Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sett uppifrån är Nordkorea nattetid en stor mörk fläck, lika svart som havet. Ett land nästan lika stort som England, försänkt i totalt mörker. I söder glittrar ljusen från Sydkorea, i norr och väster från Kina som miljoner lysande vita prickar. När mörkret faller försvinner de nordkoreanska byarna in i skymningen. Natten slukar de små låga husen. Till och med i huvudstaden Pyongyang kan man nattetid promenera i mitten av en gata utan att se husen på sidorna. Den hårda elransoneringen medger bara tillgång till elektricitet någon timme då och då. Sedan Nordkorea släcktes ned i början av 1990-talet lever 23 miljoner människor i detta svarta hål.

Länge höll Kina och Sovjetunionen Nordkorea under armarna och stöttade med pengar och subventionerade varor. Tre fjärdedelar av landets bränsle och två tredjedelar av livsmedelsimporten kom från Kina. Men leverantörerna tröttnade på att inte få betalt. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet försvann stödet för Demokratiska folkrepubliken Korea. Utan billig olja och subventionerade råvaror stannade fabrikerna. Ekonomi och infrastruktur i en av de sista kommunistiska diktaturerna kollapsade. Under 90-talet svalt upp till två miljoner nordkoreaner ihjäl. Nordkorea är en katastrof för sina invånare, men också för dem som har lyckats fly därifrån. Kvar finns deras anhöriga som de aldrig kommer att få se igen. Alla försök att fly är förknippade med livsfara. De som tillfångatas avrättas eller interneras i arbetsläger. Omkring 200 000 fångar hålls inspärrade i lägren.

Det finns vittnesmål om systematiska massavrättningar och att hela familjer gasas ihjäl, som en del av militära experiment. Det finns också rapporter om att den nordkoreanska militären använder handikappade barn som försökskaniner när man testar biologiska och kemiska stridsmedel. All information som läcker ut är ett nederlag för regimen som skyddar sig mot insyn bakom världens mest effektiva järnridå.

Åsiktsdiktaturens mörker

Jämsides med det reella mörkret ligger ett annat mörker tungt över Nordkorea. Det är tystnadens, rädslans och åsiktsdiktaturens mörker. Alltsedan landets ledare Kim Il Sung (1912-1994) kom till makten 1948 är landet en av de grymmaste och mest repressiva av världens diktaturer. Man kan bli avrättad för förräderi för att ha sålt utländska DVD-filmer eller skickad till arbetsläger för en struntsak. Mobila polisstyrkor har rätt att när som helst klampa in i människors hem och till exempel kontrollera att elektricitetskvoten inte överskrids genom att man använder en glödlampa som är starkare än 40 watt. Eller ifall man har nattgäster utan resetillstånd.

Landet genomsyras av spioneri och angiveri. Varje medborgare förväntas vara statens ögon och öron och rapportera misstänka företeelser. På femtio personer finns det minst en angivare. Det är betydligt fler än DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi, enligt uppgifter i Stasis öppnade arkiv. Överallt finns spioner från de olika underrättelsetjänsterna. Man pratar inte politik med någon när man bor i Nordkorea. Inte med sin bäste vän, inte med sina lärare eller föräldrar och absolut inte med sin flick- eller pojkvän. Indoktrineringen börjar tidigt med de minsta barnen. Träning i att dyrka den store ledaren pågår under de upp till fjorton timmar långa dagarna som barnen tillbringar i fabrikernas daghem. Varenda sång, film, tidningsartikel och affisch framställer härskaren som en gud. Sågklingor av misstänksamhet och rädsla skär rakt igenom och trasar sönder samhällets minsta beståndsdel, familjerna. För att uppmuntra angiveri inom familjen trycker tidningarna artiklar om hjältemodiga barn som har angett sina föräldrar. De framställs som berömvärda förebilder.

Omöjligt att arbeta som journalist i Nordkorea

Vad gör en totalitär makt med människor? Vad är yttrandefriheten värd? Medan debatten pågår om det så kallade ”näthatet” – det vill säga mediakonsumenternas reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik – läser jag ”Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea” skriven av Barbara Demick, korrespondent för Los Angeles Times i Beijing, tidigare i Sydkoreas huvudstad Seoul. Amerikansk originaltitel: “Nothing to envy. Real lives in North Korea”.

Boken belönades med BBC:s prestigefyllda reportagebokspris Samuel Johnsonpriset 2010 och nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset.

Barbara Demick är en av de journalister som har lyckats ta sig in i det slutna landet – bara för att uppleva att det är omöjligt att arbeta som västerländsk journalist där. Som journalist är man ständigt övervakad av vakter som har till uppgift att förhindra oönskade samtal och se till att besökaren håller sig till en noga utstakad resväg. Att ta kontakt med vanliga medborgare är förbjudet. Och om man trots alla hinder skulle lyckas få kontakt med en medborgare, vad skulle han eller hon säga? Nordkoreanernas tankar är ända från födseln kolonialiserade av den kommunistiska regimen. Varje ord och tanke ägs av staten.

Man får inte tänka för mycket

Barbara Demick valde en annan väg. Hon började intervjua nordkoreaner som hade hoppat av och flytt till Kina eller Sydkorea. Deras berättelser ger tydliga och skakande svar på vad som händer med människor när de underkastas en totalitär diktatur. Den totalitära makten ockuperar deras sinnen och spärrar in dem i fysisk och psykisk fångenskap. Den förvandlar invånarna till tomma skal utan egna tankar, gör dem till produktionsenheter utan själ vars enda funktion är att tjäna staten. När man inte får tänka och tala fritt reduceras man till en skugga av vad man är ämnad att vara. Angiveriet och rädslan kryper under skinnet, tar ifrån människorna deras tillit och tillförsikt och planterar istället tvivel och misstänksamhet.

I Nordkorea finns inga förutsättningar för en revolt som liknar dem som har störtat andra totalitära regimer. Här är ingen Pragvår möjlig, ingen Ungernrevolt, här faller ingen Berlinmur. Förtrycket är så hårt att det inte går att organisera något motstånd. Om en enskild nordkorean i denna konforma människomassa skulle stanna upp och fundera på de uppenbara motsägelser och lögner som han eller hon ständigt matas med i den statliga propagandan blir insikten outhärdlig: man har inget val. Befolkningen kan inte fly utan att riskera livet, inte avsätta sin ledare, säga sin mening eller protestera. De är inspärrade som råttor i ett land som tvingar dem till svält och fruktansvärda umbäranden. Hela deras liv dikteras av staten och Arbetarepartiet. Om man inte ska bli galen under sådana omständigheter måste man hindra sig själv från att tänka för mycket.

En kombination av Gud och jultomten

Antalet nordkoreaner som flyr har varit lågt fram till 2000-talet men ökar nu för varje år. Under nästan ett halvt sekel, mellan Koreakriget och slutet av 1990-talet, flydde bara 923 nordkoreaner till Sydkorea. Det är en försvinnande liten siffra jämfört med att 21 000 östtyskar flydde till Väst varje år under Berlinmurens tid. Den nordkoreanska regimen har gjort allt för att låsa in befolkningen i landet. Men svälten under 1990-talet gjorde att många nordkoreaner inte såg sig ha något annat val än att fly. Sedan 2002 riskerar varje år en jämn ström av några tusen människor livet genom att hoppa av till Sydkorea via Kina eller Mongoliet. Totalt finns det nu någonstans mellan 15 000 och 20 000 nordkoreanska avhoppare bland Sydkoreas 48 miljoner invånare.

De flyr från ett av världens sista kommunisthelveten. Landets ”store fader” Kim Il Sung ville inte bara bygga upp ett nytt land. Han ville också, i likhet med andra kommunistiska massmördare och despoter som Josef Stalin i Sovjet, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Mao Zedong i Kina, göra om den mänskliga naturen. Han ville skapa den kommunistiska idealmänniskan som inte existerar som individ utan enbart finns till för att underkasta sig kollektivets vilja. Kim Il Sungs ideologi är en hemkokt blandning av marxism och extrem nationalism. När han kom till makten stängde han kyrkorna, förbjöd Bibeln, deporterade troende ut till obygden och lade själv beslag på platsen som Gud i kombination med jultomten – landets frälsare och übermensch som krävde att bli avgudad och älskad av sina undersåtar.

Kim Il Sung fortsätter att styra som död

Han styrde landet i 46 år tills han till sina undersåtars oerhörda förvåning visade sig vara dödlig och avled 1994. Nordkorea är den enda kommunistiska diktatur där makten på monarkistiskt vis ärvs från far till son. Kim Il Sung efterträddes av sin son Kim Jong Il, som har en sviktande hälsa.Förberedelser pågår därför för att ge makten vidare till Kim Jong Ils yngste son Kim Yong Un, född 1982 eller 1983. Kim Yong Un, som är en nolla till och med i nordkoreanska ögon, lever i sin farfars skugga – Nordkorea är antagligen det enda land i världen där en död person kan fortsätta styra landet. Genom ett konstitutionstillägg från 1998 är Kim Il Sung utnämnd till republikens evige president. Från sitt klimatkontrollerade mausoleum under Det Eviga Livets torn styr hans ande fortfarande landet. Som centra för den exempellösa personkulten fungerar de 34 000 statyer av honom som enligt uppgift finns i landet. I samband med hans död ändrades kalendern så att tiden i fortsättningen skulle räknas från Kim Il Sungs födelseår 1912 istället för från Kristi födelse.

Statligt anbefallda gråtorgier

Kim Il Sungs död försatte landet i chock. Många nordkoreaner hade på fullt allvar trott att han var odödlig. Om ”den store marskalken” kunde dö, då kunde vad som helst hända. Under tio dagar i juli 1994 tvingas invånarna att manifestera veritabla orgier i statligt anbefalld sorg. Sörjandet blev en patriotisk plikt, en tävling i vem som kunde gråta högst och mest. Några av gråtorgierna kan ses på den här filmen.

Utan tvekan sörjde många på riktigt, och chocken fick antalet dödsfall i stroke och hjärtinfarkt att öka markant. Andra tog sina egna liv i förtvivlan. För alla medborgare var det uppenbart att deras väl och ve hängde på förmågan att pressa fram trovärdiga tårar.

Mönstermedborgaren fru Song

I varje nordkoreanskt hem är invånarna skyldiga att ha porträtt av Kim Il Sung och Kim Jong Il på väggen. Arbetarepartiet har delat ut bilderna gratis tillsammans med en tygbit som ska förvaras i en ask under dem. Tygbiten får bara användas till att rengöra porträtten. Ungefär en gång i månaden kommer inspektörer från polisens kontrollenhet och undersöker om porträtten är rena. Som den sanna troende hon är dammar fru Song porträtten av Kim Il Sung och Kim Jong Il noggrant varje morgon innan hon går till jobbet. Fru Song, eller Song Hee Suk som hon hette när hon föddes 1945, är en verklig mönstermedborgare i Demokratiska folkrepubliken Korea. Hon är den perfekta produkten av Kim Il Sungs lära och den statliga indoktrinering som har format henne sedan födseln. Hennes tro på kommunismen och Arbetarepartiet är orubblig, hennes kärlek till landets ledare och store fader hängiven och brinnande. Fru Song anfäktas aldrig av tvivel. Hon tar Kim Il Sungs slagord i munnen som vore de de läckraste godsaker.

Fru Song är själva urbilden av en nordkoreansk kvinna, precis den typ som rollbesättarna i propagandafilmerna brukar välja. Hennes ansikte är runt som ett degknyte, vilket får henne att se välnärd ut även när hon inte är det. Hennes lilla rosenknoppsmun får henne att se glad ut även när hon är ledsen. Hon har en okuvlig energi och en aldrig sviktande vilja att tjäna sitt land och Kim Il Sung – ja hon skulle kunna dö för den älskade ledaren.

Brigaden för upprätthållande av social ordning

Tidigt har hon överlämnat sig i Arbetarepartiets famn – partiet som organiserar alla medborgares liv och fördelar allt, såväl bostäder och arbeten som matransoner i enlighet med klassregistret i en centralt beslutad rangordning. En mycket pinsam händelse i fru Songs partilojala liv inträffar en morgon när hon har haft extra bråttom på väg till en av sina 15-timmarsdagar på arbetet vid Chosunklädfabriken i Chongjin, som tillverkar arbetaruniformer av det hårda, glansiga syntettyget vinalon.

Till Kim Il Sungs sextionde födelsedag 1972 delade Arbetarepartiet ut partinålar med Kim Il Sung på. Alla i hela landet var tvungna att bära dem på vänster sida av bröstet. Denna ödesdigra morgon glömmer fru Song i brådskan sitt märke och stoppas av en tonåring, försedd med en armbindel som visar att han tillhör Brigaden för upprätthållande av den sociala ordningen. Eftersom fru Song är en så oklanderlig medborgare och partimedlem slipper hon undan med skammen och en varning.

Journalisterna har statens uppdrag att ljuga

Självklart gifter hon sig med en partimedlem, något annat är otänkbart. Fru Songs make Chang Bo är journalist. Han arbetar på norra Hamyongprovinsens radiobolag, där han och hans kolleger kan höra ocensurerade nyheter från utländska medier. Deras uppgift är att frisera de utländska nyheterna så att de kan passera genom det centralstyrda kommunistiska filtret och passa den inhemska publiken. Alla positiva nyheter från kapitalistiska länder tonas ned. Strejker, katastrofer, upplopp och mord utomlands ges generöst utrymme. Nordkorea framställs som det mest lyckade landet i världen.

Som företagsreporter åker Chang Bo runt och besöker kollektivjordbruk och fabriker. Sina artiklar – som alltid handlar om hur ekonomin blomstrar – skriver han med reservoarpenna. Några skrivmaskiner finns inte. Han rundar alltid av siffrorna uppåt. Men när hans artiklar har redigerats av hans överordnade i Pyongyang är varje litet uns av sanning borttvättat. Chang Bo vet att den nordkoreanska ekonomins fantastiska framgångar är påhittade. Men han har statens uppdrag att ljuga. Som bonus får han och andra journalister gratis sprit och tobak.

I flerbostadshusen är varje lägenhet utrustad med högtalare för utsändningar av statliga meddelanden till de boende. För att få ha en tv-apparat gäller särskilda villkor. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet för att få köpa en. Enligt nordkoreansk lag måste alla apparater registreras hos Inspektionsbyrån för elektriska vågor. Alla radio- och tv-apparater är förinställda så att de bara kan ta in de statliga kanalerna. Chang Bo har fått sin tv som belöning för att hans far hade varit underrättelseofficer och infiltrerat Syd under Koreakriget. Fru Song och hennes man är stolta över sin tv, de är nästan ensamma i huset om att ha en.

Ett förfluget ord ger tre dagars förhör

En kväll sitter de tillsammans med några grannar och ser ett reportage om en skofabrik som tillverkar gummistövlar.  Berättaren talar hänfört om stövlarnas utmärkta kvalitet och rabblar upp den imponerande produktionsstatistiken. Innan Chang Bo hinner tänka sig för slipper det ur honom:

”Ha! Om det finns så många stövlar, hur kan det då komma sig att mina barn aldrig har fått några?”

Fru Song kan aldrig lista ut vem av grannarna som angav hennes man. Chang Bos kommentar rapporteras direkt till ordföranden för grannskapets vakthundar, som i sin tur rapporterar till Ministeriet för statens säkerhet, i praktiken Nordkoreas politiska polis. Chang Bo förhörs i tre dagar. Enbart tack vare sitt partimedlemskap och sin oklanderliga klassbakgrund släpps han utan åtal. Efter incidenten med gummistövlarna blir Chang Bo mer försiktig med vad han säger. Men inom honom har tvivlet börjat växa. Han börjar inse att landet styrs av en samling lögnare och skurkar. Fru Song däremot blundar hårt med båda ögonen och fortsätter att göra sig blind för alla tecken på att systemet grovt har svikit både henne och alla andra nordkoreaner.
´
Hellre kärnvapen än mat åt folket

Folk som är tekniskt smarta har kommit på hur man kan kringgå systemet med de plomberade radio- och tv-apparaterna. Med radioapparater är det lätt. En tv-apparat kräver lite mer expertis. Jun Sang, student vid Pyongyangs toppuniversitet, lyckas ratta in det han vill se: sydkoreansk tv. Han kan bara titta i smyg sent på kvällarna och med lägsta ljudvolym, när snarkningarna från värdparet som han hyr ett rum av signalerar att de har somnat. Jun Sang är alltid spänd – Inspektionsbyrån för elektriska vågor är känd för att göra oväntade hembesök på konstiga tider. Som elitstudent har han privilegier som den övriga befolkningen saknar. Han har tillräckligt med mat och tillgång till elektricitet de flesta kvällar. På universitetsbiblioteket finns till och med ett litet urval av västerländska böcker som är tillåtna för studenterna men förbjudna för allmänheten. Jun Sangs favorit är ”Borta med vinden”. Men så fort han lämnar den akademiska kokongen slår den obarmhärtiga verkligheten till som en käftsmäll.

Genom de sydkoreanska tv-programmen får Jun Sang veta hårresande saker. Han får veta att USA har skickat hundratusentals ton ris i humanitärt bistånd. Att USA:s president har erbjudit Nordkorea olja och energibistånd men att landets ledning föredrar att satsa på kärnvapen och missiler. Under parollen ”Militären först!” har Nordkorea skaffat sig ett groteskt överdimensionerat försvar. Istället för att se till att befolkningen slipper svälta, renovera utslitna fabriker och en sviktande infrastruktur lägger Nordkorea hellre sina pengar på dyra, hemliga vapenprogram under förevändning att kärnvapen behövs för att avskräcka ett amerikanskt angrepp. Det lilla landet håller sig med miljontals väpnade soldater och utgör den fjärde största militärmakten i världen. Försvarsbudgeten slukar en fjärdedel av hela bruttonationalprodukten, BNP.

Humanitärt bistånd säljs på svarta marknaden

Læs mere »

Det korte svar på overskriftens reference til Admiral Yamamotos formentlig apokryfe ord efter Pearl Harbor “I fear all we have done is to awaken a sleeping giant and fill him with a terrible resolve”, kan der næppe herske tvivl om: Nej, 9/11 blev på ingen måde et ‘wake-up call’ i klasse med Pearl Harbor. (Foto tv. “the cell phone jumper”, han taler i sin mobil på vej mod sin død. Han er uden skjorte på grund af varmen.)

Alene i forestillingen om “terrible resolve” går det galt, både hvad angår den amerikanske befolkning, såvel som hos de skiftende regeringer og præsidenter i det forløbne årti. Der er ingen “resolve” hos en befolkning der er kløvet lige så radikalt som den danske, hvor betydelige segmenter er mere optaget af angivelige krigsforbrydelser begået af egen side i en “ulovlig” krig, end af deres eget lands sikkerhed. Og under begge præsidenter Bush og Obama har der hersket absolut tabu imod at sætte navn på fjenden. Bush brugte ved en enkelt lejlighed udtrykket “Islamofascism”, men sprang så forskrækket op på køkkenstolen da reaktionen kom. Henvisning til oplagt islamisk teologi som ‘jihad’ blev direkte forbudt i regeringskredse allerede under Bush, og selv begrebet terrorisme er blevet set refereret til som “menneskeskabte katastrofer”:

Homeland Security Secretary Janet Napolitano has an explanation about why she never mentioned the word “terrorism” during her first testimony on Capitol Hill.

Napolitano tells the German news site Spiegel Online that while she presumes there is always a threat from terrorism: “I referred to “man-caused” disasters. That is perhaps only a nuance, but it demonstrates that we want to move away from the politics of fear toward a policy of being prepared for all risks that can occur.” […] Terrorism Is a ‘Man-Caused’ Disaster?

Den obligatoriske indvending mod denne illusionsløse fremstilling handler om de mange kirurgiske droneangreb under især Obama, dvs. meget synlige, specialpræventive indgreb mod de enkelte aktører i de sydasiatiske bjergområder. Men hvor disse muligvis kan forebygge spektakulære angreb i Al-Qaedas eller andre terrornetværks regi, kan de ikke udrydde den ideologi der driver værket. Og den ideologi er altså udtrykkeligt dømt off limits.

Skal slumrende befolkninger vækkes til skrækkelig beslutsomhed og vælge politikere uden fløjlshandsker, skal der måske enten endnu større og direkte samfundsødelæggende angreb til, som f. eks. iransk atomterror, eller der skal være en uophørlig række af mindre angreb i stil med dem der i perioder har gjort israelernes dagligdag usikker. Dette er selvfølgelig ren spekulation, men et faktum er det at moderne vesterlændinge til det sidste vil fortrænge nødvendigheden af blod, sved og tårer. 9/11 faldt måske netop imellem de yderligheder jeg her nævnte: Stort og spektakulært, men ikke noget der for alvor truede samfundets videreførsel, og på den anden side heller ikke noget der havde karakter af at kunne ramme den enkelte på gaden, hvor som helst og når som helst (LFPC). Newly Published Audio Provides Real-Time View of 9/11 Attacks.

‘It’s horrible to see wounds pouring from your own country’: American astronaut’s haunting images of burning Twin Towers taken from space 220 miles above the Earth.

Danmarks Radio kalder i aften 9/11 2001 for “Dagen der ændrede verden” , “Verden bliver aldrig den samme igen” osv. Det er ren pop. Amerikas abdikation som supermagt, kommer til at ændre verden langt dybere og mere varigt. 9/11 var da spektakulært, men hvem fik egentlig deres liv revolutioneret andre end vestlige sikkerhedstjenester, flypassagerer og de, der blev viklet ind i to håbløst naive besættelser af Afghanistan og Irak?

Der var mange mindre sideffekter af den reklame islam gjorde for sig selv i dag for ti år siden. I Danmark fik Nyrup Jelved regeringen uden tvivl det sidste skub ud over kanten ved valget en måned senere, en del vesterlændinge fik øjnene op for den politiske religion islam, men deres uvidende politikere fortsatte uanfægtet med at hælde mere islam ind over Europa. Blair og Brown holdt ikke op med at pøse islam ind over England, selv efter London og Madrid, Sverige, Tyskland og Frankrig fortsatte, selv idag har mange danske politikere ikke indset den fare, de sender deres efterkommere ud i. Radikale og Enhedslistefolk overhovedet ikke, end ikke en håndfuld kvalificerede muslimske terrorforsøg i Danmark på lige så mange år, synes at have gjort det fjerneste indtryk på dem.

Vi kommer næppe til at opleve noget, der er lige så spektakulært som 9/11, – dvs. indtil voldelig islam kan indsætte masseødelæggelsesvåben imod os, – til gengæld har voldelig jihad metastaseret sig i Vesten, så de kommende år vil byde på utallige mindre terroranslag fra herboende free-lance jihadister med pas og statsborgerskab, og det kommer også til at koste europæere livet med nogenlunde regelmæssige mellemrum. Heller ikke det skræmmer så mange, som det burde. Islam har ansvaret for 17.720 dødelige terroranslag siden 9/11 2001. Alt i alt må man sige, at enhver der har måttet sætte livet til, er død aldeles forgæves. Tysk kriminologisk forskning viste for et år siden, at islam er den eneste religion, hvis tilhængere bliver mere voldelige, jo mere troende de bliver. Før vi indser, at volden strømmer direkte ud af Koranen, sker der absolut intet, der kan beskytte vores samfund og efterkommere i de årtier der kommer.

Hvis 9/11 2001 markerede noget som helst andet end genkomsten af den civillisatoriske undergangsstemning, der havde været fraværende siden Murens fald, var det dagen da en vis del af Vestens befolkninger blev opmærksom på det meget langvarige opgør mellem islam og moderniteten, dvs. alle andre, der allerede havde været igang siden 1979. Det kan kan meget nemt komme til at vare i hundrede år endnu, selvom islam er en pilrådden papirtiger og “et rådnende kadaver”, som Atatürk sagde, for jeres politikere har som bekendt med stor fasthed besluttet, at den kamp også skal udspille sig i jeres byer og på jeres gader. Og sådan vil det blive, fordi sådan er det allerede. Vi skriver om det for vores samvittigheds skyld, ikke fordi vi drømmer om at kunne påvirke nogen præventivt. 9/11 er trods alt bare en dato og 3000 døde, der er mange, der af forskellige grunde gerne vil glemme sandheden om, hvad der drev terroristerne den dag for ti år siden.

Afdøde kunstner og konspirationsteoretiker Jesper Klein, de der ikke vil have stedet kaldt Ground Zero, selvom det var WTCenter security chief, Rick Rescorla, der døbte bygningerne sådan allerede efter 1993 angrebet, fordi han vidste WTC var verdens mest højprofilerede terrormål, og at der ville komme flere forsøg. Eller Enhedslistens islamist, Asmaa Abdol-Hamid som sagde: “11 september, hvad er det for en 11 september , vi taler om. Den i 1948, 1949, 1950?” Eller de, der bandlyste fotos af de over 200, der sprang i døden fremfor at blive kvalt i røg. Hvert 30 sekund sprang en ud og fløj i ti-femten sekunder mod den visse død Nogle sprang hånd i hånd. Ingen af de nævnte og mange andre, ønsker at indse den nøgne sandhed om islams had mod “kuffar”, og massemordet for ti år siden. (Steen)

9/11: The Falling Man is a 2006 documentary film about a a photograph taken by Associated Press photographer Richard Drew, of a man falling from the North Tower of the World Trade Center at 9:41:15 a.m. during the September 11 attacks in New York City.It was made by American filmmaker Henry Singer and filmed by Richard Numeroff, a New York-based director of photography. The film is loosely based on Junod’s Esquire story. It also drew its material from photographer Lyle Owerko’s pictures of falling people. It debuted on March 16, 2006, on the British television network Channel 4. It later made its North American premiere on Canada’s CBC Newsworld on September 6, 2006, and has been broadcast in over 30 countries. The U.S. premiere was September 10, 2007, on the Discovery Times Channel.The Falling Man – (Photographer Richard Drew captures 9/11.)

Læs mere »

Så blev også Ekstra Bladet en del af det højreekstremistiske netværk. Det er som altid en blandet oplevelse at læse historier som denne. Godt at ting der ellers kun dækkes af blogs kommer frem i mainstream, for trods publikationens skrantende oplagstal er der jo ganske mange der ser spisesedlerne landet over. Samtidig er frustrationen over den vildledende indpakning helt som forventet: Ingen forklaring på hvilket samfund “forfatter og integrationsrådgiver” Mohammad Rafiq selv står for – ville det f. eks. i et Danmark med et større mindretal af hans meningsfæller være muligt at karikere den ‘profet’ han selv er opkaldt efter? Hvordan udskiller man shariatilhængerne, og hvad kan man stille op med dem? Og allermest tabu, hvordan skal man forholde sig til den kendsgerning at den samlede gruppe af muslimer er enablers for shariatilhængerne?

Også forventeligt er rejs-hjem-kortet, kendetegnet for de løse håndleds assertivitet i mainstream anno 2011. Ikke ‘nu må vi gøre noget ved disse menneskers ophold her i landet. Jeg vil rejse sagen her-og-her, for nu må der arbejdes for at vi får frie hænder til at bestemme hvem der må være her’. Kun en håndfuld politikere ville turde sige noget lignende, og de tilhører som bekendt ikke den pæne mainstream (LFPC).

Chokmelding: Islamisk lov hersker i store dele af landet -hele bydele er antidemokratiske i løbet af 10-15 år, advarer ekspert. Demokrati på Østerbro i København og sharialovgivning på Nørrebro. Umiddelbart et vanvittigt scenarium, men ikke mere vanvittigt end, at det kan være virkelighed inden for en overskuelig fremtid. [..]

Sharialov fungerer allerede i flere bydele. På Nørrebro kører man flere steder et parallelt samfund, hvor religiøse dogmer kører ved siden af dansk lov, siger forfatter og integrationsrådgiver Mohammad Rafiq, som har besøgt flere af landets ekstremistiske boligområder. Han ser dystert på fremtiden, hvis der ikke bliver gjort noget nu:
– Vi får et fuldstændig parallelt samfund, hvor danskerne ikke vil kunne komme på Nørrebro, fordi det bliver styret af fundamentalister. – Det er ikke engang almindelige muslimer, der styrer det, det er ekstremister. Sådan vil vi have mange bydele, hvor man som dansker og demokrat ikke vil have en chance for at gøre indsigelser, siger Mohammad Rafiq. Det sker i hele landet Mohammad Rafiq har rejst land og rige rundt og set de voksende ekstremistiske områder, hvor sharialovgivning er ved slå rødder. I dag løfter han sløret for et skrækkort, der viser tikkende sharia -bomber fra København til Odense og Aarhus. Med andre ord i hele landet.
– Vi har et stort problem, fordi de forskellige fundamentalister får mulighed for at få hele magten i nogle områder, fordi systemet ikke har muligheder for at gribe ind. Danmark, som vi kender det, kan være smadret om 10-15 år, siger Mohammad Rafiq [..] – Ekstra Bladet 11.09.2011: SHARIA INVADERER, ‘Du må ikke gå til politiet’ DANSK SHARIA -DOMMER, Tre skarpe til sharia -dommeren (delvis online, men man kan købe adgang her.) Foto Ekstra Bladet, forside og løbeseddel. – Relateret fra i dag: DF: Stem radikalt og få mere sharia, SF’er: Dansk imam-uddannelse er løsningen, Hizb ut-Tahrir skræmmer muslimske vælgere

[…] Den konservative folketingskandidat fra Gladsaxe Henrik Sørensen opfordrer ligefrem de medlemmer af Hizb ut-Tahrir, der ikke vil deltage i valget og det danske demokrati i øvrigt, til at rejse hjem eller til lande som Saudi Arabien eller Iran, hvor der ikke er demokrati.”Det er utroligt, at et land som har givet asyl og tilladt ophold til medlemmer af Hizb ut-Tahrir og mange andre, der deler deres synspunkt skal opleve, at de direkte modarbejder demokratiets vigtigste begivenhed, som et folketingsvalg er,” siger Henrik Sørensen i en pressemeddelelse. […] Hizb ut-Tahrir-kampagne vækker harme 

Vi har højst et par håndfulde folketingsmedlemmer, der forstår, hvad der er ved at ske, og den SF er der i dag siger at Dansk imam-uddannelse er løsningen, han er ikke én af dem. At SF stadig tror, de kan appease radikale muslimer, er skræmmende provinsielt. De mere moderate muslimer er bange for de radikale, for de ved, at hvis de sætter sig op imod dem, ville man med koranen i hånd kunne beskylde dem for at være dårlige muslimer, og det er en livsfarlig anklage. De moderate har imidlertid ikke forstået, at de med deres hoveddukken allerede er blevet gidsler i fantatikernes spil, og at de kommer til at lide under deres hærgen under alle omstændigheder. Indtil videre har fanatikerne frit løb i Danmark, måske de moderate håber de når at dø en naturlig død, inden det danske flertal er nødt til at konfrontere grupper som Hizb ut Tahrir. Det er usandsynligt at det bliver fredeligt, som sikkert flertallet af ignoranter i Folketinget i dag synes at tro, navnlig ikke da vores politiske ledere kun ønsker at skyde et opgør med erklærede fjender af vores land så langt ud i fremtiden, som overhovedet muligt. Et kapitalt svigt af vores efterkommere.

Fire anholdt for mistanke om terror i Gøteborg

Vi kan nok som sædvanligt skaffe lidt mere, end der står i svenske aviser. Ser man på beliggenheden, kan et meget tidligt gæt være, at målet var Älvsborgsbron en 930 meter lang hængebro med fire kørebaner over havneløbet. Vi opdaterer.

Nationella insatsstyrkan i samarbete med Göteborgspolisen grep i natt fyra personer för förberedelse till terroristbrott.
Samtidigt utrymdes Röda Sten Konsthall, varpå hela området spärrades av. Tidigt på söndagsmorgonen var avspärrningarna hävda. Ärendet sköts av säkerhetspolisen, som vill säga så lite som möjligt om vad som hänt.Fyra greps i natt

De anstændige ekstremister

Det er ømt at høre Vestager og Østergaard kalde R for et midterparti. På værdipolitikken, den langsigtet vigtigste hvis vi ikke skal anlægge etniske bomber som i langt ringere fungerende demokratier som England og Sverige, er R ekstremister ligesom Enhedslisten. Det var på tide Venstre vågnede op til den kendsgerning, og han kunne samtidigt fortælle folk, hvor mange milliarder de anstændige ekstremister allerede koster os om året. Mit gæt er en efterløn, 32 milliarder om året, men vi kender jo kun det meget barberede netto-tal 16 milliarder. Foruden blod, sved og tårer, selvfølgelig.

Lars Løkke Rasmussen (V) vil kun lave udlændingepolitik med partier, der deler grundlæggende værdier med ham.Fire dage før valget forsøger statsminister Lars Løkke Rasmussen at puste nyt liv i de seneste 10 års borgerlige værdikamp.Han lancerer sin egen frihedskamp til forsvar for 24-årsreglen og retter et hårdt angreb mod oppositionen og de kulturradikale vælgere.

»Det er ufattelig let at sidde på en café på Østerbro og tale om den grænseløse kærlighed. Men der er en frihedskamp, der foregår et andet sted, og som der ikke tales nok om,« siger Lars Løkke Rasmussen.

Med en ny lovpakke vil han oprette sikrede adresser til unge på flugt, straffe religiøse forkyndere, hvis de dækker over overgreb, og skærpe straffen for at overtræde polititilhold. Han frygter et »svigt af dimensioner«, hvis magten skifter hænder, og slår fast, at han kun »vil lave udlændingepolitik med dem, som har det samme udgangspunkt som mig.« »Der er nødt til at være en bund af værdier, som ikke kan gøres relative,« siger han.Løkke angriber de kulturradikale

Sun News, The Arena, Toronto 9 september 2011.

Gymnasieelever i Malmø taler dårligt svensk

Når man tænker på, at oprindelige svenskere kommer i minoritet i byen i løbet af ganske få år, er det næppe nogen epokegørende nyhed. En Malmø-sosse vil forstærke modersmålsundervisningen – “hemspråket”. Det er at luge ukrudt med gødning, men kan det ikke være lige meget på hvilket sprog det foregår, når Sverige afskaffer sig selv?

I Malmö visade testet att minst 779 gymnasieelever – 32,2 procent av dem som gjorde testet – behöver extra stöd för att klara svenskan. Om man räknar in de elever som fick en trea på den niogradiga skalan är det lite drygt hälften av Malmös gymnasieelever som kan för dålig svenska.

Provresultaten visar inte bara att Malmö har ovanligt många elever som är mycket dåliga på att läsa och skriva. Det finns också väldigt få toppresterande elever. Som testet är utformat borde 23 procent av eleverna få betyget 7, 8 eller 9. Men i Malmö är det bara 7,5 – 11,2 procent av eleverna som når upp till den nivån. Var tredje Malmöelev klarar inte gymnasiets svensktest

Sydsvenskan er den eneste svenske avis jeg læser af egen drift, det er fordi det så at sige er en lokalavis. Det er hård kost hver dag. En smagsprøve på “seneste”: “Kaotiskt på Sibbarps camping (sigøjnere), Kvinna våldtagen i Kungsparken, två män hotade henne med kniv, Man beskjuten på cykel, Vittne bryter tystnad om gängmord, Tungskadad man häktad (“tungeskadet” = somalier der brød ind hos enlig kvinde, der bed ham i tungen, da han ville vise sin ømhed), Knivrån mot restaurang‎,” og ad libitum, dag ud og dag ind, år efter år. Jeg kender til yderligere to Malmøboer, der desperat søger sig til København, som dog med det rette røde sindelag, kan være kørt lige så meget i grøften om X-antal år. Hvis man tror Christiania er et socialt eksperiment…… Byen er Europas største sociale, politiske og religiøse bombe på socialhjælp, lige på Københavns dørtrin, men vis mig den københavnske lokalpolitiker, der har opdaget det. – Endelig skal vi ikke glemme dagens svenske mord. Noget så banalt som at blive dolket ihjel på gaden af “et gäng”, er ikke forsidestof længere. Det er kun noget, der stadig skræmmer “ekstremistiske, nationalistiske” bloggere. Selv det går vel over en dag.

nu kunne man jo frygte, at dagen i morgen skal udvikle sig til “Store Islamofobi-dag”, men det har New Yorks bystyre, der minder om et årsmøde i Enhedslisten, forudset: Mark Steyn: Let’s Roll Over. We retreat to equivocation, cultural self-loathing, and utterly fraudulent misrepresentation of 9/11. En anden video om emnet, som vi bringer sådan her for at spare plads:

The September 11 attacks in New York and Washington have already cost America thousands of lives and billions of dollars in damages. But those are only the direct costs. How severe and how lasting will the impact be on our economy as whole? And how will new burdens on the federal government, including a military buildup and a bailout of the airline industry, affect fiscal policy? Should the government cut taxes or increase spending to get the economy moving again? The Economic Impact of the War on Terrorism, Milton Friedman at The Hoover Institution.

Massivt folkeligt flertal for 24-års reglen

Ny meningsmåling illustrerer, hvorfor man ikke kan vinde et folketingsvalg, hvis man vil afskaffe de stramme regler for familie-sammenføringer. “Europas strammeste udlændingelov” har stadig opbakning fra et markant flertal.

Med stramningerne gik Danmark foran, og nu kan man se, at lederne i England, Frankrig og Tyskland bliver mere og mere kritiske over for det multikulturelle samfund. – Det er en fejltolkning, hvis man ser efterårets heftige kritik af det nye pointsystem for familiesammenføringer som et tegn på, at danskerne har ændret holdning til udlændingepolitikken. For opbakningen til hjørnestenene i den relativt stramme kurs er stadig massiv.
En ny måling fra A&B Analyse udført for Altinget.dk viser således, at der er dobbelt så mange tilhængere som modstandere af 24-års reglen og tilknytningskravet, der siden 2002 har begrænset muligheden for familiesammenføringer. Helt nøjagtig står 59,5 procent bag de to hjørnestene for stramningen af udlændingepolitikken, mens 29 procent er imod. Der har fra starten været et klart flertal for 24-års regel og tilknytningskrav, men i februar 2007 var flertallet reduceret til 52 procent for over for 36 imod efter, der havde været debat om en række enkeltsager. Tre år efter er flertallet altså vokset igen[…]

Meningsmålingen viser, at der er langt større enighed om udlændingepolitikken blandt de borgerlige. Som noget nyt er tilslutningen til 24-års regel og tilknytningskrav nu næsten lige så stor blandt Venstres vælgere (83 procent) som blandt Dansk Folkepartis vælgere (88 procent). Blandt Konservative vælgere er der større forskelle i holdningerne. Men der er dog stadig et meget klart flertal på 71 procent, der støtter opstramningerne, mens 22 procent er imod. Næsten tilsvarende tal findes blandt fremstormende Liberal Alliance.
(Spørgsmålet lød: Indvandringen til Danmark er siden 2002 blevet reguleret af 24-års reglen og tilknytningskravet. Hovedformålet med begge regler er at begrænse tilstrømningen fra den tredje verden. Er du tilhænger eller modstander af at bevare 24-års reglen og tilknytningskravet?) Altinget: Massivt flertal for 24-års regel. (log in)

Der er flere interessante ting ved Altingets undersøgelse. For det første blev den publiceret i går aftes kl. 20:00. Endnu i dag er den ikke refereret ét eneste sted kl 16:30, næsten 20 timer efter. Søger man 24 års regel de sidste 24 timer, er det nærmeste man kommer, at “en socialdemokrat nu er banket på plads.” Dernæst viser den, at der blandt de vælgere, der foretrækker Helle Thorning-Schmidt som statsminister, er 41 procent tilhængere af stramningerne, og kun 45 procent er imod. Oppositionen er altså i alt andet end fuld samklang med sine vælgere om fremmedpolitikken, og Helle Thorning ser ud til, hvis hun bliver valgt, at være på vej ind i nøjagtig den samme strid med sine samarbejdspartier, som Poul Nyrup var gidsel i for ti år siden på hele landets bekostning.

(Se også En af medierne ignoreret meningsmåling for Altinget: “Massivt flertal for 24-års regel”.) På baggrund af valgkampens forløb, har minister for flygtninge, indvandrere og integration Søren Pind i dag denne kronik i avisen:

Hvis oppositionen kommer til magten, står 24-reglen for fald, og reglerne for permanent ophold i Danmark samt reglerne for statsborgerskab vil blive lempet. Det vil sætte integrationen tilbage..Frihedskamp i fare

‘Islam light’ for den blåøjede konvertit, og os andre

Jihad Watch henviser i en postering i dag til en ældre post fra 2008, med en af de mange pointer der i et sundt debatklima ville være en simpel sag at formidle. Virkeligheden er imidlertid den at enhver tale om negative fænomener forbundet med islam øjeblikkeligt affejes med det herskende paradigme i mainstream – Ikke-essentialisering og opløsning af problemet i individers (muslimers) forskellighed. Eksemplet fra da’wa-vejledningen her er ellers lærerigt for dem der ønsker at forstå verden som den er, og hvad der har konsekvenser for vores egen fremtid: Islam sælges som noget harmløst den ikke er. Hvordan kan så fatal information være umulig at formidle? (LFPC)

[…] Methodology of Dawah by Shamim A. Siddiqi … is a guide written by a Muslim for a Muslim audience on how to make American (particularly black American) converts, and it specifically tells Muslim proselytizers not to tell prospective converts the whole truth about Islam. On pages 48 and 49 of that book (corresponding to pages 70 and 71 of the pdf here) you will find this:

Through their Dawah activities, these communities approach the Afro- American people, who are already depressed and deprived, and are in quest of their true ‘identity’. Islam is presented to them. The concept of Tawheed (Oneness of God) is explained to them in an academic fashion without telling what this Kalimah [declaration of faith] demands from a Muslim. Aqidah [Islamic belief] is explained without giving the details of the impact of Iman Billah [faith in Allah] and Iman Bil- Akhirah [faith in the afterlife], and without telling what revolution it must bring in the life of an individual and the society in which he lives.

Some rituals of religion and traditions of the Muslim Community are explained. A short account of the Prophet’s (S) life is presented, without the revolutionary aspect. When Islam is acceptable to the new entrants in this concocted or abbreviated form, the ceremony of Shahadah [the profession of Islamic faith] is performed with great reverence. A non-Muslim thus becomes a Muslim, obedient to Allah (SWT) alone. The revolutionary aspect of Islam is rarely brought before the new converts, himself is not conversant with it. [Emphasis added.] […]

Havin’ fun killin’ apostates and missionaries 

“Frasig dig dit personlige ansvar, og du fortjener resultatet”

Fin læserkommentar til indlæg på Right Side News af et medlem af EDL om disses nylige demonstration, fra en læser med et danskklingende navn (LFPC).

0 # There are eerie similarities… — Thomas K. Pedersen 2011-09-09 08:24

The loud protests against any objection to the motives of the Islamic forces are eerily reminiscent of the loud, angry and disingenuous protest rallies of the German Nationalist Party in the 1930’s, as they grabbed power.

The majority want to avoid confrontation, and “Forebearance” and “Co-existence” are for the One-New-World-Order acolytes the equivalent of the Nationalistic fervor of those times almost a century ago. But there is no difference, as the intent is to grab power and exercise it over others.

Study history. Remember it’s lessons. Apply them to current events. You may then have a chance to survive. Abdicate this self-responsibility and you deserve the result. UK Law Enforcement Favors Sharia over Citizen Groups 

Det er et ord, man sjældent hører. Når man hører om “ånd” det, er det i P 1 og hedder “spiritualitet”, P 1 som set over nogle årtier er et af de værste eksempler på den åndelig deroute, Sørine Gotfredsen taler om.

Politikerne får også med boksehandsken. Helle Thorning-Schmidt kan efter seks år som oppositionens leder ikke citeres for én eneste åndfuld sætning om kultur, religion eller dansk historie. Ingen tanke er dybere end dagens dagsorden. Bedre skudsmål får Lars Løkke ikke, der »åndeligt set flyver lavt«, og hvis dybeste vision for Danmark gøres op i tal og statistik.På positiv-siden fremhæves Svend Auken, Bertel Haarder, Per Stig Møller og Søren Krarup som politikere fra forskellige partier, der alle har (eller havde) et dybt personligt forhold til religion og kultur. Henrik Gade Jensen anmeldelse:Sørine Gotfredsen: Den åndløse dansker

Vælgerne flygter fra S

Der er ikke noget at sige til, at Helle Thorning -Schmidt smiler til folket på de mange valgplakater – for når hun sætter skatten op, rammer det ikke hendes mand. Når hun genåbner for indvandring via asylsystemet, rammer det heller ikke hendes datter, som går på hvid privatskole. Når Thorning ønsker mere mangfoldighed, får det ingen betydning for hende, for hun bor selv langt fra ghettoen. Og når de private arbejdspladser flytter til udlandet, holder Thorning jobfest for sine offentligt ansatte kernevælgere.

Hvis Thorning bliver statsminister, vil smilende Helle sende en venlig tanke til de mange ufaglærte, som både har stemt på hende, og som kommer til at betale regningen i form af ledighed og indvandrerproblemer i deres hverdag.Finn Rudaizky FT-kandidat ( DF), læserbrev i B.T. 08.09.2011 (se også: S kan få det dårligste valg siden 1903. Thorning styrer mod katastrofevalg. )

“Dramatisk eskalation” af overfald på tysk politi

Engelsk oversættelse fra Der Spiegel:

“The brutality with which colleages are now confronted on an almost daily basis,” says Erich Rettinghaus, regional chairman of the North Rhine-Westphalia branch of the German police trade union, “has dramatically escalated”.

…Studies by the Kriminologischen Forschungsinstituts Niedersachsen (KFN) [Criminological Research Institute of Lower Saxony], in which more than 20,000 officers participated, revealed that the number of seriously injured police officers increased by at least 60 per cent between 2005 and 2009. In major cities, according to the same source, every second perpetrator who attacked a law enforcement officer was of foreign origin. […]

In city districts like Berlin-Wedding or Duisburg-Marxloh it has almost become a popular sport to pick on the police. There it is mostly young immigrants who keep the law busy. Police cars are ambushed with stones and glass bottles. Simple deployments for parking infringements and disturbances of the peace can evolve into major incidents because the officers become surrounded. […] New Immigrant Sport in Germany: Attacking the Police (Rapport: Gewalt gegen Polizeibeamte, pdf 145 s.)