8
maj
Seneste opdatering: 8/5-12 kl. 0826
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Det blev meddelt over radioen under stenkastningen, at en kollega var blevet såret af skud, og så gør man sig sine tanker. Man ser på antallet af modstandere, man har hånden nede ved sit tjenestevåben

Jeg var tilstede i Bonn i går og jeg vidste en del om stenkastning fra tidligere, f.eks. fra venstreorienterede imod Pro-Köln i 2008, tror jeg. Hvad der blev kastet i går var helt utroligt, men det var ikke problemet: vi havde fået beskyttelsesskjold tidligt. Men jeg kunne brække mig over at vi i medierne primært hører kolleger sårede af flaske- og stenkast, disse medier ignorerer helt det nye voldsniveau vi oplevede.

Hvordan eller hvorfor pro-NRW demonstration blev tilladt, er mig ligegyldigt. Hvad vi hørte fra vores kolleger gentagne gange i går var, at karikaturtegningerne er helt berettigede, og at de desuden ikke er forbudt. Der skete præcis det, som portrættegningen viser. Den viser en bombe, og der kræves kun en lille gnist for at tænde den. Kollegerne der stod i umiddelbar nærhed af afspærringerne, kunne fortælle om salafisternes glødende had, de kunne se mord i deres øjne.

Ville nogen i grunden acceptere lignende voldsexcesser og agressivitet fra højre- eller venstrefløjsdemonstranter? Disse bliver jo også konstant provokeret, fodboldfans også. Der er masser af fodboldfans, der har et næsten religiøst forhold til deres klub. Muslimer bliver altid tilgivet for deres vold, fordi volden er deres mentalitet, den bliver altid underspillet, og fokus samler sig om provokatørerne. Du godeste, jeg ville have en masse mennesker på samvittigheden (hovedsagelig muslimer for resten), hvis jeg gik bersærk hver gang nogen fornærmede min mor. Men nej, vi skal altid kontrollere vores følelser, vi er jo anderledes, vi har en anden mentalitet. DE må derimod gerne gå amok.

Det blev iøvrigt meddelt over radioen under stenkastningen, at en kollega var blevet såret af skud, og så gør man sig sine tanker. Man ser på antallet af modstandere, man har hånden nede ved sit tjenestevåben, det går flere gange gennem hovedet at trække det, inden en anden en trækker våben mod dig

Kun få minutter senere blev det meddelt, at vi blev angrebet med kniv, og jeg tænkte om en kollega ville skyde gerningsmændene for at forhindre flere forbrydelser, som lover foreskriver. Så ville alt være sporet helt ud, men det ville måske have fået en rensende effekt, så offentligheden for alvor ville have bemærket det. Nu vokser der meget hurtigt mos på det.

Mange af mine kolleger fik i det mindste i går gjort beslutning op for den kommende demonstration. Pro-NRW fik virkelig spillet deres kort i går. Salafisterne er farligere end PRO-NRW, og de bliver sikkert endnu farligere, det kommer vi til at høre meget mere om, måske allerede i næste weekend lige inden landdagsvalget. Vorfälle in Bonn aus Sicht eines Polizeibeamten (Snaphanens oversættelse) Betjenten vidste åbenbart ikke, da han skrev dette, at PRO-NRW har tilladelse til at demonstrere i Køln i dag tirsdag. (Islamisten Abu Tallah kalder til jihad i Køln.)

Vad är rasistiskt våld? Vad är “ras”?

Tankar kring den brittiska debatten och Black Country.

Af Thomas Nydahl

Det finns i England, liksom i Sverige, en debatt om ”rasistiskt våld”. I blickfånget står undantagslöst våld utövat av vita personer – det bär mig emot att skriva det, ty jag skulle hellre kalla dem engelsmän – mot människor av annan hudfärg, nationalitet eller religion. Man diskuterar varken där eller här det våld som riktas mot landets infödda, vita eller på annat identifierbart sätt engelska eller svenska befolkning. När pakistanska män kidnappar unga, vita brittiska flickor för att våldta eller på annat sätt förgripa sig på dem har det inte förrän de senaste två åren givit mediarubriker (och fällande domar) betraktar jag det som just ”rasistiskt våld” eftersom de aldrig skulle göra så mot sina egna. När somaliska pojkar på en gata i en engelsk stad fångas på bevakningskameror i färd med att råna unga vita pojkar har det hittills inte kallats för ”rasistiskt våld” – inte ens när det dokumenterats att förövarna har refererat till offrens identitet i nedsättande ordalag (som ”vitt avskum”). Det är således inte lätt att få en övergripande bild av hur detta våld ser ut i Storbritannien, ett våld som inte bara kan förknippas med traditionellt stökiga miljöer som idrottsarenor eller pubar/krogar/diskotek, utan framför allt med de öppna, offentliga miljöerna, gator och torg, eller i kollektivtrafiken.

Kenan Malik nämner att det i Birmingham finns en organisation som heter Race Action Partnership som leds av Chris Allen, lektor vid universitetet i Wolverhampton. Han var en av de personer som skrev en en rapport efter 11 september-terrorn, och den publicerades i maj 2002. I rapporten kunde man konstatera att det som i offentligheten kallades ”ett klimat präglat av elakartade och systematiska angrepp på muslimer” i Storbritannien inte visade sig stämma överens med verkligheten. I själva verket, berättar Allen, att om man verkligen analyserar hårda fakta, så ”är det svårt att finna data och statistik som verkligen bevisar det.” I forskningen kring ”rasistiska angrepp efter 11 september” fann Chris Allen ”mycket få allvarliga angrepp”. Inte ens efter de blodiga och dödliga terrorattackerna i London i juli 2005 kunde man avläsa någon ökning av sådana angrepp på muslimer. Man kunde konstatera att ”den muslimska kommuniteten i Storbritannien inte demoniserades” och landets riksåklagare meddelade i sin årsrapport för 2006 att de befarade angreppen på muslimer verkade ha varit uttryck för ogrundad rädsla. Kenin Malik tillägger

”Den verkliga siffran för sådana hatbrott är tvivelsutan betydligt högre. Men det finns inga belägg av något slag för att minoriteterna utses till måltavla på det sätt som var vanligt i Storbritannien för bara tjugo år sedan.”

Och som ett understatement tillägger han :

”Det måste med eftertryck sägas att dagens Storbritannien inte är som 1930-talets Tyskland.”

Min omedelbara tanke efter denna läsning flyger snabbt genom huvudet, men jag fångar den i form av en fråga: Vore det inte alldeles korrekt att också kalla de återkommande islamistiska terrorangreppen för hatbrott? De utger sig inte för att vara någonting annat. Varje bomb – också självmordsbomberna – är ett uttryck för ett organiserat hat och förakt mot den kultur som inte underkastat sig Koranens eller Sharias lagar och moral. I den politiskt korrekta offentligheten skulle en sådan tanke förstås aldrig ha slagit rot. Hatbrott är alltid de brott som riktas mot icke-vita människor, alldeles oavsett om de är muslimer eller ej. Så länge dessa brott definieras som de gör, anser jag att själva definitionen är en del av problemet.

De fakta som Kenan Malik, den brittiske riksåklagaren och fristående organisationer redovisar om tiden efter terrorangreppen 2001 och 2005, står i bjärt kontrast till den retorik som odlas bland ”de goda” – det vill säga individer och organisationer som med ekonomiskt stöd från staten bedriver en propaganda som inte sällan övergår i både myter och rena lögner – när de till exempel säger som Massoud Shadjarah, ordförande för Islamic Human Rights Commission:

”Om inget skyndsamt görs på regeringsnivå kommer muslimerna i Storbritannien att gå samma öde till mötes detta århundrade som judarna i Europa gjorde under det förra”.

En fullmäktigeledamot i Birmingham, Salma Yaqob från vänsterpartiet Respect, hävdar att muslimer i Storbritannien utsätts

”för övergrepp som påminner om antisemitismens hopande stormmoln under 1900-talets första årtionden.”

Det är befriande att läsa Maliks kommentar till sådana huvudlösa diagnoser, när han säger att föreställningen om att situationen i Europa är sådan att man snart

”kommer att driva in muslimer i gaskammare är – det måste sägas – hysterisk på gränsen till vanföreställning.”

Tvärtom är det ett faktum att landets muslimer i själva verket åtnjuter skydd av ”positiv särbehandling”. Malik pekar bland annat på förbudet att uppvigla till ”religiöst motiverat hat” och det faktum att BBC helt slutat använda begrepp som ”islamiska terrorister”. Sedan Malik skrev sin bok har det skett en rad andra saker som ingår i denna förnekelsekultur, där man tror att spänningar minskar om man inte nämner problemen vid deras rätta namn. Så har man till exempel under ett flertal år vid upprepade tillfällen gått till domstol mot sjuksköterskor som burit halsband med ett försynt litet kors för att de velat visa sin kristna tro (och vilket de förmodligen gjort hela sina vuxna liv utan att någon ens höjt på ögonbrynen). Det har kallats för provocerande mot muslimska anställda och patienter, men ingen har begärt att sjuksköterskor iklädda slöja skulle sluta med det (utifrån samma argumentation). Malik avslutar sitt eget resonemang med att berätta mer om denna kultur:

”Arbetsplatser, skolor och fritidscentra har vidtagit särskilda åtgärder för muslimer. Många har bönerum, erbjuder halalkött eller ger dispens för muslimska kvinnor och flickor att ha mer täckande klädedräkter. Vissa badhus har särskilda tider för de båda könen och till och med perioder reserverade för muslimska män då icke-muslimer och kvinnor är utestängda.”

Vem utövar rasism mot vem? Kan man alls tala om något så allvarligt som rasism när vardagen i det nya Europa faktiskt präglas av de naturliga och förväntade motsättningarna och friktionerna mellan mycket olika sätt att leva? Finns det en enda europé som tror att allting skulle bli rosenrött när människor från hela jorden ska leva i samma bostadsområden, städer och miljöer? Sådana vanföreställningar kan man bara hysa i kretsar som dyrkar begreppet mångkultur som vore det en ny religion med stränga förhållningsregler.

Vem utsätts för särbehandling? Denna kultur tycks ingå i en medveten eller omedveten anpassning till dhimmi-beteendet. Den hänger ihop med de av islamisterna utropade sharia-zonerna i brittiska städer och i nyspråket som förnekar det som är uppenbart. Om man tror sig lösa sociala motsättningar genom att bedriva denna politik kan man på sin höjd uppnå avspänning på kort sikt. Det brittiska samhällets metod för att möta islamismens snabbt ökade inflytande påminner inte så lite om Chamberlains Fred i vår tid. Vi vet hur det gick, “freden i vår tid” blev snabbt det totala kriget med miljoner döda människor och en hel kontinent av raserade samhällen.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Victor

    Er der to, som står sammen i dansk politik, så er det Institut for Menneskerettigheder – og snaphanen:

    http://blogs.jp.dk/menneskeretkortogklart/2012/05/08/det-er-pa-tide-at -genoverveje-blasfemiparagraffen/

    Undskyld – men jeg MÅTTE simpelthen skrive den sætning en gang.

    • Morten – – –

      IFMR vil netop kun afskaffe den i forvejen overflødige blasfemiparagraf, for at bevare “racismeparagraffen”. Det er den egentlige pointe. Det er en gammel, prøvet strategi, som en havbiolog og miljøforkæmper, der jævnligt blev indkaldt som vidne i miljøsager, engang fortalte mig om. Man skal hævde, at noget er ganske overflødigt og overdrevent – og så gå over til: Men til gengæld er det lige så vigtigt at sikre noget andet!

      Den virker hver gang. IFMR vil fremme 266B på bekostning af blasfemiparagraffen. 266B skal være den nye – rødglødende – “blasfemiparagraf”.

      Når det er sagt, ved jeg godt, at du bare havde blik for det pudsige i, hvad der kunne synes at være en sjælden enighed, Victor 😉

      – – –

      • Jeg har læst menneskeretsdirektør Jonas Christoffersens blogpost om, at han allernådigst vil afskaffe blasfemiparagraffen, fordi det ikke er nødvendigt at beskytte religioner mod at blive krænket. Det er derimod nødvendigt at beskytte personer mod at blive krænket.

        Sikken en gang ordkløveri. Når man krænker en religion, krænker man også dens tilhængere. Det kan godt være, at spagfærdige danske kristne kan se en teoretisk forskel. Men direktøren skulle bare prøve at krænke religionen Islam, så skulle han se krænkede muslimer – om ikke andet kunne der hurtigt komme nogle krænkede svært bevæbnede salafister op fra Tyskland over den nu pivåbne Schengen-regulerede grænse!

        Bundlinien er som sædvanlig, at menneskeretsindustrien vil blæse på de vestlige befolkninger, mens den for enhver pris – bogstaveligt talt – vil beskytte de tilvandredes interesser.

  • Morten – – –

    Det er utroligt, at der stadig findes mennesker – også blandt politikerne, forekommer det – der vil prøve at bortforklare det muslimske raseri med “berettiget, social indignation”, som de “godt kan forstå!” (selvom de selvfølgelig principielt er imod vold).

    – – –

  • Varmt Konservativ (kr)

    Efter vänsterns försök att koppla alla icke-revolutionärer till Breivik känns det skönt att återigen kunna konstatera att sanningen är den precis motsatta, att det är Europas icke-revolutionärer som för sin kamp mot frihetens fiender på samma sätt som Gandhi förde sin kamp – med fredliga medel och civil olydnad. Till den civila olydnaden hör förstås att inte foga sig i några lagar som inskränker yttrandefriheten, som t.ex. förbud mot att visa Muhammedteckningar.

  • Morten Dreyer

    Der er noget latterligt, når stor og almægtig Gud skal beskyttes af analfaber bevæbnet med sten.

    Man ligesom tror ikke ham, når han ikke kan forsvare sid selv.

    Og så det ultimative argument

    Når nu allah styrer alt på Jorden, må det vel ham selv, som har fået Kurt Westergård til at tegne billedet ?

    Hvem ellers, hvis man ellers tror på Allah m.m.

  • Victor

    Ser i dag at Westergaard, iføge tysk presse, har protesteret mod PRO-NRWs brug af sin tegning i Bonn.

    Ved I om det er rigtigt…

  • Pingback: Salafisterne – Tysklands virkelige nynazister « Snaphanen()