15
okt
Seneste opdatering: 15/10-11 kl. 2344
23 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

En man går till prostituerade. Det är inget särskilt med det, han gör vad många andra män gör. Men just den här mannen råkar vara justitieminister. Och då är hans horbesök inte bara pinsamma. De kan innebära risker för landets säkerhet. När media rapporterar om saken är en av modern tids största svenska politiker- och medieskandaler, Geijeraffären, ett faktum. Den bomb som exploderar i media ska plöja djupa spår i de inblandades liv och komma att skapa krevader fortfarande flera decennier senare.

Makt är en av de farligaste droger en människa kan råka ut för. Den är svårt beroendeframkallande och sätter påfallande ofta omdömet ur spel. Det senaste exemplet är socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt. En politiker som i folkmun kallas ”Ljugholt” kan aldrig bli statsminister. Varje gång politiker ertappas med fingrarna i syltburken förundras medborgarna över att politikerna aldrig lär sig. Hur tänker de egentligen? Men den som berusar sig med makt tappar snabbt markkontakten och börjar tämligen omgående se sig själv som höjd över alla regler och den hederlighet som avkrävs andra. Människor med makt kapslar gärna in sig i en inbillad oåtkomlighetsbubbla. När den spricker – för det gör den förr eller senare – är deras häpnad ofta ännu större än allmänhetens. För aldrig någonsin kunde de tro att deras svinaktiga beteende skulle avslöjas.

Vad får en journalist skriva?

Justitieministern som gick till horor och den före detta statsministern som blåljög för att försvara honom och sig själv skulle komma att utlösa ett av modern tids största politiska och journalistiska dramer. Justitieministern hette Lennart Geijer (s), (1909-1999), och det som kom att kallas Geijeraffären kastar fortfarande nästan 35 år senare ett skarpt ljus över journalistikens eviga dilemma: vad får en journalist skriva? Får man skriva sanningen? Eller ska högt uppsatta personer skyddas från obehagliga avslöjanden?

Geijeraffären bjuder också på en tidlös lärdom: röj aldrig någonsin en källa! En förbittrad källa kan ta en gruvlig hämnd. Outlevda vendettor i intellektuella kretsar utkämpas numera i bokform, och det ska nog både akutsjukvården och andra vara tacksamma för. Men det kräver som sagt noggrannhet med källorna.

Rikspolischefens våndor

Den 22 augusti 1976. Det är snart riksdagsval, och valrörelsen pågår för fullt. Om bara ett par veckor ska ett 44 år långt i stort sett oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav komma att brytas av en borgerlig valseger. Den 49-årige Olof Palme (1927-1986) kommer att avlösas på statsministerposten av Thorbjörn Fälldin (c). Men om detta svävar givetvis Palme liksom resten av regeringen i lycklig okunnighet just den här augustidagen.

Landets rikspolischef Carl Persson, 56 har bett att få träffa statsminister Olof Palme och hans statssekreterare Thage G. Peterson. Hans ärende är delikat: han lämnar över en ytterst känslig promemoria som handlar om justitieminister Lennart Geijer och hans kontakter med prostituerade kvinnor. I den memoarbok från 1990 som Carl Persson skrev tillsammans med journalisten Anders Sundelin, “Utan omsvep, om ett liv i maktens centrum”, berättar han om sin vånda inför att vända sig till statsminister Olof Palme med uppgifterna kring Lennart Geijers roll i den så kallade bordellhärvan.

“Jag förstod att hur jag än handlade skulle jag bli kritiserad för att ha handlat fel. Om jag underrättade Olof Palme och det hela läckte ut i massmedia skulle jag bli bespottad och beskylld för att ha farit med skvaller; om jag inte underrättade Palme och det läckte ut – risken var överhängande – skulle regeringen angripa mig för att jag känt till påståendena men underlåtit att tala om det” skriver Carl Persson.

Olof Palme känner till Geijers horaffärer

Lennart Geijer är justitieminister sedan 1969, men hans ”notoriska fruntimmersaffärer” är kända ända sedan han var jurist på TCO under tidigt 1960-tal. Olof Palme känner till dem, han har till och med inför personer i sin närmaste omgivning uttryckt bekymmer över vad hans justitieminister håller på med. Rikspolischefens PM är alltså ingen nyhet för Palme.

Men nu är det som sagt snart val, och Olof Palme säger att han inte tänker göra något åt saken just nu. Först ska man klara av valet. Sedan kan man ta itu med frågan. En horskandal med en minister inblandad – till råga på allt en justitieminister – tätt inpå ett val är inget drömscenario. Turligt nog är det dessutom så att Lennart Geijer ska fylla 67 år några veckor senare. Han kommer att gå i pension oavsett valutgången, och som pensionär kan han gå till hur många horor han vill, om han inte behåller några offentliga uppdrag.

”Har han fortfarande hål i kalsongerna?”

Rykten om Lennart Geijers och andra politikers kontakter med prostituerade har florerat sedan polisen i maj 1975 efter långvarigt spaningsarbete grep ”bordellmamman” Doris Hopp (1930-1998).  Hon ägnade sig inte åt bordellverksamhet i vanlig mening men drev i många år ett callgirl-nätverk med flickor som förmedlades per telefon till kunder i samhälleliga toppositioner: affärsmän, politiker, höga tjänstemän, journalister, läkare, jurister, skådespelare, en hög officer vid försvarsstaben och utländska diplomater. Hon dömdes till två års fängelse för grovt koppleri.

Om sina kunder ville hon dock inte tala när hon efter gripandet satt i Kronobergshäktet i Stockholm. Mellan två förhör frågar förhörsledaren henne om hon har haft landets justitieminister som kund.

”Du kan väl fråga honom om han fortfarande har hål på kalsongerna” svarar Doris Hopp.

Flera journalister gräver i Geijers horkontakter

Som ny justitieminister hade Lennart Geijer 1969 tillsatt en sexualbrottsutredning. I enlighet med 1960-talets gränslösa och uppluckrade tidsanda vill han ha strafflindring och avkriminalisering för flera sexualbrott som våldtäkt, incest och koppleri. När utredningen läggs fram 1976 möts den av proteststormar. Poliser som har observerat justitieministern i horsvängen i samband med ordinarie horspaning misstänker att han har privata motiv för sin liberala syn på prostitution. Misstanken är naturligtvis en potentiell politisk mina, ty detta händer sig under en tid då socialismen gör anspråk på att företräda moralen, till skillnad från den moraliskt lågtstående överklassen och högern.

Ända sedan Doris Hopp greps 1975 har flera journalister i tysthet grävt i Lennart Geijers kontakter med prostituerade. Ska man avslöja en justitieministers horaffärer bör man ha ordentligt på fötterna, det inser alla. Här finns hela paletten av aspekter och komplikationer inbakade; politiska, moraliska och pressetiska, för att inte tala om de rent mänskliga.

”Kommer det nåt scoop snart?”

Sedan rikspolischefen Carl Perssons PM har överlämnats till statsministern i augusti 1976 förflyter femton månader i stillhet innan helvetet brakar loss. Och då är det en annan journalist än de som länge har grävt i ämnet som publicerar historien. Han heter Peter Bratt, är 33 år och har tillsammans med Jan Guillou fyra år tidigare avslöjat IB-affären, som har skakat om Sverige rejält.

Han har suttit ett år i fängelse, dömd för spionage i samband med IB-affären, vilket har gett honom en kombinerad martyr- och hjältegloria, beroende på från vilket håll man ser det. I sin memoarbok ”Med rent uppsåt” berättar han att han alltid har drömt om att arbeta på Dagens Nyheter. 1975 har han tagit sig in på DN via förortsredaktionen, han har avancerat till en reportertjänst med uppgift att bedriva undersökande journalistik om ekonomisk brottslighet, och nu känner han trycket att leva upp till ryktet som den store journalisten och avslöjaren. Lyckas han inte leva upp till förväntningarna står en jantelagsstinn ”Vad-var-det-vi-sa”-kör beredd i kulisserna.

”Nå, kommer det nåt scoop snart?” kunde någon kollega säga i korridorerna på DN.

När skiten hamnar i fläkten

Geijeraffären har fortfarande nästan 35 år senare laddningen hos ett oläkt trauma. Förutom den saligen avlidne Lennart Geijer står två män i förgrunden av historien: journalisten och källan. Journalisten heter som sagt Peter Bratt. Källan i Geijeraffären heter Leif GW Persson. 1977 är han 32 år gammal och anställd vid rikspolisstyrelsen, där han arbetar i rikspolischefen Carl Perssons närhet.

Det som nu utspelar sig ska komma att bli en av de märkligare skandalerna i modern tid och totalt vända upp och ned på inte bara Lennart Geijers utan också på Leif GW Perssons, Peter Bratts och flera andra personers liv och resultera i svårläkta sår hos de inblandade. Med början torsdagen den 17 november 1977 finner sig både Peter Bratt och Leif GW Persson inkastade i en centrifug som snurrar runt med orkanstyrka. ”Skiten hamnar i fläkten” som Leif GW Persson uttrycker det. Hans självbiografi ”Gustavs grabb” har nyss landat på bokhandelsdiskarna, Peter Bratts bok ”Med rent uppsåt” utkom 2007. ”Gustavs grabb” är framför allt en berättelse om författarens klassresa, men en stor del av boken upptas av en rykande uppgörelse med Geijeraffären och – i synnerhet – med Peter Bratt.

”Blåmärkena har jag fortfarande kvar”

“Det är på något sätt som om den här historien aldrig tar slut. Att den bara fortsätter och att den plötsligt kan ta ny fart igen trots att personerna som den handlar om ofta redan är döda eller i vart fall på god väg” skriver Leif GW Persson. För hans del är det så enkelt och praktiskt att det inte har hänt något särskilt innan Peter Bratt dimper rakt ner i knäet på honom. ”Blåmärkena har jag fortfarande kvar.”

I boken tar han heder och ära av Peter Bratt, Bratt är inte bara en dålig journalist utan en dålig människa, faktiskt en av de allra sämsta Leif GW Persson någonsin har träffat, och då har han ändå varit brottsforskare under drygt fyrtio år.

”Och högre vitsord än så kan jag inte ge honom med tanke på alla skurkar och vanliga skitstövlar som jag stött på under mitt rika yrkesliv.”

Rikspolischefen vägrar kommentera

Det som händer den där torsdagen i november 1977 är att Peter Bratt ringer till Leif GW Persson för att stämma av en nyhet som han har på gång. Peter Bratt säger att han känner till Carl Perssons PM. Han vet också att rikspolischefen har kontaktat regeringen på grund av detta, och att det gjordes medan Lennart Geijer fortfarande var justitieminister. Leif GW Persson bekräftar uppgifterna.

Men Peter Bratt har inte sett PM:et, han har bara muntliga uppgifter. Det är hans svaga punkt, det är på den han kommer att falla. För att kunna publicera behöver han få saken bekräftad av två av varandra oberoende källor. Det får han inte. När han ringer rikspolischefen Carl Persson vill denne varken bekräfta eller dementera, han vägrar att kommentera saken. Samtalet slutar med att en pressad Carl Persson lägger på luren.

”Vad gör vi nu?” säger Carl Persson. Han ställer av någon anledning frågan till Leif GW Persson, som har stått bredvid honom i rummet under hela samtalet.

Dagens Nyheter publicerar scoopet

Ingenting slår vittringen av ett scoop. Att hejda en journalist som har fått upp vittringen på ett stort avslöjande är ungefär som att försöka stoppa ett expresståg i hög fart. Inför lockelsen av ett nytt scoop väljer Peter Bratt att tolka Carl Perssons vägran att kommentera som en bekräftelse på att uppgifterna stämmer – och lyckas intala ansvariga chefer att han verkligen har fått dem bekräftade. Tidningens chefredaktör Hans-Ingvar Johnsson är känd för att vara en försiktig general, och han är tveksam till publicering. Han konsulterar tidningens advokat och kolleger som han litar på. Tjänstgörande nyhetsredaktören Sven Öste (1925-1996) har tänt på alla cylindrar. Han är en ärrad veteran med stor auktoritet, belönad med Stora Journalistpriset 1966 för sin bevakning av Vietnamkriget. Nu lägger han upp en strategi för att hålla Hans-Ingvar Johnsson sysselsatt så att han inte ska få tillfälle att tänka efter.

”Karlfan är en vingelpetter, han är ingen handlingsmänniska, han letar bara efter svagheter. Hade han fått tid att leta hade han säkert hittat någonting att haka upp sig på och stoppat artikeln för i kväll. Man måste elda på i något hörn, annars blir det ingen brasa”,säger Sven Öste senare på kvällen.

Öste och Peter Bratt hetsar fram publiceringen av artikeln och river ner Hans-Ingvar Johnssons motstånd med det ultimata argumentet:

”Kvällstidningarna är på historien. Vi måste skynda oss.”

Varenda journalist, varenda redaktion vill vara först med en nyhet. Dagens Nyheter publicerar artikeln men med ett felaktigt årtal – Carl Persson hade inte överlämnat sitt PM 1969 utan 1976. Dessutom finns ett par detaljfel i texten. Dagens Eko toppar sin lunchsändning med samma nyhet, fast med rätt årtal. Kollegerna på DN:s redaktion skålar för Bratts scoop: ”We´re in the news again!”

”Vi kunde inte tro att Palme skulle ljuga”

Nyheten är sensationell. Nationen håller andan. Sedan utbryter katastrofen. Det värsta som kan inträffa i en journalists liv och, enligt vad Leif GW Persson nu går ut med, även i hans – det händer. Olof Palme, som efter valnederlaget året innan är oppositionsledare (s), går omedelbart ut och dementerar Dagens Nyheters artikel, aggressivt och kategoriskt. Han fullkomligt pulvriserar den. Alltihop är lögn och förtal. Däremot säger han märkligt nog inte ett ord om Dagens Eko.

På Dagens Nyheters redaktion slår Olof Palmes dementi ned som blixten. Katastrofen är ett faktum, nederlaget är totalt. Detta är det absolut värsta som kan hända en tidning som gör anspråk på att vara seriös, och det gör Dagens Nyheter. Peter Bratt kallas in till chefredaktör Hans-Ingvar Johnsson. ”Scoopet” är fullständigt punkterat. Hur otroligt och naivt det än kan verka i dag är det på 1970-talet otänkbart att en av landets främsta politiker medvetet skulle kunna ljuga.

”Vi hade ingenting mer att komma med. Vi kunde inte tro att Palme skulle direkt ljuga. När han valde att ljuga stod vi försvarslösa, vi saknade bevisning att stödja oss på. Det är lätt att i dag säga att vi på DN borde ha förutsett det. Men det ingick inte i vår föreställningsvärld då, att Palme kunde handla som han gjorde” skriver Peter Bratt.

Dagens Nyheter tvingas krypa till korset

Tidningen tvingas krypa till korset och publicera en stort uppslagen dementi. Peter Bratt och Dagens Nyheter ber oförbehållsamt Lennart Geijer och tidningens läsare om ursäkt. Tidningen vältrar sig i stoftet, rullar sig i tjära och fjädrar och betalar ut ett skadestånd på 50 000 kronor. Geijeraffären får benämningen ”DN-skandalen”. Peter Bratt hamnar i frysboxen för ansenlig tid och sätts att redigera på utlandsredaktionen.

”För din egen del, och för tidningens skull är det nog bäst att du en tid framöver inte skriver någonting i tidningen” säger Hans-Ingvar Johnsson. Dagens Nyheters chefredaktör upplever att hans karriär tar slut denna dag. Det är han som bär ansvaret för den förödmjukelse som DN utsätts för.

”För helvete, hade jag råkat ut för en sån grej hade jag gått ut i Lill-Jansskogen och skjutit mig” säger en av arbetskamraterna uppmuntrande till Peter Bratt.

Leif GW Persson kommenterar dementin:

”Det är ingen vanlig pudel som Dagens Nyheter gör. Inte en pudel där man bara lägger sig platt på rygg, viftar med tassarna och visar strupen för motståndaren. Den här jycken hugger sig själv i halsen, flera gånger till och med, biter så hårt han någonsin orkar.”

”Kloakråttan med sina långa gula betar”

Olof Palme ljuger. Men de som vet det är av naturliga skäl förhindrade att komma med invändningar. Olof Palme har sett Peter Bratts svaga punkt; att han inte har tillgång till Carl Perssons PM. Han vet också att Dagens Eko har en egen trovärdig källa till samma uppgifter som de som DN har publicerat. Därför vågar han inte ge sig på Ekoredaktionen.

Tre dagar senare, den 21 november 1977, står Palme inför fullsatt hus på Publicistklubben i Stockholm och domderar mot ”falska rykten och grovt förtal”. Han fräser i bästa salivspottande Palmestil om ”lögnens kolportörer”, som han liknar vid ”kloakråttan med sina långa gula betar och sin nakna svans”. Det är ungefär så nära kollektiv stening av en journalists heder man kan komma. Journalisterna i publiken jublar. Polemikern Olof Palme är i högform, han är segraren som just har tvingat deras kollega och landets största morgontidning till villkorslös kapitulation. Skadeglädjen står högt i tak, segern är söt som honung, och sötman dämpas för Olof Palmes del inte alls av att den bygger på en grov lögn. Tvärtom – Palme har inga problem med att ljuga när lögnen passar hans syften.

”Gå helst upp i rök”

När Leif GW Persson kommer till sin arbetsplats på rikspolisstyrelsen på kvällen samma dag är hans tjänsterum renstädat. Skrivbordet är tomt liksom bokhyllorna, där finns inte ett papper. Till och med namnskylten bredvid dörren är borttagen. ”Nu är det ligga lågt som gäller” säger hans närmaste chef. Han får rådet att helst gå upp i rök eller åtminstone krypa ner i det djupaste hålet han kan hitta. ”Alla” vet numera att han är ”läckan” som har fört Dagens Nyheter bakom ljuset. Leif GW Persson påstår i ”Gustavs grabb” att Peter Bratt röjde honom som källan bakom Geijeraffären.

”Det var inte så enkelt att han bara gjorde ett dåligt jobb som journalist. Det var långt värre än så. Redan inom loppet av ett dygn har han avslöjat sin grundlagsskyddade källa. Inte bara till flera av sina kolleger på Dagens Nyheter utan även till andra journalister som jobbar på andra redaktioner. Det vet jag helt säkert och jag vet det tidigt. Det vet också Peter Bratt att jag vet, och det är bland annat därför han nogsamt undviker att beröra det ämnet när han långt senare försöker vitmena sina insatser i den här sorgliga historien.”

”Jag sticker pipan i munnen”

Medborgares rätt till källskydd är inskriven i grundlagen. Att röja en källa är ett lagbrott och en journalistisk dödssynd. Själv skriver Peter Bratt ingenting i sin bok om att han skulle ha röjt sin källa, inte förrän Jan Guillou kommer in i bilden, vilket inte förminskar brottet. Men Leif GW Persson beskriver hur han får sitt liv sönderslaget, och det beror på Peter Bratt.

”Jag åker ner till min jaktstuga i Sörmland för att ta livet av mig. Det är kallt, lika kallt inne i huset som ute på backen. Jag sitter där i mitt utkylda kök och det är alldeles blankt i huvudet på mig trots att jag måste ha suttit där i mer än en timme. (…) Jag stoppar en patron i kammaren, fyller hela magasinet. Vad jag nu skall med dem till? Jag skjuter in en patron i loppet, hör klicket när jag fäller ner slutstycket. Sätter mig på golvet med uppdragna knän, bössan mellan benen, sticker pipan i munnen, håller den med vänster hand, hör knäppet när jag skjuter fram säkringen. Blundar. Djupandas. Plötsligt börjar jag skaka i hela kroppen. (…) Du klarar inte av någonting längre, tänker jag. Inte ens att skjuta skallen av dig själv.”

Jan Guillou hälsar på

Peter Bratt har det inte heller så kul på sin kant. I ”Med rent uppsåt” skriver han:

”Jaha, du är slut som journalist. Ditt namn betyder ingenting eller mindre än ingenting. Jag kände mig som om jag hade blivit beskjuten och svårt sårad och visste att jag visserligen skulle bli återställd, men att det skulle ta lång tid. Ingen kom och hälsade på.”

Jo, en kommer: Jan Guillou, Peter Bratts kollega i avslöjandet av IB-affären. Honom litar Peter Bratt på, för honom berättar han alltihop utan omsvep. Han berättar vem som är källan. Och det är just det som är Jan Guillous avsikt med besöket. Han har nämligen fått Aftonbladets uppdrag att avslöja Dagens Nyheters källa, och Peter Bratt går i fällan.

Lukten av gammal surdeg

Den förbittring som Leif GW Persson fortfarande 35 år senare bär på dokumenterar han grundligt i sin bok. Han ger en fullkomligt oförsonlig bild av Peter Bratt. Lukten av gammal surdeg är påtaglig, och vem mer än de närmast inblandade kan säga om surdegen är befogad. Här ligger också klasskillnader och pyr – hela Leif GW Perssons bok är ett vittnesbörd om hur viktigt klassperspektivet är för honom.

Peter Bratt, född 1944, och Leif GW Persson, född 1945, tillhör samma generation, den som brukar kallas 68-generationen. Där upphör likheterna. Trots ett ovanligt praktfullt fadersuppror i form av IB-affären är Peter Bratt omisskännligt präglad av överklassens diskreta charm – pappan Lennart Bratt var direktör i SAF (Svenska Arbetsgivareföreningen), farfar var läkaren Ivan Bratt, mannen bakom motboken och Brattsystemet.

Leif GW Perssons pappa Gustav Persson var timmerman och grovarbetare som ville att sonen skulle bli ingenjör, för det var det finaste man kunde bli. Men Gustavs grabb blev inte ingenjör, han blev professor i kriminologi och framgångsrik författare. Oförenliga skillnader går ibland att dölja när man är ung, därför att man har det gemensamt att man är ung. Men med stigande ålder blottläggs de lika obarmhärtigt som hundskit i snösmältningen.

Palme ljuger – igen

I början av maj 1978 sänder SVT:s Studio S programmet ”Papperen på bordet”, gjort av Erik Eriksson och Göran Elwin. De har gjort en grundlig research, och den visar att uppgifterna i Peter Bratts artikel stämmer. Den 9 maj 1978 debatteras ”bordellaffären” i riksdagen. För ovanlighetens skull är både åhörarläktare och plenisal välbesatta. Olof Palme dementerar hela historien igen. Men den här gången jublar inte publiken. Nätet börjar dras åt kring Palmes lögner. Då får han oväntat stöd av den nye statsministern Thorbjörn Fälldin (c). När han efterträdde Olof Palme har han fått överta Carl Perssons PM och säger att han ”därvid upptäckt en direkt lögn”. Hans eget namn står nämligen med på listan över misstänkta horkunder.

Olof Palme är inte sen att utnyttja tillfället till att utvidga lögnen. Han framställer det som att han av ren omtanke om Fälldin avstått från att i slutskedet av en valrörelse gå ut i debatten och påstå att hans politiska motståndare hade kontakter med prostituerade. Därmed buntar han ihop Lennart Geijer med Thorbjörn Fälldin och avslutar kärnfullt med: ”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior”. Men den här gången har Olof Palme gått för långt, och det är ingen som applåderar.

Fälldin var inte kund hos ”bordellmamman”

Carl Persson, mannen bakom ”struntet” i det polisiära PM:et, har fått nog och avgått som rikspolischef fyra år innan hans förordnande skulle ha gått ut. Han har blivit landshövding i Halland. Han vet att Olof Palme står i riksdagen och ljuger, han får hela sin livsgärning söndersmulad och anmäler omgående sig själv till Justitiekanslern, JK, för granskning. Granskningen visar att Carl Persson har handlat helt rätt.

Någon saklig grund för att peka ut Thorbjörn Fälldin som horkund finns inte. ”Vad som fanns var en fantasifull polis som kokat ihop en egen soppa trots att han till och med saknade en spik” skriver Leif GW Persson. När han några år senare frågar ”bordellmamman” Doris Hopp om hon har haft Thorbjörn Fälldin som kund förnekar hon det bestämt. Hon har till och med kontaktat riksdagen och erbjudit sig att vittna om saken, men riksdagen hörde aldrig av sig. Det var ju mest ”affärsmän” som ingick i hennes kundkrets, och ”bönder, som Fälldin” tillhörde definitivt inte hennes vanliga klientel. Men hon hade förstås sett honom i tv och tyckte att han verkade vara en trevlig karl, ”en riktig karl” till skillnad från många andra män. Så hade han bara hört av sig hade det säkert gått att ordna.

Till kundkretsen hörde däremot Lennart Geijer.

Maktens arrogans

Varför ljuger Olof Palme? ”En av Sveriges mest inflytelserika politiker under en period på trettio år och en man som även visste att missbruka sin makt” som Leif GW Persson uttrycker det. Varför framhärdar Palme med att ljuga om en sak som han måste förstå kommer att avslöjas förr eller senare? Åtminstone på den punkten är Leif GW Persson och Peter Bratt någorlunda eniga: det handlar om maktens arrogans. Lögnen är ett uttryck för Palmes självöverskattning och övermod, för allvarliga brister i hans moral, och motsvarande underskattning av alla andra tänkande människor. Olof Palme kommer från överklassen, med den självklara självkänsla, bildning och sociala säkerhet som den bakgrunden ger. För Leif GW Persson är det klassperspektivet som styr den ömsesidiga antipatin. Palme påminner om hans gamle överklassnorkige klassföreståndare. ”Jag här uppe, han där nere.” För Peter Bratts del handlar det om att Palme aldrig har förlåtit honom för IB-affären.

Några månader efter debatten om bordellaffären står Leif GW Persson i lunchkön i riksdagshuset vid Sergels torg i Stockholm. Han är där som gäst, han börjar långsamt repa sig efter smällen med Geijeraffären, och om ett par månader ska hans hämnd, nyckelromanen ”Grisfesten” komma ut. Den handlar om en justitieminister som springer hos horor och ska komma att bli 1978 års mest sålda bok (hittills har den sålt över miljonen exemplar). Han får en obehaglig känsla och vänder sig om. Bakom honom i kön står Olof Palme. Han är så förbannad att händerna skakar på honom, bestick och glas hoppar på hans bricka. ”Hoppas han försöker slå mig på käften” tänker Leif GW Persson. Men det gör inte Palme. Han vänder på klacken och går därifrån.

Var Olof Palme kund hos Doris Hopp?

Peter Bratt förvaras en tid i frysboxen på Dagens Nyheters utlandsredaktion. Sedan får han tjänsten som korrespondent i Paris. Dagens Nyheter köper en våning för åtta miljoner åt honom, två stenkast från Notre Dame. Där utvecklar han sin alkoholism till gravt missbruk och går igenom upprepade behandlingar under många års tid. Leif GW Persson är alkoholist med schemalagda missbruksperioder: från nyår och fram till åtminstone maj är han nykter. Det är då han skriver sina böcker. Andra halvan av året dricker han. Hårt. Han skriver att anledningen till att han dricker är att han måste få tyst i huvudet. Det blir alldeles för rörigt annars.

Först 1991 blev Lennart Geijers namn offentligt i och med att hemligstämpeln togs bort. Svenska Dagbladet skrev ”DN hade rätt, Palme ljög”, medan DN hade en mer oansenlig artikel. Somliga sanningar kan sägas först när de inblandade är döda, och 1991 hade det gått fem år sedan Olof Palme mördades. I efterdyningarna till Geijeraffären cirkulerade också uppgifter om att Palme själv skulle ha varit kund hos Doris Hopp. Att han skulle ha köpt tjänster av de två minderåriga flickor som ingick i hennes stall, den yngsta bara tretton år.

Det tillbakavisar Leif GW Persson bestämt. Han är säker på att Olof Palme aldrig var kund hos Doris Hopp. Att flickorna många år senare har trätt fram och krävt skadestånd menar han beror på att de har misstagit sig och av någon anledning har sällskap av samme polis som tidigare felaktigt pekade ut Thorbjörn Fälldin.

”Samtliga inblandade blev förlorare”

Inte förrän 2004 har Dagens Nyheter en ordentlig genomgång av Geijeraffären. Några månader tidigare hade Peter Bratt slutat, efter 28 år på tidningen. Det kan verka oavsiktligt komiskt, men i dag lever Peter Bratt, 67, och Leif GW Persson, 66, på var sin gård i Sörmland, inte så långt från varandra. Oavsett hur de har det med sina inre klassperspektiv utgör båda i dag i yttre mening överklass. Gustavs grabb har blivit omåttligt rik, och det trivs han storartat med. I år kommer han att tjäna mer pengar än vad hans far gjorde under ett helt arbetsliv på närmare sextio år. En av hans bästa vänner är Jan Guillou, medan en återuppstånden vänskap mellan Jan Guillou och Peter Bratt förefaller mindre sannolik och permafrost råder mellan Bratt och Persson.

Många år efteråt rannsakar Leif GW Persson sig själv med vad han kunde ha gjort annorlunda, som man gärna gör när ett jordskred har vänt upp och ned på ens liv:

”Om inte om hade varit. Om bara jag själv hade låtit bli att ringa tillbaka till Peter Bratt den där eftermiddagen i november 1977. Lennart Geijer hade fått sköta sitt eget försvar. Olof Palme hade lyst med sin frånvaro i åtminstone den här frågan. Carl Persson hade suttit kvar som rikspolischef ytterligare några år. Dagens Nyheter hade sluppit att fastna med pitten i svängdörren och skägget i brevlådan samtidigt som man står där med rumpan bar och brallorna nedhasade till fotknölarna.”

Peter Bratt skriver i ”Med rent uppsåt”:

”Jag är den siste som har rätt att döma i denna dystra historia. Samtliga inblandade, utan undantag, blev förlorare.”

Litteratur:

Carl Persson, Anders Sundelin: Utan omsvep, om ett liv i maktens centrum.

Peter Bratt: Med rent uppsåt.

Leif G W Persson: Gustavs grabb.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Off topic kommentarer venligst under andre poster.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Peer Pedersen

    Tackar för en lysande sammanställning av denna för Sverige ytterst pinsamma historia.
    Den där vill veta mera kan förutom Julias litteraturhänvisningar, läsa “Makten, männen, Mörkläggningen” av Deanne Rauscher och Janne Mattsson, en utmärkt bok där vilar på ett gediget förarbete.

    • Ingrid S

      Nästa år kommer en filmatisering av händelsen. Den heter “Call girl”.

  • Nordbo

    Intressant läsning. Jag kände faktiskt inte till den här historien, vilket nog beror på att jag var en mycket liten pojke när det hände.

    • Peer Pedersen

      Jag hade bott i Sverige ungefär ett år (25 år gammal) då detta hända och jag undrade mig faktisk över att det inte under åren fick större genomslag rent politisk.
      Idag vet jag att Sverige är ett toppstyrd och genomreglerat samhälle; viktig information måste passera att antal filter, innan eventuell publicering kommer på tal.

  • Kenneth Karlsson

    Mycket bra sammanfattning. Bratt blev ett offer, han är den jag mest sympatiserar med i denna sunkiga historia. Även om han avslöjade sin källa.

  • Sorry Kenneth, du borde läsa Leif GW:s bok, så får du en helt annan och bättre bild än den som JC här försöker ge i ett av sina sedvanliga sammanfattningsförsök av andras arbete. Jag menar det. Det finns ingen som helst anledning att lyfta Bratt ur den sörjan.

    • Skåning

      Tala ur skägget. Vad är korrekt och vad är felaktigt enligt dig?

    • Hans K Nilsson

      Av vilken anledning skall VI lita mer på Leif GW än Julia C?Leif GW har alltid varit en del av etablissemanget och trovärdigheten på dessa herrar och damer har aldrig varit särskilt hög om man INTE själv är eller har varit i den gynnsama positionen att man har kunnat dragit nytta av dessa . Ryggkliande bredleende personer finns det gott om i detta land men även i västvärlden FÖR GOTT OM enl mig.PURSVENSKEN.

  • Skåning

    Fy fasen vilken smutsig byk det svenska politiska etablissemanget sitter inne med. Det som äcklar mig mest är inte vad som hände eller inte hände, utan detta motbjudande samspel mellan media och politiker som manifesteras. Idag är det värre än någonsin, fast makten nog har förskjutits till journalistiken från politikerna. Jag ger inte speciellt mycket för vare sig Bratt, Guillou eller Persson. De var (och är) inget annat än inställsamma rebeller, som flera år senare sitter och käkar hjortbiff i Fagerhult tillsammans, och inget hellre vill än att slippa vara utestängda från koncensussamhället.

    Det handlar inte om klassperspektiv. De är stormrika alla tre. Och grodkäkaren som “avslöjade” IB-affären har visat sig vara KGB-avlönad utan att få någon som helst påföljd. Sedan skiter jag i vem som är horkarlar, men besöker man en bordell med 13-åriga flickor så är man inte rumsren och i det ljuset ska man se Geijer (om inte andra).

    Slutligen. Att landets statsminister, Torbjörn Fälldin, kan gå upp i riksdagens talarstol och deklarera att nu är det slutsnackat om denna bordellaffär (1978), och detta åtljuds av en enig journalistkår, vittnar för mig om ett riktigt osunt samhälle.

    • Niklas R.

      Tja, det som Palme sa gäller ju fortfarande enligt svenska politiker.

      1975 stod han i talarstolen i Riksdagen och sa angående flyktingpolitiken ” Att den frågan diskuterar vi inte mer!” och så har det blivit sen dess.

      Så sjukt är Sverige.

  • TravellerX

    Doris Hopp omnämns nästan alltid som “hon”, även i Ceasars krönika ovan. Det faktum att Hopp ursprunglingen varit man verkar nästan alltid förbigås. Inte för att det tillhör väsentligheterna i denna affär, måhända, men vet någon om Hopp var verkligen var post-op? ( 12 år försent ute för att få expertsvar, kanske 😉 )

    • Peer Pedersen

      Mycket intressant information TravellerX, bara det sätter hela affären i ett nytt ljus med tanke på den tidens moralkodex vad sexualitet anbelangar.

  • elwee

    Det var så då.
    Det är så, i än högre grad, idag.

    Den enda synd som finns för en politiker är att bli påkommen!!

    Allt annat passerar med kollegornas goda minne och skulle det värsta inträffa så ligger man lågt ett tag, med full betalning, tills man kan återupptas i det nya frälsets gäng.

  • En stor tak til Julia Cäsar for en grundig afslöring og redegörelse for den uhört pinlige skandale i Olof Palmes
    regering i 1970`erne. Läs hendes kronik på Snaphanen:
    http://snaphanen.dk/2011/10/15/sondagskronika-ministern-hororna-och-sa nningen/

    Svenskerne var dengang åbenbart endnu ikke klar over, hvilken demoralisering fyrtiotalisterna havde påfört befolkningen.
    De kunde ikke i deres vildeste fantasi forestille sig, at deres op-propaganderede og forgudede statsminister Olof
    Palme i sin magtbrynde kunde glemme enhver form for almen moral.

    Avisen “Världen idag”, som har en kristen livsholdning, skrev i flere omgange (bl.a. 21.5.2008) om en del av skandalen omkring Olof Palmes regering, nemlig om “bordelhärvan”, men kom – ifölge Julia Cäsars aktuella kronik – ikke til bunds i det ganske onfattende materiale og kunde derfor ikke afslöre den bevisfaste sande virkelighed.
    Spydpigens blog “www.spydet.com” spredte det i “Världen idag” publicerede materiale (sidste gang 30,1.2010), hvilket – hvad angår Fälldin – viste sig fejlagtigt. Det beklager jeg naturligvis, hvorfor jeg sender dette til mine skandinaviske kontakter.

    Jeg foreslog også at gadenavnet “Olof Palmesgade” i Köbenhavn og Århus (og andre danske byer?) burde fjernes.

    Det forslag står jeg naturligvis stadig ved. Perversiteter og bundlös umoral behöver vi ikke direkte at göre
    reklame for.

    Fjern det gadenavn!

  • Pingback: Ministern, hororna och sanningen | Sverigedemokraterna i Svedala()

  • Sverige har kommit till en punkt, då vi måste välja om vi ska forsätta nedmonteringen av Sverige, eller om vi ska ändra kurs och börja bygga upp landet igen. Du avgör, läs mer här http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/2011/10/16/sverige-slits-isa r/

    • Hans K Nilsson

      Du har rätt Svenska folket har sitt och landets öde i sina egna händer. Vi har idag det pokitiska alternativ som VI under de allra flesta tidigare val saknat. Jag har själv valt alternativet som är SD sen valet 2006. Jag vill göra det klart för de 94% av Svenska valmanskåren som röstade på något av 7Klöverpartierna och tänker fortsätta med detta kom INTE om 10-20 eller 30 år och beklaga er den dag landet är i spillror att NI INTE VISSTE .Det kanske höll som argument efter andra VÄRLDSKRIGET
      men absolut inte idag och kommer inte att göra det i framtiden. Det finns idag nästan 1 dator minst i varje hem använd den men gör det på rätt vis. Skippa ALLA tidningar och måste ni se rapport lägg ingenting på minnet av vad ni såg det är logn till nästan 100% tom vädrerrapporten är i de flesta fall en lögn. Sök ALL info där den inte är tvättad, tillrättalagd, pixlad och friserad och till sist blivit kollad av en PK chefsredaktör och ansvarig utgivare.alltså via nätet. PURSVENSKEN.

  • Tony Ingman

    Ja det man kan konstatera ,är att moralens väktare är dom som helt saknar moral,lögner halvsanningar

    har i alla år varit sossarnas sigill, och är det än i dag , nu har man till och med fått en ledare som med

    sitt namn(Ljugholt) bekräftar detta.

  • Delicious

    Mycket intressant men vilket fulspel. Politiker och journalister, vad de kan! Kanske man ska börja skämmas att man är svensk då så mycket hyckel och korruption finns här…

  • Göran

    Man undrar varför Dagens eko inte gav Dagens Nyheter flankstöd.

    Hur kunde Dagens eko så frukta Olof Palme?

  • Maja

    Hej,

    Har du inte lag ut en bild av fel Doris Hopp?

  • Pingback: Svenska kvinnor behöver tänka | Norra Cypern Magasinet()

  • Pingback: Svenskar behöver tänka | Norra Cypern Magasinet()