laval, Ikéa och Volvo. Byggföretaget SIAB investerade i stora byggprojekt i diktaturen, som stålverk och storhotell.

För DDR var Sverige ett viktigt land, ett ”Schwerpunktsland” (tyngdpunktsland). Sverige var alliansfritt, ett buffertland mellan öst och väst – en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. En mycket omtyckt mötesplats var hotell Malmen på Götgatan i Stockholm.

DDR:s ambassad i Stockholm fungerade som spioncentral. Fram till 1978 var Wolfgang Eschka med täcknamnet ”Wolfgang Baehr” pressattaché på ambassaden med uppgift att granska Stasiagenternas rapporter. Han fick många vänner, särskilt bland svenska journalister, och umgicks vänskapligt med Gunnar Fredriksson och Dieter Strand, den ene chefredaktör, den andre stjärnreporter på Aftonbladet och god vän med statsminister Olof Palme. De arbetade inte för DDR, utan det handlade enligt Eschka om ett ”ömsesidigt respektfullt åsikts- och informationsutbyte”. När Wolfgang Eschka lämnade Sverige blev det han som fram till DDR:s sammanbrott för Stasis räkning analyserade de flesta IM-rapporterna från Sverige.

Sverige var det viktigaste operativa målet

Men Sveriges betydelse för DDR var någonting som den svenska säkerhetspolisen, Säpo, länge inte hade klart för sig. Där fanns så sent som i december 2001 uppfattningen att Sverige som icke-Natoland var ”mycket lågt prioriterat” av Stasi och att antalet i Sverige verksamma agenter 1988 bör ha varit mycket få”. I själva verket var Sverige det mest betydelsefulla operativa målet i Norden.

För utsända östtyska Stasiagenter var det särskilt Bofors och Ericsson som var operativa mål. Även JAS-gruppen, Volvo Flygmotorer, Saab-Scania, Försvarets Materielverk och ASEA, efter sammanslagningen med schweiziska Brown-Boveri 1987, var högintressant för DDR på grund av sin avancerade teknologi. Stasidokument visar att infiltrationsförsök med utsända östtyska agenter var mycket lyckosamma.

68-generationen ett perfekt rekryteringsunderlag

Det officiella klimatet för de IM som opererade i Sverige kunde inte ha varit mer gynnsamt. Stasi hade en guldgruva att rekrytera ur – hela den vänsterorienterade 68-generationen som befolkade universitet och högskolor. De hade den rätta ideologiska övertygelsen och utgjorde ett tacksamt råmaterial för Stasi. Värvning av agenter var en långsiktig och tålamodsprövande process. Det gällde att bygga upp stabila kontakter med unga idealister, studenter, journalister och lärare för eventuell senare värvning efter en lång tid av ”kultivering”.

De flesta agenter ansåg att de gjorde en insats som ”kunskapare för freden”, som ju var hotad av USA-imperialismen. Stasichefen Erich Mielke brukade tala om sina agenter som ett slags soldater vid den osynliga fronten i kamp mot den aggressiva fienden från väst. De arbetade för ”en god sak”, för ”fred och säkerhet”. Många drevs till att bli informatörer för att få utresetillstånd från DDR, för att få gifta sig, för att få förenas med sin familj, för att klara sin försörjning. För många ungdomar som saknade manliga förebilder blev ledningsofficerarna ett slags fadersfigurer. Pengar spelade inte någon stor roll – däremot materiella fördelar som resor, semestervistelser, forskarstipendier och generöst beviljade visa till DDR lockade. Stora mängder whisky och backar med Radebergeröl gick åt för att smörja alla IM. Kärlek, svek, hot och utpressning var andra motiv.

Romeo- och Juliastrategin – förförelse och sex som värvningsmetod

30 procent av de svenska agenterna var kvinnor, de flesta mellan 25 och 30 år gamla när kontakterna med Stasi inleddes. Enligt Stasiagenten Werner Stiller var kvinnor de bästa agenterna eftersom de var bättre observatörer genom sin känsla för detaljer, och för att de genom sin empatiska förmåga kunde sätta sig in i motpartens sätt att tänka.

Blivande IM utbildades av Stasi i vad som kallades ”Romeo- och Juliastrategin”.
I utbildningsmaterialet för IM betonas:

”Utvecklande av nära vänskap och kärleksförhållande var och är en bärande, stabil och erfarenhetsmässigt framgångsrik bas för operativt samarbete.”

Utbildningsmaterialet byggde på forskning vid Stasis högskola som visade att Romeo- och Juliastrategin var en framgångsrik metod. Det gällde att med uppmärksamhet, förförelse, sex och förälskelse som systematisk och utstuderad strategi locka in en attraktiv spindel i nätet och sedan utnyttja honom eller henne. Romeostrategins charmoffensiv innebar att kvinnan skulle känna sig ”jämställd, uppskattad och älskad”.

Hon angav sin egen man

Fler kvinnor än män var engagerade i Romeo- och Juliastrategin. På det lyxiga strandhotellet Neptun i Warnemünde, byggt av svenska SIAB 1969-71, hade Stasi många kvinnliga IM utplacerade som enligt direktiv ”med hjälp av förförelsestrategin skulle skaffa informationer från icke socialistiska länder”. Många IM-rapporter vittnar om hur naiva svenskar på tjänsteresa lät sig förföras i hotellrum med inbyggda kameror och mikrofoner. Under avspända samtal över ett glas vin i baren avslöjade många svenskar intet ont anande både sig själva och andra.

En av de kvinnliga agenterna med täcknamnet ”Angelika Karsten” hade i uppdrag att spionera på svensk detaljhandel och den heta färjelinjen Trelleborg – Sassnitz. Hon skulle också närma sig polisen i Trelleborg. I sex år hade hon arbetat som servitris på en restaurang vid motorvägen norrut mot Skandinavien, ett högt prioriterat informationsområde för Stasi där en kvinnlig IM lätt kunde komma i kontakt med svenska män. Men ”Angelika Karsten” nöjde sig inte med det. Hon lämnade också uppgifter om sin egen man, en svensk som hon hade gift sig med i DDR1977 och flyttat till i Sverige. Det var i samband med flytten till Sverige som hon började ta emot uppdrag av Stasi.

Fredssamverkan och illegal krutexport

DDR-tiden är en mycket mörk epok, inte minst ur Sveriges perspektiv. Spioneri, lagbrott och oegentligheter pågick mitt framför ansvariga politikers ögon, ibland med deras uppenbara kännedom. I januari 1984 hölls en konferens i Stockholm om gemensam säkerhet. ”Common Security” var rubriken på den kommission ledd av statsminister Olof Palme som inför konferensen hade lagt fram en rapport om kärnvapenfri zon och stopp för utplacering av ytterligare kärnvapen. Medan Olof Palme talade vid Stockholmskonferensen opererade östtyska och sovjetiska militärspioner för fullt i Sverige. Även CIA hade sina utsända strategiskt placerade i Stockholm.

Samtidigt som Sveriges statsminister talade sig varm om fredssamverkan pågick illegal export av svensktillverkat krut från Bofors till Iran. Den förbjudna exporten gick med DDR som transitland via DDR-företaget IMES, som helt kontrollerades av SED och Stasi. Mellan 1981 och 1985 ska vid mer än 25 tillfällen 343 ton dynamit och 233 ton krut för gevärsammunition ha nått det krigförande Iran från Sverige via DDR. Kriget mellan Iran och Irak pågick från september 1980 till augusti 1988. Sverige sålde alltså krut till en av de krigförande parterna – samtidigt som Olof Palme var medlare i kriget.

Kände Olof Palme till sin dubbelroll? Den frågan går det inte att få svar på, eftersom han mördades 1986. Men efter hans död har det på punkt efter punkt visat sig att han inte hade några problem med att ljuga om lögnen passade hans syften.

Carl Algernons mystiska död

I Säpos material finns inga uppgifter om den här illegala exporten. Birgitta Almgren har bett att hos Säpo få se personakten för Bofors dåvarande försäljningschef Mats Lundberg men fått svaret att någon sådan i dag inte existerar. Om det har funnits någon som har gallrats bort kan kriminalkommissarierna vid Säpo inte säga. I Stasiarkivet i Berlin finns däremot omfattande källmaterial kring Bofors illegala vapenhandel och hemliga krutleveranser till Iran under den tid då Olof Palme medlade i kriget mellan Iran och Irak.

Hovrätten hade visserligen fastslagit att krutexporten var olaglig, men staten hade genom krigsmaterielinspektören Carl Algernon (1925-1987) gett sitt godkännande.

Algernon var sedan många år personlig vän med Bofors verkställande direktör Martin Ardbo. Algernon omkom under mystiska omständigheter när han föll framför ett tunnelbanetåg på T-centralen i Stockholm den 15 januari 1987. Tidigare samma dag hade han haft ett möte med Nobel Industriers chef Anders Carlberg. Under samtalet hade Carlberg berättat för Algernon att en intern undersökning visat att smuggling hade förekommit. Polisen inledde en brottsundersökning om Algernons död, men den lades ned efter mindre än två månader. Var Algernons död en olyckshändelse? Blev han mördad eller tog han sitt eget liv? De frågorna är än i dag inte besvarade.

Sveriges moderna historia stinker

Jag lägger ifrån mig Birgitta Almgrens bok med en stark känsla av äckel. Hon har gjort en högst imponerande forskarinsats genom att kartlägga ett av de dystraste kapitlen i Sveriges moderna historia. Men historien stinker. Inte bara de svenska agenternas spioneri för DDR, utan hela den svenska politikertrojkans intima mellanhavanden med DDR under mer än 40 år. Och det stinker om kulturvänstern som alltid – jag säger alltid – går i spetsen för förtryck och dödsbringande kommunism, enbart för att få fortsätta tumla runt i sina egna rosafärgade illusioner.

Den smutsiga byken måste tvättas. Andra länder har gjort det, för att kunna gå vidare och läka såren. Sverige är det enda land som inte har offentliggjort listan på Stasiagenter, trots att regeringen otaliga gånger har ställts inför krav på att lämna ut namnen. Vi har fått se den bisarra situationen med en moderat justitieminister, Beatrice Ask, som står i riksdagen och vägrar att offentliggöra namnen för att skydda vänsterextremister som har förrått sitt land.

Vi är grundlurade

Så varför skyddar en borgerlig regering agenter som förrådde sitt land till en kommunistisk diktatur? Det blir obegripligt om man inte inser att politikers identifikation och lojalitet med varandra – oberoende av partifärg – är långt större än den lojalitet de känner med sina uppdragsgivare; väljarna. Synen på väljare som en fårskock som mår bäst av att inte veta någonting är gemensam för alla partier. Merparten av de verkligt betydelsefulla politiska besluten fattas i lönndom bakom våra ryggar och högt över våra huvuden. Sanningen får vi i bästa fall reda på långt efteråt. Sveriges intima förhållande med DDR är bara ett exempel på hur grundlurade vi är.

När man punkterar en varböld luktar det illa. Svenska politiker kan intala sig att de slipper undan. Men det är bara en tidsfråga innan bölden spricker. Det är enda möjligheten för den att läka.

Litteratur:

Birgitta Almgren: ”Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget”. (2011)
Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990”. (2009)
Uwe Tellkamp: Tornet – en historia från ett sjunket land. (2011)

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

NB: Placer venligst OT kommentarer under en anden post.

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

43 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] i deres frakker hentet lige ud af DDR anno 1980 (dengang Sverige og DDR var nære perlevenner. Se Söndagskrönika: Stanken från DDR og  Stasiprästen och […]

trackback

[…] och vän med Walter Eschka, officiellt pressråd vid DDRs ambassad. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och […]

trackback

[…] försvar och vän med Walter Eschka, officiellt pressråd vid DDRs ambassad. Svenska ministrar stod på rad för att besöka diktaturen och utöva vänskap och […]

trackback

[…] Det officielle Sveriges forhold til DDR er noget helt særligt, der ikke har paraller i noget andet vesteuropæisk land. Heller ikke har bearbejdsningen  bagefter nogen parallel. Hør Birgitta Almgren i videoens sdiste del om de fohindringer, SÄPO har lagt i vejen for hende. Tyskland har været mere åbne og selvransagende. De kalder Sverige “vår öppna samhälle” ved enhver lejlighed. Julia Caesar skrev kronikken da da Almgren udgav bogen Inte bara spioner- : Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget kronikken Stanken från DDR. […]

Göran K
Göran K
9 years ago

Kan mera exakta uppgifter om detta TV-program anges?!

Anders F
Anders F
9 years ago

Hotell Neptun i Warnemünde besöktes också av Olof Palme. Det framgick tydligt i ett TV-program om Stasi och hotellet som sändes i Nordtysk TV i slutet av oktober 2007. Den dåvarande hotelldirektören och officeren i Stasi intervjuades och berättade saken. Han berättade även om alla de mikrofoner och kameror som fanns överallt – i hotellrum, badrum, konferensrum osv. De fanns inte bara där för avlyssning utan också för att få komprometterade bevis att användas som hållhakar – därför alla unga vackra Stasi-kvinnor.

trackback

[…] närmanden mellan de bägge ländernas säkerhetstjänster. Han tog även intiativ till intimare förbindelser med DDR och bland det sista han gjorde i livet var att hylla ANC. ANC har sedan det tog över makten […]

LasseN
LasseN
10 years ago

Det är åtminstone en sak som inte stämmer i ovanstående artikel: vänsterextremister höll inte på Sovjet (och därmed inte heller på DDR), de höll på Kina, som var fientligt till Sovjet och betecknade det som en imperialiststat. Det framgår ju rätt bra att det var oextrema socialdemokrater och vänsterpartister som var DDR:s närmaste vänner. Och så är det en sak som borde nämnas som komplettering: Sveriges samarbete med västmakterna, det öppna och det hemliga, ända sedan andra världskriget. FRA med mera. De hemska svenska stasiagenterna kanske var dubbelagenter när allt kommer omkring?

trackback

[…] av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller de som mördats när de försökt fly talade man inte om. Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 […]

trackback

[…] till 1989 rapporter till Stasi om svenskt näringsliv, försvar och högteknologi, fredsrörelser, svenska s-politiker och viktiga beslutsfattare inom kultur- och utbildningssektorerna. Enligt Birgitta Almgren värvades Arvidson och Carlzon aldrig som IM men fungerade ändå som […]

trackback

[…] Där kunde de ha gjort lysande karriärer som två av cirka 620 000 IM (Inoffizielle Mitarbeiter) i spionorganisationen Stasi. Jag känner igen den fadda lukten av angiveri när jag möter den. Bjurwald och Klein ger ifrån […]

trackback

[…] Yttrandefrihetens vakthundar i dagens Sverige – kontra vakterna i Berlinmurens vakttorn. De svenska regeringarna, både de socialdemokratiska och den borgerliga, och hela det svenska kulturlivet hade ytterst intima förbindelser med diktaturen DDR under hela dess existens 1949-1990. DDR:s skolsystem, ”ett av de progressivaste och modernaste”, var förebild för den svenska grundskolan. Det är tjugotre år sedan Sovjetunionen, DDR, Nicolae Ceaușescus diktatur i Rumänien och världskommunismen kollapsade. Men Sveriges intima mellanhavande med DDR-diktaturen har aldrig dött. Stanken från DDR vilar fortfarande tung över Sverige. […]

trackback

[…] ska inte romantiseras. Det kalla kriget pågick, och Sverige spelade under täcket med Nato. Sveriges samarbete – ända upp till ministernivå – med den östtyska diktaturen DDR pågick för fullt ända tills DDR kollapsade […]

trackback

[…] I tokiga svenskars hjärnor verkar det finnas en dröm om att Sverige ska bli som gamla DDR. Hade det bara gällt kommunisterna hade det egentligen inte varit så mycket att orda om. På 1970-talet reste svenska lärare till DDR på fortbildningskurser. Julia Caesar har skrivit en lysande söndagskrönika om stanken från DDR. […]

trackback

[…] och modernaste”, som förebild. Sveriges förbindelser med DDR var under hela diktaturens drygt 40-åriga historia 1949-90 mycket omfattande och vänskapliga. Likhetstänkandet och illusionen om den ”likvärdiga” skolan kommer alltså från en av […]

trackback

[…] För att befolkningen ska förmås leva upp till totalitära politiska mål krävs underkastelse. Nästa steg på den totalitära skalan är angiveriet. När arbetskamrater, grannar och familjemedlemmar börjar ange varandra har den mänskliga förnedringen anlänt till sin slutstation. I DDR fanns under hela dess existens 1949-1990 totalt omkring 620 000 IM, Inoffizielle Mitarbeiter. Det var vanliga östtyskar som värvades av säkerhetspolisen Stasi för att spionera på och ange grannar, arbetskamrater, släktingar och andra medborgare. Efter hand som förtrycket mot regimkritiker och oliktänkande hårdnade upphävdes normala lojalitetsband mot den egna familjen, släkten och arbetskamraterna och angiveriet sattes i system. 1989, strax före… Read more »

trackback

[…] Landet som hade ett mycket vänskapligt förhållande till den östtyska diktaturen DDR under större delen av dess existens 19… […]

Vivi Andersen
Vivi Andersen
12 years ago

Jeg kan IKKE lade være….. det skal ud om så gennem sidebenene men- jeg griner som en flækket træsko over billedet af Sara Lidman!

Hun ligner til forveksling den strudse art der oven på hovedet har en dusk der er tilsvarende den Lidman render rundt med .

Det ER lidt ondt tænkt, men hvad pokker skal man gøre når det er den der dukker op på den indre skærm, når man ser billedet af Lidman ?

Göran
Göran
12 years ago

Mig veterligt har inte heller Finland lämnat ut namnen på sina Stasiagenter från listan, Sverige är alltså inte helt ensam.

Lars H
Lars H
12 years ago

Rigtig god artikel.

Artiklen er oplagt til at blive oversat. Ved godt det er lidt sølle at man ikke kan læse en svensk tekst, men jeg er sikker på at den vil nå ud til flere på den måde.

Bedre ville det være hvis bogen udkom på dansk også. 😉

Dag Selander
12 years ago

Palmemordet, Estoniakatastrofen, Ubåtskränkningarna och nu Stasi-spionerna Gemensamt för dessa nationella trauman är att sanningen undanhållits det svenska folket. Lika viktigt som vad sanningen är om Palmes mördare… vad som hände med Estonia… är det att få veta sanningen om vilka namnen var på Stasi-spionerna. De svenska spionernas namn skyddas av regeringen. Varför? En namninsamling – http://namninsamling.se/index.php?nid=5852 – kräver att denna hemligstämpel hävs och att allmänheten ges möjlighet att ta del av listans innehåll om namnen på kollaboratörerna. Sedan 25 år tillbaka – alltsedan 1986 – finns ett antal frågor om motiv kring Palmemordet som pekar in i statsförvaltningen (militära underrättelsetjänsten,… Read more »

matspp
matspp
12 years ago
Reply to  Dag Selander

Den större delen av Sveriges så kallade elit ( är egentlgen ingen elit pga INAVEL ) och överklass bor i Stockholmsområdet. Det och den mycket starka koppling som finns mellan det svenska establissemanget och de svenska säkerhets/ underrättelsetjänsterna MUST (KSI) / SÄPO (SSG) utgör GRUNDBULTEN i bedrägeriet: Så det är själva grunden till att vi inte får se STASI-listan. Det handlar om tjänster och väntjänster samt om makt i det fördålda. DDRarna fick massor av info från tjänstvillga svenska poltiker helt ”gratis” så där behövdes inga speciella extra resurser eller lock toner sättas in. De var ju redan medlöpare (sic)!… Read more »

Nordbo
Nordbo
12 years ago

Mycket intressant läsning. Tack för krönikan, Julia Caesar.

trackback

[…] Julia Ceasars söndagskrönika handlar om Birgitta Almgren, professor i tyska vid Södertörns högskola som efter många överklaganden genom en dom i regeringsrätten i augusti 2010 fått ta del av Säpos hemligstämplade handlingar över de svenskar som lät sig värvas som IM eller kontaktperson för Stasi och nu publicerat: ”Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget”. (2011) […]

naymlap
naymlap
12 years ago

Det är starkt gjort av Birgitta Almgren och Julia Cesar att ta upp detta ämne, som är en del av svineriet inom svensk politik. Detta svenska sk. svineri fortsätter med all kraft ja, svineriet har tom. intensifierats tills det nu är utan kontroll och över 90% av befolkningen ropar “Halleluja”! Det sånt vi vill ha! Jag har följt landsförrädarna på nära håll i över 30 år genom mitt arbete i Sverige och mest i DDR. Det fanns ett fåtal bland mina arbetskamrater, som genomskådade dessa äckel men de var ytterst få och de flesta var ju förstås förståndshandikappade vänsterpajsare, som… Read more »

Ingrid Carlqvist
12 years ago

Instämmer med dig, Tony Ingman. Jag mejlade faktiskt Birgitta Almgren och föreslog att hon på något vis ordnade så att jag kunde ta del av dem. Jag hade gladeligen gått i fängelse för att publicera dessa namn. Något svar fick jag aldrig.

Robin Shadowes
Robin Shadowes
12 years ago

Man hade ju kunnat publicerat via Snaphanen anonymt. Risken hade förstås varit att Steen aldrig mer kunnat besöka Sverige utan att riskera bli gripen. Men bloggen i sig hade dom aldrig kommit åt.

Nordbo
Nordbo
12 years ago

Så ska det låta! Synd att hon inte har svarat.

MartinA
MartinA
12 years ago

Hela poängen är att tvinga FBR och staten att göra rätt. Det är mer värt än namnen i sig.

Tony Ingman
Tony Ingman
12 years ago

OM JAG VARIT SOM BIRGITTA ALMGREN HADE JAG OFFENTLIGGJORT ARKIVEN; DETTA TROTS ATT
RISK FÖR FÄNGELSESTRAFF FÖRELIGGER, DET MÅSTE VARA ETT ÄNNU VÄRRE STRAFF ATT
VETA OM ATT DESSA KRÄK KAN GÅ FRIA FRÅN SINA FÖRSÖK ATT SÄLJA UT LANDET,LANDSFÖRRÄDARE
SKA ALDRIG SKYDDAS.

MartinA
MartinA
12 years ago
Reply to  Tony Ingman

Jag tror inte hon har fått ta del av någon spektakulär information eller några spektakulära namn. Anledningen till att just dessa namn inte offentliggörs är prejudikatet, att mer skulle krävas, fler frågor skulle ställas och att regeringen då inte skulle kunna stå emot, när de väl har börjat liksom..

Om hon släppte namnen själv och skadade enskilda människor utan att någon minister eller dylikt offentliggjorde skullle detta kunna minska pressen på regeringen.

trackback

[…] detta och lite därtill finns att läsa i Julia Caesars söndagskrönika på Snaphanen: Stanken från […]

trackback

[…] Läs fortsättningen och hela artikeln här. […]

Hans K Nilsson
Hans K Nilsson
12 years ago

Trots att Sverige är ett tämligen litet land befolkningsmässigt så tillhör vi stormakterna vad det gäller att föra dess folk bakom ljuset både i dåtid och nutid. Det är som en skänk från ovan att NI finns som orkar gräva i all den dynga som landets makthavare och elit från rödaste rött till blåaste blått har skapat under årtionden. Ni Sverige och Svenskvänliga skribenter kommer inte så länge ni har orken att vara sysslolösa de närmsta åren i varje fall. Jag besöker ett antal bloggar ständigt och det kommer nya avslöjanden hela tiden. Sverige tycks vara ett stort stinkande surhål… Read more »

Regimkritiker
Regimkritiker
12 years ago

Troligen är en del av förklaringen att den svenska överheten håller varandra om ryggen och att minister Ask av detta skäl väljer att svika medborgarintresset. På samma sätt som Geijerskandalen blev nedtystad på 1970-talet.

Men min gissning är också att Socialdemokraterna sitter på en massa graverande hållhakar på borgerliga politiker och att regeringen Reinfeldt har en hemlig uppgörelse om att inte avslöja DDR-agenterna i utbyte mot att S håller tyst om borgerliga lik i garderoben.

Robin Shadowes
Robin Shadowes
12 years ago

Svensk counter-jihad bloggare skrämd under jorden. Allra sista meddelandet på hans blogg: Många har hört av sig och frågat vad som hänt mig och bloggen. Efter (yttre) påtryckningar så har jag bestämt att lägga ner denna blogg, och mitt bloggande om islam. Det som skett är att det uppstått en situation, som mer eller tvingar mig att dra mig undan. Med bloggandet, Twitter och min Facebook. Så länge hot varit riktade direkt emot mig, så har jag tagit detta. Man har istället nu bytt taktik och börjat ge sig på människor i min närhet. För att värna om deras säkerhet,… Read more »

Peter Buch
Peter Buch
12 years ago
Reply to  Robin Shadowes

Det kunne være muligt at fortsætte ved at lade en anden blog overtage kilder med videre, og henvisningerne til hjemmesiden, samtidigt med personen meddeler vedkommende har nedlagt sin deltagelse i hjemmeside produktion.
Der må være grænser for hvor langt man kommer med trusler mod retsindige velorganiserede, der eventuelt befinder sig hvor selvforsvar er langt mere tilladt end i disse egne…

elwee
elwee
12 years ago

Här kan man skriva under om STASI-arkiven:

http://namninsamling.se/index.php?nid=5852

Erling
Erling
12 years ago

God klumme, men:

Enligt Christian Halbrock, historiker vid Stasiarkivet, begick Björn Jensen otvivelaktigt landsförräderi, bland annat genom att lämna ut den svenska regeringens interna telefonlista.

jeg tvivler på, at regeringens telefonliste er en statshemmelighed, og hvis dette gør Björn Jensen til “en av de mest produktiva IM”, så har Sverige nok haft vigtigere ting at bekymre sig om.

Og uanset hvad man ellers mener om Guillou, så var hans afsløring af IB-affæren førsteklasses journalistarbejde, uanset at det så gavnede Sovjet.

XY
XY
12 years ago

Om det byggs upp ett tillräckligt tryck så kommer offentliggörandet. Politiker är som de flesta människor rädda att förlora sin position och popularitet. När de inser att de intar en position som är tillräckligt komprometterande så kommer de att överge positionen. Förändringar kan komma plötsligt, ungefär som när brännglaset sätter fokus så kommer elden i samma sekund.

43
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x