3
maj
Seneste opdatering: 3/5-12 kl. 1901
9 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Om muslimsk invandring till Europa utifrån det brittiska exemplet.

Af Thomas Nydahl

I sin bok om det nya Europa, med delvis ny befolkning, tog Christopher Caldwell inledningsvis upp Powells tal och dess kontext. Caldwell är krönikör i Financial Times och medverkar också i The New York Times Magazine och Weekly Standard. Han är bosatt i Washington men är en flitig Europaresenär. Han ser i sin bok utvecklingen både med icke-europeiska ögon och med den kunniges utgångspunkt.

Caldwell konstaterar att Powell håller sitt tal bara två veckor efter det att Martin Luther King mördats och kravaller brutit ut i flera amerikanska städer. Ett halvt år senare håller Powell ännu ett tal, nu för en Rotary-klubb i London, där han varnade för, att om invandringen fortsatte på den utstakade vägen, så skulle

”hela städer i Yorkshire, Midlands (…) domineras av eller helt få en afro-karibisk befolkning (…) I hela dessa områden kommer ursprungsbefolkningen, Englands folk, som kärleksfullt betraktar detta land och dessa områden som sina, att ha fördrivits – Jag använder med avsikt det mesta neutrala ord jag kan hitta (…) Englands folk kommer inte att stå ut med det.”

Caldwell hävdar att all brittisk diskussion om invandringen sedan dess har handlat om huruvida Powell hade rätt eller ej. Men man har, säger han, blandat samma två olika tolkningar av ordet rätt – den moraliska meningen och den faktiska. Powells varningar orsakade också en klassmässig klyfta gällande vilken av dessa två tolkningar som är politikens viktigaste. De politiska eliterna, säger Caldwell, fokuserar på frågan om huruvida Powell hade moraliskt rätt. Mediatäckningen av hans tal gick helt emot honom. Men den folkliga opinionen fokuserade på huruvida han rent faktiskt hade rätt. Och i det avseendet hade han rätt, bortom varje tvivel. I sitt Rotarytal chockade han åhörarna med att säga att den icke-vita befolkningen i Storbritannien skulle öka från en miljon till över 4,5 miljoner år 2002 (den nationella folkräkningen 2001 fastställde antalet till 4.635.296 personer). I 1970 års valrörelse sa han till väljarna i Wolverhampton att ungefär en femtedel eller en fjärdedel av deras stad och Birmingham skulle bestå av invandrade från samväldesländerna och deras ättlingar (enligt folkräkningen 2001 blev de i Wolverhampton 22.2% av befolkningen och i Birmingham 29.6%). Hans prognoser skulle visa sig stämma förbluffande väl.

Caldwell säger att vanliga britter ”älskade Powells Birmingham-tal”. Han fick enorma mängder brev från britter som uttryckte stöd, hela 100.000 de första tio dagarna, och då sägs endast 800 av dem ha uttryckt kritik mot honom. Powell hade dock fel på en avgörande punkt, säger Caldwell. Om engelsmännen inte kunde acceptera den diagnostiserade invandringen då – mellan 1968 och 1970 – har det visat sig att man nu, på 2000-talet, i väldigt hög utsträckning har gjort just det. Jo, säger Caldwell, ”blod har förvisso flutit” – han nämner både så kallade ’raskravaller’, rasistiska mord och terrorism som exempel – men utvecklingen har inte ”fått floderna att skumma”. Vad var det då han misstog sig på? Caldwell anger som första orsak britternas ”skam”. Den allt dominerande moraliska stämningen i efterkrigstidens Europa, präglades av ånger inför två historiska missdåd, kolonialismen och nazismen:

”Det är sant att Storbritannien, ensamt bland de västeuropeiska länderna, saknade anledning att känna ånger för ha utfört, uppmuntrat eller passivt ha betraktat fascismens övervåld två eller tre årtionden tidigare. Storbritannien hade dock nyligen upplöst, eller jagats bort ifrån, världshistoriens största imperium, vilket fått många människor att känna sig skamsna och avvikande. Powell var ett undantag. Som en av det gamla imperiets tillskyndare, som drogs med av romantiken kring det, saknade öra för ångerns sorgesång, och förstod inte att hans samtida hörde en annan sorts musik”.

”För Powell”, säger Caldwell, ”var massinvandringen till Europa inte en fråga om individuella invandrare som ’letade efter ett bättre liv’, som det bekanta uttrycket lyder. Det var frågan om en organiserade massa som krävde ett bättre liv, en önskan med helt andra politiska konsekvenser.”

För de engelsmän som delade Powells syn, kom det kanske allra tydligast till uttryck i West Midlands, där motståndet mot invandringen samlades under parollen ”Keep Black Country White”.

Caldwell menar att vi måste nyansera och förstå att invandringsvågorna i Europa är av minst två slag. Många européer, säger han, flyttar till och/eller mellan olika EU-länder. Det är inte en immigration, utan en inomeuropeisk förflyttning som saknar egentliga problem. Han säger att runt 10% av alla människor i dagens Europa i ett eller annat avseende är att betrakta som migranter. Också tidigare utvandringsländer som Irland och Spanien har idag en invandringsnivå som befinner sig ungefär där andra europeiska länders gör, Irland med 14,1% och Spanien med 11,1%.

Det han vill belysa med sin bok är något helt annat, nämligen ”invandringen från icke-europeiska länder och kulturer. För att ytterligare förtydliga, så handlar den om vissa problem skapade av icke-européers önskan att bosätta sig i Europa för gott, de problem som hänger samman med multietniska och mångkulturella samhällen.”

Han pekar särskilt ut den muslimska invandringen som problematisk. Jag tror att han instämmer i Bernard Lewis ord till en tysk journalist: ”Europa kommer att bli en del av västra arabvärlden, av Maghreb”. Madrids borgmästare, Alberto Ruiz-Gallardón sa 2006 att islam ”inte är och inte heller vill bli mångkulturell”. Med grundläggande kännedom om islam och islamism kan man istället konstatera att denna religion/kultur/politik befinner sig i en utveckling som kräver inte bara inflytande och deltagande i invandringsländerna, utan de faco makt över institutioner och samhällsliv. Sitt kapitel om Powell och hans Birmingham-tal avslutar Caldwell med att göra analyser av hur man kan betrakta den europeiska utvecklingen. Den pessimistiska synen delar jag i allt väsentligt. Han menar att ”européer vet mer om arabisk kalligrafi och kente cloth ((Nwentoma, ett tyg där man vävt samman bomull och silke, och som produceras i Ghana och Elfenbenskusten)och mindre om Montaigne och Goethe.”

Längre fram i betraktelsen diskuterar Caldwell utvecklingen från slutet av 1950-talet till idag. När invandringen från länder som Turkiet började också i de nordeuropeiska och skandinaviska länderna, var det väl inte någon som hade trott att ”det ett halvt århundrade senare skulle finnas tusentals moskéer över hela kontinenten”. Hade européerna vetat det, säger han, ”skulle de aldrig ha tillåtit det”. Skillnaden mellan den tidens migration och den som pågår just nu är ändå mycket stor. Majoriteten av dem som kom till norra Europa, från länder som Turkiet, Jugoslavien, Grekland (och Finland i Sveriges fall) kom för att arbeta. De flesta som idag kommer är för det första muslimer (från Irak, Palestina, Afghanistan, Somalia) och för det andra hamnar dessa människor i mindre eller högre grad i befintliga getton, där det förstås vare sig finns jobb att få, eller vägar in i majoritetssamhället. Gettot definieras först och främst som en plats där man, tack vare ekonomisk rundhänthet från myndigheterna, klarar sig alldeles utmärkt utan att kunna ett ord svenska eller ha arbetat ihop en enda svensk krona. Minnesvärda är de ord som en ung irakisk kvinna fällde om Malmö: ”Jag stortrivs. Här är det precis som i Bagdad”.

Men den kanske viktigaste aspekten är ändå den som Caldwell pekar på: islamiseringen av samhället, särartsintressets växande inflytande och så småningom dominans, och bristen på öppen diskussion och debatt. Stämplingen av islamiseringens kritiker började för länge sedan men tilltog radikalt i och med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen 2010. Att stämplingens främsta redskap – ”islamofobi” – myntades av ayatolla Khomeni så sent som 1979, tycks inte ha bekymrat den opinion som vill tysta kritiska röster. Den har också bidrag till att samhällsklimatet övergått i grovt tillyxad demonisering, efter att den norske terroristen och massmördaren blev en del av det kollektiva medvetandet. Att inte kunna diskutera och debattera – muntligt eller i skrift – utifrån fredliga och demokratiska värderingar därför att terrorister skapar en social afasi är ytterst oroväckande inför framtiden. Det råder väl ingen tvekan om att vi får se fler och kanske ännu spektakulära terrorattentat i framtidens Europa. Om diskussionen skulle ”regleras” av sådana kriser, skulle det innebära att vi frivilligt gick in i den totala stumhetens epok. Och det i sin tur skulle leda till att de totalitära och våldsamma ideologierna fick ett ännu större spelrum.

I ett kapitel om ”etniska kolonier” berättar Caldwell om Trevor Phillips, ordförande för Commission for Racial Equality i Storbritannien, som 2005 varnade för att landet gick ”sömngångaraktigt mot segregationen”. Han påpekade att isolationismen var särskilt stor bland etniska pakistanier och bangladeshier, och att deras frivilliga getton hade tredubblats sedan 1990-talet. Några av de undersökta städerna var Bradford och Leicester där man räknat med att ungefär femton procent av befolkningen lever i sådana getton. Phillips fick förstås på tafsen för sin ”pessimism”. Intressant att notera är dock att de argument som användes mot honom hade sina källor i en mångkulturell lobby som hellre än fakta och siffror använde känsloargument och så att säga ”tänkte bort” problematiken.

En brittisk regeringsrapport, publicerad efter våldsamma sammandrabbningar mellan vita och pakistanier i landets norra delar, citerade en brittisk man med pakistansk bakgrund som sa: ”När jag lämnar det här mötet ikväll går jag tillbaka till mitt hem och ser inte ett enda vitt ansikte förrän jag återvänder hit om en vecka.” Segregationen är ett faktum, och det hjälper inte att man möter invandrare i deras roller som servitörer eller i serviceyrken för att tänka bort faktum. De européer som oroar sig mest för denna utveckling tycks vara sådana som Trevor Philips, människor som arbetat hårt för att åstadkomma harmoni mellan folkgrupperna. Till det ställer Caldwell en serie frågor, förvisso retoriska men nödvändiga:

”Vems är felet till denna isolationism? Är den påtvingad eller självvald? Är det segregering eller självsegregering? Var de infödda rasistiska och kyliga? Eller var nykomlingarna overksamma och våldsamma?”

Svaren ger sig ofta alldeles själv, för den som har ögon och öron öppna och som inte räds att dra slutsatser som varken bör eller kan uttalas offentligt i dagens Europa.

Thomas Nydahl

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Info

    AFRIKANSK INVANDRING TILL SVERIGE

    Också i Sverige växer den muslimska befolkningsgruppen kraftigt. Enbart i år väntas omkring 31.000 “nybyggare” (bidragstagare) från Somalia söka sig till det lilla landet i norr mellan Danmark och Nordpolen:

    http://www.friatider.se/31000-somalier-soker-uppehallstillstand-2012

    Det svenska Sjupartiet i riksdagen välkomnar tillskottet men anar samtidigt, att en del onda och rasistiska ursprungssvenskar kan komma att missuppfatta allt det positiva, som en snabb och obegränsad invandring från främmande världsdelar medför. Så här reder falangen Vänsterpartiet ut begreppen och förklarar hur allt egentligen ligger till (S, Mp, M, C osv. instämmer förstås):

    http://www.vansterpartiet.se/index.php?option=com_content&view=article &id=3036:fragor-pastaenden-och-svar-om-invandring-och-rasism&catid=22: nyhet&Itemid=799

  • Rita

    Mycket intressant läsning, tack för den!

  • Hans

    Det er typisk, at en amerikaner fokuserer på den karibiske “indvandring” til U.K. I forvejen nedstammer adskillige millioner hvide englændere fra negre i Karibien. U.K. havde Jamaica, Barbados, Bahamas, Antigua, Britiske Jomfruøer m.v. Frankrig havde Guadeloupe, Martinique, Haiti. Spanien havde Puerto Rico, Cuba, Den Dominikanske Folkerepublik. Danmark havde de Vestindiske Øer. I øvrigt var min forfader skotte fra Glasgow, der så fik 5 børn med min formoder, som var født som negerslave på St. Croix og som min forfader “byttede sig til”, da hun var 16 år.

    Klimaet var jo barsk, og de sejlede med sejlskibe. Så tit havde englænderne i Karibien deres kone hjemme i England og en “kæreste” i Karibien. Kæreste-relationerne var smukke nok. Der manglede bare den formelle vielsesattest. Folk kunne leve i et “monogamt” forhold på øerne i 50 år og få 5 børn sammen eller flere. Det var der også guvernører, der gjorde.
    Det var mest synd for de hvide koner hjemme i England, men der er selvfølgelig ingen , der ved, hvad de lavede, mens manden var på jordomrejse.

    Min skotske forfader, som var læge, fik en datter med sin kæreste på St. Croix, og datteren rejste til sin faders hjemby Glasgow. Der skulle hun giftes med en hr. Dixon, men hans familie ville ikke godkende ægteskabet på grund af hendes “klasse”. (Hun havde lidt negerkulør). Men jeg tror egentlig ikke, at det var så meget “racen” eller hendes hudfarve, som de havde noget imod. Det var mere det økonomiske klassetilhørsforhold, som hendes mørke farve signalerede. Husk på, at vi levede i en tid, hvor fabrikanter og grossererer helt indtil 1920’erne måtte slå deres tjenestefolk.

    Hun tog så til Danmark og blev gift med en admiral. Hendes søn blev selv admiral og stod i spidsen for en dansk flåde, der sejlede på et togt til Vestindien i 1870’erne bl.a. til de engelske øer, som familien Dixon havde besiddelser på.

    Den danske flåde var rimeligt stærk dengang. En dansk flåde havde 10 år tidligere besejret den Preussisk-Østrigske flåde ud for Helgoland. Det var i den krig om Sønderjylland, hvor den svenske konge havde lovet Danmark at sende 30.000 hjælpetropper, men svigtede os. Danmark nåede helt ned til syd for Hamborg. Når vi ser håndbold-kampe fra Tyskland med Lübecker, Kiel, Flensborg-Handewit og Hamborg, så er det jo lutter gamle danske bynavne ligesom hovedstaden Charlotte Amalie på St. Thomas. Hansen rom fra Flensborg er jo lavet på sukkerrør fra Vestindien, og stammer fra dengang Danmark havde både Flensborg og de Vestindiske Øer.
    Selv er jeg født i Frederikshavn. 99% af jyderne ville hellere have mistet Sjælland og Fyn end det gamle danske land i Slesvig-Holsten til tyskerne.

    Det forstår folk slet ikke i dag. Det var ligeså utænkeligt dengang, at for altid give afkald på Slesvig-Hosten, som at skulle vinke farvel til Vesterhavet, klitterne, marehalmen og alt det, som Vestdanskere i dag forstår som kernedanmark.

    • Tack Hans, det var en mycket läsvärd berättelse!

    • Marie

      Den historie har jeg også læst for nogle år siden, man er jo lokaltpatriot, og desuden var der nogle interessante oplysninger om Massa Peters syn på forholdene. Men han fik nu ikke børn med Anne.

      • Hans

        Hvem er massa Peter? Er det Peter Von Scholten, som du taler om? Min tip-tip-oldefar på de Dansk Vestindiske Øer var ikke så vild med Peter Von Scholten. I et af hans bevarede breve skriver han, at Van Scholten praktiserede en form for del-og-hersk politik, hvor nogle frie farvede mængede sig i magtens korridorer, så alt så tilforladeligt ud, lidt ligesom Obama-familien i det hvide hus. Hvor fanden er alle de andre sorte, kan jeg ikke lade være med at tænke. Obama-familien er jo nærmest gidsler i det hvide hus. Det er lidt ligesom herhjemme på plejehjemmene og hospitalerne og institutionerne. 1 sort sygeplejerske kan ikke udrette meget, når hun er oppe imod den danske “job-kultur”, der hylder den laveste fællesnævner. Hvis der endelig er en personale, som udmærker sig med ekstra empati og dygtighed, føler de andre personaler sig truede, og at de skal kunne præstere den samme indsats, så de får hurtigt kulet “udbryderen” ned. Der skal mindst være 3 afrikanske sygeplejersker + en leder, for at de kan revolutionere institutionerne.

        Men en i min familie har udgivet en bog om vores familie fra Dansk Vestindien. Det er nok den, som du har læst. Det var Margaret, som rejste til Glasgow og siden til Danmark. Min tip-tip-oldemor var en søster til hende og hed Ann-Eliza. Vi har nu nogle meget mere spændende breve fra dengang i vores besiddelse. Bl.a. et fra 1843, der er skrevet af min tip-tip-tip-oldemor, som var født som negerslave. Jeg håber da også, at resten af familien har kopier af dem.

        • Marie

          Hans skrev:

          “I et af hans bevarede breve skriver han, at Van Scholten praktiserede en form for del-og-hersk politik, hvor nogle frie farvede mængede sig i magtens korridorer, så alt så tilforladeligt ud”

          Tilforladeligt i forhold til hvem?

          Scholtens problemer var mange, og et af de helt store i hans sidste år på øerne var Chr. 8.’s fikse idé om, at slavebørnene skulle være frie, mens forældrene i længere tid skulle forblive slaver. Scholten havde på det stærkeste modsat sig sådan en bestemmelse, han mente ikke, at man kunne skabe så unaturlige familieforhold, og det havde han efter min mening ret i.

          Nuvel, jeg er ikke Scholtens forsvarer i almindelighed, han kan sagtens stå alene med sine dyder og lyder. Som barn og ung på landkadetakademiet var han meget easy going, i pengesager temmelig uigennemskuelig, fordi forholdene var sådan i Vestindien, og han levede på en stor fod med sportler etc. Han var aldrig den fagforeningstype, som Ole Ernst fremstillede ham som i filmen, og Anne Heegaard var aldrig så negroid som Etta Cameron, der ellers spillede hende meget sensuelt og fint. Scholtens mor er begravet i Vestindien, som mange andre tålte hun vel ikke klimaet. Det har altid undret mig, hvad det var for en “feber” mange danskere døde af derude. Selv søfolk, der lå kort tid på reden, døde ofte som fluer. Jeg synes, at klimaet er dejligt.

          Man skal i øvrigt ikke tro, at alt ånder fred i det gamle dansk Vestindien, der er stadig problemer pga. raceforskelle, men turisterne lægger nok ikke så meget mærke til det, hvis de holder sig til de mest trafikkerede strøg i fx Christiansted. Det gjorde vi ikke, og vi lejede også en bil og kørte alene rundt på St. Croix. På St. Thomas var hele hotelområdet, hvor vi boede, indhegnet med høje elektriske hegn og havde bevæbnede vagter i militærlignende uniformer.

          Kunne I mon ikke udgive alle breve, der er af almen interesse?

  • Hans

    De store herrer i U.S.A og andre lande sad allerede i 1944 og planlagde Europa og Verden efter krigen. Efter 1. verdenskrig var alle overbevist om, at det ALDRIG ville gentage sig igen, at store nationer på den måde tørnede i kamp og udslettede hinanden. Og alligevel kom 2. verdenskrig. Der sidder et Oligarki, en intelligentsia med forskere, politikere, efterretningsfolk m.v. som styrer hele verden. De mener, at verden er et for farligt sted at overlade til tilfældige statsministre og dikatatorer at styre, især nu hvor vi har alle de atomvåben. Hitler kom ind i den tyske rigsdag gennem et demokratisk valg, og selv en god statsminister eller præsident kan jo gå hen og blive skør.
    Jeg mener, at der sidder en jødisk intelligentsia + mange ikke-jøder og mixer verdens befolknnger ved brug af Mind control teknologi, hjerneimplantater, micro-chips, externe langdistance hjernescannere, fjern-kikkert-teknologi (Vær ikke så dum at tro, at hvad det amerikanske militær har brugt 100-vis af milliarder dollars på at udvikle over årtier indenfor overvågning- og tankekontrol-teknologi rettet imod befolkninger og beslutningstagere, det går de ud over røber overfor de selv samme befolkninger, som de ønsker at styre og kontrollere.
    Jeg ved godt, at det kan virke suspekt på nogle at hævde, at der er en konspiration, som bl.a. involverer en jødisk intelligentsia og forsker-elite. Men det er jo kun nogle få procent jøder. Det er da mere et problem, hvis man ikke må mene, at der kan eksistere jødiske medlemmer i en konspiration. Man må jo godt sige, at der kan være 10 % hardcore tyske nazister uden at skulle beskyldes for, at man så hader ALLE tyskere. Jeg ønsker ikke at udrydde jøder. Jeg kender masser af jøder. Men jeg siger, at der eksisterer et oligarki bestående af bl.a. en jødisk forsker-elite og intelligentsia, som styrer os alle sammen her på jorden og bruger avanceret overvågnings – og tankemanipulations-teknologi til formålet.
    Det er dem, som står bag indvandringen og mixningen af befolkningerne, fordi de på den måde mener, at man så kan undgå fremtidige krige p.g.a. nationalitet, religion, race o.s.v., hvis vi alle er i familie med hinanden.
    Men nu har jeg selv negre og jøder og alm. europæere i min familie, spaniere og hvad ved jeg. Og “regnbue-visionen” af børn i forskellige farver kan vel aldrig være et mål i sig selv. Der er vel ikke meningen, at vi skal have f.eks. en Obama i 11 forskellige kulører fra lilla til lyserød. Jamen, hvad hvis de alle er ens indeni? Der skal vel også være plads til den forsigtige lillesøster, til læsehesten, til Emil fra Lønneberg, til “bad-boy’en”, Mr. Bean, søsteren, der er “lidt efter” o.s.v. Jeg tror, at de skaber et nyt fascistisk fremtids-samfund med iskolde mennesker i mange farver ja, men kolde “robot”-typer ligesom i de der Body-snatcher-film. De skaber en menneske-race, som minder meget om den Hitler forsøgte at skabe, og hvis de tyske forskere og nazister havde haft den videnskabelige viden, som man har i dag, ville de sikkert også have været enige med oligarkiet.

    • Marie

      “De store herrer i U.S.A og andre lande sad allerede i 1944 og planlagde Europa og Verden efter krigen. Efter 1. verdenskrig var alle overbevist om, at det ALDRIG ville gentage sig igen”

      Det er ikke sandt. Churchill og andre med ham opfattede freden og siden mellemkrigsårene som en våbenhvile.