3
feb
Seneste opdatering: 3/2-12 kl. 2320
6 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Når det kommer til Sverige, har Jalving mere end de fleste: Landet under huden fra barndommen, den teoretiske baggrund og musikalitet, når han skriver eller taler om det. Det fangede Lotta Wendel trods alt også, da hun skrev sit smædeskrift När den danska muslimhetsen ska bli svensk om mødet. Sydsvenskan kunne ikke nøjes med ét bask, en Petter Larsson afleverer dette i dag: I gott sällskap. Om det er af denne Petter Larsson, er svært at vide.

Den samlede håndfuld svenske artikler illustrerer bedre end talerne, hvad der er problemet med svenske medier, men de er ikke oppe imod Trykkefrihedsselskabet, de er oppe imod den virkelighed, de har været fortalere for. Den “debat” der forekommer i Sverige om dette, har allerede karakter af ansvarsfordeling, og ingen vil have den abe, naturligvis. Det bliver spændende som ulykkerne eskalerer, om det virkelig vil lykkes svensk journalistik at erklære sig skyldfri. Jeg er selvsagt ikke en tilhænger af hjemløse aber, men multikulturen kommer til at blive Sverigehistoriens mest hjemløse abe til alle tider, og hvis ikke den bliver det af sig selv, opretter de en linje på journalistuniversiteterne, hvor man kan lære at give kritikerne skylden. Videofilen måtte en tur over Atlanten, for at komme op. Tak til Vlad Tepes. – Jyllands Posten var tilstede, men da den ikke er online, kommer den først senere i dag. I mellemtiden skriver Ingrid Carlqvist bla.:

Det var trevligt att träffa Niklas Orrenius och jag t-r-o-r att han förstod vad som driver mig och varför dessa frågor är så viktiga – inte bara för mig utan för hela Sverige. Hela Europa, för den delen, men läget är värst i Sverige eftersom vi lever under en sådan bedövande tystnad och konformism. Niklas Orrenius kom också på mötet och skrev därifrån en tämligen förutsägbar och insinuant artikel. Men det kunde ha varit värre och jag har fortfarande förhoppningar om att det större reportage han ska skriva om både oss och våra danska kolleger, har en annan ton och går betydligt djupare in på vår tids svåra frågor.

En ganska otrevlig bekantskap var Daniel Vergara på Expo. Han bad att få ställa några frågor till mig efteråt, men inte mycket av det jag sa fann nåd inför hans penna. Han försökte hela tiden få mig att säga att Tryckfrihetssällskapets enda mål är att kritisera islam och invandring och vad jag än svarade så tittade han bara ilsket på mig. Lägg märke till hur han i sin artikel skriver att föreningen ”säger sig vilja ta upp tabubelagda frågor som inte får utrymme i media”. Vår dolda agenda är uppenbarligen något hela annat …Succé för vårt första möte!

Hovedpersonerne blev væk

Justitsministeren udeblev. Malmøs borgmester udeblev, han skulle til middag i Swedbank. En lovet reserve fra Malmø kommune udeblev også, men to ledende politifolk fra Malmø kunne godt tage til studiet i Gøteborg. Har politiet mindre travlt end politikerne, eller er der bare trængsel ved den politiske håndvask, hvor der nu vaskes hænder med ryggen mod publikum? Går det endnu værre – og hvad skulle forhindre det? – er de vel på forlænget ferie på Bahamas. En dame fra bydelen Seved kontakter politiet om et kriminelt forhold, og får at vide, at hun lige så godt kan flytte. Det er der mange, der har sluttet på egen hånd. Den dræbte 15-årige Ardiwan Matis far medvirker. Han har været i Sverige i 14 år og meddeler sig via tolk. Malmöit: Varför möter du mig inte i Debatt, Ilmar Reepalu? – SVT Debatt fra min. 00 – 29:40

Samuel P. Huntington: Civilisationernas kamp.

Af Thomas Nydahl

Ambassader brann. Danska, norska och svenska flaggor – alla med ett förhatligt kors – brändes av uppretade människomassor. En dansk tidning publicerade teckningar av profeten Muhammed. En nitiskt upplagd resa av några danska imamer till Mellanöstern gjorde resten. Sammandrabbningen kunde börja. Minns ni? När allt detta hände läste jag en 468 sidor tjock fackbok. Jag dök ner i den och hämtade upp följande citat:

“De mest förödande sammandrabbningarna i framtiden kommer troligen att uppstå genom ett växelspel mellan västerländsk arrogans, islamsk intolerans och kinesisk självsäkerhet.”

En enda mening. Själva grundbulten i resonemanget. Tydligare kan jag inte illustrera det faktum att Samuel P. Huntingtons bok Civilisationernas kamp, trots att den skrevs 1996, griper direkt in i det samtida skeendet. Om vi bortser från den kinesiska sidan av saken (som författaren grundligt behandlar): är inte detta just en beskrivning av den senaste tidens “förödande sammandrabbning” mellan hela den muslimska världen och Danmark och västerlandet? Man kan förvisso säga att dansk offentlighet reagerade med den lilla nationens självklara stolthet och jag skulle inte kalla det för arrogans, men man kan alldeles säkert säga att intolerans dikterade handlandet vid den andra fronten, där yttrande- och tryckfrihet ses mera som hot än som löften.

Liksom folkmorden – Balkan, Kaukasus, Rwanda – numera sänds på tv och debatteras i morgonsofforna kommer naturligtvis civilisationskrigen att göra det. Det mesta har redan skett efter skolboken. Varje analys, varje replik har hämtats ur ett redan färdigt manus – både här och där. Efter kommunismens sammanbrott lever vi en helt ny värld. Det som fanns mellan 1945 och 1989 kan sägas ha varit en värld av supermakter och dess allierade. Nu har en förskjutning skett, menar Huntington, och den gör att små länder istället lierar sig utifrån sin civilisation (religion, kultur, historiska identitet).

Han menar att det finns sju eller åtta sådana civilisationer i världen idag: den västerländska, den muslimska, den kinesiska, den japanska, den hinduiska, den ortodoxa och den latinamerikanska och förmodligen också den afrikanska (men där reserverar han sig och hänvisar till att hela norra Afrika är en del av den muslimska civilisationen).

Huntington skulle om han levat idag fått revidera mycket av det sistnämnda. Avgörande civilisatoriska förskjutningar har ägt rum, och den moderna men totalitära välfärdsstat som utvecklades i flera av dessa nationer (som Libyens modell, där oljepengarna i allt väsentligt investerades i en fungerande välfärd, inte minst när det gällde hälso- och sjukvård och en väl utvecklad infrastruktur) har nu kommit att allt tydligare ingå i den wahhabitiska maktsfär som styrs av saudierna och deras beskyddare. De sekulära styresformer som försvann under 2011 övergår nu i modeller baserade på urgamla föreställningar om fördelen med teokratier styrda av sharia-lagar.

Det märkliga i mottagandet av detta verk, var att det nästan över allt jämfördes med Oswald Spenglers “Västerlandets undergång”. Det är egentligen missvisande, eftersom Spengler i högre grad uppehöll sig vid teoretiska och filosofiska resonemang. Huntington är oerhört konkret i politisk mening. Men med Spengler delar han synen på historien, att den består av en serie civilisationer som uppstår, utvecklas och går under. Hans analyser av förändringar, civilisationernas upp- respektive nedgång, de konkreta skildringarna av dagens Ryssland och Kina, bär alla den politiske analytikerns signatur.

Det finns en avgörande punkt där han och Spengler möts och det är i den djupa pessimismen inför västerlandet. Ingen av dem ser någon möjlighet för vår civilisation att överleva så värst många hundra år till – i alla fall inte i den form vi känner, med yttrande- och tryckfrihet, medborgerliga rättigheter grundande på lagar, hög ekonomisk och materiell standard etc.

Tvärtom pekar allting på motsatsen. Kina växer fram, inte bara som en ekonomisk supermakt utan också som en framtida global aktör. USA förlorar anseende på grund av sin politiska, ekonomiska och militära “missionärsverksamhet”.

Europa är, EU och allt samarbete till trots, en kontinent alltmer splittrad av interna motsättningar, ekonomiska kriser och identitetssammanbrott i stor skala. Industrin skrotas därför att Kina och andra länder i Asien tar över produktionskedjan. Massarbetslöshet, svart ekonomi, etniska och religiösa gettobildningar äter upp den europeiska civilisationen inifrån. Frågan ”Vilken sida står du på?” har ersatts med den mycket mer fundamentala frågan “Vem är du?” påpekar Huntington. Hur definierar vi oss själva i denna tumultuariska tid? Är nationaliteten, språket och bakgrunden alltjämt de faktorer som ligger till grund för utsagor om vem vi är?

När Frankrikes förorter för några år sedan brann stod den frågan i eldskrift mot himlen och ingen kunde tvivla på hur svaren skulle formuleras. Det är denna olyckliga och traumatiska förändring av västvärlden som Huntingtons bok i första hand vill försöka analysera och resonera utifrån. Han skulle ha sett hur den förändrar Sverige i rask takt om han levt idag, och hur de kriminella arabiska ligornas terror och mördande kan få en stor småstad som Malmö att börja ifrågasätta också själva den vardagliga tillhörigheten. Reportagen de senaste dagarna har ofta handlar om människor som beslutat sig för att lämna staden för gott. Det märkligaste av allt med denna mediebevakning är att den sätter hela fokus på dödsskjutningarna. Men är det någon som tror att det går bra att leva med dagliga utbrott av rån, misshandel, våldtäkt, inbrott, hot och hat? Redan när jag själv lämnade födelsestaden Malmö 1982 var dessa inslag i vardagslivet outhärdliga.

De som skjuts till döds är få. Och de flesta tycks ingå i de olika klaner eller grupperingar som för en inbördes kamp om de illegala marknaderna. Men skotten passerar rakt igenom den stadskropp som redan är illa tilltygad av de senaste årtiondenas avveckling. Ekot från skotten hörs också i de fridfullaste hemmen.

Med sin bakgrund som professor vid Harvard alltsedan 1951 och med en rad viktiga verk om internationell politik var det kanske inte så konstigt att han skrev den artikel som 1993 satte ljuset på honom. Den publicerades i Foreign Affairs och hade titeln “The Clash of Civilizations?”. Nästan ingen lade märke till frågetecknet. När han därför skrev den bok som föreligger på svenska var det inte minst för att fördjupa och försöka räta ut frågetecknen. Trots sitt omfång är Huntingtons bok en rundmålning – den famnar hela den globala situationen utan att förlora känslan för detaljernas och de små lokala variationernas betydelse för utvecklingen.

Han skriver en sakprosa som är glasklar. Inför det som kunde vara oöverstigliga hinder – begrepp, bakgrund – går han pedagogiskt tillväga, han förklarar, resonerar, benar upp och klargör. Jodå, han rätar ut många frågetecken. Och om det inte lät som en kliché skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år, just därför att den både öppnar ögon och förmår göra komplexa, ofta förvirrande skeenden begripliga. Och den behöver inte orsaka den typ av avsiktliga missförstånd som styrt diskussionen de senaste åren. Huntington förespråkar inga civilisatoriska sammandrabbningar (vilket nio av tio kritiker påstår). Däremot analyserar han dem ur ett historiskt perspektiv och visar vad det rimligen är vi har att vänta oss av framtiden.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • PK

    Prøv at se på dette.
    Når svenske journalister “forsvarer sig”, så skrive de altid om tanker og meninger,
    som de finder kritikerne har. Plus naturligvis egne tanker og meninger.
    Aldrig om hvad det svenske folk oplever.
    Aldrig.
    Som vi siger her i Helsingør.” Det rager dem en høstblomst.”

    • Varmt Konservativ (kr)

      Som du förstår av inlägget här nedan så är det inte några tankar och meningar de skriver om. Det handlar inte alls om åsikter, bara om att finna de rätta orden – ord som fungerar som kulor, bomber och granater. Ord som dödar. Indirekt.

  • Varmt Konservativ (kr)

    Per Gudmundsons blogg uppdateras inte så ofta numera, men när så sker kommer häpnadsväckande information:

    http://gudmundson.blogspot.com/2012/02/ska-frankrikes-mest-erfarna-jih adist.html

    Sverige tycks faktiskt ha blivit och länge ha varit huvudbas för terrorismen i Europa. Det mest skrämmande av allt är insikten om graden av medbrottslighet som måste ha krävts på höga nivåer i samhället, inte minst i medierna. Hur många gånger har inte t.ex. den honungslene Jan Hjärpe figurerat i medierna och bedyrat islams fredliga natur? Just han figurerar också i denna artikel i närområdet till aktiv värvning av svenska ungdomar för islam och för jihadism. Det ÄR verkligen en sammansvärjning mot de europeiska folken och den har starka kopplingar till extremvänstern och Baader Meinhof-ligans supporterklubb.

  • Man kommer inte kunna tysta ner kritiken mot massinvandringen, till slut kommer den fram. Barna och dom unga Svenskarna måste få reda på vilka olika alternativ dom har att välja mellan, när dom växer upp i sitt egna land. Än så länge är vi ett demokratiskt land.
    http://svenssonsfunderingar.wordpress.com/

  • Erling

    Samuel Huntingtons bog er et forsøg på at lave nogle hurtige penge ud af furoren omkring denne berygtede artikel:

    http://www.polsci.wvu.edu/faculty/hauser/PS103/Readings/HuntingtonClas hOfCivilizationsForAffSummer93.pdf

    Man kan med fordel spare ti dollars og 400 siders fyld ved at læse artiklen, der indeholder alle Huntingtons væsentlige pointer, for nogen stor formidler er Huntington desværre ikke.

  • Utlandssvensk

    ” skulle jag säga att Civilisationernas kamp är den viktigaste fackboken som utgivits på många år”

    Ja, utan tvekan. Det finns inget verk inom samhällsvetenskapen som kommer i närheten under de senaste 20 åren vad gäller genomslag och spridning. Likväl har den, föga förvånande, varit nästan helt frånvarande i den svenska debatten.

    Men Huntington hann släppa ytterligare ett fantastiskt verk innan han gick bort, nämligen “Who Are We?: The Challenges to America’s National Identity ” Det är en av de absolut bästa genomgångarna av vad en nationell identitet innebär, tycker jag. Dessutom är den väldigt nyttig läsning för alla de svenskar som tror sig veta en massa om USA trots att de genomgående har fått all sin information via svenska medier. Slutligen belyser den, precis som hans andra böcker, det faktum att den samhällsvetenskapliga debatten i USA ligger på en enormt mycket högre nivå än den svenska, trots att alla Åsa Nisse kommunister lommar runt och tror att de är smartast på planeten.