17
dec
Seneste opdatering: 17/12-11 kl. 2307
49 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sju år gammal är pojkpalten. En liten linlugg som tusentals andra. Nu står han framför den enorma vita byggnaden med en oro som stångas och hamrar i bröstet. Fyra våningar hög är byggnaden, ett riktigt slott. Ett så stort hus har han aldrig sett tidigare. Han håller sin nioårige bror hårt i handen. Den här dagen tar deras barndom slut, så mycket förstår de. Sanningen att säga har det inte varit så mycket bevänt med barndomen tidigare heller. Pojken är tre år gammal när hans mor dör och lämnar fadern ensam med sju barn. I fyra år har fadern försökt sköta både arbete och den stora barnaskaran. Nu går det inte längre. Den enorma vita byggnaden är socknens fattighus, och där lämnas pojken och hans bror in för att tillbringa resten av sin barndom. Sju år senare när pojken är fjorton år anses han vara vuxen nog att försörja sig själv och blir städslad som dräng på en bondgård. Lönen är mat och logi, två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar.

Vi vill inte gärna inse det. Men när vi betraktar det förflutna är det en spegelbild av oss själva och det samhälle vi byggt som vi ser. Under ett lager av tekniska och medicinska framsteg finns de människor som har levt före oss, de som byggde Sverige. Gör ett tankeexperiment och tänk bort bilar, flyg, datorer, Internet, telefoner, preventivmedel, legala aborter, antibiotika, vaccin, radio och television, sociala och medborgerliga rättigheter, rinnande vatten och centralvärme – allt det som vi i dag räknar som självklart. Fattigsverige – ett u-land – ligger inte så långt tillbaka som många vill tro. Bara en tunn hinna av modernitet skiljer oss som lever i dag från det förflutna.

Ett brutalt klassamhälle

Hundra år tillbaka är Sverige ett brutalt klassamhälle med avgrundsdjupa klyftor mellan rik och fattig, mellan utbildad och outbildad, mellan män och kvinnor. Stora delar av befolkningen lever i smuts, svält och armod. Vanliga barnsjukdomar skördar tusentals liv. Tuberkulosen härjar i trångboddhetens kyffen och tar både barns och vuxnas liv. Kvinnor dör i barnsäng och köksbordsaborter. Barn som föds utanför äktenskapet kallas ”oäkta”, och oönskade barn mördas i tusental av änglamakerskor, men också av sina egna föräldrar.

Alkoholmissbruket dränker landet i sprit och misär, lön för arbete betalas ofta i form av brännvin, och mängder av svenska män super ihjäl sig. Den framväxande industrialismen har påbörjat omvandlingen av Sverige från jordbrukarsamhälle till industrination, samtidigt som en ny egendomslös underklass av arbetare utan medborgerliga rättigheter växer fram.

När Karl Valdemar Lundgren kom till fattighuset

Så ser bakgrunden ut i grova drag när sjuårige Karl Valdemar Lundgren och hans bror kommer till fattighuset. Året är 1905. Han har fötts 1898 i en liten banvaktsstuga vid norra stambanan. Vid den här tiden är järnvägen landets oumbärliga och snabbt expanderande blodomlopp. Den sköter de nödvändiga transporterna av varor och människor långt innan det finns några bilar. Karl Valdemars far är banvakt, och järnvägen ska komma att bli pulsådern även i sonens liv. ”Statens kaka är liten men säker” heter det.

När modern dör 1901 försöker fadern hålla ihop den stora barnaskaran, samtidigt som han sköter sitt arbete. Det är långt före daghemmens och fritidshemmens tid.

”Min äldsta bror var då femton år. Min äldsta syster som var tretton fick sköta om oss så gott hon kunde. En syster som var åtta år fick komma till släktingar, och en syster som bara var nio månader fick komma till en kusin till min pappa som var gift och bosatt i samma by som vi” berättar Karl Valdemar många år senare.

”Ingen hjälp fanns att få, för far hade ju så liten lön och ingen ville väl arbeta för ingenting. Så flyttade vi, och min far fick arbete på godsmagasinet vid järnvägen. Min syster var hemma och hjälpte far ett tag medan vi var ganska små men tyckte väl att hon ville tjäna en egen slant, så hon tog plats i en familj. Vi fick ett fruntimmer som skulle sköta om oss. Men det var inte så stor ordning på henne, ty ibland var hon inte nykter och då vet man hur det blir. Till slut såg far att det inte gick längre, så han ansökte om att jag och min bror som var två år äldre fick komma in på fattigvården som det hette då. Man hade inget annat val.”

Fattiga auktioneras ut till lägstbjudande

Den obligatoriska intagningsritualen går via den stora lusugnen i gjutjärn i fattighusets källare. I den stoppas alla de nyintagna hjonens klädpaltor för avlusning. Hjonen själva får avlusningsmedel. Sedan kan de börja åtnjuta fattigvården i tacksam undergivenhet. På fattigstugorna runtom i landet blandas psykiskt sjuka – ”dårarna” – asociala personer, utvecklingsstörda – som vid den här tiden kallas ”efterblivna”, ”imbecilla” eller ”idioter”-, fysiskt handikappade, gamla människor och föräldralösa barn huller om buller med varandra. De kallas fattighushjon och har ett enda gemensamt: oförmågan att ta hand om sig själva. De ligger samhället till last.

När Karl Valdemar och hans bror kommer till fattighuset 1905 gäller 1847 års fattigvårdsförordning. Från att fattigvården sedan medeltiden hade varit kyrkans ansvar är det socknarna som ska ta hand om alla dem som inte kan försörja sig själva. Inte förrän 1956 ersätts fattigvårdslagen med lagen om socialhjälp. Fattigauktioner är vanliga under flera årtionden in på 1900-talet. Föräldralösa barn och andra som anses kunna arbeta och göra rätt för sig auktioneras ut som bonddrängar och annan arbetskraft till lägstbjudande. Har man tur kommer man till en ordentlig familj som ger en mat och husrum. Har man otur hamnar man på fattighuset.

Slottet på samhällets botten

Långt senare, 1960, ska en av de svenska arbetarförfattarna, Åke Wassing (1919-1972), beskriva fattighuset i den självbiografiska romanen ”Slottet i dalen”. Själv är han dödgrävarens pojke som placeras på fattighuset av samma skäl som Karl Valdemar Lundgren och hans bror. Fadern kan inte både arbeta och ta hand om barn. Mot sin vilja hamnar pojken som anstaltsbarn i detta samhällsslott, lyckas verkligen överleva fångenskapen och så småningom också återvända till stora landsvägen med de flesta av sina sinnen i behåll. Åke Wassing skriver:

”Det var en gång ett slott… Nej, varför det? Slottet är lika verkligt i dag som då. Det ligger i en dal som kallas samhällets botten, ty den måste ju något namn ha. Slottet är uppfört i fyra våningar vitrappat tegel som lyser så grant i solen att alla som kommer den stora landsvägen förbi måste stanna och utropa: ”Nej, men titta! Där ligger det ett slott. Där skulle jag vilja leva och dö.” En del får också sin vilja fram, de kommer dit, lever en tid och dör.”

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset

Karl Valdemar Lundgren överlever fattighuset även han. Han och hans bror växer upp och ska livet ut behålla den nära relation till varandra som de haft under de svåra fattighusåren när allt de hade var varandra. Han vill helst inte tala om den tiden. Han bär alltihop inom sig. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och hans hustru skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara Karl Valdemar Lundgren och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi nyligen har lämnat bakom oss. Nöden talar mellan de återhållsamma raderna, inte bara den fysiska utan framför allt den psykiska. Bakom upplevelserna finns ibland inte ett ”jag”, utan istället det mer neutrala och distanserade ”man”.

Kyrkoherden bjöd på kaffe

”Man fick ju mat och kläder och omvårdnad, fast man fick försaka mycket som barn får som växer upp i ett riktigt hem. Det var sträng disciplin, vi vågade inte göra något som vi inte hade lov till. En liten bit från ålderdomshemmet fanns en kälkbacke som dom kallade för Tröttbacken, dit gick vi några grabbar och åkte en dag utan lov, men när vi kom hem på kvällen fick vi stryk och fick gå och lägga oss utan mat, så det gjorde vi aldrig om mera.

Vi hade en lärarinna som var snäll mot oss barn. När vi gått färdigt i skolan hade vi avslutning, och kyrkoherden kom och hörde på oss och tyckte att vi var så duktiga att han bjöd oss på kaffe på Ekströms konditori. Det var en stor upplevelse för oss som inte var vana vid sådana saker. Jag fick springa ärenden åt ålderdomshemmet ibland, då brukade jag hälsa på en av mina äldre bröder som jobbade på bryggeriet. Jag brukade få en 25-öring av honom och ibland en läskedryck, och tänk vad man blev glad. Men denna min bror blev förkyld när han gjorde rekryten och fick TBC, så han dog och blev begravd på sanatoriets kyrkogård.

Två dagar efter att jag konfirmerats, jag var då fjorton år, kom en bonde och hämtade mig. Jag skulle komma till honom i Västanvik och hjälpa till på hans jordbruk med det jag kunde. Vattna och rykta hästarna och ge dom hö, hjälpa till med slåttern, bärga säden, ta upp potatis på hösten och göra alla möjliga småsysslor. För det fick jag mat, logi och kläder – en kostym på sommaren och en på vintern samt 50 öre till midsommar och 50 öre till jul. Jag var hos honom i två år. Sedan fick jag en annan plats där jag fick betalt några kronor varje månad. Då tyckte man att man var rik.”

Från u-land till Folkhem

Det land vi lever i har inte skapat sig självt. De människor som har levt före oss var de som med sina händers arbete byggde Välfärdssverige. Från ett u-land i svält, armod, religiöst förtryck och enorma klassklyftor till det Folkhem där det ”varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn”, som landets blivande statsminister Per Albin Hansson (s) sa när han skissade sin folkhemsvision i riksdagens remissdebatt 1928:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”

Från 1932 börjar han och arbetarepartiet socialdemokraterna att bygga upp det Sverige där det ska råda likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Utgångsläget är ett miljonhövdat proletariat av egendomslösa torpare och arbetare, de skymningslandets människor som utför hårt arbete för usel lön åt bönder och fabriksägare – i praktiken slavar utan några mänskliga rättigheter. Sådana som Karl Valdemar Lundgren som sliter för två kostymer per år och 50 öre till jul och midsommar. Då som nu finns det gott om människor som berikar sig och skaffar sig fördelar på andras bekostnad, och många är de starka som trycker ner och plundrar de svaga. Utan rösträtt har proletariatet ingenting att säga till om. De är arbetsmaskiner bara, som ska utnyttjas, slitas ut och kasseras.

Högtidligen utövar han sin rösträtt

När Per-Albin Hansson blir statsminister 1932 är Karl Valdemar Lundgren 34 år. Han och hans 30-åriga fru Elsa Viola är två av de svenskar som ingår i uppbyggnaden av det svenska Folkhemmet. 1921 har Karl Valdemar för första gången högtidligen fått utöva sin allmänna rösträtt. Rätten att rösta har ända fram till det året varit förbehållen de privilegierade, jordägande klasserna, och enbart män. Stoltheten kvillrar som en kanariefågel i bröstet på honom den där dagen när han går till vallokalen. Han har klätt sig fin, i mörk kostym och slips, och hatt på huvudet. Han hade aldrig vågat drömma så långt – att han, fattighuspojken, skulle bli en betrodd man med rätt att rösta i ett demokratiskt val.

Karl Valdemar arbetar vid järnvägen, som sin far. Han är en man i staten, på uniformen står det SJ som i Statens Järnvägar. Han reser på Norrland, med ständiga övernattningar i metropoler som Mellansel, Långsele och Östersund. Dagar och nätter arbetar han för att försörja sin familj. Barnbidragen är ännu inte uppfunna, de kommer först 1948. Tillsammans får han och Elsa Viola sex barn, varav ett dör vid späd ålder i en barnsjukdom. 1936 tar de det stora steg som representerar det definitiva uppsvinget för enkelt folk. Då köper de ett hus i stadens utkanter för den svindlande summan av 9 000 kronor. Ett stort rött trähus för den växande familjen.

När välståndet når utedassen

Det finns varken vatten eller avlopp indraget i huset, det är utedass att gå till även i trettio minusgrader när snön knarrar under fötterna. Vatten pumpas upp ur brunnen och bärs in i hinkar, och värmen kommer från vedspis och kakelugnar som ständigt måste matas med ved. Men det är deras, det finns ett kök, det finns till och med en sal, och det finns en trädgård. Den stora tomten offras ingalunda för något så improduktivt som en gräsmatta. Den är själva grunden i självhushållet, där odlas potatis och grönsaker, frukt och bär. Hönsen värper ägg, och i skogen växer svamp och lingon.

En bit in på 1950-talet når nästa steg i det växande välståndet deras familj. Två världskrig har passerat i Elsa Violas och Karl Valdemars liv, som rubriker, oro och matransoneringskuponger. Efter andra världskrigets slut 1945 befinner sig Sverige i en obruten högkonjunktur flera decennier framåt. Till skillnad från de nordiska grannländerna ockuperades inte landet, den svenska industrin är oskadd av kriget och går för högtryck. Utedassets tid är förbi. Karl Valdemar drar in vatten och avlopp i huset och bygger ett badrum av en garderob på övervåningen. Han klär väggarna med plasttapeter i kanariegult och chockrosa med svarta lister, för nu är det som sagt 50-tal. Där sitter han sedan och tronar stolt som en kung i sitt verk, röker njutningsfullt cigarretter med långt trämunstycke och askar i en hög askkopp på fot bredvid toalettstolen medan han läser lokaltidningen och Tidsfördrif. Elsa Viola läser Husmodern och Hemmets Journal, för där finns så bra bakrecept till syjuntorna med sju sorters kakor.

Barnjungfru i en fin familj

Hon är bara en tvärhand hög. Liten, seg och ettrig. Innan alla barnsängarna och själva livet sliter på henne är hon mycket vacker. På ett ungdomsporträtt har hon en helt betagande skönhet. Det långa mörka håret lockar sig behagfullt, uppknutet med en stor vit sedesam sidenbandsrosett. Vit krage på finklänningen, vackra allvarsamma ögon, som om de försöker se in i det liv som väntar henne. Hon och Karl Valdemar ska leva tillsammans i femtiotvå år, ända tills döden skiljer dem åt.

När hon är femton år börjar hon arbeta som barnjungfru i en fin familj. Familjen heter Hermansson, och Elsa Viola tar hand om den lille sonen Carl-Henrik. Många år senare, 1964, ska han bli partiledare för vänsterpartiet kommunisterna. 1953 är han gäst vid Sovjetdiktatorn Josef Stalins (1878-1953)  begravning i Moskva. Vid en minneshögtid för Stalin i Stockholm den 9 mars samma år håller C-H Hermansson tal.

C-H Hermansson var en rar liten gosse

Han framhåller Josef Stalins betydelse för mänskligheten, han utnämner en av historiens värsta massmördare till ”en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän”:

”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Detta sägs om en man som hade minst 25 miljoner människoliv på det samvete som han eventuellt var i besittning av. Elsa Viola vet ingenting om kommunismen, varken som femtonåring eller senare. Hon är över huvud taget inte politiskt intresserad. Hon röstar på socialdemokraterna för att Karl Valdemar gör det och för att det är tack vare socialdemokraternas uppbyggnad av Folkhemmet som de har fått det så bra fast de kommer från enkla förhållanden. Men i hela sitt liv är hon stolt över att hon har bytt blöjor på C-H Hermansson. Han hade ju varit en så rar liten gosse.

Vi lever i en ficka i tiden

Vi lever i en ficka i tiden. I tron att vi är garanterade evigt välstånd från ständigt vidöppna kranar har vi vänt ryggen åt det Fattigsverige vi nyss har lämnat bakom oss. Vi ser på epoken och dess människor med överseende och ibland förakt. Vi kapar banden bakåt och tror högmodigt att den lilla grupp människor som just vi utgör just här och nu är alltings fullkomning. Vi lyssnar andlöst på förljugenhetens flinande profeter och slätkammade samhällssnickare med ideologiska spikpistoler och tror att de vill oss väl. Men inga träd kan växa om man kapar deras rötter. Inga hus kan byggas på en ihålig grund. Allting bygger på tidigare generationers erfarenheter. Om vi nonchalerar dem bäddar vi för vår egen undergång.

All utveckling är cyklisk. Civilisationer föds, når sin kulmen – och går under. Oftast på grund av ledarnas storhetsvansinne och destruktivitet. Både romarriket och antikens Grekland var högtstående kulturer som störtade samman i grus och aska.
”Ett halvsekels paus går mot sitt slut”

”En paus i historien går mot sitt slut. Efterkrigstidens sorglöshet är en bubbla som snart spricker” skriver Richard Swartz i en ledarkolumn i Dagens Nyheter. Han fortsätter:

”Vi är övertygade om att allting blir bättre och bättre dag för dag. Krig, massarbetslöshet och orostider i största allmänhet är något som hör det förgångna till.
Denna i grunden naiva historieoptimism är i vår samtid djupt förankrad, tas som självklar, är oftast omedveten och – som varje ideologi eller försök att förutsäga framtiden – farlig. Men den kan också leverera övertygande fakta. Sedan 1945 har i västvärlden flera generationer vuxit upp som förskonats från de bakslag och katastrofer som måste gälla som normala inslag i människans historia.

Tusentals år av historia har helt enkelt gjort en paus som hittills varat i ett drygt halvsekel. I ett historiskt perspektiv är det nästan en oändlighet. Den materiella levnadsstandarden har ideligen höjts och vetenskapliga framsteg förlängt själva livet, så till den grad att denna eviga ”boom” numera betraktas som vårt normaltillstånd. (…) Faktum är att min egen generation, fyrtiotalisterna, sannolikt är den mest bortskämda som historien känner: våra liv skulle kunna beskrivas som ständigt stigande kurvor utan vare sig hack eller platåer, en tillvaro som skulle väcka avund hos alla tidigare europeiska generationer och hos hela vår icke europeisk-transatlantiska samtid.

Det kan verka som om med andra världskrigets slut en lucka öppnade sig i västvärldens historia som först nu håller på att stängas igen.”

De delar samma falska värdegrund

Målmedvetet och i största samförstånd för de svenska politikerna en politik som systematiskt monterar ner välfärden och för oss tillbaka mot ett nytt Fattigsverige. Ingen kan ta miste på målet, medlen är alltför tydliga. De må ha olika bokstavsbeteckningar, men i det uppenbara hatet mot sitt eget land och befolkning delar de samma falska värdegrund. Med egenintresset och maktlystnaden som främsta drivkrafter sätter de sina egna landsmän i strykklass för att leva upp till en rosa fluffillusion om ”universell solidaritet” med alla jordens folk. De skänker bort Sverige till lägstbjudande och skyr inga medel för att tvinga svenskarna att acceptera bedrägeriet, betala plundringen och till på köpet helst se glada ut.

Det är människor som Karl Valdemar och Elsa Viola och alla andra förfäder århundraden tillbaka som Vilhelm Moberg skriver om 1941, några år in i Folkhemmets epok, i boken ”Svensk strävan”:

”Sverige är vårt, det är sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. (…)

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur som har skapats här. Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund.” (Vilhelm Moberg, ur Svensk strävan, 1941.)

De slapp se välfärden förskingras

Det är också svenskar som Karl Valdemar och Elsa Viola och deras gärning som dagens politiker spottar på istället för att hedra deras verk. Karl Valdemar var min farfar. Han dog 1974. Året innan dikterade han berättelsen om sin barndom på fattighuset i ett brev till mig. Elsa Viola var min farmor, det var hon som höll i pennan. Hon dog 1983. Mina farföräldrar slapp uppleva hur Sverige såldes ut till EU, massinvandring och anpassning till totalitär islam. De slapp se den offentliga lögnen växa sig alltmer grotesk för varje dag. De slapp se hur den välfärd som de arbetade ihop förskingras med statens välsignelse av ett importerat proletariat från muslimska u-länder.

1847 års fattigvårdsförordning har ersatts med 1982 års socialtjänstlag som gör svenska skattebetalare försörjningspliktiga mot alla som sätter sin fot på svensk mark. Enligt socialtjänstlagen har nämligen alla ”som inte själva kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt” rätt att bli försörjda av samhället och leva på vad som kallas ”skälig levnadsnivå”. Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring, läkarvård, akut tandvård, glasögon samt medlemskap i fackförening och arbetslöshetskassa.

Ur minnena träder de fram inför våra ögon

Jag är glad för Karl Valdemars och Elsa Violas skull att de är döda. De var den sista generationen svenskar som med självklarhet kallade sig svenskar utan att av politikerna behandlas som en skamlig folkspillra. De var stolta människor som reste sig ur fattigdom och armod och med hårt arbete erövrade ett liv.

Ju äldre vi blir, desto mer lever vi i våra minnen. Det kallas nostalgi och är underförstått något av det mest föraktliga man kan ägna sig åt. Men när verkligheten blir alltmer outhärdlig och tycks omöjlig att förändra – vad återstår mer än att fly, emigrera eller leva i minnenas inre exil? Ur minnena lösgör sig suddiga gestalter ur det förflutna och träder fram inför våra ögon, klarnar och blir lika verkliga som om de ännu levde. Det är de människor som vi har älskat, de som har skapat oss till dem vi är i dag. Vi bär dem inom oss. För oss är de inte döda. Karl Valdemar och Elsa Viola finns ofta i mina tankar. Så länge som en människa lever i någons minne är hon inte död. Död är man först när ingen enda människa längre kommer ihåg vem man var eller att man har levat.

Jag lever i ett försvunnet land

Själv lever jag i ett försvunnet land. Jag föddes i ett land och lever i ett helt annat. Under min livstid har Sverige förvandlats till oigenkännlighet, och det har skett utan folkets tillstånd. Vi blir allt fler som lever i exil i vårt eget land. Hundratusentals är vi som flyr i en tyst och ständigt pågående folkvandring från det mångkulturella samhälle som har tvingats på oss till ett undantagstillstånd i de fickor och oaser som finns kvar, ännu en liten tid. Inom oss bär vi på minnena av ett land där vi kände oss självklart hemma, där vi kunde känna igen oss i människorna runtomkring oss och var trygga i tron att inget ont skulle hända oss.

Den idealiska medborgaren adapterar sig entusiastiskt till nuet och den verklighet som politikerna har påbjudit ska gälla för innevarande mandatperiod. Jag vägrar. Jag lever i ständig protest och avgrundsdjup sorg över allt som har tagits ifrån mig, från oss alla. Jag rasar över den politiskt korrekta elitens besudlande och vanhedrande av de miljoner människor som byggde Sverige till vad det en gång var. De förbryter sig grovt mot något som inte tillkommer dem. Vi lever i en gigantisk påtvingad lögn. Och en dag kommer den att spricka. Som alla lögner.

Litteratur:

Vilhelm Moberg: Svensk strävan. 1941.

Åke Wassing: Slottet i dalen. 1960.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter.

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

49 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] när han var tre år och växte upp på fattighuset. Honom har jag berättat om i krönikan “Landet som försvann” Han ville helst inte tala om den tiden. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. […]

trackback

[…] när han var tre år och växte upp på fattighuset. Honom har jag berättat om i krönikan “Landet som försvann” Han ville helst inte tala om den tiden. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När […]

trackback

[…] blev tidigt moderlös och växte upp på socknens fattighus. Honom har jag berättat om i krönikan ”Landet som försvann”. Trots sin svåra start blev han en av dem som med lång och trogen tjänst byggde […]

trackback

[…] ni nu, kära läsare, se med engan ögon hur krönikan ser ut så finns den här : http://snaphanen.dk/2011/12/17/sondagskronika-landet-som-forsvann/ Share this:TwitterMerFacebook Det här inlägget postades i Uncategorized av Åsa. Bokmärk […]

trackback

[…] ni nu, kära läsare, se med engan ögon hur krönokan ser ut så finns den här : http://snaphanen.dk/2011/12/17/sondagskronika-landet-som-forsvann/ Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna post. Kategorier […]

trackback

[…] Julia Caesar hos Snaphanen Dela med dig:FacebookTwitterStumbleUponRedditE-postLike this:GillaBli först att gilla denna post. ▶ Inga svar /* 0) { jQuery('#comments').show('', change_location()); jQuery('#showcomments a .closed').css('display', 'none'); jQuery('#showcomments a .open').css('display', 'inline'); return true; } else { jQuery('#comments').hide(''); jQuery('#showcomments a .closed').css('display', 'inline'); jQuery('#showcomments a .open').css('display', 'none'); return false; } } jQuery('#showcomments a').click(function(){ if(jQuery('#comments').css('display') == 'none') { self.location.href = '#comments'; check_location(); } else { check_location('hide'); } }); function change_location() { self.location.href = '#comments'; } }); /* ]]> */ […]

Dogge
Dogge
12 years ago

För övrigt en utav de mest läsvärda krönikorna jag ramlat över.
Fortsätt protestera, Julia.

joffe
joffe
12 years ago

I kommentarsfälten på internät möter man ofta knepiga kommentarer som förbryllar och fortsätter att förbrylla Ju mer man läser och försöker analysera och begripa ord fastnar man i oklarhet inte minst här ovan gällande vissa kommentatorer. Jag råkade läsa Ullenhag i Regeringens hemsida och i ärlighetens namn undrar om den mannen någonsin klarade att passera lågskoleklass med godkänt betyg. Eller har man slutat med betygsättning i skolorna i Sverige numera?! Ointressant att bemöta mystik och trollskrift då dumhet och okunskap ej kan förenas med vetande. Jag önskar Julia naturligtvis och många andra kunniga skribenter i kommentarsfälten som, Kweenkristin, Tony Ingman,… Read more »

trackback

[…] Julia Caesar i sin senaste söndagskrönika, under rubriken ”Landet som försvann”: […]

Villafarsan
Villafarsan
12 years ago

Ok, låt oss vara konstruktiva – hur skal Socialtjänstlagen vara, enligt dig?

/villafarsan

elwee
elwee
12 years ago
Reply to  Villafarsan

Socialtjänstlagen ska i första hand se efter dem som efter bästa förmåga byggt (och bygger) upp det relativa välstånd som finns kvar. Det har aldrig varit avsikten med socialhjälpsfunktionen att svenska medborgare ska försörja alla ekonomiska migranter som behagar komma hit. Självklart ska vi ta emot flyktingar, dvs ca 3-5 % av dem som kommer hit. Det är som regel de som kan identifiera sig! Självklart ska vi ta emot dem som kan fylla luckor, arbets- eller kunskapsmässiga sådana. Men, vi har ingen anledning att vara hela världens socialbyrå och inget annat land har heller en omsorg som är dimensionerad… Read more »

Cavatus
12 years ago
Reply to  Villafarsan

Den ska omfatta folk som är permanent boende i Sverige, företrädesvis medborgare, men även andra kan möjligen inkluderas efter prövning. Den ska inte, som idag, omfatta alla som råkar stå på svensk mark, dvs även turister och annat löst folk. Den är alltså felkonstruerad. Som den är utformad idag utnyttjas den å det grövsta och det faktum att Sverige är landet med världens högsta skatter kan vi aldrig komma ifrån om vi ska vara försörjningsansvariga för envar som sätter sin fot här.

Villafarsan
Villafarsan
12 years ago

För det första: “Målmedvetet och i största samförstånd för de svenska politikerna en politik som systematiskt monterar ner välfärden och för oss tillbaka mot ett nytt Fattigsverig” Det här är ju en konspirationsterori som heter duga… Knappast att våra folkvalda har kapacitet att köra en sådan sak år efter år över blockgränserna, ens om de ville, vilket alltså förutsätter att de vill vanligt folk illa. Påståendet blir ju mer absurt ju mer man tänker på det. För det andra: Moberg. Författaren till Utvandrarserien. Författaren som tog de svagas och utstöttas parti. Hur kan du svamla in honom i din retorik?… Read more »

Cavatus
12 years ago
Reply to  Villafarsan

Vojne vojne, “ni brände upp de fossila resurserna” och “ni byggde inte upp landet” typ. Och vad gör då din generation som är så mycket bättre? Demonstrerar och skriker ut din ilska mot SD med vuvzuelor och harskramlor? Är det konstruktivt? I din värld är allt svart eller vitt. Försök se lite mer nyanserat på tillvaron. Socialtjänstlagen behöver inte vara antingen eller. Det skulle gå att nyansera även den för att inte dränera Sveriges ekonomi. Men enligt ditt resonemang är väl en sådan slutsats rasistisk om inte alla jordens invånare inkluderas i den svenska socialtjänstlagen. Svamla lite mindre och försök… Read more »

Dogge
Dogge
12 years ago
Reply to  Villafarsan

Uppenbarligen besitter du den illaluktande karaktären, som inte är det minsta kapabel att se världen för vad den är. Antagligen kommer du fortsätta att orera kring hur opinionens åsikter är oemotsagda, ända tills du själv pensioneras in på Carema care och bajsar ner dig – men då lär väl den demens, som sedan 40 års ålder knackat på dörren, gjort dig oförmögen att ens bli varse din situation.

trackback

[…] Greiders bedrövelse »Vi hader jer« Blot et kunstnermord Julia Caesar: Vår kastrerade sorg Söndagskrönika: Landet som försvann Happy Chrimble fra The Beatles Herrefolket taler Christopher Hitchens, 1949–2011 Seneste […]

Tony Ingman
Tony Ingman
12 years ago

Tack Julia för ännu en mycket läsvärd krönika. För något år sedan fick jag en bok i julklapp av författaren Henning Hamilton , som heter” Folket före oss” , som i ord och bild berättar om dessa strävsamma människor som du nämner i din krönika , dom som lade grunden till det välstånd som rått tills dom halsstarriga politiker av både röd och blå kulör fick för sig att skänka bort landet till andra människor än Svenskar. Det gör extra ont att höra när vår skitstövel till statsminister kräker ur sig att” ingen utveckling har kommit från Sverige förutom barbariet,… Read more »

Kweenkristin
Kweenkristin
12 years ago

I historieböckerna läser man om hur kulturer utplånats på grund av invasioner av främmande folkslag. Idag händer det i Sverige och svenskarna hjälper och påskyndar det genom att förneka och förinta sin egen kultur. En gång så stolt svenskt folk som utplånar sig själva.

joffe
joffe
12 years ago

Tack kära Julia för ytterligare en bedövande drapa som påminner oss om hur våra före oss fick kämpa, och hur vi nutida själva fått kämpa, dock något lättare… Men du påminner oss helt riktigt om hur det var förr. Min far född på slutet av 1800-talet skrev under sina sista levnadsår 1.800 sidor på en gammal Facit skrivmaskin om sin levnad under den period i Sverige då förändringen till välfärdssverige föddes. Vilken omställning. Han själv som förvaltare för ett stort gods fick kasta in handsken under 30-talets depression. Statarnas löneförmåner ökades då, vilket inte ingick i hans arrendeuppgörelse med godsägaren.… Read more »

trackback
12 years ago

[…] dem. Vi lever i en gigantisk påtvingad lögn. Och en dag kommer den att spricka. Som alla lögner. Källa – Snapphanen Filed Under: Emigration, Europa Bibliografi • Lena Holfves hemsida • Holfve på […]

PBr
PBr
12 years ago
Nils Dacke
12 years ago

Tack Julia för ännu en lysande krönika. Den lyckades hos mig väcka många minnen från det Sverige, som inte längre finns. Jag har upplevt utedass, bärande av vatten, ransoneringskort och att vi mot slutet av månaden fick “handla på krita”. Men jag upplevde samtidigt värme och samhörighet inom fungerande familjer och mellan grannar och kollegor. Jag minns ett samhälle som i mycket präglades av inställningen “att göra rätt för sig”. Jag minns en fungerande skola präglad av “ordning och reda” samt av att förmedla kunskaper. Krönikan väckte också ett antal blandade känslor; glädje över att ha fått uppleva ett land… Read more »

Rasmus Andersen
12 years ago

Rigtig spændende og fyldestgørende læsning. På trods af min danske baggrund, så var der mange interessante informationer og betragtninger i det du har skrevet. Jeg glæder mig til at læse mere.

Cavatus
12 years ago

Tack för en fin men vemodig text, Julia. Igår såg jag Beck-filmen Mannen på taket, med Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen. Den spelades in i Stockholm på 70-talet. Det var så otroligt att se miljöerna och människorna precis som de var under min uppväxt. Folkmassorna bestod av svenskar! Det är nästan chockerande att upptäcka att massimporten inte hade börjat ännu och vi levde i ett slags omedvetet lyckoland, något man inser först nu. T o m brotten var av tämligen oskyldig karaktär.

Robin Shadowes
Robin Shadowes
12 years ago
Reply to  Cavatus

Jag tänker se om HasseåTage-filmerna över jul och nyår. Har nämligen både boxarna med härliga filmer och revyer. Att angöra en brygga utspelar sig till 99% i skärgården men början och slutet visar upp ett svart-vitt Stockholm i mitten av 60-talet. Mannen som slutade röka utspelar sig huvudsakligen i Stockholm och Paris vid början av 70-talet. 72 tror jag det var. Där finns nog mycket du skulle känna igen tror jag. Det finns även en sekvens i Äppelkriget när älvan Birgitta Andersson beger sig i väg på ett uppdrag i Stockholm. Släpp fångarne loss kommer jag inte ihåg var den… Read more »

alle
alle
12 years ago

Svenska folket reagerar som vanligt ytterst snabbt och effektfullt mot alla former av självförvållad – dvs genom närmast kriminell naivitet och/eller laissez-faire-mentalitet – grov brottslighet. Här har vi Svenska kyrkan i Ludvika som i reaktion på dödsmisshandeln härom dagen nu i en närmast brutal motaktion skall fixa till en liten ljusmanifestation samt förmodligen även en och annan bön till sin överförmyndare Gud/Allah! Men vad säger då självaste prostatan & biskopinnan Eva Brunne om detta tveksamma smått rasistiska tilltag?

alle
alle
12 years ago

Ett land där Pocahontas inte utgör det enstaka undantaget utan istället regeln kan ju naturligtvis bara gå en väg…

elwee
elwee
12 years ago

Mycket pricksäkert Julia. Du har en enastående förmåga att formulera det jag, och sannolikt många med mig, känner. Jodå, jag har upplevt kakelugnar, vedspis och utedass som var isande kallt på vintrarna … man försökte undvika dasset så länge som möjligt, men det slutade som regel med att man fick gå dit sent på kvällen och dessutom fick man då bannor av föräldrarna för att man inte gick dit medan det var ljust så de slapp följa med … Hur kan man dupera majoriteten av ett helt folk? Hur är det möjligt att skrämma en hel journalistkår till tystnad? Hur… Read more »

Julia Caesar
Julia Caesar
12 years ago
Reply to  elwee

@ elwee:

Du kan nå mig via snappost@yahoo.dk

Vänliga hälsningar
Julia Caesar.

Tornuggleman
Tornuggleman
12 years ago

Än en gång en ren njutning att läsa !
Språkbruket och författandet får mig att rysa av välbehag jag har förmånen att läsa “Julia Caesar”.
Och tack än en gång, Snaphanen för att ni publicerat ytterligare en otroligt välformulerad och fantasitiskt återgiven krönika .

Ha en god o skön kväll. Skit i araber,Egypten o konstiga “vårar”.
Dröm er bort till en skandinavisk idyll !

Och njut av alla julens förberedelser.

Det kan nämnligen inte muslimer !

tant45
tant45
12 years ago

Tack Julia! Min farfar sade ofta till mig som barn: mInns din historia, den som ingen historia har, har heller ingen framtid. Vilken historia skulle jag ha? Jag var ju ett barn. Jag hade ingen historia. Men ju äldre jag blev, växte saker o ting fram. Mina förfäders historier, deras liv, tankar, uttryck,berättelser, händelser, kunskap, deras förmåga att överleva, deras sätt att förhålla sig till livet. Jag formades efter dem och den miljö jag växte upp i. Jag litade blint på dem,de hade ju klarat sig under svåra förhållanden, så skulle jag följa deras råd skulle nog allt gå bra.… Read more »

Svenskasvensson
12 years ago

Dagens Svenska barn, kommer rakt in i det mångkulturella fördärvet. Dom kommer aldrig få se, då när Sverige var ett bättre land. Dom kommer tänka, varför straffade Gud mig med att tvingas upp i ett sånt här korrupt och misslyckat land.
http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

Mrs Darkblue
Mrs Darkblue
12 years ago

Den folkkäre Nils Poppe, överlevde en sk. änglamakerska
http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Poppe

Kenneth Karlsson
Kenneth Karlsson
12 years ago

En fantastisk krönika, som visar upp vår historia, och vart vi är på väg; en vackert skriven text som osar av kärlek, sorg, och ilska.

Fundersam
Fundersam
12 years ago

NOLLVISIONENS FÅNGAR Ingen politiker vågar säga att “obehag” är en naturlig del av livet och att det kan vara uppfostrande. Vi har en officiellt förklarad “nollvision” om dödsfall i trafiken. Men alla vet att den inte kan tas på allvar. Däremot gäller en outtalad nollvision på många andra områden, ex.vis i skolan. Ingen unge skall, naturligtvis, utsättas för faran av benbrott, varför gymnastiken ofta blir menlös för den vige och skicklige. Dåliga betyg är också obehagliga, så därför eliminerade man i praktiken betygen. Generationen utan betyg har inte fått något mål att kämpa för att nå. Mina barnbarn visar att… Read more »

Henrik Henriksen
Henrik Henriksen
12 years ago

Takk for en flott og gripende historie, Julia. Jeg kan ikke fortelle hvor mange sterke følelser som kommer gjennom kroppen når jeg leser det du har skrevet her. Det gjør meg trist, men samtidig også sint. Vi respekterer ikke lenger våre forfedres harde arbeide og offer! I hva slags land skal våre barnebarns barn vokse opp? Vil de føle friheten og solens varme på sin nakne hud? Vil de kunne løpe leende gjennom våre skoger og bade i våre mange tusen tjern på varme sommerkvelder? Vil de kunne sitte foran peisen på en mørk vinterkveld og vente spent på julaften… Read more »

Crass Børsting
Crass Børsting
12 years ago

Bravo, fr. Caesar. Tak for endnu en fin søndagskronik.

Invandrare1957
Invandrare1957
12 years ago

Det är inte ofta tårarna kommer. Det är inte mer än drygt 80 år sedan min faster såldes som barnpiga. Hon vägrar att berätta om det skammen är stor. Sen har vi inte vett att vara rädda om det vi har. God jul Julia vem du än är så är du en ljusglimt.

Info
Info
12 years ago

Exempel på den ideologiska Lützen-dimma, som sänkt sig över och förkväver Sverige: ”KARIN BOJS: KÄRLEKSHORMON ÄR ÄVEN RASISTHORMON” Ovanstående artikelrubrik stötte jag på av en slump här: http://reaktion.motpol.nu/?p=1330 En artikelrubrik, som i sin illvilligt vinklade utformning bara är alltför typisk för nu levande, svenska makthavare, journalister, s.k. beteendevetare, managementkonsulter, kommunikationskonsulter m.fl. – Järvenpää kommenterar: ”Bl a hävdas [av Karin Bojs] att oxytycin ´får människor att betrakta främlingar som mindre värda´. Något stöd för den åsikten finns dock inte i den kunskap som Bojs hänvisar till, den holländske professorn Carsten de Dreus och hans teams forskning om oxytocin.” Vad Dreus påpekar… Read more »

Dag Selander
12 years ago

Undrar om alla svenskar känner till 82 års socialtjänstlag… Däremot torde ett antal miljoner utrikes födda känna till godhetens lagar i landet som försvann… 1982 års socialtjänstlag som gör svenska skattebetalare försörjningspliktiga mot alla som sätter sin fot på svensk mark. Enligt socialtjänstlagen har nämligen alla ”som inte själva kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt” rätt att bli försörjda av samhället och leva på vad som kallas ”skälig levnadsnivå”. Försörjningsstöd lämnas för skäliga kostnader för livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälsa och hygien samt dagstidning, telefon och TV-avgift, boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring,… Read more »

Cavatus
12 years ago
Reply to  Dag Selander

Ja, denna lag är synnerligen upprörande, särskilt när information om dess förefintlighet sprids som en löpeld utanför Europa och landet invaderas av folk vars mål är att utnyttja lagen. Svenskarna själva vet inte ens om att den finns, att deras inbetalda skatter tas till folk som aldrig bidragit till välfärden eller som inte är medborgare. Denna lag måste rivas upp. Den är en orsak till att de svenska skatterna aldrig kan komma ner på internationell nivå.

Peter Buch
Peter Buch
12 years ago

Socialdemokraterna fik et Sverige där det inte råda likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet. Det er, herfra anskuet, en illusion at tro lighed, eftertænksomhed, samarbejde og hjælpsomhed selv med initiativer, tilskud og diverse kan etableres og blive samfundets grundlag. Sådan er mennesker ikke efter min erfaring. Mennesker er forskellige og ikke alle er ens eller eftertænksomme, evner samarbejde, vil gøre noget, gøre noget for andre eller hjælpe eller give til andre. Illusioner og virkelighedens konstaterbare fysiske belæg og følgerne af den socialdemokratiske selverkendende opgiven selv at skabe til tanker om omfordelings almene gode er dele af den virkelighed vi befinder os… Read more »

Utflyttad svensk
Utflyttad svensk
12 years ago

Tack Julia.
Du bekräftar vad mina föräldrar har berättat för mig. Kan inte för mitt liv förstå, varför sveriges politiker medvetet vill förstöra mitt en gång fina hemland. Dem borde åtalas hela bunten.

Naivtive
Naivtive
12 years ago

Den stora frågan är “varför”? Jag kan inte för mitt liv begripa med vilket motiv de senaste generationernas politiker försvarat sin sinnesslöa gärning. Klåfingrighet? Missriktad välvilja, hybris eller vad har rört sig i dessa förvridna hjärnor? Vi har sett det förut i historien och vi kommer att se det igen, folkets vrede när hungern vrider om magsäcken. Kan Waberi och islamistgrabbarna då vara rätt häst för Fredde att satsa på?

Stefan
Stefan
12 years ago
Reply to  Naivtive

Det är precis vad jag också undrat de senaste 5 åren. VARFÖR? När man kollar upp alla dessa skribenter som omfamnar mångkulturen och vill utrota allt svenskt är det ALLTID samma sak. Man hittar dom inte skrivna på adresser i Rinkeby/Tensta, Ronna, Angered, Hammarkullen, Rosengård osv. osv. m.m m.m Senast jag kollade en HYCKLARE (journalist) bodde hon på Djursholm.Det fanns INTE EN ENDA med utomnordiskt ursprung på hennes adress. Varför betalar man 2-5 miljoner för en lägenhet där det bara bor Svenskar om man hatar allt Svenskt? Varför vill man inte leva som man lär? Själv bor jag i en… Read more »

Stefan
Stefan
12 years ago
Reply to  Stefan

“Själv bor jag i en bostadsrätt med ytterst få invandrare”

Det skall givetvis vara “Själv bor jag i ett bostadsrättsområde med ytterst få invandrare” 🙂

trackback

[…] Julia Ceasars söndagskrönika och tänk efter! Inlägget skrevs: 2011-12-17 23:35 Kategori: Blandat ← Tidigare […]

Nordbo
Nordbo
12 years ago

Jag har tänkt på att känslan av att tillhöra ett folk och ett land stals från mig innan jag föddes. Det var tydligt för mig redan som barn att något saknades, men jag visste inte vad. Det var bara ett tomrum som mötte mig. Jag har försökt förstå det tomrummet och har den vägen sökt mig tillbaka till det som du skriver om nu. Vi som är födda efter 60-talet har blivit utsatta för ett socialt experiment. Sociala ingenjörer har manipulerat vårt tänkande så att det ska överensstämma med deras världsbild. Men det fungerar inte. Så här skrev en person… Read more »

49
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x