Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det är den sista kvällen, och jag är ensam kvar. Jag går runt i rummen och tar farväl av mamma. Lägenheten är tom, sånär som på några flyttkartonger. Hennes själ finns inte kvar längre. Rummen är helt anonyma. Alla hennes saker är borta. Alla möblerna, gardinerna som hon sydde, tavlorna som hon målade, de rödrutiga kökshanddukarna som hon broderade sitt monogram på under förlovningstiden. Efter begravningen har mina syskon och jag slitit hårt i en vecka med att ta hand om, dela och packa våra föräldrars kvarlåtenskap. Vi har sorterat och paketerat två liv, lämningarna av ett långt äktenskap. Våra händer är svarta av trycksvärta från tidningspapper som vi har lindat in alla saker i. Vaserna, kaffekopparna, pappas dopskål i lysterglas, resterna av den rosenblommiga matservisen som skakade sönder på tåget när mamma ärvde mormor. Allting är delar av vår barndom, fragment av det som formade oss till de människor vi är i dag.

Min mamma bodde här sina sista år. Men lägenheten i servicehuset kändes aldrig som hennes hem, vare sig för henne eller för oss, hennes barn. Både hon och vi visste att det var sista anhalten före döden. Jag går från rum till rum, har svårt att stänga dörren och gå härifrån. Jag vet att det är sista gången. Hit kommer jag aldrig mer tillbaka.

Hur ska man kunna förstå ”Aldrig mer”?

Hela veckan har mina syskon och jag jobbat så hårt att det inte har funnits något utrymme för sorgen. När jag kommer ut i hallen brister det. Tårarna bryter fram. Där står en rad av hennes skor, hennes fula klumpiga skor, specialgjorda för att stödja hennes fötter. Aldrig mer ska hon gå i dem. Aldrig mer ska hon göra någonting över huvud taget.

Detta ”aldrig mer ” far runt i mitt huvud. Jag förstår det inte. Hur ska man kunna förstå det? Hur kan en människa bara upphöra att finnas till? Hur ska man kunna förstå att den människa som födde mig inte finns längre? Nu är jag ingens barn längre. Aldrig mer ska hon ringa och fråga hur jag mår. Aldrig mer ska jag få något av hennes supertejpade inbrottssäkra paket. Aldrig mer ska hon skicka sina fint textade vykort med blommor på eller berätta om sitt liv och alla äldre släktingar som jag alltid frågar om. Varför frågade jag inte mer medan någon kunde svara? Nu finns det frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Aldrig mer behöver vi oroa oss för hur hon egentligen har det

Aldrig mer ska mina syskon och jag få dåligt samvete för att hon är så ensam sedan pappa dog. Vi ska aldrig mer behöva oroa oss för henne, för hur hon egentligen har det. Serviceboendet är ett höghus med namnmärkta dörrar, stängda om otaliga ensamheter. Borstar personalen hennes tänder? Klipper de hennes naglar? Ser de till att hon har rena kläder? Kläder har alltid varit viktiga för mamma. Hon har alltid haft stil, haft snygga kläder som hon känt sig fin i. Innan hon hade råd att köpa sydde hon dem själv.

Håller de ordning på hennes mediciner? Nej, det gör inte personalen. Gång på gång upptäcker vi brister. Hur klarar sig de gamla som inte har några barn, vem bryr sig om dem? Vem klipper deras naglar, vem borstar deras tänder? Vem tar hand om deras ensamhet?

Mamma dör ensam

Mamma dör ensam. Ingen är hos henne när hon somnar in. Terminalvak hör till det som det dras in på i äldreomsorgen. I dagens Sverige går pengarna till annat än omsorg om de gamla som byggde det här landet. Trots att hennes tillstånd snabbt blir kritiskt avdelas ingen personal för att sitta hos henne. Vi, hennes barn, är spridda över landet. Min bror, som bor i samma stad, hinner inte dit. Några år tidigare har vi alla varit samlade kring pappas dödsbädd. Han väntar med att dö tills alla har hunnit komma fram. Trots att han är djupt medvetslös pratar vi med honom, håller hans hand och sjunger för honom. Vi säger att han får lämna oss nu, vi kommer att klara oss. Han dör omgiven av sin familj. Så blev det inte för mamma.

Jag kommer alltid att bära en bild på näthinnan. Sista gången jag träffar mamma. Jag har rest långt med tåg och hyrt hotellrum för att kunna vara hos henne några dagar. När jag måste åka hem gråter hon uppgivet och torkar tårarna på ett hörn av örngottet, som ett litet barn. Både hon och jag vet att det är sista gången vi ses. Jag försöker trösta henne, glömmer att stänga av kaffebryggaren, jag missar tåget, sitter i timmar på järnvägsstationen i väntan på nästa. Två ord far runt i mitt huvud: Aldrig mer.

En mamma får aldrig dö

En mamma som upphör att finnas till är en självmotsägelse. En mamma får aldrig dö. Hon ska vara evig. Det är en naturlag att hon alltid ska leva – för att finnas till för sina barn, som är hennes barn hur gamla de än blir. När de är vuxna kan hon möjligen få leva lite eget liv. Men snart kommer barnbarnen. Och sedan barnbarnsbarnen. Alla behöver henne. Hon är sambandscentralen som håller sig informerad om hur alla mår, som minns alla födelsedagar, köper alla presenter och julklappar, handlar hem all mat och håller i alla trådar. Hon stickar raggsockor till barnbarnen, planerar jularna, ordnar goda och vällagade middagar när något finns att fira.

För kvinnor i mammas generation var det självklart att vara en god husmor i första hand. Kvinnors yrkesliv kom i andra hand, om det fanns över huvud taget. För en duktig husmor var det en hederssak att kunna laga mat, den numera nästan försvunna svenska husmanskosten: rotmos med fläsklägg, stekt salt sill med löksås, paltbröd med fläsk, redda makaroner och köttbullar, bruna bönor, mannagrynspudding med saftsås, köttsoppa med klimp. Hon bakade allt bröd, hon plockade svamp, bär och frukt för att dryga ut hushållskassan. Mamma trollade vid symaskinen och sydde alla våra kläder, stickade alla våra tröjor. Till skolavslutningarna fick vi önska oss tyg och modell, och hon sydde. Innan ”miljömedveten” fanns i ordlistan återanvände hon. Upprepat garn blev en ny tröja. En begagnad damkappa vändes ut och in och blev material till en fin barnjacka. Alla kläder ärvdes av syskonen.

När fattigdomen var verklig och utbredd

De yttre villkoren i en gången tid har vi svårt att minnas i dag. Eller vill vi inte minnas? Utbildning var endast för de välbeställda. Abort fanns inte, preventivmedlen var få och svåråtkomliga. Barnomsorg fanns inte heller. Blev man gravid var det bara att föda och ta hand om barnet vare sig man ville ha det eller inte. Sådana var villkoren ända fram till 1960- och 70-talen. Fattigdom då var inte detsamma som att alla barn inte har råd att ha en i-Phone. I det framväxande Folkhemmet var fattigdomen verklig och utbredd. Vilka barn skulle i dag acceptera julklappshalsband och armband gjorda av gem? Å andra sidan kunde en arbetarfamilj leva på en lön fram till 1972 när sambeskattningen avskaffades.

När pappa dog slocknade mamma. De hade levt så länge tillsammans att de blivit till en kropp, ett enda väsen. Allt de gjorde utgick från den andra. Ända in i döden ville hon vara som han. Likadan kista, likadana blommor, samma musik vid begravningen. Nej, de var inte världens bästa föräldrar. Finns det sådana? Men i dag vet jag att de gjorde så gott de kunde och ofta sträckte sig långt utöver sin förmåga för att värna sin familjeflock.

När en förälder dör dör också en bit av Sverige

När en förälder dör dör också en bit av det land som han eller hon var med och byggde upp. Mina föräldrars liv är berättelsen om ett Sverige som inte finns längre, som tog form efter andra världskrigets slut 1945. I mammas lådor hittar vi ransoneringskuponger som sträcker sig ända fram till början av 1950-talet. Efterkrigstiden innebar att allting stegrades i en rusig obruten högkonjunktur och ett ständigt ekonomiskt crescendo fram till 1970-talets början. Äntligen nådde välståndet fram även till fattiga arbetarfamiljer. Deras barn kunde få studera. Man kunde köpa bil och skaffa telefon, så småningom även en tv-apparat. Man kunde göra bilutflykter ut i naturen med matsäck och kaffetermos. På semestrarna kunde man åka bil över halva Sverige och hälsa på släkten.

Själlösa bostadsområden för de röda stugornas folk

Runt omkring mina föräldrar och deras generation förvandlades jordbrukarsamhället till det tjänstesamhälle som de själva kom att bli en del av. Jordbruken lades ner i rasande takt, byarna på landsbygden övergavs. Under 1950- och 60-talen tog inflyttningen till städerna fart. Över hela Sverige bredde de snabb- och fuskbyggda själlösa bostadsområdena i tegel och betong ut sig i städernas utkanter och erbjöd likformighet och anonymitet åt de röda stugornas och gröna ängsmarkernas människor som flyttade in. Det kallades urbanisering och modernisering. Men sinnen som har formats av röda stugor, gröna ängsmarker och milsvida skogar kan aldrig formpressas i betong. De får bara skavsår.

I många år röstade mina föräldrar troget på socialdemokraterna. Men efterhand smög sig tvivlen på. När Olof Palme blev statsminister fick de nog och började rösta borgerligt. Det var ett stort uppror, de bröt mot en mycket gammal tradition i hela släkten.

Om man ville överleva var det bara ”framåt” som gällde

När mina syskon och jag går igenom våra föräldrars saker slås jag av historielösheten. I deras liv fanns ingen tid för historia eller tillbakablickar. Om man ville överleva under deras epok på jorden var det bara ett enda stort ”Framåt!” som gällde. Framåt till nya jobb, nya uppbrott och nya möjligheter på andra håll i landet. Ständiga flyttar som slet hårt på både möblerna och tryggheten. Här finns inga antika möbler, inga värdefulla föremål. När välståndet ökade slängde de ut allt möblemang ungefär vart tionde år och skaffade nytt. Tidsandan påbjöd att det skulle vara nytt, det var ett uppror mot bondesamhället med dess urmodiga allmogemöbler som stod kvar och såg likadana ut, generation efter generation. På 1950-talet köpte de knall-lila fåtöljer på svarta stativ, Stringhylla och ett ellipsformat soffbord i teak. En moster prenumererade på den första heminredningstidningen och introducerade modern design. Hötorgskonsten föreställande hästar och lador byttes ut mot djärva nonfigurativa färgexperiment. Allting höll på att bli bättre i Sverige, vår familj bars av en våg av framtidsoptimism. För oss, deras barn som fick möjlighet att studera, skulle det gå bra i livet.

Finsmyckena och kristallglasen är oanvända

Mamma efterlämnar vanliga bruksting. Här har ingen stylad heminredningstidning något att hämta. Här har levts ett vanligt svenskt liv med ordinära möbler och prylar. Finsmyckena ligger i askar, dem vågade hon nästan aldrig använda för hon var så rädd om dem. Samma sak med kristallglasen, de står oanvända i skåpet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett någon dricka ur dem. Inget av mammas tyger och garner finns kvar längre, inte heller hennes målarfärger och penslar. Det är många år sedan hon såg så pass bra att hon kunde måla eller handarbeta. En av hennes käraste ägodelar, symaskinen, gav hon till mig. De senaste åren är det jag som har sytt åt henne. Det hon har lärt mig sitter i fingrarna.

Mina föräldrar hann inte uppleva mångkulturen

Mina föräldrar hann inte uppleva mycket av mångkulturen. Men de såg förvandlingen av sin stad och sitt land, och de var oförstående och kritiska till vad de såg. Hur ska gamla människor kunna förstå att det land och den välfärd som de har varit med och byggt upp med slit och möda ges bort till analfabeter från tredje världen, som de dessutom ska försörja? De som själva har framkämpat sina liv till största delen i fattigdom och hårt arbete, de som har räknat mödan och ansträngningen för självklara – hur ska de kunna acceptera att det går utmärkt att komma från andra sidan jorden och leva gott i Sverige på skattebetalarnas bekostnad utan att behöva arbeta en enda dag? Det är att begära för mycket. Det går inte att förstå.

Döden kommer alltid oväntat

Kan vi förbereda oss på döden? Nej, jag tror inte det. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker. Döden kommer alltid oväntat och alltid olägligt. Med dikter, psalmer och bortträngningsmekanismer försöker vi besvärja dödens ofrånkomlighet. Trots att den är ett av de enda två livsvillkor vi alla delar: att födas och att dö. Ingen slipper undan fast vi gärna vill inbilla oss det. Döden är omöjlig att förstå. Ändå måste vi försöka leva med den.Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur, har beskrivit processen där döden smyger sig på oss när vi minst anar det:

”Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på
människan. Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.”

Mamma skulle inte ha gillat dikten. Hon tyckte att poesi var tillgjort och löjligt. Vadå, kostymen sys i det tysta? Symaskinen bullrar ju? Hon gillade inte Bachs Mattéuspassionen heller. För svårt, ansåg mamma som hellre lyssnade på glad musik. Under påsken, den högtid som många numera tror handlar om att ha gul duk och gula servetter på bordet och äta så mycket godis som möjligt, lyssnar jag alltid på Mattéuspassionen med den vackra slutkören , ”Wir setzen uns mit Tränen nieder”.
Vi sätter oss ned med tårar, men hos Bach är döden inte obegriplig och grym. Den ger vila och försoning.

”Wir setzen uns mit Tränen nieder
Und rufen Dir im Grabe zu:
Ruhe sanfte! Sanfte Ruh´!”

”In tears of grief, dear Lord, we leave Thee.
Hearts cry to Thee, o Saviour dear.
Lie Thou softly, softly here.”

Det är sen kväll efter den sista röjningsdagen i mammas lägenhet. Sakta går jag ut genom hennes dörr för sista gången och låser den. Det är nästan natt nu. Aldrig mer ska jag komma hit. Mamma finns inte här längre. Hon finns inte över huvud taget, mer än i våra minnen. Bakom stängda dörrar sover servicehusets gamla i väntan på döden. Jag stoppar in nyckeln genom brevlådeinkastet, tar hissen ner och går ut genom porten. Det snöar, flingorna dansar runt i ljusskenet under gatlyktorna, smälter och blandar sig med tårarna på mina kinder.
Jag försöker förstå innebörden av ”Aldrig mer”.

Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter