16
jan
Seneste opdatering: 17/1-12 kl. 0120
15 kommentarer - Tryk for at kommentere!

“En maktdemonstration som jag ser det, som markerar mot både sunniter och svenskar” skriver vores hjemmelsmand i Malmø. Sidste år deltog 1500 i shiamuslimernes optog i byen, så det har næppe været nogen lille demonstration i år. Skånske lokalmedier har ikke et kvæk om dagens demonstration. Sydnytt har flere minutters SD-bashing og noget om – surpise, surprise “sexisme i sporten.” Sport og genus, dagens ret otte dage om ugen. Videoen er fra idag, men fra en privat aktør der kalder sig monaalatarphotos.

Niklas Orrenius: Sverige forever in my heart

Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration, 21 reportage, tidigare publicerade i Sydsvenskan, kompletterade med nyskrivna uppföljningar och förord av Niklas Orrenius

Af Thomas Nydahl

Sydsvenskan var morgontidningen i mitt barndomshem. Jag fortsatte som vuxen att prenumerera i många år. Det hände för länge sedan att jag också publicerade mig på kultursidan, men med åren kom det helt att handla om ”Aktuella frågor” på ledarsidan, där jag skrev om Balkan och Mellanöstern. Som åren gick fick jag allt svårare för tidningen. Den utvecklades raskt till det den är idag: den ideologiproducerande klassens ängsligaste vakthund. Det beror naturligtvis på enskilda personer, redaktörer och journalister, som tassar fram på tå, när de inte brister ut i självgoda kampanjer som ”We Love Malmö” (vilken dessutom måste betraktas som ett bottennapp i genren).

Men också på denna tidning finns det journalister man i vissa, men långt ifrån alla avseenden kan respektera. En sådan är Niklas Orrenius, en man som med samtidens tabun för ögonen, ändå förmår skriva klassiska, breda reportage om samhällsfrågor.

Han gav 2010 ut en av de böcker om Sverigedemokraterna som kanske blev mest omdiskuterad – och som kanske hade behövt en rejäl kritisk granskning idag, ”Jag är inte rabiat. Jag äter pizza.” *

Hans nya bok är skriven i samma anda, men innehåller också ett antal fina utrikesreportage. På svensk mark fortsätter han där han slutade pizza-boken. Det är, som bokens underrubrik säger, texter om ”rädsla, tolerans och migration”.

Det här är starkt värdeladdade ord, och det vet naturligtvis Orrenius. Ordet ”rädsla” kan vara synonymt med ”främlingsfientlighet”, ”xenofobi”, ”islamofobi”. Ordet ”tolerans” kan vara synonymt med ”mångkultur”, ”mångfald” och ”öppenhet”. Det avslutande ordet, ”migration” är i sig själv ett ord som kan betyda vad som helst i sammanhanget, såväl in- som utvandring. För att använda ett sådant ord måste man vara konkret. Jag har ofta en känsla att orden används just för att klarspråk är så svårt och så farligt att använda, för den journalist som vill ha kvar sin anställning. Det vet jag av egen erfarenhet. Man måste stiga ut ur konventionernas redaktionsrum för att förmå sig att tala och skriva klarspråk.

I Orrenius reportage möter vi såväl helknäppa Skånepartister som klassiska missnöjesfigurer i de nordskånska miljöerna, som Tony Wiklander i Åstorp och den mångåriga plågan Carl P. Herslow i Malmö, han som driver egen radio för människor som hellre hojtar och gnäller än formulerar en tanke. Men han samtalar också med kristna irakier i Södertälje, som står på sd:s sida, men möter kritik både bland landsmän i exil och i sd-kretsar.

Förstås handlar mycket om hur svensk flykting- och invandringspolitik ser ut, och där är Orrenius konkret genom att skildra och samtala med levande människor. Men reportagen erbjuder i sig ingenting nytt. Det som sägs har sagts tusentals gånger. Att Sverige tagit emot fler irakiska flyktingar än resten av västvärlden tillsammans räcker ändå inte för de människor som lever på att påstå att Sverige är ”intolerant”. Meningslös plakatpolitik som bara den skulle motivera en kritisk granskning.

Ett reportage sticker ut, det som heter ”Matchen om matchen” och som handlar om vad som hände när Sverige och Israel skulle mötas i en tennismatch i Malmö. Här skildrar han hela spektret av åsikter och hållningar. Allt finns med, och är man minnesgod känner man igen det: sms-kedjan som uppmanande till bojkott av McDonalds, Coca-Cola och andra företag för att de skulle vara ”judiska” (grundlöst påstående), bojkott av Starbucks av samma skäl (grundlöst också det), och en ständig jämförelse mellan Hitlertyskland och Israel.

Rent antisemitiska stämningar piskades upp, och matchen fick, efter kommunalpolitiska beslut, och uppseendeväckande uttalanden från Ilmar Reepalu, spelas inför tomma läktare. Att det till demonstranterna i Malmö anslutit sig den mest våldsbenägna vänstergruppen blev inte särskilt omdiskuterat. SSU-ordföranden Jytte Guteland fattade det beslut som alla borde ha gjort, hon lämnade demonstrationen när hon förstod att arrangörernas löften om fredlig protest var tomma ord. De svartklädda vänsterfascisterna präglade bilden ändå. Med diverse hemmagjorda vapen angrep de framför allt polisen, slog sönder deras bilar och förstörde allt i sin väg.

Det hjälpte inte att en man från demonstrationskommittén skrek ”Tillbaka allihop (…) Polisen är våra vänner!” – pöbeln fortsatte och polisen gick till motangrepp. Eländet kostade 21,3 miljoner kronor. En av de våldsamma svartklädda dömdes till femton månaders fängelse.

Dessvärre är Niklas Orrenius ofta bara förutsägbar och en så försiktig general att hans paradnummer bäddas in i bomull. Ämnena han skriver om förtjänar något annat, till exempel ett klarspråk och en förmåga att se vad som är de verkliga motsättningarna, och vart dagens Sverige är på väg i socialt, demografisk och politiskt avseende.

*Om tvivelaktiga metoder i journalistiken från Orrenius sida, sa han själv bland annat:

“Jag tycker illa om Sverigedemokraternas politik och lät detta påverka mitt omdöme. Därmed anslöt jag mig till en redaktionell tradition på Sydsvenskan och, vågar jag påstå, på de flesta andra nyhetsredaktioner.”

Det är därmed belagt att denna ”redaktionella tradition på Sydsvenskan” innebär rena förvanskningar och lögner. Dessutom skrev Per Gudmundsson om saken här.

Det är för övrigt om denna mentalitet – bristen på demokratiskt tänkande och överskottet av totalitärt tänkande – som Lena Andersson skriver om i DN:

“Någon är alltid paria inför samhällsmakten. Paria är den som det är belönande att förakta, som man kan avsky utan argument, och som det är riskabelt att inte oavbrutet ta avstånd från. I konformismens mentalitet kan höga politiska makthavare få för sig att det är modigt att yttra att de inte vill ta i parian med tång. Att detta är lönsam anpasslighet snarare än mod tiger vi om för att inte bli påkomna med att försvara de smutsiga. I anpassligheten är det rättrådighet att vägra stå bredvid Jimmie Åkesson i tv eller att bjuda alla partiledare utom honom till Nobelfesten, trots att den är ett ymnighetshorn av nationalism, traditioner och konservativa värderingar. Diktatur är det högsta stadiet av konformism. I konformismens mentalitet behöver man inte argumentera för vissa tankar och handlingar annat än mycket ytligt om de är de rätta enligt dem som utmäter belöningar och bestraffningar. ”Där har vi den avskydda!” räcker som argument. Sedan intar vi våra grimaser och kommunicerar med de invigdas koder och underförståddheter.”

Av detta enkla skäl är således DN:s Lena Andersson mer trovärdig än någon Sydsvenskanjournalist/redaktör, Orrenius inkluderad.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • En ting der giver sig selv er, at vi i den generelle import af islams afstumpede masser også henter den old gamle “internal jihad” hertil. Så udover de etniske kampe imellem muslimer om magten i enklaverne, får vi også den teologiske konflikt.

    En slags dobbelt op, alle mod alle.

    • JensA

      Det er mit indtryk at konflikten mellem shia- og sunnimuslimer er forholdsvis afdæmpet (markeringer og demonstrationer), så længe der er mange ikke-muslimer at bekæmpe som i Europa. Når alle de (rigtige) vantro er udrydet, bliver “internal jihad” mere blodig, som det f.eks. ses i Pakistan og Irak; og mon ikke de blodige optøjer i Syrien i høj grad er en magtkamp mellem shia- og sunnimuslimer?

      • Syrien er utvivlsomt midt i et sunni-shia opgør, med det såkaldte “forår” som en anledning eller tynd fernis.

        Jeg er mindre sikker på at Europas muslimer i længden kan holde låget på trykkogeren, selvom enorme vantro befolkninger stadig omgiver dem. Deres grupper har nu tydeligvis nået størrelser, hvor deres hjemlige etniske konflikter kan genoptages på fremmed jord.

        (Alt dette mens multikulturen fortsat er sikker på at den vil lykkes med at skabe et samfund der aldrig før er set i verdenshistorien)

  • Jens

    Der var en lignede demo i Århus i Lørdags. Århus Stiftstidendes beskrev det som et “farverigt optog” for en “martyr”. Læs det selv, man tror det er løgn:
    http://stiften.dk/aarhus/optog-for-martyren-husayn

  • PK

    ” Sverige forever in my heart.”
    Jo , det er nok en god ide, hvis eller når man ikke mere kan bo i Sverige.

  • JensH

    Nu vi er ved Malmø, så har postvæsnet i Malmø opgivet at bringe post ud i Sevedkvarteret p.g.a. vold og trusler mod postebudene.Man havde egentlig først prøvet at udstyre postbudene med overfaldsalarmer, men nu har man altså helt opgivet udbringningen af post:

    http://politiken.dk/udland/ECE1510124/kriminalitet-standser-postbude-i -malmoe-omraade/

    Og i Norge har Politiets sikkerhetstjeneste (PST) netop offentliggjort det seneste “trusselbillede” mod landet, og ifølge PST udgør Islamisme den største trussel mod Norge. En nyhed fra Anders Breviks hjemland som jo nok må skuffe alle de ‘anstændige’ her i landet:

    http://jp.dk/udland/article2666140.ece

    http://jp.dk/udland/article2666140.ece

    • tænk over dette:

      Det ter sig orimligt – kanske rentav olagligt? – att sätta boende i ett oroligt och kriminellt belastat område som Seved i Malmö att agera brevbärare med tillgång till alla portkoder och till brev som kan innehålla bankkort och andra värdehandlingar. Det är tydligen vad Posten och Malmö stad kommit överens om – utan att fråga dem som ska få sin post utdelad på detta sätt.

      Den var nogen tid om at nå til DK, den historie

  • JensH

    @Steen

    “Den var nogen tid om at nå til DK, den historie”

    Ja, det virker i det hele taget som om, at de Danske medier ikke rigtig ved hvordan de skal gribe den stadigt forværrede situation i det multikulturelle Sverige an. Nogle få af de mange negative historier fra hinsidan kommer sådan lidt drypvis, og der bliver ikke rigtig gjort noget forsøg på at give nogen sammanhængende analyse af udviklingen derovre.

    Malmø’s nærhed til Danmark og landets hovedstad burde jo gøre problemerne i netop denne by interessant, og det kan vel ikke koste readaktionerne ‘formuer’ at sende en journalist og fotograf et smut over Øresundsbroen. Alligevel hører vi i MSM kun om Malmø’s deroute i ‘korte ryk’, som f.eks. hvis der er mange på hinanden føgende skyderier inden for et kort tidsrum derovre, (som f.eks her omkring nytår). Hvis der kommer en ‘pause’ i skyderierne ophører al rapporteringen i de Danske MSM. Der er tilsyneladende ingen interesse i, at følge op med en mere dybdegående analyse af udviklingen gennem de senere år i Malmø, og da slet ikke årsagerne til denne udvikling.

    • Det er rigtig nok, det burde være oplagt for en københavnsk journalist, at lave en l a n g feature om Malmø. Han kan til og med sove hjemme i sin egen seng hver aften. Weekendavisen havde 13.01.2012 denne panegyrik, som jeg hverken har tid eller ork til at gå i rette med. En PK journalist anmelder en PK journalist, den berygtede Per Svensson, der kommer fra et eller andet mørkt provinshul og nu føler sig vældig urban og kosmopolitisk i en by, der er kørt halvvejs i grøften. Men skaf evt avisen:

      Zlatan City

      Malmø. »Fra svensk mester i firkantet tristesse til Sveriges mest genuint vitale, urbane miljø. The Big Falafel.« Ny bog skildrer Malmøs forbløffende forvandling.

      Per Svensson: Malmö. Världens svenskaste stad. En oauktoriserad biografi. 340 sider.Weyler. 248 svenske kroner hos Hamrelius Bokhandel i Malmø.

  • JensH

    @Steen

    Jeg køber aldrig aviser mere. Jeg er simpelthen så træt af de Dnaske MSM, at jeg ihvertfald ikke gider at støtte dem økonomisk hvis jeg kan blive fri. Desværre er det jo lidt svært at gennemføre en sådan ’starve the beast’ aktion her i DK; da alle MSM jo idag får statsstøtte, og man skal betale DR-licens bare man har en PC.

    Men nu vi er ved de Danske MSM, så kan de ofte være latterligt proviensielle. Tag nu bare denne ligegyldige historie om feltpræseternes velsignelse af sodater på vej ud på patrulje i Helmand-provinsen, som bliver blæst op til noget om ‘en ny version af korstogene’. I dagene op til denne feltpræst-historie sprang, var der i USA stor debat om en YouTube-video, der vist nogle US Marines der stod og tissede på ligene af tre Taliban-krigere, (jeg finder det at se tissende mænd uappetiligt, så jeg valgte at fokusere på det positive i videoen, nemlig de tre døde Talibanere). Straks vågner de Danske journalister op, og finder ud af at “so ein ding müssen wir auch haben”, og vupti, så finder de en ‘historie’ om feltpræster der velsigner Dnaske soldater ‘korstogs-agtigt’. Fuldstændig gennemskueligt, og det sætter de Dnaske journalister i et totalt latterligt lys.

  • Josefina Bergfast

    Om tidningsvärldens förändring.

    Om man då konstaterar att det då finns denna ”massmediala helhet, detta ”massmediala komplex”, som också då skulle kunna identifieras som det ”multinationella, industriella, massmediala komplexet”, som då driver ”sin linje”, och faktiskt kanske har gjort så i många, många årtionden, så kanske man egentligen samtidigt kan konstatera att de verkliga möjligheterna att verkligen kunna bedriva en alternativ politisk linje, i t ex invandringspolitiken, samt kanske också kriminalpolitiken, skolpolitiken, försvarspolitiken och socialpolitiken, nog är ganska så svåra saker att verkligen kunna mobilisera tillräckligt många människor att stödja, hos befolkningarna i Europa?

    Denna svårighet beror då delvis på den kompakta ”präglingen”, och ”tillvänjningen”, samt ”undervisningen” och ”hjärntvätten” som just genom ”det multinationella, massmediala, industriella komplexet”, egentligen har pågått i en väldig massa decennier? Därigenom har befolkningarna gladeligen låtit sig påverkas, präglas och underhållias utan kanske så mycket tanke på vilka värderingar, tankar, tyckanden och åsikter de egentligen har ”fått sig till livs”? Denna prägling har idag har lett fram till att ”majoriteterna” röstar som de gör?

    Att idag, i denna ”sena tidpunkt”, beklaga sig över ”usla politiker”, eller över att medborgare ”röstar fel”, samt inte minst över invandrare, (som egentligen inte har kunnat tillåta sig själva både frikostiga försörjningsmöjligheter, eller över huvud taget tillåtit sig själva inresetillstånd i landet, i den utsträckning och omfattning som har skett?), är kanske egentligen ganska så fruktlöst?

    Bland de viljor som aktivt och intensivt vill skapa motvilja mot just muslimer och islam bland de ”invandringskritiska” rösterna i Europa idag, finns de som tillhör samma folkgrupp som samtidigt, från andra hållet, lika aktivt har bidragit till den politik som har öppnat upp för invandringspolitikens storlek och generösa utformning. Denna grupps medlemmar är den grupp som i förhållande till övriga folkgrupper, har haft, och har, en mycket stor tillgång till just ”det multinationella, industriella, massmediala komplexet”.

    Samtidigt finns också ett stort multinationellt näringsliv, samt multinationell bankindustri, samt också då ”det multinationella, massmediala, industriella komplexet”, som verkar gå ”hand i hand” med varandra, och också har gemensamma intressen av att få Europa att ”utvecklas” till just en ny ”smält-degel”, á la USA?

    Hela ”mångkulturprojektet” verkar då vara framdrivet av relativt få viljor som inte egentligen verkar bry sig så mycket om varken olikheter i språk, historia, etniska/biologiska, kulturella, musikaliska, etniska/biologiska, etiska och estetiska olika ideal och kulturella präglingar som finns hos de olika nationalstatsbefolkningarna i Europa?

    Mångkulturprojektförespråkarna ser i stället dessa alla olika folk ur ett krasst materialistiskt, och ekonomiskt perspektiv, där alla dessa olika folk endast är konsumenter, löntagare, låntagare och skattebetalare, utan några egentliga särskiljande egenheter, värda att ta hänsyn till, eller försöka bevara?

    Om majoritetsbefolkningarna i de olika nationalstaterna i Europa skulle anse att invandringen har varit för stor, för hastig, för generös och därmed riskera att bli alltför konfliktskapande, (som redan har setts prov på i alltför hög utsträckning), samt att riskera att också i förlängning uppblanda och därmed i förlängningen utplåna just majoritetsprofilerna i de olika europeiska länderna. Det skulle då därför kunna anses bli ett utarmande och människofientligt projekt, både för de nyinvandrade människorna, såväl som för ursprungsinvånarna. Detta anses dock vara förbjudna tankar som ganska obarmhärtigt och unisont klubbas ned med beskrivningar som ”främlingsfientliga” och också ”rasistiska” åsikter, bl.a. av just ”det multikulturella, industriella, massmediala komplexet”, och deras ”kompanjoner”?

    Detta förfarande är tråkigt.

    Tråkigt också därför att detta ”multinationella, massmediala, industriella komplex”, i alla dess former, samtidigt säger, och kanske ibland också tror, att de är de ”goda” försvararna och också förespråkarna för demokratiska principer som t ex yttrandefrihet, mänskliga rättigheter, samt standardformuleringen ”alla människors lika värde”. (Men de glömmer verkligheten, som faktiskt visar på att de allra flesta människor runt jordklotet vill helst bilda familj med just sina egna fränder och gelikar, vilket därför borde vara människovänligt att både erkänna, och också att ta hänsyn till när man driver politiska idéer av olika slag.)

    Det vore bättre att vara ärlig och säga rakt ut att man egentligen inte är så intresserad av någon egentlig yttrandefrihet?

    Det vore bättre att vara ärlig och säga att man faktiskt är mycket mer intresserad av propagandapåverkan och kanske också av psykologisk manipulering, samt av en kontinuerlig och noggrann genombearbetning av befolkningsmajoriteterna, genom just det ”multinationella, industriella, massmediala komplexet”, som ”lär” befolkningarna att just tänka och tycka på ett för just det multinationella näringslivets, och också den multinationella bankindustrins rationellt och fördelaktigt sätt?

    Påverkan kan också ske genom en mängd andra olika propagandaområden. Inte minst genom skola och universitet, samt inom idrottens värld, samt naturligtvis inom politikens värld, bl.a. med hjälp av de olika s.k. tankesmedjorna, samt lobbygrupper, och också genom s.k. kulturdebatter av olika slag. Där ingår teater, film, radio och tv-, samt reklamen värld i alla dess former . Allt ingår som delar i ”det multinationella, industriella, massmediala komplexet”.

    Det vore helt enkelt bättre med ärlighet och rakhet.

    Att försöka krumbukta sig bakom ord som säger att ”vi är på den goda sidan”, och ”ni” är på den onda sidan. ”Ni” som har några som synpunkter på invandringspolitiken som går emot ”våra” synpunkter, är fula, dumma, elaka och onda, och ”vi” tycker f.ö. inte om när man delar upp människor i ”vi” och ”dem”, det kan man betrakta som lite oärligt och manipulativt, om man samtidigt säger sig vara för s.k. demokrati, yttrandefrihet och alla människors lika värde?

    ”Det FINNS egentligen INGA spanjorer, greker, rumäner, polacker, italienare, tjecker, ungrare, tyskar, fransmän, engelsmän, danskar, norrmän, islänningar, finnar eller svenskar”. ”Och hör sén”. ”I Europa finns ENDAST romer, judar, samer och ingermanlänningar, samt alla invandrargrupper av olika verkliga, och riktiga folk. Som t ex irakier, perser, somalier, etiopier, marockaner, sudaneser, sydamerikaner, japaner, indier, kineser et cetera. De har alla en rik kultur i form av olika språk, klädsel, mat, berättelser, historia och tradition, med både etniska/biologiska, etiska och estetiska skönhetsideal, samt dans, musik och sång, och också rika familjekulturer som är mycket viktiga och värdefulla att bevara så att de kan berika Europa”. ”I Europa finns egentligen inga andra folkgrupper”. ”Så det så”. ”Anser du någonting annat, så är du endast ”rasistisk”. Dvs., du vill försöka motsätta dig att ”alla olika människor är lika mycket värde för alla olika människor”, och förmodligen är du också en bakåtsträvande nationell socialist eller nationalist av något slag, som också därför automatiskt är en mycket begränsad, primitiv, intolerant, hatisk och inskränkt människa, om du då ens kan beskrivas vara människa, ditt vidriga svin”. ”Så det så”.

    Hur skall de europeiska befolkningarna på ett konstruktivt sätt, utan hat, kunna försvara och någorlunda kunna bevara sig själva och just sina särarter, liksom alla andra folk, mot ett sådant utbrett och anklagande hat som kommer från de politiska viljor som är i tjänst hos detta ”multinationella, massmediala, industriella komplex”? Som med sitt stora inflytande, som når så många människor och deras viljor, tänkanden och tyckande, i sin tur gör att dessa folkmassor gör de politiska val de gör, som i förlängningen är förödande för dem själva som folk? De blir programmerade till ”självhat”, till förmån för ”den hungriga arbetskraftsinvandringen från tredje världen”, som skall ”tjäna” det multinationella näringslivets och den multinationella bankindustrins framtida vinstmaximeringsmöjligheter i Europa?
    ……

  • JensH

    “Hur skall de europeiska befolkningarna på ett konstruktivt sätt, utan hat, kunna försvara och någorlunda kunna bevara sig själva och just sina särarter”

    Det er et godt spørgsmål. Indtil nu har vi bare blogs-færen. I USA også disse (rigtigt) konservative Talk Show Radio, og disse shows har millioner af lyttere. Men nu kan man i Europa jo ikke ‘bare’ sådan få adgang til æteren mht. at lave sit eget politiske Talk show, så den mulighed har vi desværre ikke på det ‘gamle kontinent’. Så det ser pt. unægteligt noget sort ud mht. at forsvare vores kulturelle/nationale identitet “på ett konstruktivt sätt”. Men vi er nødt til at være optimister, og fortsætte med de ‘medier’ vi nu engang har.

  • Josefina Bergfast

    Angående yttrandefriheten …. hur många människor i en befolkning bryr sig egentligen så mycket om yttrandefrihet?

    De flesta medborgare i vilken befolkning som helst är väl mest angelägna om att deras barn skall få så goda ideal och så goda förebilder som möjligt? Förebilder med rättrådiga, rättfärdiga och kanske också hjältemodiga egenskaper? Personer som gör det sanna, det rätta och det goda och är goda ledare, vänner, föräldrar och syskon, som skapar ett klimat av tillit, tilltro och respekt, samt aktning, ömsinthet och välvilja i samhällets alla olika vrår och hörn? Bland små som stora?

    Den yttrandefrihet som tävlar i att visa så mycket respektlöshet som möjligt, som tävlar i att visa fram de allra värsta former av vulgariteter, hänsynslösheter, fulheter och elakheter, för att inte säga ondska, i en mängd olika former, samt också tävlar i att visa upp och fram personligheter som är direkt omoraliska, rättslösa, hänsynslösa, tjuvaktiga, vulgära, egoistiska, själviska och totalt likgiltiga för andras känslor, är kanske att missbruka yttrandefriheten något?

    Vilka föräldrar är glada över att deras barn presenteras för sådana förebilder i det offentliga och massmediala rummet, i yttrandefrihetens namn?

    Det finns fler än ett sätt att döda människor och deras försök till samhällsbyggen på?

    För att kunna bygga upp samhällen där godhet och vänskaplighet, vänlighet, tillit, respekt och tilltro kan råda krävs ett ständigt uppbyggande av just goda, i betydelsen respektfulla, vänskapliga, ömsinta, välvilliga, ärliga och trofasta ideal och förebilder i det offentliga rummet. Liknande goda förebilder, med sådana goda kulturella värden, som kan få det samhälleliga rummet att genomsyras av respekt och tillit.

    Detta är förmodligen ett mycket känsligt och krävande mastodontarbete.

    Det är förmodligen betydligt lättare att göra motsatsen?

    Alltså att föra människor ut över stup och höjder som leder deras familjer, dem själva och deras samhällsbyggen i fördärv? Som leder dem rakt in i korruption och missbruk av alla de slag, samt mord, stölder, våldtäkter och respektlösheter på löpande band? I frihetens och yttrandefrihetens namn skall människor ledas fram dit där deras sinnen blir fulla av fulheter, vulgariteter, respektlösheter, bedrägligheter och simpla ideal, med misstro, avsky, förakt, hat och allt ont som tänkas kan?

    Allt för att yttrandefriheten inte får tillåtas att begränsas till att hålla sig inom respektfullhetens, aktningens och ömsinthetens gränser?

    Barnen skall tillåtas att offras, (och förföras och förledas in i destruktiva tankegångar och livsstilar genom dessa destruktiva förebilder som fokuseras på och uppvisas i det offentliga), alltsammans för att bevisa och försvara yttrandefriheten?

    Att begränsa yttrandefriheten skulle nog inte i många fall göra någon större skada. Att belamra det offentliga rummet med allsköns vidrigheter tjänar inget samhälle på, och allra minst dess barn.

    Att däremot alltid och överallt tillåta samtal och debatt, i en kontinuerlig och fortlöpande samhällelig dialog, som är så öppen och fri som möjligt, där begränsningar sätts vid fula och falska personangrepp, det är en annan sak.

    Där behövs yttrandefrihet.

  • Josefina Bergfast

    Man kan ju ibland fundera över varför så många företag satsar så ofantligt mycket pengar på reklam? Om denna reklam inte påverkar människor, egentligen, kan man undra varför så fruktansvärt mycket pengar satsas på reklam.

    Det måste ju vara på liknande vis med all bildmedia, och massmedia över huvud taget? Det massmediala-industriella-komplexet påverkar nog en hel del mycket mer, och särskilt barn och ungdomar, än vad man vill kännas vid? Framför allt är det verkligen inte alltid som det är så särskilt god och bra påverkan.

    T ex så är mycket av de svenska tv-drama-serier som producerats, samt olika reportage av olika slag, som vill skildra svenskar på olika sätt, mycket ofta förvridna och perverterade. När svenskar skall skildras i olika reportage och dokumentärer, så handlar det antingen om mycket gamla, döende människor, eller också om narkotikamissbrukare, eller f.d. narkotikamissbrukare, eller om prostituerade, eller f.d. prostiuerade, eller kriminella, eller f.d. kriminella, osv.

    Vad är detta för goda förebilder för barn och ungdomar? Detta har ju pågått i många, många decennier i svensk film och massmedieproduktion. Clark Olofson m.fl. av hans gelikar, var väl dominerande inslag i det offentliga rummet i flera decennier. Och så har det fortsatt, decennium efter decennium.

    Allt detta sammantaget blir ju mycket nedbrytande influenser för barn och ungdomar, och skapar mycket negativa förebilder? Men det är kanske det som är meningen?
    Det är ju en genomgående fokusering, i den massmediala industrin, så man behöver ställa sig funderingar kring varför det är så.

    Den massmediala industrin, särskilt den svenskproducerade, men även den amerikanska, verkar ha något horn i sidan till svenskar och nordbor, och också germaner, och också över huvud taget ljushyade, blonda och blåögda människor?
    Detta eftersom dessa typer av människor, i det mesta av vad som produceras i t ex amerikans film, och tv-serier, framställs som tjocka, fula, dumma, oärliga, elaka, korrumperade, korkade, mördande och dödande människor, samt naturligtvis inte att förglömma, den konstant medverkande dumma blondinen, sexvåpet, den neurotiska, halvgalna sexgalningen eller påflugna ”svenskan”, alternativt dumbommen, idioten och bakom-flötet knasbollen, den ytliga och noll-och-intet-fattande ”bimbon”?

    Allt sammantaget kan man nästan se det hela som ”hat-och avsky-propaganda” mot just de ljushyade, blonda, blåögda”, dvs. de nordiska, och också de germanska, typerna av människor?

    Det verkar också finnas en preferens att importera filmer och program med övervägande färgade människor, där då de ”ljushyade” som ingår, är ”bovarna och banditerna”, samt alla andra ”karaktärsdrag” som beskrivits ovan?

    Att då de nordiska länderna över huvud taget bryr sig om att importera så fruktansvärt mycket skräpproduktioner av olika slag, skulle man nästan kunna se som ett slags ”självhat”?

    Eller är det så att också inom det massmediala-industriella-komplexet också i de nordiska länderna, finns det människor i beslutandeställning, som de facto egentligen avskyr just nordiska människotyper? Och som avskyr särskilt just Sverige, och just svenska människor?

    Det kan förmodligen vara betydligt fler faktorer som påverkar politiska ställningstaganden hos en befolkning, än enbart politiska debatter av olika slag, där då vissa politiska åsikter blir stämplade som icke-politiskt korrekta, och automatiskt definierade som fientliga, eller ”rasistiska”, enbart för att de förespråkar en minskad och mer ansvarsfull invandringspolitik, utan att alltså alls nödvändigtvis vara det.

    Invandringspolitik kan man ha synpunkter på, utan fientlighet mot de ena eller de andra grupperna av människor, men det är allvarliga saker, om svenska ungdomar, och svenska medborgare, genom en kontinuerlig massmedial hjärntvätt, lär sig att ”ogilla” sig själva, och därför inte förmår att tänka i politiska självförsvars-banor, och själv-kärlek-banor samt också själv-respekt-banor? Det är också allvarligt om det genom den massmediala ”propagandan” det odlas ”chablon-föreställningar” om just svenska människor, och särskilt då ”svenska flickor”, som just inte inbjuder till respekt, utan snarare respektlöshet.

    Det är ju en nödvändig förutsättning, sägs det, att för att kunna ”älska andra som sig själv”, så behöver människor sträva efter att också älska sig själva? Om det då i det massmediala rummet pågår en ständig ”avsky och förakt” mot just svenskar, och särskilt svenskor, så är det allvarligt. Också i det massmediala-industriella-komplexet, alltså i det offentliga rummets alla kanaler, behöver också svenskar se till att försöka ”älska sig själva”?

    Svenskar verkar ibland ha svårt för att göra just det, utan att inbilla sig själva att de är ”onda” på något vis, eller ”främlingsfientliga”, eller ”rasistiska”.

    Man kan undra vad det beror på.

  • Josefina Bergfast

    Ps.

    Om ”vi”, (nordbor, Nordeuropéer och Svenskar), t ex bodde i Kina, (och alltså var kineser), eller i Afrika, och var afrikaner, eller i Sydamerika och var sydamerikaner, eller i Sydeuropa, t ex Spanien, eller Grekland, eller t.o.m. i Israel, eller någonstans i den orientaliska världen, eller i Indien, eller någon annan stans på jorden, som har just sina biologiska/etniska särdrag och kulturella profiler, och alltså alls inte bodde i just Nordeuropa, eller Sverige, så skulle det ju kanske inte spela så stor roll om televisionen var full med just negativa skildringar och framställningar av just ljushyade, blonda och blåögda karaktärer?

    Samtidigt är det väl en verklighet att respektive nations, eller världsdels, ”typiska biologiska/etniska särdrag”, som är just representativa för varje världsdel och nation, i övervägande stor utsträckning visar just sina egna biologiska/etniska karaktärer i sina filmer, tv-serier och program?

    Dessvärre råkar vi ju bo just i Nordeuropa och i Sverige, (och inte i USA), så därför, eftersom ju en övervägande majoritet av befolkningarna här just råkar vara just ljushyade, blonda och blåögda, så skulle det just inte skada om också det massmediala-industriella-komplexet faktiskt kunde erkänna denna verklighet?

    Jag tror nog inte att afrikaner, eller kineser, eller sydamerikaner, eller israeler, eller irakier, eller greker, spanjorer och alla andra folkslag, skulle tycka så särskilt mycket om ifall deras massmediala utbud till övervägande del visade på andra folkslag i deras massmedia, filmer och tv-serier? Samt heller nog inte tycka om, att deras egna typiska biologiska/etniska karaktärer och personligheter, framställdes i mycket stor utsträckning som negativa, kriminella eller degenererade typer?

    USA är ju ett undantagsland genom att där är en s.k. ”smält-degel” i större utsträckning än i många andra länder och världsdelar. Där bor en mängd olika folkslag, men där finns också en fruktansvärd massa problem i anslutning till denna verklighet. Där finns etniska enklaver, samt många konflikter i anslutning till s.k. ”ras-skillnader” mellan människor. Denna komplicerade verklighet som finns i USA, påverkar väl i sin tur tv-utbudet och filmens utformning till att försöka tillgodose alla de olika folkgruppernas ”behov” av identifieringar? Där verkar det dock som om det massmediala industriella komplexet av någon anledning går ”hårt åt” just blonda, blåögda och ljushyade människor, som då framställs i ”så dålig dager som möjligt”.

    Det är synd att så pass mycket av amerikansk film och tv-serier, med just negativa framställningar av s.k. ”vita” människor, samt med en övervägande färgad rollbesättning, importeras i så pass stor utsträckning som den gör till Norden, och till Sverige.

    Man skulle nästan kunna tro att Sverige, och kanske också Danmark, Finland, Island och Norge, (ja, hela Nordeuropa(?), är ”amerikanska delstater”, och skall ”amerikaniseras”, fastän vi ju inte har något ”medborgarskap” eller någon rösträtt i USA?

    Kanske en hel del svenska ungdomar ändå börjar inbilla sig att de egentligen är ”amerikaner”, i och med det överdimensionerade amerikanska tv-serie- och filmutbudet i Sverige?

    (Därmed inte sagt att all amerikansk film är ”dålig”.)