7
apr
Seneste opdatering: 7/4-12 kl. 1622
36 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Det är den sista kvällen, och jag är ensam kvar. Jag går runt i rummen och tar farväl av mamma. Lägenheten är tom, sånär som på några flyttkartonger. Hennes själ finns inte kvar längre. Rummen är helt anonyma. Alla hennes saker är borta. Alla möblerna, gardinerna som hon sydde, tavlorna som hon målade, de rödrutiga kökshanddukarna som hon broderade sitt monogram på under förlovningstiden. Efter begravningen har mina syskon och jag slitit hårt i en vecka med att ta hand om, dela och packa våra föräldrars kvarlåtenskap. Vi har sorterat och paketerat två liv, lämningarna av ett långt äktenskap. Våra händer är svarta av trycksvärta från tidningspapper som vi har lindat in alla saker i. Vaserna, kaffekopparna, pappas dopskål i lysterglas, resterna av den rosenblommiga matservisen som skakade sönder på tåget när mamma ärvde mormor. Allting är delar av vår barndom, fragment av det som formade oss till de människor vi är i dag.

Min mamma bodde här sina sista år. Men lägenheten i servicehuset kändes aldrig som hennes hem, vare sig för henne eller för oss, hennes barn. Både hon och vi visste att det var sista anhalten före döden. Jag går från rum till rum, har svårt att stänga dörren och gå härifrån. Jag vet att det är sista gången. Hit kommer jag aldrig mer tillbaka.

Hur ska man kunna förstå ”Aldrig mer”?

Hela veckan har mina syskon och jag jobbat så hårt att det inte har funnits något utrymme för sorgen. När jag kommer ut i hallen brister det. Tårarna bryter fram. Där står en rad av hennes skor, hennes fula klumpiga skor, specialgjorda för att stödja hennes fötter. Aldrig mer ska hon gå i dem. Aldrig mer ska hon göra någonting över huvud taget.

Detta ”aldrig mer ” far runt i mitt huvud. Jag förstår det inte. Hur ska man kunna förstå det? Hur kan en människa bara upphöra att finnas till? Hur ska man kunna förstå att den människa som födde mig inte finns längre? Nu är jag ingens barn längre. Aldrig mer ska hon ringa och fråga hur jag mår. Aldrig mer ska jag få något av hennes supertejpade inbrottssäkra paket. Aldrig mer ska hon skicka sina fint textade vykort med blommor på eller berätta om sitt liv och alla äldre släktingar som jag alltid frågar om. Varför frågade jag inte mer medan någon kunde svara? Nu finns det frågor som jag aldrig kommer att få svar på.

Aldrig mer behöver vi oroa oss för hur hon egentligen har det

Aldrig mer ska mina syskon och jag få dåligt samvete för att hon är så ensam sedan pappa dog. Vi ska aldrig mer behöva oroa oss för henne, för hur hon egentligen har det. Serviceboendet är ett höghus med namnmärkta dörrar, stängda om otaliga ensamheter. Borstar personalen hennes tänder? Klipper de hennes naglar? Ser de till att hon har rena kläder? Kläder har alltid varit viktiga för mamma. Hon har alltid haft stil, haft snygga kläder som hon känt sig fin i. Innan hon hade råd att köpa sydde hon dem själv.

Håller de ordning på hennes mediciner? Nej, det gör inte personalen. Gång på gång upptäcker vi brister. Hur klarar sig de gamla som inte har några barn, vem bryr sig om dem? Vem klipper deras naglar, vem borstar deras tänder? Vem tar hand om deras ensamhet?

Mamma dör ensam

Mamma dör ensam. Ingen är hos henne när hon somnar in. Terminalvak hör till det som det dras in på i äldreomsorgen. I dagens Sverige går pengarna till annat än omsorg om de gamla som byggde det här landet. Trots att hennes tillstånd snabbt blir kritiskt avdelas ingen personal för att sitta hos henne. Vi, hennes barn, är spridda över landet. Min bror, som bor i samma stad, hinner inte dit. Några år tidigare har vi alla varit samlade kring pappas dödsbädd. Han väntar med att dö tills alla har hunnit komma fram. Trots att han är djupt medvetslös pratar vi med honom, håller hans hand och sjunger för honom. Vi säger att han får lämna oss nu, vi kommer att klara oss. Han dör omgiven av sin familj. Så blev det inte för mamma.

Jag kommer alltid att bära en bild på näthinnan. Sista gången jag träffar mamma. Jag har rest långt med tåg och hyrt hotellrum för att kunna vara hos henne några dagar. När jag måste åka hem gråter hon uppgivet och torkar tårarna på ett hörn av örngottet, som ett litet barn. Både hon och jag vet att det är sista gången vi ses. Jag försöker trösta henne, glömmer att stänga av kaffebryggaren, jag missar tåget, sitter i timmar på järnvägsstationen i väntan på nästa. Två ord far runt i mitt huvud: Aldrig mer.

En mamma får aldrig dö

En mamma som upphör att finnas till är en självmotsägelse. En mamma får aldrig dö. Hon ska vara evig. Det är en naturlag att hon alltid ska leva – för att finnas till för sina barn, som är hennes barn hur gamla de än blir. När de är vuxna kan hon möjligen få leva lite eget liv. Men snart kommer barnbarnen. Och sedan barnbarnsbarnen. Alla behöver henne. Hon är sambandscentralen som håller sig informerad om hur alla mår, som minns alla födelsedagar, köper alla presenter och julklappar, handlar hem all mat och håller i alla trådar. Hon stickar raggsockor till barnbarnen, planerar jularna, ordnar goda och vällagade middagar när något finns att fira.

För kvinnor i mammas generation var det självklart att vara en god husmor i första hand. Kvinnors yrkesliv kom i andra hand, om det fanns över huvud taget. För en duktig husmor var det en hederssak att kunna laga mat, den numera nästan försvunna svenska husmanskosten: rotmos med fläsklägg, stekt salt sill med löksås, paltbröd med fläsk, redda makaroner och köttbullar, bruna bönor, mannagrynspudding med saftsås, köttsoppa med klimp. Hon bakade allt bröd, hon plockade svamp, bär och frukt för att dryga ut hushållskassan. Mamma trollade vid symaskinen och sydde alla våra kläder, stickade alla våra tröjor. Till skolavslutningarna fick vi önska oss tyg och modell, och hon sydde. Innan ”miljömedveten” fanns i ordlistan återanvände hon. Upprepat garn blev en ny tröja. En begagnad damkappa vändes ut och in och blev material till en fin barnjacka. Alla kläder ärvdes av syskonen.

När fattigdomen var verklig och utbredd

De yttre villkoren i en gången tid har vi svårt att minnas i dag. Eller vill vi inte minnas? Utbildning var endast för de välbeställda. Abort fanns inte, preventivmedlen var få och svåråtkomliga. Barnomsorg fanns inte heller. Blev man gravid var det bara att föda och ta hand om barnet vare sig man ville ha det eller inte. Sådana var villkoren ända fram till 1960- och 70-talen. Fattigdom då var inte detsamma som att alla barn inte har råd att ha en i-Phone. I det framväxande Folkhemmet var fattigdomen verklig och utbredd. Vilka barn skulle i dag acceptera julklappshalsband och armband gjorda av gem? Å andra sidan kunde en arbetarfamilj leva på en lön fram till 1972 när sambeskattningen avskaffades.

När pappa dog slocknade mamma. De hade levt så länge tillsammans att de blivit till en kropp, ett enda väsen. Allt de gjorde utgick från den andra. Ända in i döden ville hon vara som han. Likadan kista, likadana blommor, samma musik vid begravningen. Nej, de var inte världens bästa föräldrar. Finns det sådana? Men i dag vet jag att de gjorde så gott de kunde och ofta sträckte sig långt utöver sin förmåga för att värna sin familjeflock.

När en förälder dör dör också en bit av Sverige

När en förälder dör dör också en bit av det land som han eller hon var med och byggde upp. Mina föräldrars liv är berättelsen om ett Sverige som inte finns längre, som tog form efter andra världskrigets slut 1945. I mammas lådor hittar vi ransoneringskuponger som sträcker sig ända fram till början av 1950-talet. Efterkrigstiden innebar att allting stegrades i en rusig obruten högkonjunktur och ett ständigt ekonomiskt crescendo fram till 1970-talets början. Äntligen nådde välståndet fram även till fattiga arbetarfamiljer. Deras barn kunde få studera. Man kunde köpa bil och skaffa telefon, så småningom även en tv-apparat. Man kunde göra bilutflykter ut i naturen med matsäck och kaffetermos. På semestrarna kunde man åka bil över halva Sverige och hälsa på släkten.

Själlösa bostadsområden för de röda stugornas folk

Runt omkring mina föräldrar och deras generation förvandlades jordbrukarsamhället till det tjänstesamhälle som de själva kom att bli en del av. Jordbruken lades ner i rasande takt, byarna på landsbygden övergavs. Under 1950- och 60-talen tog inflyttningen till städerna fart. Över hela Sverige bredde de snabb- och fuskbyggda själlösa bostadsområdena i tegel och betong ut sig i städernas utkanter och erbjöd likformighet och anonymitet åt de röda stugornas och gröna ängsmarkernas människor som flyttade in. Det kallades urbanisering och modernisering. Men sinnen som har formats av röda stugor, gröna ängsmarker och milsvida skogar kan aldrig formpressas i betong. De får bara skavsår.

I många år röstade mina föräldrar troget på socialdemokraterna. Men efterhand smög sig tvivlen på. När Olof Palme blev statsminister fick de nog och började rösta borgerligt. Det var ett stort uppror, de bröt mot en mycket gammal tradition i hela släkten.

Om man ville överleva var det bara ”framåt” som gällde

När mina syskon och jag går igenom våra föräldrars saker slås jag av historielösheten. I deras liv fanns ingen tid för historia eller tillbakablickar. Om man ville överleva under deras epok på jorden var det bara ett enda stort ”Framåt!” som gällde. Framåt till nya jobb, nya uppbrott och nya möjligheter på andra håll i landet. Ständiga flyttar som slet hårt på både möblerna och tryggheten. Här finns inga antika möbler, inga värdefulla föremål. När välståndet ökade slängde de ut allt möblemang ungefär vart tionde år och skaffade nytt. Tidsandan påbjöd att det skulle vara nytt, det var ett uppror mot bondesamhället med dess urmodiga allmogemöbler som stod kvar och såg likadana ut, generation efter generation. På 1950-talet köpte de knall-lila fåtöljer på svarta stativ, Stringhylla och ett ellipsformat soffbord i teak. En moster prenumererade på den första heminredningstidningen och introducerade modern design. Hötorgskonsten föreställande hästar och lador byttes ut mot djärva nonfigurativa färgexperiment. Allting höll på att bli bättre i Sverige, vår familj bars av en våg av framtidsoptimism. För oss, deras barn som fick möjlighet att studera, skulle det gå bra i livet.

Finsmyckena och kristallglasen är oanvända

Mamma efterlämnar vanliga bruksting. Här har ingen stylad heminredningstidning något att hämta. Här har levts ett vanligt svenskt liv med ordinära möbler och prylar. Finsmyckena ligger i askar, dem vågade hon nästan aldrig använda för hon var så rädd om dem. Samma sak med kristallglasen, de står oanvända i skåpet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett någon dricka ur dem. Inget av mammas tyger och garner finns kvar längre, inte heller hennes målarfärger och penslar. Det är många år sedan hon såg så pass bra att hon kunde måla eller handarbeta. En av hennes käraste ägodelar, symaskinen, gav hon till mig. De senaste åren är det jag som har sytt åt henne. Det hon har lärt mig sitter i fingrarna.

Mina föräldrar hann inte uppleva mångkulturen

Mina föräldrar hann inte uppleva mycket av mångkulturen. Men de såg förvandlingen av sin stad och sitt land, och de var oförstående och kritiska till vad de såg. Hur ska gamla människor kunna förstå att det land och den välfärd som de har varit med och byggt upp med slit och möda ges bort till analfabeter från tredje världen, som de dessutom ska försörja? De som själva har framkämpat sina liv till största delen i fattigdom och hårt arbete, de som har räknat mödan och ansträngningen för självklara – hur ska de kunna acceptera att det går utmärkt att komma från andra sidan jorden och leva gott i Sverige på skattebetalarnas bekostnad utan att behöva arbeta en enda dag? Det är att begära för mycket. Det går inte att förstå.

Döden kommer alltid oväntat

Kan vi förbereda oss på döden? Nej, jag tror inte det. Det spelar ingen roll hur mycket vi försöker. Döden kommer alltid oväntat och alltid olägligt. Med dikter, psalmer och bortträngningsmekanismer försöker vi besvärja dödens ofrånkomlighet. Trots att den är ett av de enda två livsvillkor vi alla delar: att födas och att dö. Ingen slipper undan fast vi gärna vill inbilla oss det. Döden är omöjlig att förstå. Ändå måste vi försöka leva med den.Tomas Tranströmer, Nobelpristagare i litteratur, har beskrivit processen där döden smyger sig på oss när vi minst anar det:

”Mitt i livet händer det att döden
kommer och tar mått på
människan. Det besöket glöms och livet fortsätter.
Men kostymen sys i det tysta.”

Mamma skulle inte ha gillat dikten. Hon tyckte att poesi var tillgjort och löjligt. Vadå, kostymen sys i det tysta? Symaskinen bullrar ju? Hon gillade inte Bachs Mattéuspassionen heller. För svårt, ansåg mamma som hellre lyssnade på glad musik. Under påsken, den högtid som många numera tror handlar om att ha gul duk och gula servetter på bordet och äta så mycket godis som möjligt, lyssnar jag alltid på Mattéuspassionen med den vackra slutkören , ”Wir setzen uns mit Tränen nieder”.
Vi sätter oss ned med tårar, men hos Bach är döden inte obegriplig och grym. Den ger vila och försoning.

”Wir setzen uns mit Tränen nieder
Und rufen Dir im Grabe zu:
Ruhe sanfte! Sanfte Ruh´!”

”In tears of grief, dear Lord, we leave Thee.
Hearts cry to Thee, o Saviour dear.
Lie Thou softly, softly here.”

Det är sen kväll efter den sista röjningsdagen i mammas lägenhet. Sakta går jag ut genom hennes dörr för sista gången och låser den. Det är nästan natt nu. Aldrig mer ska jag komma hit. Mamma finns inte här längre. Hon finns inte över huvud taget, mer än i våra minnen. Bakom stängda dörrar sover servicehusets gamla i väntan på döden. Jag stoppar in nyckeln genom brevlådeinkastet, tar hissen ner och går ut genom porten. Det snöar, flingorna dansar runt i ljusskenet under gatlyktorna, smälter och blandar sig med tårarna på mina kinder.
Jag försöker förstå innebörden av ”Aldrig mer”.

Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Theodora Emerentia

    Julia!
    Det är tungt att inse att när föräldrarna är borta så är man själv den yttersta länken. Liksom du och dina syskon fanns inte heller vi vid vår mammas sida när hon gick bort. Jag kan idag många år efteråt trösta mig med att hon dog i frid med sig själv. hon som levat ett så turbulent liv. Det berättade de som var med henne i hennes sista ögonblick.
    Kvar finns minnena av en Människa med stort “M” med en stor moralisk resning, en människa med en inre kompass som trots nästan oöverstigliga svårigheter ändå snubblade rätt. Jag är mycket stolt över min Mamma!
    Liksom du Julia är över din!!
    Det är i det lilla som det stora skapas!
    Du följer i hennes spår, det är hon som format dig till den du är.
    Jag förstår hur du känner dig och lider med dig!
    Du har ett uppdrag Julia – att med din brillianta förmåga att skriva få oss andra att se hur världen omkring oss ser ut – faktamässigt och känslomässigt!
    Ta väl vara på dig!

  • Torgny Sund

    Det finns inga ord, bara tårar, när jag läser Dina ord.. Den sorg och uppgivenhet som infinner sig när ens föräldrar dör, är en hållplats i livet, som är svår att förstå. Tiden läkar vissa sår men inte alla. Ens mor och far är det närmaste man har i livet, som deras barn. Oavsett hur mycket tid som passerar deras bortgång. Där upphör tid och rum.

    Tack Julia, för Din gåva att förmedla de viktigaste av allt som finns att säga.

  • Tack för den texten. Jag känner igen så mycket i den. Med oss, som nu förbereder oss på att ett sista farväl av våra föräldrar, försvinner Sverige. I alla fall det Sverige som växte sig rikt och varmt i gemenskap och solidaritet och hårt arbete.

    Vår barn, födda på sjuttio- eller åttiotalen, har aldrig sett detta land som var fattigt och blev rikt, detta land av framtidstro och arbetsvilja. De har bara sett ett land som var rikt men som blev fattigt. Ett land av bakslag och nedskärningar. Av vanvård och ständigt sämre resultat i skola och industri.

    Av missriktad vilja att göra gott blev det ont även för de man ville hjälpa. För vad ska vi göra när landet är avätet och ladorna återigen gapar tomma som de gjorde för hundra år sedan. Den här gången har vi inget förödande världskrig att få draghjälp av. De tillkomna gästerna kan flytta vidare till nästa skördemogna land, och gör det säkert också, men vi som har våra rötter i den här myllan får stanna kvar och ta hand om soporna.

    Kanske kunde vi bygga upp landet igen på några hundra år, men jag tror inte viljan och orken finns att bygga något bara för att se det förött av nästa svärm av gräshoppor. Inget folk vill slita och offra för att andra ska kunna skörda frukterna. Sverige är förmodligen det första landet i världshistorien som så idogt arbetat på att demotivera en välutbildad och arbetsam befolkning. Det första land som gått under, inte genom krig eller naturkatastrofer, utan av ren och oförfalskad dumhet.

    • Rune

      “Sverige är förmodligen det första landet i världshistorien som så idogt arbetat på att demotivera en välutbildad och arbetsam befolkning.”
      ———————————-
      Nej, det stämmer inte riktigt. Det har hänt förut. Glöm inte det Västromerska riket som släppte in Goterna på balkan. Goterna tog sedan hela det Västromerska riket som därmed upphörde att existera.

    • Otroligt bra skrivet! Det är rätt att socialdemokraterna har krossat allt, som tidigare generationer hade byggt upp! Låt oss rösta på Kristdemokraterna i fortsättningen!
      Varma hälsningar
      Eva Sternberg
      tel:031 – 40 33 40

  • Tony

    Ja mycket tas från våra gamla , många resurser som borde satsas på dom äldre går idag till att förse andra länders
    invånare med välstånd, men minnen som dom gamla har kvar kan inte makthavarna ta ifrån dem, och det är nog
    därför som många äldre inte känner igen sitt land idag.
    Ja Julia, mycket av det du skriver har jag själv upplevt, när vi till exempel förstod att vår senildementa Mamma inte skulle klara
    av ett eget boende, när vi skulle lämna av henne på äldre boendet, hennes vädjande om att följa med tillbaka till
    sitt eget hem, här kunde inte hon bo. Det är inga roliga beslut att fatta, trots att man vet att mamma måste ha tillsyn varje dag,
    så känner man ändå stor olust när man tvingas fatta sådana beslut. Mamma blev inte gammal på hemmet, hon dog efter ett
    knappt halvår, hur mycket flytten från sitt hem påskyndade slutet , vet jag ej, men det är den gnagande tanken som inte kan
    släppa helt, om vi syskon hade tagit hand om mamma hade hon då fortfarande varit i livet?

    Det finns ju ett ordspråk som säger att En Mamma kan ta hand om 7 barn, men 7 barn kan inte ta hand om sin Mamma!

  • Mycket bra skrivet, finns en massa känslor i orden, jag tror dom flesta blir påverkade när dom läser detta. Ens föräldrar är viktigare än vad många tror, så umgås var med dom, innan dom går bort, för annars är risken stor att man får ett dåligt samvete. Tack Julia för att du skriver som du gör, från en beundrare Mvh Svensson 🙂

  • Ördög

    Nyss återkommen från påskaftonsmiddagen tillsammans mina egna föräldrar och min mors mycket pigga 88-åriga faster, förstår jag hur mycket de betyder för mig. Tack för en enastående krönika, Julia. Jag räcker dig handen över Östersjön och önskar dig allt gott.

    Långsamt som kvällskyn mister sin purpur
    där över milsfjärdens blänkande slätt,
    sakta som brisen somnar därborta
    långt, så att ögat ej skönjer det rätt,
    fjärran som ekot dör efter sista
    utdragna tonen av skärflickans sång,
    skall jag dig glömma, du, som gav purpur,
    vårbris och toner åt livet engång!

    Karl August Tavaststjerna (1860-1898)

  • XY

    Vackert skrivet, jag tror många känner igen sig i känslorna som läsningen väcker. Ofrånkomligt. Döden är en påminnelse om vad vi bör värdesätta.

  • Robin Shadowes

    Hur mycket jag än sörjer och har sörjt mina egna föräldrar och morföräldrar under dom många år som har gått sedan dess, så kan jag ändå inte låta bli att ändå känna en viss tröst inför att dom åtminstone slapp få uppleva det här förbannade mångkulturella samhället och medföljande islamisering i dess spår! Precis som Julias föräldrar var dom sossar sedan generationer tillbaka men med enda skillnaden att dom inte övergav partiet ens med landsförrädaren Palme vid rodret. Det fanns helt enkelt inget alternativ. Dom hade ju upplevt 30 och 40-talets fattigdom på riktig och så även morföräldrarna som var födda runt förra sekelskiftet, då det var om möjligt ännu fattigare, då åren strax före det stora kriget som skulle föröda nästan alla länder utom det lilla landet där uppe i norr. För dem fanns inga alternativ. Att rösta borgerligt var en omöjlighet för dem och kommunisterna var för extrema åt andra hållet. Så det var bara att bita i det sura äpplet och hänga med i Palmes alla turer. Att soffligga var heller inget alternativ, ty deras föräldrar hade ju upplevt själva kampen om rösträtten, så det låg ju nära i tiden för dem.

    Hur skulle jag då ens kunna förklara för dem att dagens socialdemokrati inte ens har något gemensamt med deras barn- och ungdoms Per Albin, Wigforss och Erlander? Hur skulle jag kunna förklara för dem att den arma kvinnan på gruppboendet inte alls blev våldtagen timmar i sträck av några Björn, Jimmy, Lasse, Benny, Tommy, Rolle, Nisse och Kalle? Eller att den arme äldre mannen som bara försökte skydda sin hund inte blev sparkad till en levande grönsak av ynglingar med liknande förnamn som nyss nämnda? Hur förklara för dem att deras tidningar och nyhets-program medvetet ljuger för dem? Hade dom gått in i evigheten i tron att det var människor som deras barnbarnsbarn som jämt och ständigt bränner ned skolor, bränner upp bilar och kastar sten på polis och räddningspersonal? Hur förklara för dem att det är dom vi röstar på som vill att vi skall ha det så här, fastän dom själva inte bor bland våra ersättare?

    Nu kanske ni förstår varför jag trots att jag älskade dem över allt annat också är glad för att dom slapp se sitt älskade lands förfall från ledande industrination till blivande u-land. Att slippa förklara att våra styrande hatar oss över allt annat på denna jorden och bara vill att vi försvinner så fort som möjligt. Hur skall man som gammal människa kunna ta till sig en ondska av en sådan omfattning man aldrig hade trott vara möjlig, åtminstone inte i “världens bästa land”?

    • Maja Dacke

      Dina känslor, dina tankar och din ord är desamma som mina – jag är glad att inte mina föräldrar behövde uppleva det som jag måste. Och jag är glad att mina barn är så vuxna att de inte behöver det heller: de är utflyttade till andra länder … som i och för sig är drabbade av idioti men inte på samma sätt som i Sverige. De kan tala högt, lyssna till och diskutera det som mörkas här – alltid en tröst.

      Jag – patrioten … idioten – stannar kvar trots att jag inte ens kan ge mitt liv för att rädda en bråkdel av det här landet. Jag bara hoppas att valet 2014 inträffar innan landsförrädarna beslutar förbjuda …

  • Pingback: På tredje dagen uppstånden igen! | Sverigedemokraterna i Svedala()

  • Invandrare1957

    Konstiga är att när jag läser det här så går tankarna tillbaka till 1965 nät vi flyttade till sågens arbetarbostäder. 8 familjer bodde där toalett i varje lägenhet 2 badrum i källaren. Men vilken lycklig tid det var folk umgicks brydde sig om varandra, Framför allt hjälptes åt utan att ta betalt av varandra. Men nu pratar man om ålderdomen med ungarna så finns det dödshem i kommunerna det enda som verkar intressant är arvet. Pratar man med vänner o bekanta så är den tiden förbi när barn ska få ärva dom ska klara sig själva och inte ha något efter föräldrar. Då helt plötsligt så är vi kultur o historielösa vi har gjort oss själva till det precis som regeringen vill människan ska bara producera. Medans överklassen dom har jordbruk för det är avdragsgillt och öar med fina hus i skärgården där är det en annan sak när föräldrarna dör då har dom byggt upp något medans arbetaren ska inte kunna bygga upp något han ska bara producera för överklassens bästa.

  • Katinka Glahd

    En underbar krönika ,Julia.
    Men vemodig,så vemodig.Denna fina generation är nu snart alla borta.Men de var goda svenskar om byggde upp detta land
    till vad det var,till för 15-20 år sedan.Detta skattar nu alltmer åt förgängelsen när illiterata analfabeter tar ut frukterna av vad dessa svenskar har skapat.
    Detta skamliga folkförräderi mot oss måste vara det värsta i världshistorien.
    Vi är i sanning det enda folket på jorden som tvingats att bli ockuperade av invällande invadörer och som dessutom tvingas att betala kostnaderna för detta.
    Vi tvingas att betala genom att avstå från pensioner,tandvård,sjukvård och samhällsfrid.Största kostnaden tas av de äldre som vanvårdas till döds i skam och förnedring.Sveket mot dessa och deras lidande hörs inget av,det tiger still medan det pågår.
    De som tjänar på detta får sin smutsiga sold av turerna i den sk,flyktingindustrin och skrattar hela vägen till banken!
    Men en dag skall räkningen göras upp!
    “När man inte sätter några gränser för represantionens(de folkvaldas)auktoritet blir dessa folkets representanter inte frihetens försvarare utan kandidater till tyranniet”.
    Benjamin Constant 1817.
    En man som tydligen kunde se in i framtiden,såväl som i sin egen tid.
    Hur som helst denna vemodiga kylslagna påskdag en hälsning till Julia och alla hennes tacksamma beundrande läsare från undertecknad.

  • SkyNet

    Tack Julia för dina tänkvärda ord och jag beklagar naturligtvis sorgen och tomheten efter din kära mamma!

    Jag beundrar dig för att du orkar fortsätta med ditt otröttliga skrivande om nedmonteringen av “de röda stugornas land” trots det som hänt dig! Det är med en klump i halsen som jag läser dina rader, samtidigt som jag fasar för att själv få uppleva detta oundvikliga med mina egna föräldrar som nu börjar bli gamla.

    Sorg är en tung börda att bära och det måste man få tid för, annars kommer man aldrig att förstå vad som hänt. Jag har själv mist två av mina bästa vänner i olyckor, en blev bara 25 år och den andra bara 32 år. Det var vid den senares begravning som en präst sa några tänkvärda ord… “Jag förstår att detta är svårt att förstå för er, men försök också att se det så här; var tacksam för den tid som vår vän fick vara med bland oss, dela glädje och sorg, skapa värdefulla minnen och beröra oss med sin närvaro, ingen dör helt och hållet så länge någon minns den personen”…

    Våra liv är väldigt korta med universala mått och vi rusar vanligtvis genom det utan att verkligen leva. Det är först när någon försvinner i vår närhet som vi förstår värdet av livet. De flesta jobbar och jobbar i hopp om att få koppla av och leva livet på ålderns höst, som en slags väntande belöning för hårt slit… men den moroten har en viss statsminister varslat om att flytta fram till vi blir 75 år istället… d.v.s. om man får eller orkar leva (arbeta) till sin 75:års dag. Det samhälle du beskriver i din krönika har bokstavligen snart försvunnit och ersatts av en mycket oviss framtid för alla oss som fortfarande kan läsa, skriva och jobba. Analfabeter med en medeltida kvinnosyn anländer varje dag för att ersätta oss och ta över vårt land, sakta men säkert.

    Det är en klen tröst, men jag tror din mamma fick ett värdefullare och rikare liv än vad vi andra kommer att få då vi blir gamla. I varje fall om man råkar vara en indoktrinerad svensk och tror att allt kommer vara lika bra i framtiden som det har varit de senare decennierna i vårt vackra land!

    Sköt om dig och dina syskon, ta dig tid att sörja, det har du all rätt i världen till! Dina trogna läsare kommer inte att försvinna eller glömma bort dig, det är du alldeles för bra för!

  • Katinka Glahd

    Rättelse; representantions-förlåt mig för denna lapsus.Det är ju Påsk!

  • tant45

    Tack Julia för denna fina krönika.
    Jag beklagar sorgen och hoppas du finner kraft att fortsätta din resa, och dokumentera det som funnits och det som sker, det enkla livet som var det goda livet, det goda livet som var det enkla. Jag önskar innerligt att få dela en kopp kaffe med dig någon gång på min stugtrappa och dela livets tankar i all enkelhet! Jag formades också av en bullabakande mor som sydde mina kläder, jag vet vad du talar om…….

  • tant45

    PS har saknat dig och söndagskrönikan…….DS

  • elwee

    Tack Julia.
    I dina texter ser jag att vi i stort sett har levt och lever parallella liv. Vi har uppfattat de indicier som pekar ut sanningen på samma sätt.
    Jag begravde min pappa förra veckan, jag vet så väl vad du menar och mina reflektioner är snarlika dina.

    Mitt ljus i mörkret är just nu att jag uppfattar att fler och fler människor börjar förstå och i denna växande skara finns fler och fler som vågar ifrågasätta. Ifrågasätta gällande normer och påbjudna hållningssätt.

    Vi ser en allt mer desperat journalistkår som vet att de är på väg att tappa sitt tolkningsföreträde, som plötsligt fått konkurrens och som får börja vänja sig vid att hålla sig till sanningen.
    För många är detta en svår och plågsam omställning … något de helst hade velat slippa … livet kan vara grymt.

  • Janet

    Din text gick rakt in i min själ. Fast det är mycket länge sedan jag miste min mamma, så blev det som om det var precis nu. Tårarna strömmar nerför mina kinder och jag känner mig helt otröstlig. Tänk om vi människor kunde prata mer om döden, då kanske den inte skulle vara så skrämmand. Jag vill inte tänka “aldrig mer”, jag tror att så länge en person finns i mina tankar lever han/hon fortfarande, det är först när inge tänker på honom/henne som han/hon upphör att finnas. Hoppas någon tänbker på mig den dag jag lämnar jordelivet, för jag vill finnas lääääääääääänge! Kram till Er alla därute.

  • Tack, Julia! En underbar berättelse, som grep mig djupt på ett personligt plan. Jag har sett mina mor- och farföräldrar gå bort, och min mamma är gammal nu. Jag känner på många plan precis vad du beskriver.

    Du rör också vid en tanke som känns nära för mig, den av att se en del av Sverige dö med den äldre generationen. Mina mor- och farföräldrar var alla födda under 1910-talet. De gifte sig under sent 30-tal i ett Sverige som var likt det som deras föräldrar växte upp i men som är helt olikt “mitt” Sverige, det land jag föddes och växte upp i – det Sverige jag lämnade på 90-talet.

    Min mammas generation, 40-talisterna, skördade frukterna av det välfärdskliv Sverige gjorde 1955-1975. När välfärdsstaten i början av 70-talet blev stor nog att på allvar tynga ner den fria sektorn i svensk ekonomi hade mina mor- och farföräldrar nått så långt i sitt yrkesliv att de snart nog kunde gå i pension. De såg aldrig att något gått fel. 40-talisterna befann sig då i rätt läge att på allvar ta över de välbetalda jobben inom privat och offentlig sektor. De såg heller aldrig att något gått fel. Dessa två generationer behövde aldrig betala det ekonomiska priset för den socialdemokratiska välfärdsstaten. 10-talsgenerationen litade till sin gamla, hederliga arbetsetik, som de fått inympat i ryggraden sedan barnsben. 40-talisterna såg bara välfärdsstatens “goda”sida: de trodde på fullaste allvar att man kunde ta ut mer och mer bidrag och konsumera fler och fler skattebetalda tjänster utan att det skulle kosta något. De levde sina yrkesliv i tron att detta var Den Slutgiltiga Lösningen.

    Notan för den ohållbara välfärdsstaten skickades i stället till min generation, 60-talisterna. Allteftersom skatterna steg och den offentliga sektorn krampaktigt försökte behålla greppet om en allt mer skattetrött ekonomi, steg priset vi fick betala för att bibehålla det ohållbara. Välfärdsstaten blev ofärdsstaten. Skatteuttaget per skattebetalare steg med 43 procent under 90-talet, samtidigt som besparingarna krympte de offentliga monopolen dramatiskt. Landstingen sparkade var femte anställd mellan 1995 och 2005. Skolorna började förfalla, klasstorlekarna ökade med 20, 30 ibland 40 procent. Försäkringskassan började friskskriva uppenbart sjuka människor.

    Allt ett resultat av desperata politikers försök att behålla en välfärdsstat som för länge sedan visat sig ekonomiskt och socialt ohållbar. Men deras filosofi var att hellre ge folket en söndersparad ofärdsstat än låta dem få ta hand om sig själva.

    Sedan kom den stora bidragsdrivna invandringen och lade sten efter sten på skattebetalarnas börda. Det som på 90-talet var ett gyllene tillfälle att återföra ansvaret för människors liv till människorna själva blev i stället en förlängning och fördjupning av en allt mer destruktiv bidragskultur. Med undantag för flykten från det krigsdrabbade f.d. Jugoslavien var invandringen som tog fart under 90-talet i stor utsträckning driven av jakten på svenska bidrag.

    Så har det fortsatt. Den moderna invandringen fördjupar bidragskulturen. Min generation hade kunnat återupptäcka stoltheten och den ekonomiska fördelen i att själv få ta hand om sig och sin familj – vi hade fortfarande kontakt med det samhälle, den kultur och den moral som våra mor- och farföräldrar växte upp i. Men i stället för att återskapa ett rikt, starkt och välmående Sverige valde landets maktkorrumperade, ideologiskt nedsmittade politiker att öppna gränserna för enorma skaror av människor vilkas främsta migrationsdrivkraft var de svenska bidragssystemen.

    Kombinationen av en förfallande välfärdsstat och en bidragsdriven massinvandring har skapat ett land som varken jag eller mina mor- och farföräldrar känner igen. Jag tänker ibland på min farmor, en liten, knotig gumma med sex års skola som slet två jobb i många, många år av sitt liv för att bygga ett bra liv åt sina barn. Hon slutade också rösta på socialdemokraterna. Hon kände inte igen sig i Sverige på äldre dar.

    Jag tänker också på min morfar, som i slutet av sitt liv fick ett chockartat möte med den svenska ofärdsstaten. När han började tackla av och fick hjärtproblem hamnade han på ett av det sveska 90-talets söndersparade sjukhus. Efter den upplevelsen bad han mormor att “om jag blir sjuk igen, skicka mig inte tillbaks dit, för Guds skul låt mig hellre få dö hemma”.

    Han fick som han ville. Han somnade in stilla, en morgon i 90-talets slut, i ett hem han delat med mormor i 61 år. Han slapp förnedringen att dö i händerna på den ofärdsstat som ideologiskt ohederliga politiker byggt med pengar han slet ihop under decennier av hårt arbete i skogen och i gruvan.

    Min mamma sammanfattade en gång den moral som min mormor och morfar gav sina sju barn: “Vi hade inte tid att klaga på hur fattiga vi var. Vi var för upptagna med att göra våra läxor.”

    Min mormor och morfar uppfostrade sju barn till hederliga, hårt arbetande människor. Som tack för det, och för deras hårda slit, fick mormor dö i den söndersparade, ekande ensamheten på en skattebetald svensk vårdinrättning. Precis som din mamma, Julia.

    Sedan min mormor dog har närmare tre kvarts miljon människor kommit till Sverige från andra länder, de flesta med rudimentär utbildning, många av dem analfabeter, och de allra flesta med sikte på att njuta av svenska bidrag. Ofärdsstatens vansinne har vuxit till groteska proportioner, så groteska att till och med Anders Borg, den bionicles-byggande makroekonomiske illiteraten på fninansdepartementet, börjar bli orolig.

    Trots allt var det öde min mormor mötte i sina sista ögonblick på jorden trots allt bättre än det öde som väntar många svenskar i min egen generation när deras dag kommer.

    Gud hjälpe Sverige. Det som finns kvar av landet.

  • Da Capo

    ur kommentar av
    S R Larson
    Posted: 8 April 2012 – 20:57
    – – – – –
    “Sedan min mormor dog har närmare tre kvarts miljon människor kommit till Sverige från andra länder, de flesta med rudimentär utbildning, många av dem analfabeter, och de allra flesta med sikte på att njuta av svenska bidrag.
    Ofärdsstatens vansinne har vuxit till groteska proportioner, så groteska att till och med Anders Borg, den bionicles-byggande makroekonomiske illiteraten på fninansdepartementet, börjar bli orolig.”
    – – – – –
    Vad är en bionicles-byggare?
    – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
    […]
    “In a way, the Bionicle-game is a play so perfect that Huizinga could have dreamt of it. In this world, the lightness of play is so absolute that it has become purely spatial. While conventional Lego-bricks can be stuck together in order to form a structure on their own, in the new Lego universe one sticks together abstract quantities of space in order to form a virtual play-space that produces space in the form of a spatial grammar. While in traditional Lego, space developed organically out of a para-logical activity, and in Playmobil it developed out of imitation, in the Bionicle-world space is “virtually” given like a grammar that is not applied to language but to space. We no longer move around, as humanist Lego-engineers or practically minded Playmobil players, in the wide space of imagination, painstakingly taking care not to transcend the most basic rules of linguistic logic. Within the new Lego-space we are freer than ever. We no longer need to take for granted the organic structure of the mental space that develops out of logical patterns, that is, of those patterns that are supposed to exists “somewhere in the mind” and which make us believe that “play” is beneficial for the development of such mental, linguistic, structures.
    For these reasons, Bionicles might count among the most postmodern machines that one can think of. In the 1980s Donna Haraway claimed that “our best machines are made of sunshine; they are all light and clean because they are nothing but signals, electro-magnetic waves, a section of a spectrum.” 3 The best cyborgs, she concluded, are pure “ether,” they are a “quintessence.” This is what Bionicles actually are: basic powers that manifest themselves in space and determine this space. More than anything else, the new Lego-space is a silent dream-space, which develops spatial structures out of itself. For this reason it represents the ideal space of a generation for whom “the virtual” has become a part of everyday life.”
    – – – – – –
    Overcoming the Logos – Overcoming Lego: From Imagined Space to the Spatial Imagination of the Bionicle World by Thorsten Botz-Bornstein
    http://garnet.acns.fsu.edu/~nr03/Contributors.htm
    http://www.fsu.edu/
    – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –
    Ovanstående är avslutningen på en lång artikel om i huvudsak LEGO.
    Varför kom jag osökt att tänka på GENUSFORSKNINGEN, företrädesvis vid den vittra Södertöntarnas Högskola,
    när jag läste utläggningen om THE BIONICLE WORLD? Det var nog en felkoppling!

  • Pingback: När en mamma dör… « Karlskronabloggen()

  • Varmt Konservativ (kr)

    “När en förälder dör dör också en bit av det land som han eller hon var med och byggde upp.”

    Kultur består till stor del av minnen. Ju fler och mer spridda minnen, desto rikare kultur. Hjälp varandra att minnas det goda i livet och var det kommer ifrån.

  • Humoral

    Jag tillhör dom (priviligerade) som under 50-talet växte upp under knappa materiella förhållande men hade en mor som kunde stanna hemma och fostra 5 barn. Med en far som utan knot i den kalla vintermorgonen försvann ut i mörkret på sin motorcykel, för att tjäna till familjens uppehälle. Vårt hushåll hade en viss egenförsörjning men kompletterades från lokala odlare för inköp av livsråvaror som mjölk, ägg, fisk, kött och grönsaker. För alla delaktiga i lokalsamhällets tjänster från åldringsvård, skola, socialt stöd, hantverkare, bank, småindustri och handel fanns en gemensamhet, utifrån att alla mer eller mindre var bekanta med varandra. I detta lilla samhälle räckte det med en polis för att tillse ordningen.
    Den lantliga samhällsidyllen hade naturligtvis sina avigsidor, men den är ett exempel på att ett lågbudget lokalsamhälle med livskvalitet, genom delaktighet och samarbete klarar stora delar av familjers behov mellan vaggan och graven. Med den teknikutveckling som vi har jämfört med 50-talet skulle vi t.o.m. kunna ha en riktigt behaglig tillvaro, i harmoni med vårt livsöde och naturen. Vi vakade vid min moders sjukbädd sista dagarna innan hon gick bort. Hon hade enkelt tagit avsked av oss och vände sig nu inåt kämpande med smärtor, eftersom hon inte drogad ville möta sin Gud och anfäderna från det land hon kom från. Med natt tunga ögonlock gick jag ut i avdelningens matsal och hämtade en kopp kaffe. Jag sjönk ner i stolen intill min mors bädd med händerna omslutande kaffekoppen vars varma ångor spred sig i rummet. Plötsligt vände min mor på huvet och stirrade på mig, ”spill inte” sa hon uppfordrande, sedan återvände hon till sin kamp. Dagen efter fick jag beskedet att hon gått bort. Barn och barnbarn samlades i hennes sal där sjukhuspersonalen hade gjort henne fin och arrangerat med tänt stearinljus på nattduksbordet. Jag kunde se på hennes fridsamma anletsdrag att hon hade kommit dit hon ville. Med ett sorgset leende på läpparna strök jag handen över hennes mjuka kind.

  • World Traveller

    Julia, din historia kunde lika garna ha varit min. Jag grater nar jag laeser den. Jag var utomlands nar pappa dog och hann inte hem i tid nar mamma dog. Jag saknar dom saa oerhort mycket och tanker pa dom varje dag. Jag forbannar mig sjalv for att inte tagit battre hand om dom nar dom var gamla. Nar pappa hade dott och mamma inte kunde klara sig sjalv och var tvungen att flytta in pa ett hem i grannstan saa blev hon saa ledsen. Jag tror det tillsammans med sorgen efter pappa gjorde att hon dog saa snabbt efter flytten. Hon blev dessutom felbehandlad pa sjukhuset och fick leva sina sista ar med en pase pa magen och inte f-n fick hon nagon kompensation for det heller, hon och vi, hennes barn, blev endast mott av en stroppig attityd fran sjukhuset.
    Jag delar Robin Shadowes ilska over vad som haent med vaart land och hur media och politikerna har foerstoet det och ger bort det till de mest otacksamma kravmaskiner vaerlden nagonsin har skaadat.
    Jag pratade med en finsk krigare idag och han sa ‘numera saa blir man kallad fascist i Finland om man ar emot invandring av rabiata muslimer. Jag hatar fascismen men om det kraevs att jag blir fascist for att forsvara mitt land saa faar jag vael bli det’
    Taenkvaerda ord.
    Klockan ar nu 4 pa morgonen haer och jag ska snart ut pa dagens jobb. Undrar hur manga av de skaggiga jag moeter idag som snart befinner sig i Sverige och lever gott pa vad vi betalar i skatt medans vaara egna gamla faar ligga i sin avforing och do?

  • Britta Due Andersen

    Også tak fra Danmark, rettere sagt Bornholm for den meget smukke artikel.
    Min mor lever stadig, men på et plejehjem, og hun er så glad for at være der i Klemenesker.
    Og jeg også, her ingen udlændinge kun gamle bornholmere, der kan spise grisekød mv. Ingen kræver særordning! De hører eksempelvis gudstjenesten i radionen søndag formiddag i deres store spise- og opholdsstue.

    Heller ikke blandt personalet er der fremmede, kun kvinder med samme bornholmske kultur.
    Her i påsken og til jul er pyntet op. Det siges, at personalet gør dette arbejde med at pynte op i deres fritid!
    Et sådant hjem kan jeg ønske alle, der kommer på plejehjem.

  • Kweenkristin

    När föräldrar dör så förlorar man en del av en levande kontakt med sitt ursprung. I Sverige försöker man förändra landet utan att ta hänsyn till landets historia. Man bryr sig inte om sina förfäder som byggt upp landet.

    Idag är man ivrig att bryta kontakten med sin kultur och identitet och ersätta det med någonting som är fullständigt främmande. Det är synd eftersom en människas ursprung är en del vad man är.

    • Marit

      Takk Julia og kommentatorer for viktige og riktige ord. Jeg tenker at de som får beholde sine foreldre til godt voksen alder, er heldige. Selv mistet jeg min gode og snille mamma i cancer da jeg var 18 år.Det er nå 48 år siden. Men sorgen og savnet er der fremdeles. Det forsvinner aldri.

  • Otto Lyyra

    Detta är det första jag har läst av dig Julia Caesar. Och så fint och rörande. Jag grät med dig. Och jag grät för mig; mina föräldrar gick nyligen bort, båda två. Hade samma typ av känslor: “aldrig mer”. Men jag hade turen att kunna vara med mamma till döden; sov i hennes rum den sista veckan på Hospice.

    Alla ni som har era föräldrar kvar i livet. Ring dem. Ring dem NU. Hälsa på så ofta ni kan. Bjud hem dem. Bara på kaffe om det är enklast. Krama dem. Älska dem. Det finns INGEN i ditt liv som kommer att älska dig så mycket som dina föräldrar. Speciellt inte din mamma – du har legat i hennes mage. Hon har fött dig. Närt dig. Älskat dig. Dina föräldrar är beredda att offra sina liv för dig. Och en dag är de borta.

  • gy
  • Diktaturens kreatur

    Tack för en fin krönika Julia! Minnen av barndomens 50 och 60 tal dyker upp på näthinnan. Jag var sedan tidiga barnsben mer intresserad av att samtala med äldre och att fråga dem om deras erfarenheter. Det fanns inga dagis i samhället där jag växte upp. Drev omkring på byn – for omkring och pratade med kommunalarbetare och andra som man träffade ute på samhället. När man blundar och tömmer tankarna kommer röster, lukter och ansikten tillbaka från sådant som jag trodde att jag glömt. Jag förstår att det här också är ett tecken på att den biologiska klockan även tickar för mig. Apropå – aldrig mer, det är märkligt, nu är man själv sista länken och när jag och efterkrigsbarnen dör då finns det inga länkar till det land som en gång var. Det kommer inte ens att finnas minnen och den dagen är inte långt borta. Jag tänker på Karl Marx, en man som förvisso är skyldig till en ond ideologi som dödat många och skadat många fler. Men ett tänkvärt begrepp har han bidragit med och det är ordet alienation. Ordet betyder främlingsskap. Användes ursprungligen för att beskriva den förvandling som skedde när man gick från lantbrukslivet in i industriproletariatet. Men jag tänker att ordet alienation mycket väl kan användas på den tid och det skeende vi befinner oss i landet Sverige. Vi blir alltmer historielösa, våra politiker hamrar in att vi har en värdelös kultur, att vår historia är rena barbariet. Som med farten av ett expresslok färdas vi in i ett stadium där det inte finns någon historia, det finns ingen framtid. Det finns bara nu. Överallt härskar rotlöshet och normupplösning. De som har drivit på denna förändring kommer att stå med gapande munnar av förskräckelse den dagen kittet som håller samman samhället till sist brister. Det finns ingen som kommer att kunna vara säker någonstans.

  • Ska inte använda ordet förbannad, lessen kanske är ett bättre ord och du inte heller .Hur länge måste vi vara pixlade i fortsättningen för att säga nå’t är det jag funderar på även om man skriver taskigt. Tycker mycket om Julia Caesars krönikor.

  • Gillis Westman

    Ser att dina tårar inte kan släcka din glödande penna.
    Det ger mig tröst och hopp.
    Tack Julia

  • Pingback: Söndagskrönika: Därför ska vi berätta « Snaphanen()

  • Sonja

    Det här var nog det mest egoistiska jag läst någon gång. Kan inte låta bli att undra; Var befann du dig när din moder gick bort? Varför fanns inte du där? Eller du trodde kanske att samhället skulle fixa den saken? I dagens Sverige inbillar sig de flesta att andra ska ta hand om deras gamla föräldrar och de själva, dvs barnen kanske en och annan gång orkar besöka sin gamla förälder. Nej fy tusan för sådan egoism. Det finns något som heter “vård av anhörig” vilket gör att man kan vårda sin döende förälder och få ersättning för förlorad inkomst. Men något annat var kanske viktigare för dig? Skäms!!!