Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Omkring 3 000 små pojkbebisar i Sverige blir varje år stympade genom omskärelse. Sedan två år tillbaka är landstingen skyldiga att utföra den här rituella knivskärningen på små gossebarn av så kallade ”religiösa” skäl, det vill säga på grund av högljudda krav från framför allt muslimska kravmaskiner. Svenska läkare är alltså tvungna att skära i fullt friska pojkars könsorgan som eftergift åt flera tusen år gamla religiösa föreställningar. Vem som betalar notan för de medicinskt omotiverade ingreppen – samtidigt som sjukvården går på knäna? Givetvis skattebetalarna.

Omskärelse av barn som inte själva kan välja är kvalificerad barnmisshandel. I det av PK-eliten upphaussade ”mötet mellan kulturer” avtecknar sig nu prislapparna för mångkulturen på löpande band. Den grupp som betalar det högsta priset är – som vanligt – barnen. Det är de som är de stora förlorarna i det mångkulturella samhället; uttänkt av vuxna, beslutat av vuxna, genomfört av vuxna. Sedan massinvandringen inleddes på 1970-talet har antalet anmälda fall av barnmisshandel ökat dramatiskt. De senaste 30 åren har antalet tredubblats. Kirurgiska ingrepp i friska små pojkars könsorgan är bara toppen på isberget. De sker fullt lagligt och enligt direktiv från socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting (SKL) samt riksdag och regering.

”Förbjud omskärelse av religiösa skäl!”

När regeringens förslag om omskärelse behandlades av riksdagen rådde förkrossande enighet om det förträffliga i att låta små pojkar få sina könsorgan deformerade, bara det gjordes av läkare. 85 -100 procent av riksdagsledamöterna röstade bifall till regeringens förslag.

Elva personer, därav flera läkare, kräver nu i en artikel på Dagens Nyheters debattsida att rituell omskärelse av små pojkar i religionens namn ska stoppas. Artikelförfattarna skriver:

”Om vi vill bli betraktade som progressiva kan vi inte fortsätta att villkora barns kroppsliga integritet. Vi missar även barnkonventionens intentioner när vi utgår från att barn som föds in i en ”icke-västeuropeisk kontext” inte har individuella rättigheter. Frågan är politiskt mycket känslig, men regeringen måste nu lyfta frågan om ett förbud för omskärelse.”

Gränslöst fjäskande för minoriteter

Upprepade gånger påpekar artikelförfattarna att frågan är ”politiskt mycket känslig”, ”kontroversiell” och ”för många obekväm”. Men varför är den det? Är religionen lokaliserad till det manliga könsorganet? Var finns det kontroversiella i att skydda små barn mot medicinskt omotiverade ingrepp med livslång verkan? Det borde väl vara självklart?

Nej, det är inte självklart. Inte i Sverige 2011. I alla tider och alla länder råder ett gediget och oreflekterat vuxenperspektiv. Regelmässigt sätts vuxnas intressen före barns behov och intressen. Specifikt just för Sverige är det gränslösa fjäskandet för olika etniska och religiösa minoriteter, i det här fallet i synnerhet högröstade muslimer (men även judar) som kräver att få fortsätta stympa sina söner som man gjort sedan Muhammeds dagar. Den manliga förhuden intar en central position i både judisk och muslimsk tro. I den arabiska sandöknen på 600-talet var det ont om tvål och vatten och svårt att hålla snoppen ren. Skillnaden är att nu finns som bekant god tillgång på tvål och vatten, åtminstone i de nordiska länderna. Ytterligare ett skäl att skära bort förhuden på friska pojkar är att i enlighet med islams förhistoriska och sjukliga syn på sexualitet förhindra onani och därmed sexuell njutning utanför äktenskapet.

”En oåterkallelig märkning av barnet”

Det underförstådda hotet om sjukvården inte tillhandahåller det begärda karvandet är så kallad ”köksbordskirurgi”, det vill säga att ingreppet utförs av amatörer under bristfälliga hygieniska omständigheter, något som kan leda till irreparabla tragedier. Dödsfall har inträffat, även när läkare har utfört ingreppet. Artikelförfattarna skriver:

”Detta är givetvis en legitim oro, och ett inte helt otänkbart utfall. Argumentet håller emellertid inte då lagar stiftas oavsett om samhällsmedborgare kan tänkas bryta mot dem eller ej. Könsstympning av flickor är förbjudet i svensk lag men det finns skäl att tänka att även det genomförs i osäkra miljöer. Barnaga är förbjudet i Sverige, detta förbud hindrar tyvärr inte föräldrar från att misshandla sina barn. Det är likväl ett principiellt viktigt förbud som visar på samhällets syn på barn som rättighetsbärande individer.”

”Att visa empati och respekt för vuxna människor som önskar skära i sina barns friska kroppar innebär emellertid ett ställningstagande som vänder barnen ryggen. Empati och respekt bör i detta sammanhang visas de som ingreppet utförs på, inte för dem som står vid sidan av och firar den oåterkalleliga märkningen av barnet.”

”Religionsfrihet är inte rätten att ställa krav”

Motståndet mot omskärelsetvånget bland barnkirurger har hela tiden varit stort. En av DN-artikelns undertecknare är Gunnar Göthberg, överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg. Han är en av dem som länge har motsatt sig religiös omskärelse på små pojkar. I en artikel i Svenska Dagbladet 2009 säger han:

”Religionsfrihet innebär inte rätt att ställa krav, bara rätt till acceptans. Vi behöver en genomgripande belysning om vad som är religiös rättighet, vad som är religiöst önskemål och vad som är juridiskt och moraliskt acceptabelt.”

Bengt Westerberg – en av dem som bär ansvaret

Bland DN-artikelns undertecknare återfinns häpnadsväckande nog Bengt Westerberg, en av dem som bär det tyngsta ansvaret för att omskärelseproblematiken och andra kulturellt och religiöst betingade värdekollisioner nu briserar med full kraft i Sverige. Bengt Westerberg var folkpartistisk vice statsminister och socialminister i Carl Bildts borgerliga regering 1991-94 som öppnade Sveriges gränser på vid gavel för en invandringsexplosion från Balkan – samtidigt som Sverige upplevde den värsta ekonomiska krisen i modern tid.

På valnatten 1991 gav denne toleranspredikant intoleransen ett oförglömligt ansikte när han demonstrativt reste sig ur soffan och lämnade tv-studion när de nyinvalda representanterna för Ny Demokrati kom in i studion. Som ordförande i Röda korset har Bengt Westerberg med särskild omsorg omhuldat utlänningar som utan asylskäl uppehåller sig illegalt i Sverige och gjort sig känd för uttalanden som ”Människosmugglare borde kallas hjältar” (2008). Har även Bengt Westerbergs våta pekfinger nåtts av insikten att det mångkulturella samhället håller på att rämna i sina fogar?

Barnmisshandeln ökar dramatiskt i Sverige

Barnaga är förbjuden i lag i Sverige sedan 1979. I Norge förbjöds den 1987 och i Danmark 1997. Knappt trettio länder har förbud mot att slå barn. I Föräldrabalken sägs följande:

”Barn har rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling”.

Föräldrar äger inte sina barn. Vi äger inte barnens kroppar, inte heller deras själar. Barn är ett lån som föräldrar ska skydda, vårda och hjälpa till en sund utveckling. Det är det allt färre föräldrar som inser. Barnmisshandeln ökar dramatiskt i Sverige, framför allt i den yngsta åldersgruppen, barn 0-6 år. I den åldersgruppen har antalet anmälda fall av misshandel sedan 1981 ökat med chockerande 1 195 procent. Allra störst är ökningen efter 2005 – mer än en fördubbling på bara fem år. 2001 anmäldes 923 fall av barnmisshandel i gruppen 0-6 år. Under 2010 anmäldes 2 550 misshandelsbrott i samma åldersgrupp. Det är en ökning med 17 procent jämfört med året innan. Barn blir slagna, sparkade, slängda, knuffade, skakade, slagna med tillhyggen, nypta, bitna, rivna och utsatta för försök till strypning. En förkrossande majoritet av förövarna är barnets egna biologiska föräldrar.

Mycket stort mörkertal

Mörkertalet är särskilt stort när det gäller de yngsta barnen, eftersom de inte själva kan berätta vad de har utsatts för. Det vanligaste är att misshandeln sker inomhus, i det egna hemmet. Det bidrar till att brotten är svåra att upptäcka. Enligt Brå (Brottsförebyggande rådet) beror merparten av ökningen sedan 2005 på att allt fler föräldrar misshandlar sina barn. Misshandeln är sällan en engångsföreteelse – föräldrar som misshandlar sina barn gör det vid upprepade tillfällen. Om ett av barnen i familjen får stryk är det vanligt att också syskonen och mamman är utsatta.

Flera yrkeskategorier har enligt lag skyldighet att anmäla redan när de misstänker att ett barn far illa. Anmälningsskyldigheten omfattar till exempel personal inom barnhälsovård, barnomsorg, skola och sjukvård. Anmälningsskyldigheten betyder naturligtvis extra mycket för de minsta barnen som inte själva kan be om hjälp. Ändå är det vanligt att inte anmäla utan istället blunda och tänka på något annat.

I åldrarna 7-14 år är ökningen av de anmälda misshandelsfallen nästan lika stor som bland de yngsta barnen – 1 085 procent sedan 1981. Mot barn i åldern 7–14 år anmäldes 9 000 misshandelsbrott under 2010. Det är värt att notera att sexuella övergrepp inte ingår i den här statistiken.

Utrikes födda föräldrar klart överrepresenterade

Hur ser förklaringarna till den här dramatiska ökningen ut? Är det så att svenska föräldrar plötsligt började slå sina barn rent infernaliskt efter att lagen mot barnaga trätt i kraft 1979? Knappast. Självklart slår även svenska föräldrar sina barn. Men mångdubblingen av antalet misshandlade barn handlar till största delen om nya kulturmönster och andra sätt att se på barn och barns rättigheter och behov som har gjort sitt intåg med massinvandringen sedan 1970-talet. Den nordiska traditionen att inte slå sina barn står ganska ensam i världen. I de flesta kulturer ses barnaga som en naturlig del av barnuppfostran.

Enligt politiskt korrekta Dagens Nyheter är ”det som ligger bakom det ökande antalet polisanmälningar de senaste tio åren i stort sett höljt i dunkel.” Dunklet vilar möjligen över Dagens Nyheter, men den Brårapport som har analyserat misshandel av barn 0-6 år visar att utrikes födda föräldrar är klart överrepresenterade som förövare. Mellan 2005 och 2009 har de utrikes födda föräldrarnas andel av personer anmälda för barnmisshandel ökat från 48 till 54 procent. Omkring hälften av de föräldrar som polisanmälts var tidigare dömda för brott.

Vuxna sviker – vågar inte anmäla

Evin Rubar, journalist med kurdiskt ursprung, gjorde 2007 dokumentären ”Det svenska sveket” om myndigheters, politikers och organisationers syn på barnaga i invandrarfamiljer. (Filmen går tyvärr inte att se på nätet på grund av SVT:s snålgnetiga visningsregler.) Hon visade att när invandrarbarn i Sverige får stryk och misshandlas vågar myndigheterna inte reagera.

Berörd personal är rädd för att hjälpa de drabbade barnen och bli stämplade som ”rasister” eller ”främlingsfientliga”. Med öppna ögon struntar man i anmälningsskyldigheten och sviker barnen av omtanke om sitt eget skinn och karriär.

I arbetet med filmen gick Evin Rubar och filmteamet igenom samtliga LVU-domar (LVU = lagen om vård av unga) från 2005. Det visade sig att 75 procent av de barn som omhändertagits kommer från hem med utländsk, utomnordisk bakgrund. Det visade sig också att våldet mot barn generellt ofta är mycket grövre än man trott. Ofta används olika sorters tillhyggen – slag med käppar, bälten och sladdar. I Köpenhamn görs 90 procent av alla tvångsomhändertaganden av barn i invandrarfamiljer, enligt psykolog Nicolai Sennels i boken ”Blandt kriminelle muslimer”.

93 procent berättar inte

I en doktorsavhandling av Eva-Maria Annerbäck tillfrågades 8 500 elever i högstadiet och på gymnasiet i Sörmland om de någon gång har misshandlats av en vuxen. Av de tillfrågade ungdomarna svarade var sjunde ja på frågan om de blivit slagna. Det betyder att 15 procent av alla barn har utsatts för misshandel, trots att det är förbjudet i svensk lag. Av dem som blivit slagna har bara 7 procent rapporterat våldet till en myndighet, som till exempel skola, polis eller socialtjänst.

”Det betyder att mörkertalet är mycket stort. 93 procent av dem som blivit slagna har inte berättat det för någon” säger Eva-Maria Annerbäck i tidningen Dagen.

Utlandsfödda föräldrar är en av de riskfaktorer hon pekar på. Stress och belastning på föräldrarna, till exempel arbetslöshet, dålig ekonomi, sjukdom i familjen är andra riskfaktorer.

Misshandel i somaliska familjer

Norsk-somaliska Amal Aden (pseudonym) ger i boken ”Se oss”en brutal skildring av sin uppväxt i den somaliska kolonin i Oslo, där våld och försummelse av barnen är mer regel än undantag. Hon berättar om hur hon som fjortonåring blir hårt utnyttjad som hushållsslav i familjens olika hushåll. Hon får inte träffa vänner, och hon misshandlas i stort sett dagligen.

”Med en gång vi kommer in i sovrummet stänger och låser pappa dörren. Han tar av sig livremmen. Han knuffar omkull mig, han luggar mig. Jag faller hårt mot golvet. Han sparkar mig i magen och slår mig om och om igen med bältet, överallt. Han slår mig i huvudet. Jag kastar upp, det gör honom ännu argare, han sparkar och slår mig hårdare. Onkel och Ahmed bankar på dörren, den är låst. Jag ligger på golvet och klarar inte att röra mig. (…) Jag kastar upp igen. Onkel är arg och säger till pappa att han kunde väl slå mig på normalt sätt. Jag är svimfärdig och mår illa, jag hör Ahmed säga att jag borde komma till en läkare. Onkel säger att det går inte, då kan läkaren se att jag har blivit slagen.”

”Varför ska vi somaliska barn vara så starka? Jag funderar ibland på varför jag är annorlunda än andra somaliska barn, varför önskar jag mig någon som kan tycka om mig?” skriver Amal Aden.

Att överge sina barn och rädda sig själv

En särskild form av barnmisshandel praktiserar de föräldrar som överger sina barn och räddar sig själva från krigets Somalia genom att resa till Sverige. Knappt har de hunnit sätta fötterna på svensk mark och fått uppehållstillstånd förrän de högljutt kräver att få ta hit sina stora barnaskaror och fruar/män, alltså just dem som de har rest ifrån. Enligt somalisk kultur är det uppenbarligen helt normalt att överge sina barn och som vuxen sätta sig själv i säkerhet. Det finns ju en plan. Planen går ut på att själv fungera som ankare och kräva att återförenas med barnen – i Sverige.

Här kolliderar olika kulturer rejält. Många somalier har en helt annan syn på barn och föräldraskap än den vanliga i de nordiska länderna. I ett klansamhälle är det inte så noga om det handlar om egna eller andras barn.

Det märkliga är att svenska journalister motståndslöst låter sig dras med i snyftet och totalt identifierar sig med föräldrarnas perspektiv. Aldrig någonsin ställer de frågan ”Men hur kan du överge dina barn och åka ifrån dem när det är krig i ditt land?”. Inte en enda gång. Barnen glöms bort som ett led i den politiskt korrekta agendan.

En invasion av somaliska barn

Istaahil Hussein Farah i Falköping är ett typiskt exempel på hur gammelmedia, i det här exemplet Dagens Nyheter, hanterar fall där föräldrar samvetslöst har övergett sina barn.

Istaahil Hussein Farah i DN-artikeln har inte träffat sin familj på tre år. Hon stack helt sonika ifrån sin man och sina sex barn. Hur tänkte hon? Varför övergav hon sin man och sina barn? Det får vi inte veta. Nu är syftet med artikeln inte heller att ställa sådana självklara frågor. Den journalistiska agendan är istället att driva fram en lagändring som gör att det lönar sig bättre att överge sina barn och sätta sig själv i säkerhet i Sverige. Det blir tydligt i den här meningen:

”Om inte reglerna ändras snart är hennes enda möjlighet att träffa sina barn att försöka få ihop pengar till en resa till Kenya, och sedan leva tillsammans med familjen i flyktinglägret.”

Och media har lyckats i sin kampanj. Efter en överenskommelse mellan den borgerliga alliansregeringen och miljöpartiet är en lagändring på gång som gör det möjligt för somalier att återförenas med sina barn i Sverige, även om de saknar pass. En invasion av hundratals somaliska barn väntas till bland annat Växjö, Katrineholm och Borlänge, till många kommunalpolitikers förtvivlan. Kommunalrådet Göran Dahlström (s) i Katrineholm, som är en ovanligt ärlig politiker, säger ifrån att kommunen egentligen inte vill ha dit hundratals nya somalier.

Kulturskillnadernas ursprung – våldets källor

Vilka är kulturskillnaderna, skillnaderna i synen på barn och vad beror de på? En av dem som har intresserat sig för kulturskillnader mellan danskar och invandrare är psykolog Nicolai Sennels. I tre år arbetade han som psykolog på Köpenhamns ungdomsfängelse Sönderbro och hade psykologsamtal med omkring 250 unga brottslingar, varav 150 med muslimsk bakgrund. I boken ”Blandt kriminelle muslimer” beskriver han den chock han fick på sin första arbetsdag när han mötte gruppen av storrökande, snaggade invandrarkillar i tunga smycken och dyrbara märkeskläder i gangsterstil. Han skriver:

”Min första måndagsmorgon på Sönderbros säkra avdelningar var ett möte ansikte mot ansikte med de mycket allvarliga mänskliga konsekvenserna av den misslyckade integrationen i det danska samhället.”

Efter hand kunde han urskilja klara skillnader i attityder och självuppfattning mellan de danska och invandrade klienterna. Trots att många andra- och tredjegenerationsinvandrare var födda och uppvuxna i Danmark och talade flytande danska var det nästan ingen som kände sig som dansk. Den muslimska identiteten och dess fundament heder och skam och klantillhörighet är mycket starkare.

Vreden kommer utifrån, allting är andras fel

Den stora gemensamma nämnaren för de muslimer som Nicolai Sennels hade i behandling var deras oförmåga att handskas med vrede. Deras förhållningssätt till vrede och andra känslor avviker kraftigt från det västerländska sättet. I den muslimska kulturen ingår inte att granska och reflektera över sig själv och sina egna känslor. Där talar man inte heller om sina känslor. Någon psykologisk eller psykiatrisk kunskap att tala om existerar inte i muslimska länder. Det lilla som finns är importerat från Väst.

De unga männen upplevde att deras känslor orsakas av yttre faktorer. Blir man arg beror det på att någon har gjort en arg, inte på att man själv släpper fram sin vrede. I den muslimska kulturen ses vrede som ett bevis på styrka. Att visa sin vrede genom att skrika med hög röst, med hot och våld ses som ett sätt att vinna respekt. I den västerländska kulturen är det precis tvärtom, den som visar vrede offentligt tappar ansiktet och framstår som svag, rentav barnslig och primitiv och rätt löjlig.

Att orsakerna till känslorna upplevs komma utifrån får många muslimer att se sig som kränkta och som offer. Allting är alltid andras fel. Motgångarna beror på samhällets rasism, lärare och poliser som är ute efter en och så vidare. Själv har man ingen skuld i det man ställer till med. Mängder av muslimska brottslingar på Sönderbrofängelset menar att det är offrets fel att han/hon blir utsatt för våld. I en gruppterapisession säger en ung muslim när han ska förklara varför han flera gånger har stuckit en annan ung man med en kniv utanför en butik:

-Det är hans eget fel. Han kunde ju bara låta bli att göra mig sur.

Offerkoftans oemotståndliga lockelse

Offerkoftans oemotståndliga lockelse blir en blancocheck som används för att legitimera alla sorters ”rättfärdig” hämnd. Upplevelsen av att vara ett offer leder till övertygelsen om att man har rätt att ge igen. Känslan av att vara kränkt och orättfärdigt behandlad gör också att man tycker att man ”har förtjänat bättre”. Man tycker att andra är skyldiga en något, och att man förtjänar mer stöd, mer pengar, mer förståelse, fler rättigheter. Kravmentalitet är inte någonting som är begränsad till muslimer, men de har i mycket högre grad än andra en tendens att känna sig försmådda och därför ställa mängder av krav, menar Nicolai Sennels.

De unga männen på Sönderbro kände sig som förtryckta och förföljda människor. Det är samhället som bär skulden till deras olycka, anser de. De kämpar mot den danska polisen och ”de rasistiska danskarna”. De är upprörda över att det danska samhället inte respekterar att de vill leva på samma sätt som deras familjer gjorde i hemlandet. Kommunen pressar deras mödrar att förvärvsarbeta, fast varken familjerna eller mödrarna själva vill det eller är vana vid det. De klagar över att lärarna i skolan saknar respekt för dem, och att det är lärarnas fel att de kastas ut från skolan. De är upprörda över att Danmark kräver att de ska integreras när de själva vill fortsätta leva i självvald segregation från det danska samhället.

”Problemet är att de flesta muslimer helt enkelt vill leva enligt sina familjemässiga, kulturella och religiösa värderingar, och att dessa är så långt ifrån och på många områden direkt motsatta de värderingar som danskarna har. Det är denna skillnad som i slutänden utgör det allvarligaste problemet och som är och kommer att vara orsaken till de största spänningarna och konflikterna” skriver Nicolai Sennels.

Barnen är utan skuld

Det är mot en bakgrund av sådana här kulturskillnader man ska se den dramatiska ökningen av barnmisshandel. Misshandeln ingår i kulturellt betingade och djupt rotade mönster som invandrarna tar med sig när de flyttar till länder i Väst. Många av dem vill, som den amerikanske journalisten Christopher Caldwell har beskrivit i boken ”Reflections on the Revolution in Europe” leva ett liv som i tredje världen men med tillgång till i-världens materiella standard. Många, i synnerhet bland muslimer, saknar vilja till integration och att följa det nya landets lagar och anpassa sig till dess normer. En sådan anpassning står nämligen i strid med koranens påbud. Mängder av invandrare har inte en aning om att det är förbjudet i lag i de nordiska länderna att slå sina barn. Och även om de skulle få information om saken är den egna kulturen så mycket starkare.

Därmed uppstår en djup och ofrånkomlig konflikt mellan de invandrare som lever kvar i sina hemländers våldskultur och politiker och myndigheter i de länder som de invandrar till. I nordiska länder gäller nordiska lagar, och de ska följas av alla. Barnen har inte bett om att få bli uppryckta från sitt hemland och flytta till ett nytt land. De har inte valt mångkulturen. Det är föräldrarna och de politiker och myndigheter i det nya landet som har skapat det mångkulturella samhället som har ansvaret. Det är de som ska skydda barnen från våld.

Ty barnen har aldrig någon skuld.

Litteratur:

Amal Aden: Se oss. Bekymringsmelding fra en ung norsksomalisk kvinne. (2010)

Christopher Caldwell: Reflections on the Revolution in Europe. (2009)

Berit Hedeby: Barnmisshandeln i Sverige. (1975)

Nicolai Sennels: Blandt kriminelle muslimer. En psykologs erfaringer fra Köbenhavns kommune. (2009)

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

NB: Venligst ingen off-topic kommentarer under kronikker.